Krönika i Arbetaren
”Folk i byn säger
att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden
är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag
kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om
situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det
var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för
sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få
syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår
lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men
lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är
viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare
att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför
Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?
Många av
uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad
innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något
väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av
att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka
för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag
håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte
om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat
på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer
pasta istället?”
Var det bättre
förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än
mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör.
Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa
jagade in honom i snickarboa.
Jag tror att de
föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet
att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla
föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för
de barnen.
Hur kan då
samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen
i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett
allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga
aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna
håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra.
Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har
Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet
besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:
”Många var skeptiska och trodde att
eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att
passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och
aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får
möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”
Att tro på människor. Även barn.
Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är
människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det
också. Och växa tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar