Expedition Federley - En resa i det inre

Expedition Federley är den novell jag själv gillar allra bäst och  det omdömet är inte unikt. Den har varit publicerad i en antologi, gått som följetong i Arbetaren samt varit publicerad på en nu nedlagd litteratursite. Den nedläggningen gjorde att den inte längre fanns tillgänglig på nätet. Så här är den nu igen:

 

Expedition Federley

En resa i det inre

Ytterhogdal, Hälsingland.

Rune Björnelidskolan för kreativt skrivande.

Adolf Dornier-salen.

Rektorn suckade, sneglade på henne och sa:

”Irenka, lilla Irenka … vad väntar du dig att jag ska säga? Att jag förstår att det är svårt? Att jag ska berätta hur lyckligt lottad du är, stipendium och talang och allt? Eller ska jag prata om dina små sorger som du bekänt för kuratorn och känna medlidande?”

”Nej, herr rektor, det väntar jag mig inte.”

”Jaså? Lekar vi ironiska lekar? Låt mig tala klarspråk: vill du, som din bror, hamna i de fredsbevarande styrkorna? Eller din valiumknaprande far, kriminalvårdaren? Är det det du drömmer om? Hur trivs din mor på serveringen? Din familj är precis där de förtjänar – lätt för mig att säga, med min familj, kanske du tänker? Ja, det är det. Men det spelar ingen roll, vill du ta dig upp måste du göra vad som krävs, andra har använt sin bakgrund som bränsle för sin egen framgång – men du kanske hellre vill vara kvar på botten, med din kära familj?”

Irenka tittade ner på sina fötter och sa: "Förlåt. Jag vill fortsätta här. Det vill jag verkligen."

Rektorn satte sig och sa: ”Provocerar jag dig? Det är meningen – det är vad du behöver höra. Jag ska berätta en hemlighet för dig: mina analytiker trodde det var fel på programmet när de såg dina resultat. Dina siffror låg högt över genomsnittet för dina jämnåriga på i stort sett alla områden: syntax, ordrikedom, klang, stavning, bildspråk och grammatik. Och naturligtvis ville du bo kvar hos dina föräldrar, i de sociala sammanhang du kände till. Men alla andra elever har också fått flytta hit. Och de ser det som en möjlighet – de nätverkar inför framtiden. Vi har investerat i dig – men nu börjar vi få nog, du har ett chans till, sedan är det slut. Gör om den sista uppgiften och gör det bra.”

På skärmen orerade läraren: "Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar."

Irenka stängde ner skärmen, tog av sig hörlurarna, lutade sig tillbaka och blundade. Tåget dundrade hemåt. Pressade sig igenom snöhelvetet på sin väg mot Malmö. Irenka frammanade bilden av ett svart ånglok som färdades genom en snötäckt skog, ångvisslan, en vit plym efter sig. Hennes klasskamrater flög hem. Hon åkte tåg. Tågbilden trängdes undan av minnesbilder, fragment av första mötet med skolans headhunter. Våra lektörer kom fram till att hon just nu ligger närmast till hands att skriva romantik för flickor i åldern nio till tolv. Det är bara naturligt att börja i närheten av sin egen ålder och kön. Sedan kan hon gå vidare till en bredare genre. Som mode, hästböcker, drama för medelålders kvinnor eller män, eller varför inte Thinspiration. Skolan ligger i Hälsingland. Där kommer hon att få bästa tänkbara hjälp och umgås med likasinnade, få träffa de bästa talpedagogerna, dramaturgerna och stylisterna en ung flicka kan behöva. Vi ordnar lektioner med lektörer, översättare, lingvister och författare.

Det var fyra år sedan … redan fyra år. Lille far hade varit så glad, mor orolig men lycklig. Det hade varit förmätet att klaga, så Irenka hade inte klagat. Släktens hopp, familjens stjärna … och nu var hon på väg ut. Hon hörde inte hemma på skolan, hela hennes varelse skrek, blickarna brände i henne, hon hörde inte hemma där. Ett meddelande från far: en dokusåpastjärna hade blivit förflyttad till anstalten, mor hade gjort Golonka. Irenka snyftade till och log. Mat: mammas lösning på alla problem … Irenka måste klara det, de trodde på henne.

Din far, kriminalvårdaren … det krävdes ingen metalingvist för att förstå de orden, men det var hon själv som fick på huvudet för att hon skrev för cyniskt … det finns ingen anledning till cynism … läsarna förstår det inte, de tar allt bokstavligt … cynism kan bara vara acceptabelt om det finns ett glapp mellan verkligheten och den uppfattade världen, något sådant glapp finns inte, alla är vad de utger sig för att vara, det finns ingen konspiration, inga hemligheter, inga dolda agendor. Du har ju alla möjligheter, kära Irenka.

Lilla far skulle stå och vänta när tåget kom fram, säkert med en rolig hatt på sig. Dum och glad, som alltid. Hon hade gråtit när hon hade läst hans gamla texter, följt hans briljanta resonemang. Hennes valium-fryntlige far, hans hjärna mjuk av de smärtstillande tabletterna. Han hade valt en glad dåsighet framför smärtan. Det kunde man inte anklaga honom för, det fick hon inte anklaga honom för, hon hade aldrig levt med smärta, eller hur?

Han hade inte haft någon rolig hatt på sig, och hon hade blivit glad, skrattat och kramat och gråtit. Det var bra med bror, fredsbevarandet gick bra, allt var bra, de var trygga på basen, så skrev han. Mor var glad, alla var glada.

Golonkan stod på bordet.

Den var större än hon mindes och hon kände sig liten. Köttkniven skar genom svålen, hon smetade på prickig senap och pepparrot.

Mor frågade hur det gick i skolan och såg ut som om hon visste svaret. Far skrockade och sjöng och åt och skrockade: livrädd för att prata allvar eller bara mjuk i hjärnan.

Irenka berättade.

Irenka berättade om uppgiften och vad hon behövde göra för att få vara kvar.

Mor lade huvudet i händerna och Irenka trodde att hon skulle dra den vanliga harangen och påminna om att Irenka var deras hopp och stjärnan och den blivande författaridolen. Mor sade ingenting, suckade tungt.

Med en av sina sällsynt klara blickar sade far att han kunde hjälpa henne.

"Tack ..."

”Vi har en intagen som var med i Expedition Federley. Intervjua honom.”

”Du skämtar?”

”Nej.”

”Expedition Federley … var typ … först – med allt!”

”Är det bra?”

”Kan jag göra något vettigt av det är jag hemma!”

”Du är hemma.”

”Jag menar, då klarar jag uppgiften.”

”Okej.”

”Men kan du släppa in mig på fängelset?”

”Jag måste fråga direktören.”

Mor harklade sig och sa: ”Vad är han dömd för?"

"Våldtäkt."

"Irenka, du får absolut inte gå dit."

”Jag jobbar ju där” sa far.

Ashford Hägglund: en sökning gav vad hon behövde veta. Han hade uteslutits efter att ha våldtagit en annan deltagare, och hade, med få uppehåll, varit vårdad sedan dess. Filmer på incidenten fanns tillgängliga på dokusåpans hemsida och många andra ställen. Irenka började titta, men stängde snart ner filmen.

Irenka tog på sig sin brors kläder. Hon luktade på dem och såg sig i spegeln. Inget smink, bylsiga manskläder, håret innanför kepsen. Ingen inspelning, hade direktören sagt, du får skriva. Du är ju författare, hade han sagt, och skrattat. Du förstår väl vilka risker du utsätter dig för, hade han sagt och tittat på henne, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon hade nickat.

En uniformerad och batongbeväpnad kriminalvårdare visade Irenka till rätta. Han sa att han hade jobbat med hennes far i femton år, att det inte var någon att oroa sig för, att de fanns utanför dörren och att en skiva av plexiglas skulle skilja henne från den intagne. Hon nickade.

Han såg på henne och sa: ”Lycka till” och öppnade sedan dörren.

Rummet var tomt. Och det fanns mycket riktigt ett plexiglas som delade upp rummet i två delar. Hon satte sig ner på stolen och tog fram ett anteckningsblock och penna. Mor och far hade förvånats över att de använde block och penna, men det ansågs underlätta skrivprocessen, de hade godtagit förklaringen, mor hade tyckt att det var romantiskt.

Ashford släpptes in. Han nickade glatt och log. Tänderna var ojämna och gula. Han var lång, smal och tatuerad, som på bilderna, fast äldre och mer sliten. Håret var stripigt och uniformen urtvättad. Hon hälsade och funderade på hur hon skulle framställa honom. Han såg ut som en busschaufför. En sliten busschaufför i femtioårsåldern. Det kunde hon inte skriva. Hon måste dramatisera.

”Så du är Fejas flicka?”

”Feja?”

”Vi kallar honom Feja.”

”Ja, han berättade att du var med i Expedition Federley. Vill du berätta om det?”

”Jag har betalt för att berätta, så jag berättar. Vad vill du veta?”

”Allt. Antar jag.”

Han satte sig ner, drog handen över ögonen och sa att när det begav sig var han, som alla andra, i färd med att avsluta sin utbildning till civilekonom. Alla andra, undrade Irenka. Ja, utbildningen till civilekonom var den enda där det utgick studiestöd, så nästan alla läste den, minst 90 procent. I stort sett lika många blev arbetslösa efteråt. Nu fick hon berätta för honom vad hon gjorde. Det gjorde hon, i korta ordalag. Han smålog medan hon pratade. Såg på henne med intensiva ögon. Hans händer vilade på bordsskivan, de var tatuerade. Nu är det din tur, sa hon. Chansen hade dykt upp, sa han. De hade fått veta att det rörde sig om en reality show där vinnaren skulle bli projektanställd av finansministern: Fredrick Federley. Det var förstås en dröm. De hade jublat när de fått beskedet. Hans principer var grundläggande för utbildningen, hans tal användes som exempel i retorikskolningen, de strider han utkämpat var episka, hans användande av Ursula var genialiskt. Fast allt det där visste hon väl, det var väl likadant nu, frågade han. Hon nickade och berättade om statyn utanför skolan, hur både flickor och pojkar använde Federley-glasögon och hur de reciterade hans lyrik under lediga stunder. Den intagne fick något drömskt i blicken och nickade. Han berättade hur uttagningen gick till, hur produktionsbolaget hade gillat hans personliga brev och framåtanda. Producenten hade speciellt gillat att han hade poängterat att han inte tänkte ha sex under inspelningen.

”Varför?”

”Det är någon slags omvänd psykologi, som jag kände till, de som tänker ha sex säger aldrig det. Eller tvärtom: den som planerar att inte ha sex kommer säga att de ska ha sex och därför … fattar du … de som säger att de tänker ha sex vill bara vara med i en show och är aldrig så ohämmade i verkligen – de vill ha dit den som är tokig på riktigt och inte spelar, typ.”

Och du är tokigt på riktigt? tänkte Irenka.

Jag blev uttagen, berättade han för Irenka, tillsammans med tio andra. Programmets idé var lika enkel som genialisk, det sägs att Fredrick själv hade kommit på den. Vi deltagare skulle tävla genom en bana och den som kom sist i varje etapp åkte ut. Banan var uppbyggd som en exakt kopia av Fredrick Federleys matsmältningssystem. Vi började i anus. Hur det gick till rent praktiskt? En och en trängde vi oss igenom slutmuskeln, det var inte så trångt som man kan tro. Vi hade någon slags sparkdräkt på oss, och en pannlampa. Ändtarmen var första etappen, och vi vadade igenom fekalier. Hela miljön, lukten, allt – det kom som en chock för en del av deltagarna. Jag tror inte det luktar så i Federleys tarm, men det blev ju bra underhållning, det var ett sätt att öka pressen på oss. Efter ett tag blev man liksom bedövad av stanken. Det blev bättre. Som du säkert förstår fanns det ett element av … lojalitet med i showen. Federley var ju vår framtida chef, eller den som vann då, och man kan ju inte säga vad som om sin framtida chef. Ibland blev det nästan absurt, någon sa att det luktade gott, att han tyckte det var trevligt där … och det uppfattades ju som ironi, men han ville nog bara väl. Jag menar: vi skulle pressas så hårt att vi till och med sviktade i vår lojalitet med Federley – vi skulle testas – samtidigt skulle det bli bra tv, och det kan vara bra med något slags utbrott. Jag höll stilen, glömde aldrig var jag var och härjade loss lite men mest med ett ganska opersonligt språk. Förstår du vad jag menar? Som när man skäller på vädret. Villkoren vi tävlade under var ju heller inte Federleys fel, vi kunde avbryta när som helst och hade valt det själva, eller hur? I alla fall, redan innan tjocktarmen var det en tjej som bröt ihop. Jag klarade första etappen på grund av det, eller inte bara därför, men jag klarade mig. När vi första gången hörde Federleys röst var det som en uppenbarelse. Vi var trötta, knäckta och skitiga, en av oss hade brutit ihop och då kom rösten – rösten var stark och den liksom genomträngde allt, ekade där i tarmarna och berättade för oss att vi klarat första etappen. Vi jublade!

Irenka nickade, skrev och undvek att se på honom. Fortsätt, bad hon.

"Vi hade ett biktbås, såklart, det var i blindtarmen, ett litet rum där vi kunde prata ut, säga hur mycket vi saknade våra anhöriga, vilken underbar framtid vi hoppades på, kritisera de andra deltagarna och sånt. Ja, du vet hur det funkar."

”Kändes det redan då som att ni skapade historia?”

”Ja, eller, det kändes att det inte bara var det vanliga, det gjorde det. Men jag tror att när man är med om att skapa historia är man kanske inte medveten om det. Jag menar, de personer som varit med om att omskapa författarrollen, tänkte de på att det var det de gjorde?”

”Enligt Rune Björnelid visste han det hela tiden.”

”Jo, men han är ju ett geni. Det är inte jag. I alla fall, vi fick ingen mat utan vi fick suga i oss det som fanns i tarmarna, en del klarade inte det och blev undernärda – det var bra. Då klarade de inte tävlingarna och uteslöts. På det stora hela tog folk det bra när de förlorade. Men det var en kille som gick över gränsen, långt över gränsen … han ville väl bli känd.”

”Vad gjorde han?”

”Han slängde ur sig en massa trams om Federley. Det var obehagligt att höra på. Han blev arresterad senare. Det var bra.”

”Kom det med i tv?”

”Nej, de tog bort ljudet, men det var flera som grät efteråt", sa han och torkade pannan. "Han sa … han sa att … kallade Federley för en pekoral-pajas. Menade på att han var en clown som förtjänade stryk och kallade honom för Queer-Quisling. Helt taget ur luften, han ville bara provocera. Det var obehagligt. Men vakterna tog bort honom."

”Gud … vad sjukt.”

”Han var ju pressad, du vet, undernärd och tålde inte stressen i tävlingen.”

”Vi pausar här, jag måste ha en energidryck” sa Irenka och ringde på vakten.

Irenkas hand darrade när hon försökte föra in kreditkortet i dryckesautomaten. Hon lyckades på tredje försöket. Hon satte sig ner, blundade och drack. Spillde en droppe på hakan och torkade av den.

Far kom fram till henne och undrade om det gick bra. Irenka nickade och sa ingenting. Hon såg ner på sitt block, hon måste skärpa sig, komma ihåg sina frågor och inte låta sig distraheras.

Dags att gå in till äcklet igen, tänkte Irenka. Tack så mycket, herr rektor.

Irenka satte sig framför den intagne. Han log. Jag borde inte upprepat orden, sa han, du är ju bara en ung flicka, det passar sig verkligen inte. Irenka nickade. Hon skulle stryka den biten till skoluppgiften.

En sak jag gillade med showen, sa han, var att den även var bildande: tittarna fick lära sig hur matsmältningssystemet fungerar, samt biografiska fakta ur Federleys liv. Visst, man lär sig en del i skolan, men hur djupare man går, desto mer finns att lära, det låter nästan absurt, men han är ännu mer fascinerande ju mer man lär sig om honom. Som när han blev misshandlad: visste du att han hade sinnesnärvaro att, tänk dig: omringad av fyra ligister, påpeka att de inte hade åldern inne för att röka. Och sedan allt med Ursula: fantastiskt. Vi rusade igenom tunntarmen, det var svettigt, som ett maratonlopp, riktig långdistanslöpning – fast med slem och tarmludd! Tänk dig ansträngningen: jag halkade hela tiden, alla svängar och omvägar – Federleys tunntarm är tre gånger så lång som tjocktarmen och nästan trettio gånger så lång som hans ändtarm!

Men vill man veta det, frågade Irenka. Jag tycker det liknar grotesk realism: jag säger inte att det blir så, men riskerar inte en del av magin att försvinna?

Det tyckte han inte, han menade att det var viktigt att alla kände att Federley var en människa precis som dem, med ändtarm och galla och tarmludd. Kan en vanlig individ nå så långt kan vem som helst göra det.

Irenka skakade på huvudet och svarade att han ju inte var en vanlig individ, vem som helst hade inte kunnat göra samma sak. Men tillbaka till tävlingen: vad hände sedan?

Han log, lyfte händer från bordsskivan och sa: "Tävlingsmomenten i levern var helt vilt. Det gick ut på att se vems lever som klarade att bryta ner alkohol fortast. Den som förlorade åkte ut genom anus igen. Vi fick alkohol i dropp baserat på vikt och kön och sedan mättes promillehalten. När vi fick reda på resultatet var vi totalt tankade. Killen som åkte ut var nästan medvetslös. Vi andra jublade som galningar och började dansa. De satte på musik och Viagra och grejer. Jag och en av tjejerna hånglade snart, hon var en av de tjejerna som man bara vet kommer att ha sex under en dokusåpa. Vi smet in i biktbåset och älskade."

Han tystnade och log.

"Du våldtog henne."

"Nej, vi älskade, men jag vet att de har klippt ihop det efteråt så det ser annorlunda ut. Jag gjorde inget som hon inte själv ville, det skulle jag aldrig göra mot en kvinna. Men att vi låg med varandra var också en del av showen. Så full som jag var, och med Viagra och hur hela programmet var upplagt, det var meningen att det skulle hända. Jag kunde inte säga nej."

"Jag har sett filmen, hon var helt borta. Hon kunde inte säga nej."

"Jag är ingen våldtäktsman. Du vet inte vad som hade hänt mellan oss innan dess. Jag skrev till produktionsbolaget sedan, och Federley, men fick inget svar. Jag blev manipulerad, inte av Federley, det kan jag inte tänka mig. Det var helt enkelt en PR-kupp som gick ut över mig, smart drag från dem. Jag skyller inte på Federley, det får du absolut inte skriva."

"Tack för intervjun" sa Irenka och gick.

Irenka stängde dörren efter sig, lutade sig mot dörren och blundade. Hon öppnade ögonen och såg på sina händer. De darrade.

Far kom fram till henne, klappade henne på axeln och frågade hur det gick.

Irenka log och sa: "Det gick nog bra. Han var inte så farlig, jag lovar."

Mor gick tidigare från jobbet för att vinka av. Irenka kramade henne hårt. De började gråta bägge två och mor skickade med en matlåda. Far jobbade.

Fördelen med tåg: en annan arbetsro. Under resan till skolan skrev Irenka uppgiften. Tonen var viktig, tonen och slutsatsen. Slutsatsen skulle vara intelligent, gärna ha en ny vinkling, samt vara övertygande och sammanfalla med rektorns snille och smak. Rektorn skulle behöva tycka att slutsatsen var rimlig, och … anse att även Irenka samtyckte och inte bara skrev något hon antog att de ville höra. Hon stirrade ut på vinterlandskapet. Hon såg över sina anteckningar. Hur skulle hon vinkla det? Ashford hade inte sagt det rätt ut, men han skyllde på Federley. Indirekt i alla fall. Det gick inte. Federley var historiens hjälte, han fick inte vara antagonisten. Såpan hade blivit en framgång, alltså hade den varit bra, gjort korrekta konstnärliga val när det gällde innehåll och form, eller hur? Hon skrev ner sin slutsats. Läste igenom texten. Tog fram matlådan som mor hade packat ner. Tittade på maten men kände sig inte hungrig. Läste texten igen. Irenka ryckte på axlarna, det blev inte bättre än så här. Hon skickade iväg uppgiften med en knapptryckning.

Måtte det gå bra.

Efter ankomst och opponering kallades Irenka in till rektorns kontor. Hon ringde på dörrklockan, och han lät henne vänta. Irenka hade ont i magen. Den gröna knappen lyste, och hon gick in.

Rektorn bläddrade i pappren och lät henne vänta en minut innan han såg upp på henne. Han skakade på huvudet.

"Det är ingen … ja, din slutsats … ", han harklade sig och läste högt: "Min slutsats är att det är sammanfogningen av form och innehåll som gjorde att 'Expedition Federley' blev en konstnärlig likväl som publik succé. Det visade sig tydligast i programmets mest debatterade, kritiserade samt dramatiska höjdpunkt: våldtäkten och hanteringen av densamma. I mina diskussioner med förövaren, Ashford Hägglund, avfärdade han sin individuella skuld och sitt ansvar, istället ansåg han sig ha blivit manipulerad: av produktionsbolaget, av offret, av producenten och dessutom hetsad av de andra deltagarna (och indirekt publikens krav på underhållning). Ett tävlingsmoment innebar omfattande alkoholförtäring, det i kombination med fri tillgång till Viagra och en sexuellt utmanande (hans ordval) kvinnlig deltagare var, enligt honom, skulden till övergreppet (noterbart är att han betonade att han inte anklagade Fredrick Federley personligen), något han ansåg att producenterna hade förutsett. Jag anser tvärtom att upplyftandet av deltagarnas individuella frihet är det som gjorde Expedition Federley till den exempellösa framgången det var: fria individers interaktion är fascinerade och blir stor konst, kanske speciellt i de fall där individernas moral sätts på prov och de utsätts för extrema prövningar: det är först då vi kan börja närma oss individens kärna: ett tidlöst och universellt ämne som fascinerar och förskräcker. Den felande deltagaren tilläts inte skylla sina misstag på andra, programmets ledning hade möjlighet, likt ett storebrorssamhälle, att lyfta ur honom eller något moment ur programmet, men lät det fortgå. Han uteslöts efter övergreppet för att ha brutit mot reglerna, men han uteslöts inte för att han kanske skulle bryta mot reglerna. Produktionsbolaget visste vilka risker som fanns, men visste bättre än att sätta gränser för individens frihet, och det är så man skapar stor konst."

Rektorn tystnade och lade ifrån sig pappren.

Han fortsatte: "Modigt, Irenka. Det är helt enkelt en … lysande slutsats. Jag applåderar. Gratulerar, du får gå kvar."

Irenka log.

"Tack så mycket, herr rektor."

Slut.