Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?
Först tänkte jag att det var en märklig fråga: den som är oärlig svarar väl kanske inte det i alla fall? Men det finns en del intressant att säga tycker jag.
Tidvis har jag letat efter en ton i mina recensioner/omdömen, och precis som alla andra har jag väl en åsikt om hur en bra recension ser ut. Jag gillar till exempel vad John Updike har att säga om litteraturkritik.
 |
| John Updike |
Jag är ärlig när jag skriver, men jag uttrycker mig på ett helt annat sätt än om jag diskuterar en bok med en kompis, då är jag inte fjärran från att säga "Den är aptrist!" eller "Det är en skitbok för idioter."
När jag skriver är jag mycket noggrannare med att förklara varför jag tycker som jag gör: motivera min åsikt i texten. Sedan anstränger jag mig för att försöka se författarens intention, och utifrån det hellre fria än fälla: jag må kanske inte sympatisera med alla val författaren har gjort, men jag försöker förstå varför de är gjorda. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt snäll, men det kan ha sin bakgrund i att jag mest diskuterar text som är "work-in-progress": halvfärdiga manus, oavslutade texter.
När jag skriver skönlitteratur påverkas jag inte så mycket av vad jag läser, men när det kommer
till recensioner och textanalys är det en annan sak. Här är mina
texter kortare, texten påverkas i större grad av vad jag läser.
Jag läste Olof Lagercrantz råd om att inte använda direkta citat
och tänkte att det var jag ju tvungen att göra på ren trots, det
var barnsligt tänkt och när analysen var skriven märkte jag att
jag hade följt Lagercrantz råd. I den så kallade recensionen av
Alain Robbe-Grillet hade jag redan från början bestämt mig för
att följa hans stil, fast anlägga en humoristisk ton. När jag
skrev om Bodil Malmsten blandade jag ”liv och skrift” och skrev
allmänna tankar om annat och blandade in verkligheten på ett annat
sätt än normalt, det blev mer som en anteckning i en dagbok eller
logg än en normal recension.
Visst har jag vissa
uppfattningar om hur en bra recension ser ut, men allt som oftast
grips jag av texten, och det kanske inte är så dåligt det heller.
Och här är några av mina seriösare omdömen och analyser:
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
Alain Robbe-Grillet: Åverkan på en bok
Edith Södergran: Triumf att finnas till
Jag gillar också "Om att läsa och skriva"!
SvaraRaderaJag är precis likadan när jag pratar med kompisar, haha!
SvaraRaderaJag kopplar lätt bort författaren från det jag läser, vilket förmodligen är ett resultat av några terminer littvet. För mig räknas det färdiga resultatet och då känns författarens eventuella intention inte så relevant. Kan dock tänka mig att det blir en annan sak för dig som skriver själv och kan lära av vad andra författare gör, och inte gör :)
SvaraRaderaSkrivet är skrivet- naturligtvis väljer man sina ord på ett annat sätt än när man pratar med en kompis.
SvaraRaderaJa jag pratar nog också annorlunda med vänner om böcker än hur jag skriver på bloggen om böcker.
SvaraRaderaFörfattarens intention tror jag nog inte att jag funderar för mycket på. Om han/hon inte lyckas förmedla den till mig så borde boken kanske sett annorlunda ut. Ibland kan jag visserligen undra varför vissa val görs, men sedan räcker det :)
SvaraRaderaJa, det är ju en sak att säga att boken är skitdålig till sina närmaste och vad man skriver i en recension. Det måste ju på något sätt vara konstruktivt.
SvaraRaderaJag reagerade också på fråga först och tänkte "Vem svarar nej?". De flesta bokbloggare verkar dock överens om att ja, vi är ärliga, men med välvalda ord.
SvaraRaderaJag är personligen ganska brutal när jag pratar om böcker och filmer med nära och kära, men det tonar jag ju givetvis ned till recensionen. Recensionen blir ju mer konstruktiv, medan det andra är ett blixtomdöme.
SvaraRadera