Med Moa till Paris

Andra gästinlägget från Antikvanti

Med Moa till Paris
Idag sitter jag och skriver min första musikrecension och det regnar utanför. Snart ska stormen träffa Malmö och Sverige. Jag recenserar Påtår hos Moa Martinson som är en cd inspelad av fyra vissångare: Maja Heurling, Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg och Mats Källblad. De har tolkat Moa Martinson genom musik. Recensionen är snarare en anmälan. Jag har bara 1100 tecken till mitt förfogande (som en jämförelse är det här inlägget drygt 2400 tecken). Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Nå, jag ska inte säga mer om plattan eller recensionen, ni får läsa den i Mål & Medel när den publiceras. Under en paus mellan skrivandet och lyssnandet letar jag efter Martinson i hyllan. Moa och Harry står bredvid varandra. Bara en av varje. Ovanligt lite för att vara några av de största arbetarförfattarna. Det finns betydligt mer av Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Det kanske är så att Harry och Moa tar slut fortare. Av Harry är det Vägen till Klockrike. Exet i hyllan talar om att den är från 1948 och just detta exemplar tillhör det tjuguandra tusendet. Det är mycket.



Av Moa är det Livets fest, utgiven av Folket i Bild 1952. Detta exemplar är numrerat. Nummer 111770 av en upplaga på 125000. Det är inte mycket, det är otroligt mycket, med dagens mått mätt.
Vän av ordning och samtidsmänniska kanske frågar sig hur detta är möjligt. Folket i Bilds (FIB) serie Folkböcker (av vilken Livets fest har valt till den hundrade för att äras som ett jubileumsverk) kunde tryckas upp i dessa enorma upplagor för att de såldes av bokombud som fanns ute på arbetsplatserna. Arbetarlitteraturen var en folkrörelse.
Inne i boken kan man också läsa och lära lite om dåtidens litterära offentlighet. För att fira jubileet inbjuder förlaget fem köpare och fem säljare att möta våren i Paris tillsammans med Moa Martinson. Därav numreringen som också innebär att boken är en lott. ”Det blir en härlig flygtur med SAS Nattparisaren och fem dagars fritt uppehälle i glädjens och minnenas stad våren 1953.”
I mina ögon låter det som ett väldigt påkostat pris 1953. Paris tur och retur och fem dagars uppehälle för tio personer. Jag kan inte dra mig till minnes något liknande nu för tiden. Om någon uppfinner en tidsmaskin kan jag tänka mig att följa med på resan.
Nåväl, för den som vill köpa Livets fest på Antikvanti kostar den femton rikdaler. Ett hutlöst pris med tanke på att den bara kostade sex kronor som ny.

Gästblogg från Antikvanti

Ja, jag har alltså börjat sitta på Hattifnatti igen. Jag hävdar att lokalen heter Antikvanti, min son hävdar att den heter Hattifnatti, så då får det väl bli så. Det har varit en paus. Jag och innehavaren … ja, det var en paus, men nu sitter jag här igen. Under den tid jag suttit så har grannbutiken blivit något annat två gånger. Först var det en engelsk bokhandel, sedan vintagekläder från Paris (vintage är alltså begagnat) och nu är det barnkläder. Jag har hälsat, men inte sagt mitt namn. Jag tänkte, med en viss regelbundenhet, skriva något som kanske blir kåserande, kanske en arbetsdag, kanske bittra betraktelser. Butikerna har bytts ut. Antikvariatet består. Gott så. Jag har lovat ägaren att hålla öppet medan jag sitter här och pluggar och skriver på min nästa roman, men för att avskräcka eventuella kunder går jag nu ut med att om man vågar sig över trösklarna kan man mycket väl bli omskriven. Så nu vet ni det.

Den första dagen jag satt här fanns en låda bredvid mig med vin och ett tiotal Breznak, ett tjeckiskt öl, samt en flaska Beefeaters Gin. Innehavaren, Jacob Andersson, har nu tagit bort ölen och vinet. Det känns som en missförtroendeförklaring. Som om han tror att jag ska sitta här och dricka öl i träningskläder. Jag borde egentligen dricka gin för att hämnas. Det finns tonic på Coop om man vill vara fin i kanten. Gin rent får mig alltid att tänka på 1984 av George Orwell. Där får han sin dystopiska gin att likna något grått och trögflytande. Jag misstänker att det för många britter var en viktig aspekt till varför den blev en storsäljare. Den skräckfyllda tanken att GIN skulle förvandlas till en vidrig sörja var i själva verket en långt mer skrämmande tanke än storebrorssamhället. Nu är jag tvungen att se om 1984 finns i bokhyllorna. Det gör den. Det är upplagan med ögonen. Jag undrar varför den svenska titeln skrivs med siffror istället för med bokstäver som originalet. Men det tänker jag inte ta reda på för okunnighet är styrka.

Att växa tillsammans

Krönika i Arbetaren

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta istället?”

Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.

Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.

Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:

”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”

Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.

Ett under att ingen dog

Senaste krönikan i Arbetaren (nästa kommer på fredag)

Polisen har mördat en av oss, det var vad jag trodde när demonstranterna i Limhamn skanderade ”Mördare!” åt polisen. Jag var inte på demonstrationen mot Svenskarnas Parti utan följde genom tidningarnas liverapportering. Denna gång var det inte sant, men för att citera läkarstudenten Kajsa som hjälpte de skadade ”Det är ett under att ingen dog.”

Vi minns bilderna: polisen red och körde över människor, batongslag mot huvuden, blodet på gatorna. Många menar att polisinsatsen urartade fullständigt. Det stämmer inte.

Problemet är inte att insatsen urartade, utan att den artade sig planenligt. Eller för att citera polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford ”Det här är vårt sätt att arbeta, att splittra en folkmassa med fordon och hästar”.

Det här är vårt sätt att arbeta … detta arbetssätt är livsfarligt. Ja, de som försvarar polisinsatsen bör tänka på det. Kavallerichocker, att köra in i folksamlingar med bepansrade bilar och batongslag mot huvudet är potentiellt dödligt våld. Och mig veterligen har vi inte dödsstraff i det här landet.

Problemet är inte insatsen i Limhamn som isolerad händelse, utan att det är såhär taktiken ser ut. Polisens taktik mot folksamlingar fungerade inte dåligt i Limhamn, utan det är precis så den fungerar.

Och eftersom ett plus ett blir två är det bara en tidsfråga innan polisen dödar någon vid en sådan här insats. Det blivande dödsoffret kommer troligen inte vara en demonstrant. Det blir förmodligen en fotbollssupporter. Det är vanligtvis de som står i ridlinjen. Det unika med Limhamn var inte polisens taktik, utan att taktiken här filmades och fotograferades ur alla tänkbara vinklar. Det unika var också att en journalist, Dag Ankarsen på Skånskan, dissekerade polisens lögner om gatstenar och attackerade ambulanser.

I twitterflodvågen efteråt vittnade många fotbollsfans om att de kände igen sig: ”Polisens beteende idag är inget undantag, välkommen på derby eller match mot lag i skåne/gbg. Polisväsendet måste reformeras.”

Demonstranters och fotbollshuliganernas våld då? Ska jag inte ta avstånd från det? Nej, det ser jag ingen anledning till. Det kommer då och då att finnas stökiga eller våldsamma folksamlingar, det är en annan fråga än hur polisen hanterar dem. Det vore absurt att bedöma polisen efter hur de behandlar lydiga medborgare. Det är polisens lagliga rätt att använda godtyckligt våld mot folksamlingar som behöver begränsas. Och det behöver göras innan någon dör. Det blod som spills färgar inte bara den enskilda polisens händer, utan också de som sitter i polisledningen, politikerna, och de som reflexmässigt försvarar de statliga våldsverkarna.

Den här dagen mördade inte polisen, men om samma taktik fortsätter är det bara en tidsfråga.

Expedition Federley - En resa i det inre

Expedition Federley är den novell jag själv gillar allra bäst och  det omdömet är inte unikt. Den har varit publicerad i en antologi, gått som följetong i Arbetaren samt varit publicerad på en nu nedlagd litteratursite. Den nedläggningen gjorde att den inte längre fanns tillgänglig på nätet. Så här är den nu igen:

 

Expedition Federley

En resa i det inre

Ytterhogdal, Hälsingland.

Rune Björnelidskolan för kreativt skrivande.

Adolf Dornier-salen.

Rektorn suckade, sneglade på henne och sa:

”Irenka, lilla Irenka … vad väntar du dig att jag ska säga? Att jag förstår att det är svårt? Att jag ska berätta hur lyckligt lottad du är, stipendium och talang och allt? Eller ska jag prata om dina små sorger som du bekänt för kuratorn och känna medlidande?”

”Nej, herr rektor, det väntar jag mig inte.”

”Jaså? Lekar vi ironiska lekar? Låt mig tala klarspråk: vill du, som din bror, hamna i de fredsbevarande styrkorna? Eller din valiumknaprande far, kriminalvårdaren? Är det det du drömmer om? Hur trivs din mor på serveringen? Din familj är precis där de förtjänar – lätt för mig att säga, med min familj, kanske du tänker? Ja, det är det. Men det spelar ingen roll, vill du ta dig upp måste du göra vad som krävs, andra har använt sin bakgrund som bränsle för sin egen framgång – men du kanske hellre vill vara kvar på botten, med din kära familj?”

Irenka tittade ner på sina fötter och sa: "Förlåt. Jag vill fortsätta här. Det vill jag verkligen."

Rektorn satte sig och sa: ”Provocerar jag dig? Det är meningen – det är vad du behöver höra. Jag ska berätta en hemlighet för dig: mina analytiker trodde det var fel på programmet när de såg dina resultat. Dina siffror låg högt över genomsnittet för dina jämnåriga på i stort sett alla områden: syntax, ordrikedom, klang, stavning, bildspråk och grammatik. Och naturligtvis ville du bo kvar hos dina föräldrar, i de sociala sammanhang du kände till. Men alla andra elever har också fått flytta hit. Och de ser det som en möjlighet – de nätverkar inför framtiden. Vi har investerat i dig – men nu börjar vi få nog, du har ett chans till, sedan är det slut. Gör om den sista uppgiften och gör det bra.”

På skärmen orerade läraren: "Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar."

Irenka stängde ner skärmen, tog av sig hörlurarna, lutade sig tillbaka och blundade. Tåget dundrade hemåt. Pressade sig igenom snöhelvetet på sin väg mot Malmö. Irenka frammanade bilden av ett svart ånglok som färdades genom en snötäckt skog, ångvisslan, en vit plym efter sig. Hennes klasskamrater flög hem. Hon åkte tåg. Tågbilden trängdes undan av minnesbilder, fragment av första mötet med skolans headhunter. Våra lektörer kom fram till att hon just nu ligger närmast till hands att skriva romantik för flickor i åldern nio till tolv. Det är bara naturligt att börja i närheten av sin egen ålder och kön. Sedan kan hon gå vidare till en bredare genre. Som mode, hästböcker, drama för medelålders kvinnor eller män, eller varför inte Thinspiration. Skolan ligger i Hälsingland. Där kommer hon att få bästa tänkbara hjälp och umgås med likasinnade, få träffa de bästa talpedagogerna, dramaturgerna och stylisterna en ung flicka kan behöva. Vi ordnar lektioner med lektörer, översättare, lingvister och författare.

Det var fyra år sedan … redan fyra år. Lille far hade varit så glad, mor orolig men lycklig. Det hade varit förmätet att klaga, så Irenka hade inte klagat. Släktens hopp, familjens stjärna … och nu var hon på väg ut. Hon hörde inte hemma på skolan, hela hennes varelse skrek, blickarna brände i henne, hon hörde inte hemma där. Ett meddelande från far: en dokusåpastjärna hade blivit förflyttad till anstalten, mor hade gjort Golonka. Irenka snyftade till och log. Mat: mammas lösning på alla problem … Irenka måste klara det, de trodde på henne.

Din far, kriminalvårdaren … det krävdes ingen metalingvist för att förstå de orden, men det var hon själv som fick på huvudet för att hon skrev för cyniskt … det finns ingen anledning till cynism … läsarna förstår det inte, de tar allt bokstavligt … cynism kan bara vara acceptabelt om det finns ett glapp mellan verkligheten och den uppfattade världen, något sådant glapp finns inte, alla är vad de utger sig för att vara, det finns ingen konspiration, inga hemligheter, inga dolda agendor. Du har ju alla möjligheter, kära Irenka.

Lilla far skulle stå och vänta när tåget kom fram, säkert med en rolig hatt på sig. Dum och glad, som alltid. Hon hade gråtit när hon hade läst hans gamla texter, följt hans briljanta resonemang. Hennes valium-fryntlige far, hans hjärna mjuk av de smärtstillande tabletterna. Han hade valt en glad dåsighet framför smärtan. Det kunde man inte anklaga honom för, det fick hon inte anklaga honom för, hon hade aldrig levt med smärta, eller hur?

Han hade inte haft någon rolig hatt på sig, och hon hade blivit glad, skrattat och kramat och gråtit. Det var bra med bror, fredsbevarandet gick bra, allt var bra, de var trygga på basen, så skrev han. Mor var glad, alla var glada.

Golonkan stod på bordet.

Den var större än hon mindes och hon kände sig liten. Köttkniven skar genom svålen, hon smetade på prickig senap och pepparrot.

Mor frågade hur det gick i skolan och såg ut som om hon visste svaret. Far skrockade och sjöng och åt och skrockade: livrädd för att prata allvar eller bara mjuk i hjärnan.

Irenka berättade.

Irenka berättade om uppgiften och vad hon behövde göra för att få vara kvar.

Mor lade huvudet i händerna och Irenka trodde att hon skulle dra den vanliga harangen och påminna om att Irenka var deras hopp och stjärnan och den blivande författaridolen. Mor sade ingenting, suckade tungt.

Med en av sina sällsynt klara blickar sade far att han kunde hjälpa henne.

"Tack ..."

”Vi har en intagen som var med i Expedition Federley. Intervjua honom.”

”Du skämtar?”

”Nej.”

”Expedition Federley … var typ … först – med allt!”

”Är det bra?”

”Kan jag göra något vettigt av det är jag hemma!”

”Du är hemma.”

”Jag menar, då klarar jag uppgiften.”

”Okej.”

”Men kan du släppa in mig på fängelset?”

”Jag måste fråga direktören.”

Mor harklade sig och sa: ”Vad är han dömd för?"

"Våldtäkt."

"Irenka, du får absolut inte gå dit."

”Jag jobbar ju där” sa far.

Ashford Hägglund: en sökning gav vad hon behövde veta. Han hade uteslutits efter att ha våldtagit en annan deltagare, och hade, med få uppehåll, varit vårdad sedan dess. Filmer på incidenten fanns tillgängliga på dokusåpans hemsida och många andra ställen. Irenka började titta, men stängde snart ner filmen.

Irenka tog på sig sin brors kläder. Hon luktade på dem och såg sig i spegeln. Inget smink, bylsiga manskläder, håret innanför kepsen. Ingen inspelning, hade direktören sagt, du får skriva. Du är ju författare, hade han sagt, och skrattat. Du förstår väl vilka risker du utsätter dig för, hade han sagt och tittat på henne, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon hade nickat.

En uniformerad och batongbeväpnad kriminalvårdare visade Irenka till rätta. Han sa att han hade jobbat med hennes far i femton år, att det inte var någon att oroa sig för, att de fanns utanför dörren och att en skiva av plexiglas skulle skilja henne från den intagne. Hon nickade.

Han såg på henne och sa: ”Lycka till” och öppnade sedan dörren.

Rummet var tomt. Och det fanns mycket riktigt ett plexiglas som delade upp rummet i två delar. Hon satte sig ner på stolen och tog fram ett anteckningsblock och penna. Mor och far hade förvånats över att de använde block och penna, men det ansågs underlätta skrivprocessen, de hade godtagit förklaringen, mor hade tyckt att det var romantiskt.

Ashford släpptes in. Han nickade glatt och log. Tänderna var ojämna och gula. Han var lång, smal och tatuerad, som på bilderna, fast äldre och mer sliten. Håret var stripigt och uniformen urtvättad. Hon hälsade och funderade på hur hon skulle framställa honom. Han såg ut som en busschaufför. En sliten busschaufför i femtioårsåldern. Det kunde hon inte skriva. Hon måste dramatisera.

”Så du är Fejas flicka?”

”Feja?”

”Vi kallar honom Feja.”

”Ja, han berättade att du var med i Expedition Federley. Vill du berätta om det?”

”Jag har betalt för att berätta, så jag berättar. Vad vill du veta?”

”Allt. Antar jag.”

Han satte sig ner, drog handen över ögonen och sa att när det begav sig var han, som alla andra, i färd med att avsluta sin utbildning till civilekonom. Alla andra, undrade Irenka. Ja, utbildningen till civilekonom var den enda där det utgick studiestöd, så nästan alla läste den, minst 90 procent. I stort sett lika många blev arbetslösa efteråt. Nu fick hon berätta för honom vad hon gjorde. Det gjorde hon, i korta ordalag. Han smålog medan hon pratade. Såg på henne med intensiva ögon. Hans händer vilade på bordsskivan, de var tatuerade. Nu är det din tur, sa hon. Chansen hade dykt upp, sa han. De hade fått veta att det rörde sig om en reality show där vinnaren skulle bli projektanställd av finansministern: Fredrick Federley. Det var förstås en dröm. De hade jublat när de fått beskedet. Hans principer var grundläggande för utbildningen, hans tal användes som exempel i retorikskolningen, de strider han utkämpat var episka, hans användande av Ursula var genialiskt. Fast allt det där visste hon väl, det var väl likadant nu, frågade han. Hon nickade och berättade om statyn utanför skolan, hur både flickor och pojkar använde Federley-glasögon och hur de reciterade hans lyrik under lediga stunder. Den intagne fick något drömskt i blicken och nickade. Han berättade hur uttagningen gick till, hur produktionsbolaget hade gillat hans personliga brev och framåtanda. Producenten hade speciellt gillat att han hade poängterat att han inte tänkte ha sex under inspelningen.

”Varför?”

”Det är någon slags omvänd psykologi, som jag kände till, de som tänker ha sex säger aldrig det. Eller tvärtom: den som planerar att inte ha sex kommer säga att de ska ha sex och därför … fattar du … de som säger att de tänker ha sex vill bara vara med i en show och är aldrig så ohämmade i verkligen – de vill ha dit den som är tokig på riktigt och inte spelar, typ.”

Och du är tokigt på riktigt? tänkte Irenka.

Jag blev uttagen, berättade han för Irenka, tillsammans med tio andra. Programmets idé var lika enkel som genialisk, det sägs att Fredrick själv hade kommit på den. Vi deltagare skulle tävla genom en bana och den som kom sist i varje etapp åkte ut. Banan var uppbyggd som en exakt kopia av Fredrick Federleys matsmältningssystem. Vi började i anus. Hur det gick till rent praktiskt? En och en trängde vi oss igenom slutmuskeln, det var inte så trångt som man kan tro. Vi hade någon slags sparkdräkt på oss, och en pannlampa. Ändtarmen var första etappen, och vi vadade igenom fekalier. Hela miljön, lukten, allt – det kom som en chock för en del av deltagarna. Jag tror inte det luktar så i Federleys tarm, men det blev ju bra underhållning, det var ett sätt att öka pressen på oss. Efter ett tag blev man liksom bedövad av stanken. Det blev bättre. Som du säkert förstår fanns det ett element av … lojalitet med i showen. Federley var ju vår framtida chef, eller den som vann då, och man kan ju inte säga vad som om sin framtida chef. Ibland blev det nästan absurt, någon sa att det luktade gott, att han tyckte det var trevligt där … och det uppfattades ju som ironi, men han ville nog bara väl. Jag menar: vi skulle pressas så hårt att vi till och med sviktade i vår lojalitet med Federley – vi skulle testas – samtidigt skulle det bli bra tv, och det kan vara bra med något slags utbrott. Jag höll stilen, glömde aldrig var jag var och härjade loss lite men mest med ett ganska opersonligt språk. Förstår du vad jag menar? Som när man skäller på vädret. Villkoren vi tävlade under var ju heller inte Federleys fel, vi kunde avbryta när som helst och hade valt det själva, eller hur? I alla fall, redan innan tjocktarmen var det en tjej som bröt ihop. Jag klarade första etappen på grund av det, eller inte bara därför, men jag klarade mig. När vi första gången hörde Federleys röst var det som en uppenbarelse. Vi var trötta, knäckta och skitiga, en av oss hade brutit ihop och då kom rösten – rösten var stark och den liksom genomträngde allt, ekade där i tarmarna och berättade för oss att vi klarat första etappen. Vi jublade!

Irenka nickade, skrev och undvek att se på honom. Fortsätt, bad hon.

"Vi hade ett biktbås, såklart, det var i blindtarmen, ett litet rum där vi kunde prata ut, säga hur mycket vi saknade våra anhöriga, vilken underbar framtid vi hoppades på, kritisera de andra deltagarna och sånt. Ja, du vet hur det funkar."

”Kändes det redan då som att ni skapade historia?”

”Ja, eller, det kändes att det inte bara var det vanliga, det gjorde det. Men jag tror att när man är med om att skapa historia är man kanske inte medveten om det. Jag menar, de personer som varit med om att omskapa författarrollen, tänkte de på att det var det de gjorde?”

”Enligt Rune Björnelid visste han det hela tiden.”

”Jo, men han är ju ett geni. Det är inte jag. I alla fall, vi fick ingen mat utan vi fick suga i oss det som fanns i tarmarna, en del klarade inte det och blev undernärda – det var bra. Då klarade de inte tävlingarna och uteslöts. På det stora hela tog folk det bra när de förlorade. Men det var en kille som gick över gränsen, långt över gränsen … han ville väl bli känd.”

”Vad gjorde han?”

”Han slängde ur sig en massa trams om Federley. Det var obehagligt att höra på. Han blev arresterad senare. Det var bra.”

”Kom det med i tv?”

”Nej, de tog bort ljudet, men det var flera som grät efteråt", sa han och torkade pannan. "Han sa … han sa att … kallade Federley för en pekoral-pajas. Menade på att han var en clown som förtjänade stryk och kallade honom för Queer-Quisling. Helt taget ur luften, han ville bara provocera. Det var obehagligt. Men vakterna tog bort honom."

”Gud … vad sjukt.”

”Han var ju pressad, du vet, undernärd och tålde inte stressen i tävlingen.”

”Vi pausar här, jag måste ha en energidryck” sa Irenka och ringde på vakten.

Irenkas hand darrade när hon försökte föra in kreditkortet i dryckesautomaten. Hon lyckades på tredje försöket. Hon satte sig ner, blundade och drack. Spillde en droppe på hakan och torkade av den.

Far kom fram till henne och undrade om det gick bra. Irenka nickade och sa ingenting. Hon såg ner på sitt block, hon måste skärpa sig, komma ihåg sina frågor och inte låta sig distraheras.

Dags att gå in till äcklet igen, tänkte Irenka. Tack så mycket, herr rektor.

Irenka satte sig framför den intagne. Han log. Jag borde inte upprepat orden, sa han, du är ju bara en ung flicka, det passar sig verkligen inte. Irenka nickade. Hon skulle stryka den biten till skoluppgiften.

En sak jag gillade med showen, sa han, var att den även var bildande: tittarna fick lära sig hur matsmältningssystemet fungerar, samt biografiska fakta ur Federleys liv. Visst, man lär sig en del i skolan, men hur djupare man går, desto mer finns att lära, det låter nästan absurt, men han är ännu mer fascinerande ju mer man lär sig om honom. Som när han blev misshandlad: visste du att han hade sinnesnärvaro att, tänk dig: omringad av fyra ligister, påpeka att de inte hade åldern inne för att röka. Och sedan allt med Ursula: fantastiskt. Vi rusade igenom tunntarmen, det var svettigt, som ett maratonlopp, riktig långdistanslöpning – fast med slem och tarmludd! Tänk dig ansträngningen: jag halkade hela tiden, alla svängar och omvägar – Federleys tunntarm är tre gånger så lång som tjocktarmen och nästan trettio gånger så lång som hans ändtarm!

Men vill man veta det, frågade Irenka. Jag tycker det liknar grotesk realism: jag säger inte att det blir så, men riskerar inte en del av magin att försvinna?

Det tyckte han inte, han menade att det var viktigt att alla kände att Federley var en människa precis som dem, med ändtarm och galla och tarmludd. Kan en vanlig individ nå så långt kan vem som helst göra det.

Irenka skakade på huvudet och svarade att han ju inte var en vanlig individ, vem som helst hade inte kunnat göra samma sak. Men tillbaka till tävlingen: vad hände sedan?

Han log, lyfte händer från bordsskivan och sa: "Tävlingsmomenten i levern var helt vilt. Det gick ut på att se vems lever som klarade att bryta ner alkohol fortast. Den som förlorade åkte ut genom anus igen. Vi fick alkohol i dropp baserat på vikt och kön och sedan mättes promillehalten. När vi fick reda på resultatet var vi totalt tankade. Killen som åkte ut var nästan medvetslös. Vi andra jublade som galningar och började dansa. De satte på musik och Viagra och grejer. Jag och en av tjejerna hånglade snart, hon var en av de tjejerna som man bara vet kommer att ha sex under en dokusåpa. Vi smet in i biktbåset och älskade."

Han tystnade och log.

"Du våldtog henne."

"Nej, vi älskade, men jag vet att de har klippt ihop det efteråt så det ser annorlunda ut. Jag gjorde inget som hon inte själv ville, det skulle jag aldrig göra mot en kvinna. Men att vi låg med varandra var också en del av showen. Så full som jag var, och med Viagra och hur hela programmet var upplagt, det var meningen att det skulle hända. Jag kunde inte säga nej."

"Jag har sett filmen, hon var helt borta. Hon kunde inte säga nej."

"Jag är ingen våldtäktsman. Du vet inte vad som hade hänt mellan oss innan dess. Jag skrev till produktionsbolaget sedan, och Federley, men fick inget svar. Jag blev manipulerad, inte av Federley, det kan jag inte tänka mig. Det var helt enkelt en PR-kupp som gick ut över mig, smart drag från dem. Jag skyller inte på Federley, det får du absolut inte skriva."

"Tack för intervjun" sa Irenka och gick.

Irenka stängde dörren efter sig, lutade sig mot dörren och blundade. Hon öppnade ögonen och såg på sina händer. De darrade.

Far kom fram till henne, klappade henne på axeln och frågade hur det gick.

Irenka log och sa: "Det gick nog bra. Han var inte så farlig, jag lovar."

Mor gick tidigare från jobbet för att vinka av. Irenka kramade henne hårt. De började gråta bägge två och mor skickade med en matlåda. Far jobbade.

Fördelen med tåg: en annan arbetsro. Under resan till skolan skrev Irenka uppgiften. Tonen var viktig, tonen och slutsatsen. Slutsatsen skulle vara intelligent, gärna ha en ny vinkling, samt vara övertygande och sammanfalla med rektorns snille och smak. Rektorn skulle behöva tycka att slutsatsen var rimlig, och … anse att även Irenka samtyckte och inte bara skrev något hon antog att de ville höra. Hon stirrade ut på vinterlandskapet. Hon såg över sina anteckningar. Hur skulle hon vinkla det? Ashford hade inte sagt det rätt ut, men han skyllde på Federley. Indirekt i alla fall. Det gick inte. Federley var historiens hjälte, han fick inte vara antagonisten. Såpan hade blivit en framgång, alltså hade den varit bra, gjort korrekta konstnärliga val när det gällde innehåll och form, eller hur? Hon skrev ner sin slutsats. Läste igenom texten. Tog fram matlådan som mor hade packat ner. Tittade på maten men kände sig inte hungrig. Läste texten igen. Irenka ryckte på axlarna, det blev inte bättre än så här. Hon skickade iväg uppgiften med en knapptryckning.

Måtte det gå bra.

Efter ankomst och opponering kallades Irenka in till rektorns kontor. Hon ringde på dörrklockan, och han lät henne vänta. Irenka hade ont i magen. Den gröna knappen lyste, och hon gick in.

Rektorn bläddrade i pappren och lät henne vänta en minut innan han såg upp på henne. Han skakade på huvudet.

"Det är ingen … ja, din slutsats … ", han harklade sig och läste högt: "Min slutsats är att det är sammanfogningen av form och innehåll som gjorde att 'Expedition Federley' blev en konstnärlig likväl som publik succé. Det visade sig tydligast i programmets mest debatterade, kritiserade samt dramatiska höjdpunkt: våldtäkten och hanteringen av densamma. I mina diskussioner med förövaren, Ashford Hägglund, avfärdade han sin individuella skuld och sitt ansvar, istället ansåg han sig ha blivit manipulerad: av produktionsbolaget, av offret, av producenten och dessutom hetsad av de andra deltagarna (och indirekt publikens krav på underhållning). Ett tävlingsmoment innebar omfattande alkoholförtäring, det i kombination med fri tillgång till Viagra och en sexuellt utmanande (hans ordval) kvinnlig deltagare var, enligt honom, skulden till övergreppet (noterbart är att han betonade att han inte anklagade Fredrick Federley personligen), något han ansåg att producenterna hade förutsett. Jag anser tvärtom att upplyftandet av deltagarnas individuella frihet är det som gjorde Expedition Federley till den exempellösa framgången det var: fria individers interaktion är fascinerade och blir stor konst, kanske speciellt i de fall där individernas moral sätts på prov och de utsätts för extrema prövningar: det är först då vi kan börja närma oss individens kärna: ett tidlöst och universellt ämne som fascinerar och förskräcker. Den felande deltagaren tilläts inte skylla sina misstag på andra, programmets ledning hade möjlighet, likt ett storebrorssamhälle, att lyfta ur honom eller något moment ur programmet, men lät det fortgå. Han uteslöts efter övergreppet för att ha brutit mot reglerna, men han uteslöts inte för att han kanske skulle bryta mot reglerna. Produktionsbolaget visste vilka risker som fanns, men visste bättre än att sätta gränser för individens frihet, och det är så man skapar stor konst."

Rektorn tystnade och lade ifrån sig pappren.

Han fortsatte: "Modigt, Irenka. Det är helt enkelt en … lysande slutsats. Jag applåderar. Gratulerar, du får gå kvar."

Irenka log.

"Tack så mycket, herr rektor."

Slut.

Lästips Inför söndagens poesiuppläsningar

På söndag 7 september är det uppläsningar och samtal på Stadsbiblioteket i Malmö (program nedan). För den som vill läsa på innan kommer här en del länkar.

Felicia Mulinaris blogg (där hon regelbundet publicerar sin poesi):
Texter om oss

Våra mödrars mål - En uppsats om rasifierade mödrar som subjekt i diktsviterna Brytningen och Vitsvit (länken är till en pdf). Felicias uppsats som kommer ligga till grund för samtalet mellan henne och Athena.

Länk till Vitsvit - (den finns säkert hos välsorterade boklådor).

Och till Skruvstädsblomman.



Plats: Ljusets Kalender på Malmös Stadsbibliotek

13.00 Svetlana Cârstean

Den rumänska författaren Svetlana Cârstean läser sin poesi tillsammans med sin översättare Athena Farrokhzad. Uppläsningen följs av ett samtal dem emellan och frågestund.

Svetlana Cârstean är född 1969 och bosatt i Bukarest. Hon är verksam som poet, journalist, översättare, redaktör och tillhör Mircea Cartarescus litterära cirkel vid universitetet i Bukarest. Hon debuterade 2008 med Skruvstädsblomman, som ifjol utkom på svenska Rámus. Med ett brutalt bildspråk och en lek med historiens och samtidens sätt att framställa arbetarens styrka, skildras här ett tillstånd både i samhället och kroppen som kanske är flickans, kanske pojkens, kommunismen eller kommunismens fall.

14.30 Moderskap och exil i poesi: samtal mellan Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari.

Felicia Mulinari, poet och med i redaktionen för Mana, diskuterar med Athena Farrokhzad med utgångspunkt i Athenas diktsamling Vitsvit och Felicias uppsats om rasifierade mödrar som subjekt i samma samling. Därefter läser de sina dikter.

Arrangörer: Rámus förlag, Tidskriften Mana, Rumänska kulturinstitutet, ABF och Författarcentrum Syd.

Köttmonstret i Celitz

Recension i Arbetaren:

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.
Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.
Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar [...]”
Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.

Köttmonstret… är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.
Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.

Henrik Johansson

 

 

Recension: Forken blir sjuk

Forken blir sjuk

Barbro Lindgren, nybliven Alma-pristagare, sade i en intervju i svt:s Babel att bra barnlitteratur ska tilltala vuxna minst lika mycket som de ska tilltala barn. Det låter vettigt, speciellt för de böcker som vuxna läser för barn. Ska man som förälder läsa något 50 gånger måste det hålla i längden för att man inte ska bli tokig.
Författaren Annika Henning och illustratören Maria Nilsson har tidigare gjort böckerna om Hunden Rund och har nu givit ut Forken blir sjuk på Hirschfeld Media. Boken om monstret Forken riktar sig till både vuxna och barn på ett lite annorlunda sätt än de flesta andra barnböcker jag läst. Monsterböcker är vanliga, och böcker med budskap är vanliga. Dock brukar budskapen reduceras till ganska förutsägbara moralkakor om att mobbning är fel eller, än värre, att man ska ha på sig bilbälte.
I Forken blir sjuk är berättelsens värld skrämmande lik vår egen: Forken har jobbat i hela sitt liv, men fick tillsvidareanställning som ”skrämmare” på ett museum först året innan boken tar sin början. Han blir sjukskriven efter att ha blivit misshandlad av en besökare. När han ligger hemma med bruten rygg får han problem både med en hetsande chef, som undrar varför han inte jobbar, och med sjukvården som tycker att det nog inte gör så ont. Så här kan det låta:
”Just då får Forken ett sms. Det är från chefen: Hej din slöfork! Kom till jobbet imorgon kl. 7. Annars får du sparken. ;) /Bozzen”
Forken bor i ett samhälle där monster har jobb – där det finns chefer som piskar, en oförstående sjukvård, och en sträng farbror på tv som säger att de sjukskrivna egentligen inte alls är sjuka utan ligger hemma och slappar. Som synes är boken målad i mörkare färger, vår egen samtids färger, än många andra bilderböcker. Det är ett mörker som även går igen i illustrationerna. Maria Nilsson har använt kol till illustrationerna, och med undantag av röda detaljer går allt i svart. Det ger en dov, snygg och lite läskig bok. Bilden av hur Forkens rygg ser ut innan den spikas ihop är en personlig favorit. Vid ett tillfälle reser Forkens katt ragg, och ser då precis ut som den klassiska strejksymbolen Wildcat. Jag undrar om det är meningen eller bara en lycklig slump. För det mesta visar illustrationerna samma sak som sägs i texten, och jag kan sakna att det inte sägs något annat, att bilderna hellre hade kunnat visa en detalj eller skeende som vi inte får reda på genom texten.
Men även om det är en mörk berättelse är inte allt svart, precis som i verkligheten finns det trevliga och sympatiska arbetskamrater. Henning och Nilsson jobbar här ofta med konstraster inom samma bild: chefen står och är sur samtidigt som arbetskamraterna flockas runt Forken för att hälsa välkommen tillbaka.Vi ser hur dåligt Forken mår samtidigt som gubben på tv säger att de sjuka inte är sjuka på riktigt.
Forken blir sjuk fångar inte bara kraven på de som jobbar utan också på de som är sjuka, och genom att sätta monster i samma situation som många vuxna är i så sticker boken av rejält. Det väcker tankar hos mig om hur politisk man kan, och bör eller inte bör, vara i barnlitteratur. Och det får mig också att reflektera över det vi inte betraktar som politisk barnlitteratur: den vanliga barnboksvärlden där föräldrar aldrig har bekymmer med hälsan eller på jobbet. I vilket fall som helst: i en värld där monster inte har onda chefer eller problem med Försäkringskassan så skadar det inte att ett monster har det. Tvärtom.
För att vara en bok om monster har Forken blir sjuk en ovanlig realism, men det frångås på slutet, vilket faktiskt är ganska skönt. Just när jag undrar hur Henning ska lösa upp berättelsens mörker dyker en röd lapp upp. Först blir jag orolig över att det är en valsedel (jag är väl skadad av EU-valet) och att en ny regering ska lösa allt. Men så är det inte. Forken får en vinstlott i handen och kan på så vis komma undan chefen och myndigheternas krav samt göra något gott för andra sjuka.
Lotten dyker upp när Forkens arbetskamrat Turf slår näven i bordet. Och kanske vill Henning vara symbolisk : Vill vi ha ett mänskligare samhälle, för såväl människor som monster, då måste vi slå näven i bordet ibland.
Publicerad i Arbetaren.
Bokus 

Det arbetande folket

Nu har Föreningen Arbetarskrivares nionde antologi kommit, Det arbetande folket, den är redaktörad av Victor Estby, har omslag av Ellen Ekman och innehåller bidrag av 35 författare. Där ibland jag.

Jag tänkte bjuda på en tredjedel av min text:

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Kapitel 1 – i vilket Johansson är hungrig och går till banken.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Handlaren gav mig bröd.

Handlaren sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.

Jag sa: Ge mig pengar.

Banken sa: Varför?

Jag sa: Så jag kan köpa bröd.

Banken sa: Du får ta ett lån.

Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Han gav mig bröd.

Han sa: Ge mig pengar.

Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Banken sa: Skaffa ett arbete.

Jag gick till Arbetsförmedlingen.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen gav mig en nummerlapp.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen gav mig en blankett.

Jag sa: Ge mig ett arbete.

Arbetsförmedlingen sa: Jag har inga arbeten.

Jag sa: Varför?

Arbetsförmedlingen sa: Om alla hade arbeten, skulle ingen vilja arbeta.

Jag sa: Jaså?

Arbetsförmedlingen sa: Skämt åsido. Vad vill du ha för arbete?

Jag sa: Vad som helst.

Arbetsförmedlingen sa: Du måste vilja någonting. Annars kan jag inte hjälpa dig.

Jag sa: Jag vill bli astronaut.

Arbetsförmedlingen sa: Det finns för många astronauter.

Jag sa: Då vill jag bli rockstjärna.

Arbetsförmedlingen sa: Vill du bli handlare?

Jag sa: Nej.

Arbetsförmedlingen sa: Vill du jobba på banken?

Jag sa: Absolut inte.

Arbetsförmedlingen sa: Vad tycker du om att göra?

Jag sa: Äta bröd.

Arbetsförmedlingen sa: Då får du utbilda dig till bagare.

Boken kan beställas av föreningen och kostar 200 kr.

Mejla beställningen till monica66acdc@gmail.com

Eller köpas på t ex Adlibris

Medverkande:
Carola Ankarborg, Bengt Berg, Gustaf Berglund, Emil Boss, Birgitta Edberg, Stefan Estby, Micke Evhammar, Towe Falk, Tomas Fransson, Oscar García, Solveig Halvorsen Kåven, Maria Hamberg, Eva Hanson, Beata Hansson, Kalle Holmqvist, Henrik Johansson, Åke Johansson, Torgny Karnstedt, Sofi Larsdotter, Pia Lindestrand, Jesper Lundby, Astrid Lundström, Erik Löfvendahl, Kristina Meiton, Jane Morén, Robert Nyberg, Pelle Olsson, Cecilia Persson, Eric Persson, Andreas Svanberg, Agneta Thomasin Svensson, Anamarija Todorov, Sven Wernström, Jenny Wrangborg och Annamaya Öhlund.

RECENSIONER

”Grottekvarnen mal åter” av Crister Enander i Helsingborgs Dagblad 14 juni
”Rapport från ett klassamhälle”, Dalademokraten 25 juni

”Ur språket är du kommen” av Ingemar Nilsson, Tidningen Kulturen 1 juli 2014

”Vi har inte makten men vi äger orden”, Mål & Medel 7/8 2014

Antifascism och självförsvar

Krönika publicerad i senaste numret av Clarté:

Nassarna har attackerat Glassfabriken!

Jag minns det som i går, men det var över sex år sedan, jag minns det för vad som hände för några veckor sedan, för Showan. Telefonsamtalet fick mig att, efter en viss tvekan, cykla ner till Glassfabriken. Några poliser syntes inte till. Inte heller några skribenter som hatade mina åsikter men som var beredda att dö för min rätt att framföra dem. Precis som för några veckor sedan hade nazister tagit sig till Möllan för att hitta någon att attackera. Ingen hade varit där och de hade krossat rutor i stället. Det är ingen slump, det är ett återkommande mönster. Nu som då. Jag satte inne på kaféet när nästa larm kom, denna gång mer akut: De kommer.

Vi skyndade oss ut. Det är bäst att möta dem på gatan. Är det illa kan vi fly. Inne i en lokal kan vad som helst hända. Nassarna var ett tjugotal. Med tanke på att de kastade sten och flaskor var det svårt att tro att de ville dricka bryggkaffe med sojamjölk. Men vi försvarade oss, och när nazisternas medhavda ammunition var slut vände de och sprang. Några av dem tog sin tillflykt, eller reträtt enligt dem själva, till vårdcentralen Eden, en vårdcentral som varit nedläggningshotad ett par år tidigare. Hotet hade avvärjts genom protester från de boende. Vi, jag var då med i Autonomt Motstånd, hade varit med i protesterna och hjälpt till med mobiliseringen. När nazisterna skrev sin rapport om konfrontationen senare så hävdade de att vi inte vågat följa efter dem in på vårdcentralen. Det är naivt från deras sida, det visar hur dåligt de känner oss, men visar också på en skillnad mellan kålsupare och kålsupare. Man går inte in och slåss på vårdcentraler. Där finns gamla och sjuka. Man går inte in och slåss på en vårdcentral där man tillsammans med brukare och personal kämpat mot dess nedläggning. Så viktiga är inte nazister. Inte ens om de precis försökt kasta sten i huvudet på en. Vi är inte som de, vi har inte den hänsynslösheten, inte det förakt för svaghet som krävs för att gå in och slåss på en vårdcentral.

Ibland är det viktigt med antifascism, men som bäst är det ett nödvändigt ont. Det är viktigare att kämpa mot den politik som göder de fascistiska grupperna: mot nedskärningar, mot högerpolitik, mot rasism och för jämlikhet. Eller som i Showans fall: att bilda Fotbollssupportrar mot homofobi.
Det är bättre att vi räddade vårdcentralen Eden än att vi jagade in nazisterna där.
Även om det sista också var nödvändigt.

Henrik Johansson bor i Malmö och debuterade 2013 med romanen Av kött och blod (Federativs förlag).

Upplopp på Möllevången - artikel i Sydsvenskan

En målad historia

Min recension av utställningen En målad historia. Publicerad i Arbetaren.
 
Foto: Göteborgs konstmuseum

Solen spelar inte över rytteriets rustningar när de anländer till fronten. Det är en mulen dag. Gustav II Adolf håller upp sin värja i luften, till skillnad från de övriga är det inte värjans blad han erbjuder himlen, utan handtaget. Kungen blickar högre än de andra, de ser på honom som han ser mot Gud. Jag backar för att kunna överblicka den enorma tavlan. Fem gånger tre meter, säger mitt ögonmått. Skådeplatsen är Göteborgs konstmuseums utställning En målad historia, slagfältet är ett fiktivt Lützen, och i tavlans berättelse ska Gustav II Adolf snart dö. 8 000 andra soldater också, men tavlans titel handlar inte om dem.

Konstnären heter Nils Forsberg och på utställningen, som handlar om svenskt nationalromantiskt historiemåleri från 1800-talet, är han en av många. Men jag är här för Forsberg. Bakom min rygg hörs ett fältslag som utspelar sig på en tv-skärm och är från en av Arn-filmerna. Det är meningen att man ska jämföra filmen och tavlorna och förstå det politiska i konsten, att den används som propaganda. Det är fantastiskt svårt att koncentrera sig på tavlan med filmen i bakgrunden. Jag vet inte. Tror man att ”Karl XII:s likfärd” är ett foto av den verkliga likfärden är man ju helt dum i huvudet. Samtidigt går det inte att dra en gräns mellan konst och propaganda.

Vid Lützen tittar en del av soldaterna åt höger. Är det den kejserliga härens framrycknings som antyds? En av pikenarna har en bandagerad hand. Marken är lerig, växtligheten nedtrampad och soldaterna har valrossmustascher. Ansiktena är häpna, hänförda, munnarna är öppna. De jublar inte. Männen ser mot höger, de ser mot kungen, kungen ser mot himlen. Enbart hästarna ser på åskådarna. Gustav II Adolfs häst stirrar rakt fram och tänker: ”Vad fan gör jag här?”.

Hästens herre, protestantismens general, har blottat huvudet. Hatten i handen och inga synliga skydd, ingen hjälm, inget harnesk. Kavalleriet har ridit in i tavlan, men nu stannat. Vem är mannen på den vita hästen? Hans ansikte sticker ut.

Forsberg anknyter till Carl Wahlboms målningar av Gustav II Adolf. Wahlbom lägger, 50 år tidigare, ett ljus över kungen. Som en kristusgestalt är han upplyst, illuminerad. Forsbergs Gustav II Adolf är mörkare. Kungen är inte ljusare än de andra. Hela tavlan är dovare, dimmigare, hären står i lera. Forsberg arbetade som sjukvårdare under det fransk-tyska kriget 1870–71. Hans krig är skitigt, sårigt, smutsigt. Han vet att ett fältslag som kräver 8 000 liv inte är någon klinisk affär. Men konstnärligt sett är det nu också en nationalromantik på dekis. Forsbergs tavla är daterad 1900. Industrialiseringens koldamm färgar landskapsflaggor som vajar i bakgrunden, i det verkliga samhället utanför tavlan är det inte rytteriet som spränger fram utan arbetarklassen. Att idealisera gamla kungar är inte längre på modet, även om tavlan är ett beställningsverk, nationalismen är ifrågasatt och Sverige undviker 1905 ett krig med Norge genom att acceptera grannlandets självständighetsförklaring. Arbetarrörelsen mobiliserade för freden. Är det en sadel som ligger i leran? Fanorna är raggiga, med fransiga, trasiga kanter. Mannen med det tydliga ansiktet sitter inte på den vita hästen, det är trumpetarens häst, jag har sett fel. Ljuset är dunkelt i utställningssalen. Illa.

Gustav II Adolf, trons försvarare, ser inte den tysk-romerska armén. Han ser inte sin annalkande död. Han erbjuder himlen sin värja och Gud tar värjan och stöter den i hans kropp. Dimman har fått skulden. Dimman. Den markbundna kungen kan inte dödas utan slumpens, naturens medverkan. Det är inte fiendens förtjänst. Inte hans egen skuld.

Forsberg har en historia av bortvända ansikten. Den menige huvudpersonen i ”En hjältes död”,  pojken i ”Akrobatfamilj” inför cirkusdirektören, kungen i ”Gustav II Adolf före slaget vid Lützen”. Vi ser på tavla, i tavlan ser bikaraktärerna på huvudpersonen. Huvudpersonen ser upp, ned, bort. Hären är på väg fram.

Från Wahlbom till Forsberg har det ljuset försvunnit. Despoten är inte längre upplyst.  Himlens ljus faller inte längre på honom, och han faller. Det är nu den menige, namnlöse soldaten som är hjälten. Den som kriget konsumerar. Mannen i ledet, massarbetaren, mervärdesproducenten. Vi rullar på löpande band in i industrialiseringen. Det är kapitalismens tidevarv. Det är inte den av Guds nåde tillsatte kungen som är hjälten. Inte den som erbjuder Gud svärdet. Hjälten är skaparen av mervärdet, vars skapelse Mammon-Guden vilar sitt feta arsle på. Och konsten har gått från romantik till realism.

Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd:

Frida Kahlo och Tintin och kroppsbehåring

Jag har inte riktigt kunnat släppa den där remaken som Frida Kahlos självporträtt fick ( Att kolonisera Frida Kahlo ), och tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Porträtten blev "vitare" och "kvinnligare" och framförallt väldigt mycket opersonligare. Avhumaniserat, skulle jag nästan vilja säga. Individen Frida Kahlo försvinner till förmån för en stereotyp.
Något annat som bränts sig kvar i huvudet är stycket här nedan, som jag läste på en blogg som problematiserade Genusfotografen:

"För nåra år sedan intervjuade jag Bingo Rimér. Vi pratade en del om retuschering som på den tiden ansågs vara det stora hotet mot kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning. Rimér berättade att den ganska hårdhänta retuschering de utförde på Moore och Slitz inte var så mycket för att behaga läsarna som för att blidka annonsörerna. Riktig hud, valkar, hår, ärr. Allt som avslöjar modellens mänsklighet och erfarenhet ansågs vara för porrigt. Retuscheringens främsta syfte var alltså inte att framhäva sexighet utan att skala bort den. Det där har fastnat i mig. Klart att hud är hetare än plast. (Vad retuscheringen sedan gjort med människors krav och förhoppningar på sina egna kroppar är en annan diskussion.)"

Ja, ni förstår säkert likheten: "allt som avslöjar modellens mänsklighet".

Fotomodellerna och Frida blir allt mer lika, så att säga. För att koppla till antiken så blir de allt mer lika marmorstatyer.

Tintin då? Ja, det slog mig också att en väldig stor del av förra årets kulturdebatter handlade om det är rätt att ta bort andra stereotyper, och det är här talande hur lite uppmärksamhet Frida har fått. Jag tänker på saker som Tintin i Kongo, Barna Hedenhös, Pippi Långstrump, kokosbollar och Kalle på julafton.
Det om det.

Att kolonisera Frida Kahlo

Okej, jag kanske överdriver.
Och en del har säkert sett det här innan.
För min egen del stör det här konstverket mig något enormt. Men jag har svårt att formulera varför. Eller det är väl för att hon ska tvingas in i dagens skönhetsideal. Nåja, kommentera gärna.

Jag sprang på att en konstnär har retuscherat ett av Frida Kahlos porträtt. Han har gjort henne vitare, och tagit bort ansiktsbehåring. Anledningen, som han förklarar det själv:

“Okay so I know this is kinda taboo but anyways.
Frida Kahlo: Not too easy on the eyes. I mean she’s got the lady-mo and the monobrow thing going on. She didn’t know where to put her blush or what shade lipstick would obviously suit her skin tone. Really, she’s a bit of a wreck. So this got me to thinking. What would have happened if her girlfriends had done the right thing and taken her to a beautician, (which clearly needed to happen)? I did a subtle re-paint over the top of her original self-portrait to “conceptualize” what it would have looked like if she had been whisked off to Beauty Works or the likes….I didn’t want to alter the integrity of the original painting too much. What do you reckon?”

Originalet:

Retuscheringen:

En kommentar till verket skriver om Kahlos högst medvetna val att framhäva ögonbryn och mustach:
“Kahlo’s eyebrows and mustache were a purposeful rejection of white colonizer standards of beauty; she didn’t just leave them on her face the way they grew, she groomed them and darkened them with makeup. Her appearance was beautiful, and it was intentional.”

Zlatan på bageriet

Krönika i Arbetaren.

Zlatan Ibrahimović gjorde sitt första allsvenska mål för Malmö FF den 30 oktober 1999. Han hade fyllt arton samma månad. Själv var jag tjugosex år och jobbade på ett nedläggningshotat bageri i Malmö. Det blev snart uppenbart att Zlatan var en talang utöver det vanliga och på bageriet var han en av ljuspunkterna för de nattarbetare som höll på MFF. När Zlatan idag blir hyllad för Volvo-reklamen med jakt, natur och nationalsång är det lätt att glömma att många avskydde honom på den tiden. Det vill säga: fler än idag.

På Wikipedia skrev någon att han ”har en fräck och arrogant spelstil”, det var vardagsmat, men undantaget här var att det bidraget till Wikipedia var skrivet från Riksdagens ip-adress. Han påstods ha en kriminell bakgrund. För många av mina arbetskamrater, många av dem invandrare, var det självklart att åsikterna hörde samman med Rosengård och rasism. Han blev en ikon, på gott och ont. Han var arton år och fick representera något helt annat än en galet duktig ung fotbollsspelare. Han fick vara hopp och hot.

En av mina arbetskamrater höll inte med om han var något speciellt. ”Många killar var lika bra som Zlatan”, sa han buttert. Ingen sa emot honom. Inte för att de höll med, utan för att han själv hade varit tvungen att börja jobba på bageriet istället för att satsa på fotbollen. Han försörjde sina föräldrar och sina småsyskon.

Något år senare var Zlatan och en kompis ute och trakasserade torskar, sexköpare, på Malmös prostitutionsstråk. Zlatan påstod sig vara civilpolis och kanske-torsken åkte därifrån i bil i hög hastighet. Mannen visade sig vara pingstpastor, som enligt egen utsago enbart skulle hjälpa den prostituerade han talade med. Pastorn polisanmälde tilltaget och Zlatan var i blåsväder igen. En av bagarna skrattade så att han trillade ner på golvet och Zlatan blev misstänkt för Ofredande alternativt Föregivande av allmän ställning. Jag vet inte. Tror man att en nittonårig Zlatan kan vara civilpolis har man inte träffat många poliser i sitt liv.

Zlatan var yngre, yngre än mig, yngre än mina arbetskamrater, varav många ändå hade träffat honom. De hade bott i samma kvarter, spelat i samma klubb, gått på samma skolor. Men det var deras småsyskon som var jämnåriga med Zlatan.

”Min lillebrorsa berättade att de varit ute och flippat med Zlatan”, sa en från packen. ”Jag sa till honom att de ska ge fan i Zlatan. De ska se till att han inte hamnar i problem, inte ställa till det. Zlatan har en chans.”

Det finns en värme i de orden. En omtanke dels om personen Zlatan, men också för de han tvingas representera. Men det finns också något fruktansvärt tragiskt med orden:

För det är sant att Zlatan hade en chans, och det är sant att många andra inte har det.

Världspoesidagen på Antikvanti

21 mars - dvs nästa fredag är det Världspoesidagen och det ska firas. Jag och flera andra kommer läsa på Antikvanti (Hantverkaregatan 20, Malmö, vid St Knuts torg).

Programmet hittills:

Öppet under kvällen med poesiuppläsning, dryck och mingel.

18.30 Henrik Johansson. Henrik läser tidigare publicerad likväl som opublicerad poesi. http://hjohansson.blogspot.se/

19.00 Felicia Mulinari. Felicia läser dikter som hon även publicerar på sin blogg Politisk poesi

19.30 Måna Rezaijoff. Måna kommer läsa ett urval från hennes nya diktsamling, Vävda Tystnader.

20.00 Lucas Skalleberg. Lucas Skalleberg kommer läsa omaka dikter från en ännu outgiven samling på engelska.

20.30 Helena Lie, poet litteraturvetare och kritiker. Publicerad i bl.a Const Literary (P)review och Ordkonst. Håller kurser i kreativt skrivande och skriver om scenkonst och litteratur för bl.a Fria tidningen.

Fler programpunkter kan tillkomma.

Facebookevent