Foto: Göteborgs konstmuseum
Solen spelar inte över rytteriets rustningar när de anländer till fronten. Det är en mulen dag. Gustav II Adolf håller upp sin värja i luften, till skillnad från de övriga är det inte värjans blad han erbjuder himlen, utan handtaget. Kungen blickar högre än de andra, de ser på honom som han ser mot Gud. Jag backar för att kunna överblicka den enorma tavlan. Fem gånger tre meter, säger mitt ögonmått. Skådeplatsen är Göteborgs konstmuseums utställning En målad historia, slagfältet är ett fiktivt Lützen, och i tavlans berättelse ska Gustav II Adolf snart dö. 8 000 andra soldater också, men tavlans titel handlar inte om dem.
Konstnären heter Nils Forsberg och på utställningen, som handlar om svenskt nationalromantiskt historiemåleri från 1800-talet, är han en av många. Men jag är här för Forsberg. Bakom min rygg hörs ett fältslag som utspelar sig på en tv-skärm och är från en av Arn-filmerna. Det är meningen att man ska jämföra filmen och tavlorna och förstå det politiska i konsten, att den används som propaganda. Det är fantastiskt svårt att koncentrera sig på tavlan med filmen i bakgrunden. Jag vet inte. Tror man att ”Karl XII:s likfärd” är ett foto av den verkliga likfärden är man ju helt dum i huvudet. Samtidigt går det inte att dra en gräns mellan konst och propaganda.
Vid Lützen tittar en del av soldaterna åt höger. Är det den kejserliga härens framrycknings som antyds? En av pikenarna har en bandagerad hand. Marken är lerig, växtligheten nedtrampad och soldaterna har valrossmustascher. Ansiktena är häpna, hänförda, munnarna är öppna. De jublar inte. Männen ser mot höger, de ser mot kungen, kungen ser mot himlen. Enbart hästarna ser på åskådarna. Gustav II Adolfs häst stirrar rakt fram och tänker: ”Vad fan gör jag här?”.
Hästens herre, protestantismens general, har blottat huvudet. Hatten i handen och inga synliga skydd, ingen hjälm, inget harnesk. Kavalleriet har ridit in i tavlan, men nu stannat. Vem är mannen på den vita hästen? Hans ansikte sticker ut.
Forsberg anknyter till Carl Wahlboms målningar av Gustav II Adolf. Wahlbom lägger, 50 år tidigare, ett ljus över kungen. Som en kristusgestalt är han upplyst, illuminerad. Forsbergs Gustav II Adolf är mörkare. Kungen är inte ljusare än de andra. Hela tavlan är dovare, dimmigare, hären står i lera. Forsberg arbetade som sjukvårdare under det fransk-tyska kriget 1870–71. Hans krig är skitigt, sårigt, smutsigt. Han vet att ett fältslag som kräver 8 000 liv inte är någon klinisk affär. Men konstnärligt sett är det nu också en nationalromantik på dekis. Forsbergs tavla är daterad 1900. Industrialiseringens koldamm färgar landskapsflaggor som vajar i bakgrunden, i det verkliga samhället utanför tavlan är det inte rytteriet som spränger fram utan arbetarklassen. Att idealisera gamla kungar är inte längre på modet, även om tavlan är ett beställningsverk, nationalismen är ifrågasatt och Sverige undviker 1905 ett krig med Norge genom att acceptera grannlandets självständighetsförklaring. Arbetarrörelsen mobiliserade för freden. Är det en sadel som ligger i leran? Fanorna är raggiga, med fransiga, trasiga kanter. Mannen med det tydliga ansiktet sitter inte på den vita hästen, det är trumpetarens häst, jag har sett fel. Ljuset är dunkelt i utställningssalen. Illa.
Gustav II Adolf, trons försvarare, ser inte den tysk-romerska armén. Han ser inte sin annalkande död. Han erbjuder himlen sin värja och Gud tar värjan och stöter den i hans kropp. Dimman har fått skulden. Dimman. Den markbundna kungen kan inte dödas utan slumpens, naturens medverkan. Det är inte fiendens förtjänst. Inte hans egen skuld.
Forsberg har en historia av bortvända ansikten. Den menige huvudpersonen i ”En hjältes död”, pojken i ”Akrobatfamilj” inför cirkusdirektören, kungen i ”Gustav II Adolf före slaget vid Lützen”. Vi ser på tavla, i tavlan ser bikaraktärerna på huvudpersonen. Huvudpersonen ser upp, ned, bort. Hären är på väg fram.
Från Wahlbom till Forsberg har det ljuset försvunnit. Despoten är inte längre upplyst. Himlens ljus faller inte längre på honom, och han faller. Det är nu den menige, namnlöse soldaten som är hjälten. Den som kriget konsumerar. Mannen i ledet, massarbetaren, mervärdesproducenten. Vi rullar på löpande band in i industrialiseringen. Det är kapitalismens tidevarv. Det är inte den av Guds nåde tillsatte kungen som är hjälten. Inte den som erbjuder Gud svärdet. Hjälten är skaparen av mervärdet, vars skapelse Mammon-Guden vilar sitt feta arsle på. Och konsten har gått från romantik till realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar