Zlatan Ibrahimović gjorde sitt första allsvenska mål för Malmö
FF den 30 oktober 1999. Han hade fyllt arton samma månad. Själv var
jag tjugosex år och jobbade på ett nedläggningshotat bageri i
Malmö. Det blev snart uppenbart att Zlatan var en talang utöver det
vanliga och på bageriet var han en av ljuspunkterna för de
nattarbetare som höll på MFF. När Zlatan idag blir hyllad för
Volvo-reklamen med jakt, natur och nationalsång är det lätt att
glömma att många avskydde honom på den tiden. Det vill säga: fler
än idag.
På Wikipedia skrev
någon att han ”har en fräck och arrogant spelstil”, det var
vardagsmat, men undantaget här var att det bidraget till Wikipedia
var skrivet från Riksdagens ip-adress. Han påstods ha en kriminell
bakgrund. För många av mina arbetskamrater, många av dem
invandrare, var det självklart att åsikterna hörde samman med
Rosengård och rasism. Han blev en ikon, på gott och ont. Han var
arton år och fick representera något helt annat än en galet duktig
ung fotbollsspelare. Han fick vara hopp och hot.
En av mina
arbetskamrater höll inte med om han var något speciellt. ”Många
killar var lika bra som Zlatan”, sa han buttert. Ingen sa emot
honom. Inte för att de höll med, utan för att han själv hade
varit tvungen att börja jobba på bageriet istället för att satsa
på fotbollen. Han försörjde sina föräldrar och sina småsyskon.
Något år senare
var Zlatan och en kompis ute och trakasserade torskar, sexköpare, på
Malmös prostitutionsstråk. Zlatan påstod sig vara civilpolis och
kanske-torsken åkte därifrån i bil i hög hastighet. Mannen visade
sig vara pingstpastor, som enligt egen utsago enbart skulle hjälpa
den prostituerade han talade med. Pastorn polisanmälde tilltaget och
Zlatan var i blåsväder igen. En av bagarna skrattade så att han
trillade ner på golvet och Zlatan blev misstänkt för Ofredande
alternativt Föregivande av allmän ställning. Jag vet inte. Tror
man att en nittonårig Zlatan kan vara civilpolis har man inte
träffat många poliser i sitt liv.
Zlatan var yngre,
yngre än mig, yngre än mina arbetskamrater, varav många ändå
hade träffat honom. De hade bott i samma kvarter, spelat i samma
klubb, gått på samma skolor. Men det var deras småsyskon som var
jämnåriga med Zlatan.
”Min lillebrorsa
berättade att de varit ute och flippat med Zlatan”, sa en från
packen. ”Jag sa till honom att de ska ge fan i Zlatan. De ska se
till att han inte hamnar i problem, inte ställa till det. Zlatan har
en chans.”
Det finns en värme
i de orden. En omtanke dels om personen Zlatan, men också för de
han tvingas representera. Men det finns också något fruktansvärt
tragiskt med orden:
För det är sant
att Zlatan hade en chans, och det är sant att många andra inte har
det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar