Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd: