Frida Kahlo och Tintin och kroppsbehåring

Jag har inte riktigt kunnat släppa den där remaken som Frida Kahlos självporträtt fick ( Att kolonisera Frida Kahlo ), och tankar har snurrat i huvudet sedan dess. Porträtten blev "vitare" och "kvinnligare" och framförallt väldigt mycket opersonligare. Avhumaniserat, skulle jag nästan vilja säga. Individen Frida Kahlo försvinner till förmån för en stereotyp.
Något annat som bränts sig kvar i huvudet är stycket här nedan, som jag läste på en blogg som problematiserade Genusfotografen:

"För nåra år sedan intervjuade jag Bingo Rimér. Vi pratade en del om retuschering som på den tiden ansågs vara det stora hotet mot kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning. Rimér berättade att den ganska hårdhänta retuschering de utförde på Moore och Slitz inte var så mycket för att behaga läsarna som för att blidka annonsörerna. Riktig hud, valkar, hår, ärr. Allt som avslöjar modellens mänsklighet och erfarenhet ansågs vara för porrigt. Retuscheringens främsta syfte var alltså inte att framhäva sexighet utan att skala bort den. Det där har fastnat i mig. Klart att hud är hetare än plast. (Vad retuscheringen sedan gjort med människors krav och förhoppningar på sina egna kroppar är en annan diskussion.)"

Ja, ni förstår säkert likheten: "allt som avslöjar modellens mänsklighet".

Fotomodellerna och Frida blir allt mer lika, så att säga. För att koppla till antiken så blir de allt mer lika marmorstatyer.

Tintin då? Ja, det slog mig också att en väldig stor del av förra årets kulturdebatter handlade om det är rätt att ta bort andra stereotyper, och det är här talande hur lite uppmärksamhet Frida har fått. Jag tänker på saker som Tintin i Kongo, Barna Hedenhös, Pippi Långstrump, kokosbollar och Kalle på julafton.
Det om det.