Antifascism och självförsvar

Krönika publicerad i senaste numret av Clarté:

Nassarna har attackerat Glassfabriken!

Jag minns det som i går, men det var över sex år sedan, jag minns det för vad som hände för några veckor sedan, för Showan. Telefonsamtalet fick mig att, efter en viss tvekan, cykla ner till Glassfabriken. Några poliser syntes inte till. Inte heller några skribenter som hatade mina åsikter men som var beredda att dö för min rätt att framföra dem. Precis som för några veckor sedan hade nazister tagit sig till Möllan för att hitta någon att attackera. Ingen hade varit där och de hade krossat rutor i stället. Det är ingen slump, det är ett återkommande mönster. Nu som då. Jag satte inne på kaféet när nästa larm kom, denna gång mer akut: De kommer.

Vi skyndade oss ut. Det är bäst att möta dem på gatan. Är det illa kan vi fly. Inne i en lokal kan vad som helst hända. Nassarna var ett tjugotal. Med tanke på att de kastade sten och flaskor var det svårt att tro att de ville dricka bryggkaffe med sojamjölk. Men vi försvarade oss, och när nazisternas medhavda ammunition var slut vände de och sprang. Några av dem tog sin tillflykt, eller reträtt enligt dem själva, till vårdcentralen Eden, en vårdcentral som varit nedläggningshotad ett par år tidigare. Hotet hade avvärjts genom protester från de boende. Vi, jag var då med i Autonomt Motstånd, hade varit med i protesterna och hjälpt till med mobiliseringen. När nazisterna skrev sin rapport om konfrontationen senare så hävdade de att vi inte vågat följa efter dem in på vårdcentralen. Det är naivt från deras sida, det visar hur dåligt de känner oss, men visar också på en skillnad mellan kålsupare och kålsupare. Man går inte in och slåss på vårdcentraler. Där finns gamla och sjuka. Man går inte in och slåss på en vårdcentral där man tillsammans med brukare och personal kämpat mot dess nedläggning. Så viktiga är inte nazister. Inte ens om de precis försökt kasta sten i huvudet på en. Vi är inte som de, vi har inte den hänsynslösheten, inte det förakt för svaghet som krävs för att gå in och slåss på en vårdcentral.

Ibland är det viktigt med antifascism, men som bäst är det ett nödvändigt ont. Det är viktigare att kämpa mot den politik som göder de fascistiska grupperna: mot nedskärningar, mot högerpolitik, mot rasism och för jämlikhet. Eller som i Showans fall: att bilda Fotbollssupportrar mot homofobi.
Det är bättre att vi räddade vårdcentralen Eden än att vi jagade in nazisterna där.
Även om det sista också var nödvändigt.

Henrik Johansson bor i Malmö och debuterade 2013 med romanen Av kött och blod (Federativs förlag).

Upplopp på Möllevången - artikel i Sydsvenskan