Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.

Att lära av gamla ryssar

I helgens bokbloggsjerka ger Annika oss uppgiften:

Återigen har jag hämtat inspiration till veckans jerka från ett av Peter Rozovskys inlägg på Detectives Beyond Borders: ”What have you learned from Crime Novels?” 
Då jag är väl medveten om att långt ifrån alla vurmar för deckargenren så kan ni naturligtvis applicera frågan på vilken genre ni vill.

Det var ovanligt klurigt, jag försöker tänka igenom fantasy och allt möjligt jag läser men det fick till slut bli "gamla ryssar" (kanske inte en genre litteraturvetare går med på men men ...).

Av de gamla ryssarna har jag lärt mig:
1. Att alla grät, skrattade och grälade oavbrutet i Moder Ryssland. (Och drack vodka!)
2. Alla alla läste Schiller eller åtminstone påstod sig göra det.

Hmm, det var nog allt jag kan komma på på rak arm. Jo, sedan dräller det av franska guvernanter också.

Min favoritförfattare kom inte till bokmässan i år heller

Skapa inte din egen historia

Min text som gästbloggare hos Debutantbloggen:

Dagens gästbloggare, Henrik Johansson, skriver krönikor för tidningen Arbetaren. För några veckor sedan skrev han också på sitt alldeles första kontrakt med ett förlag (Federativs). Boken Av kött och blod utspelas i restaurangbranschen och Henrik kallar romanen skämtsamt för en köksdeckare. Av kött och blod kommer ut 2013.

Skapa inte din egen historia
Låt oss för enkelhetens skull säga att du läser på debutantbloggen för att du tänker dig att så småningom skriva en bok, bli utgiven och debutera. Eller säg att du redan debuterat men vill skriva en ny bok: i vilket fall som helst behöver du en historia. Din fantasi tryter dock. Pappret är lika tomt som ditt huvud (det här är lätt för mig att skriva: det är en situation jag kan känna igen mig i).
Du kan inte skapa så låt mig föreslå en annan lösning: stöld.



Allting sprids, ingenting försvinner
Att allting sprids och att ingenting försvinner är inte bara en av fysikens grunder, det gäller i hög grad inom litteraturen också. Jag vill hävda att det finns en övertro på den egna fantasin och att man ibland underkänner vilken påverkan andra historier har på oss. Vi bombarderas av historier från barnsben: genom film och TV, muntliga berättelser och naturligtvis böcker. Det har skrivits böcker där författaren menar att det egentligen bara finns sju grundläggande berättelser och att allt som berättas bara är varianter på dessa sju.
Om det är sant vet jag inte, men det är ingen dum utgångspunkt. Det innebär inte att allt ser likadant ut, möjligheterna till variation enbart på temat att ett mord begås, utreds och sedan får sin lösning är i det närmaste oändliga.
För att ta ett exempel: en eller flera personer hamnar på en plats som för dem är väldigt udda och kanske skrämmande. Ett slags ”tänk-om”-roman. Tänk om man genom garderoben kan komma till en främmande värld? Tänk om ett människobarn uppfostras av en vargflock i djungeln? Temat är i stort sett likadant.
Så grunden i flera av de största och mest kända berättelserna är snarlika: Gulliver hamnar hos jättar och lilleputtar, Tarzan uppfostras av apor, Pippi Långstrump uppfostras inte alls, Mowgli av vargar. För det mesta är det huvudpersonens perspektiv vi får möta: chocken, skräcken och förvåningen av att hamna i Narnia eller Underlandet men ibland är det tvärtom; den som anländer vänder upp-och-ner på världen: som när djävulen anländer till Moskva i Mästaren och Margarita. Eller varför inte världens antagligen mest spridda och sålda historia: den om när Guds enfödde son anländer till jorden genom en jungfrufödsel.

En indian på Island
Själv har jag varit sugen på att skriva om ett människobarn som uppfostras av en orchklan, men det finns också intressanta historiska romaner på samma tema: i DNA hos nutida islänningar har man hittat spår av amerikansk ursprungsbefolkning, man antar att vikingarna ”fick med sig” en del personer, frivilligt eller inte, från sina äventyr utmed Nordamerikas kuster. Tänk om Hjortfot kom över med ett vikingaskepp och sedan reste vidare i Europa? Kanske vidare till Sverige eller England?

Slumpgenerator
Tryter fantasin verkligen finns det annat att tillgå: det finns slumpgeneratorer på nätet. Själv har jag använt en för att skriva en novell (som visserligen inte är skriven än, men i alla fall). Det kan vara en bra skrivövning att skapa något utifrån ramar som slumpats fram. Här är ett av mina resultat:
The story is about seven prostitutes. It takes place in a bank in a tourist town. The story begins with a funeral. The threat of terrorism plays a major part in this story.
Anledningen till att jag slumpade fram det här var att en av mina karaktärer skulle skriva en novell, och bestämde jag tema själv skulle det inte bli riktigt rätt, så jag slumpade. Novellen skulle utspela sig i Tyskland (min karaktär var tysk). Min synopsis baserad på slumpen blev såhär:
Namn: Sju systrar. Handling: En varm sommardag i Hamburg befinner sig sju prostituerade på banken för att reda ut arvet efter sin döda bordellmamma. I staden pågår ett toppmöte och plötsligt spärras gatan utanför banken av. Terrorister har placerat bomber i finanskvarteren. De sju har redan en dålig relation med ont blod bakom sig och när de stängs in tillsammans eskalerar deras interna konflikt.



Av kött och blod
Det känns inte mer än rätt att jag i slutet av denna artikel redovisar om jag själv har korpat eller inte. Och visst har jag det. Enligt judiska legender byggde en rabbin i Prag ett monster av lera, en Golem, för att försvara gettot gentemot antisemitiska pogromer. Min debutbok heter Av kött och blod och utspelar sig i Malmö. En gammal kocktradition är att man tager vad man haver så på en sliten restaurang bygger de anställda en Golem av kött och blod …

Lite lånat, lite fått

I helgens bokbloggsjerka är uppgiften att

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt, etc. den här veckan.

Som absolut sista reserv och i efterhand kom jag för två veckor sedan in på magisterutbildningen på Författarskolan (tillsammans med att jag läser en heltidskurs om modern litteratur blir det en hel del läsning) och delvis har jag lånat en del kurslitteratur, som till exempel Writing av Marguerite Duras, men framförallt har mitt boklånande haft samband med mitt nya romanprojekt (efteråret med Författarskolan tänker jag i alla fall ha ett utkast klart).

Den nya boken ska jag berätta mer detaljerat om senare, men arbetsnamnet är En hjältes död och då det visade sig att den där jävla Pär Lagerkvist snott min titelidé för 88 år sedan (han är lömsk) var jag tvungen att läsa novellen med samma namn, den finns i antologin Onda sagor. Ärligt talat så gillar jag Pär Lagerkvist mer och mer.

Min tilltänkta romanhjälte är en ganska våldsam och krigisk person och jag har bestämt mig för att läsa en del litteratur att modellera honom efter, eller åtminstone få några uppslag. Dels är jag intresserad av hur yrkessoldater ser på sig själva så jag lånade Krigare av Johanne Hildebrandt (en reportagebok om svenska soldater i Afghanistan). Dels ville jag läsa en mer skönlitterär krigsbok av någon som är ganska positiv till krig och soldatliv: det fick bli I stålstormen av Ernst Jünger (han var frivillig i första världskriget, sårades 14 gånger och var högt dekorerad, dessutom skriver han bra).

Någon som legat på att-läsa-listan alldeles för länge är Louis-Ferdinand Céline och jag har lånat hans Resa mot nattens ände, men jag har inte börjat kika på den än så den får jag återkomma in.

Sist men inte minst fick jag Sandland av Akira Toriyama skickad till mig av Bera. Jag har som målsättning att läsa inom många olika genrer och Sandland är en mangaserie som handlar om ett gäng demoner och en gammal militär som letar efter vatten (och slåss mot armén, sanddrakar och bovar) i ett framtida kungadöme där vatten är hårdvaluta. Det är spännande och ett grymt driv, vilket innebär att jag sträckläste den, däremot blev jag kanske inte allt för engagerad ändå, men det var utmärkt underhållning och förströelse.

Nåväl, det blev ett ganska långt inlägg! Idag gästbloggar jag också på Debutantbloggen om ett inlägg som handlar om varför man skall stjäla som författare.

Varför läser jag det jag läser?

I helgens bokbloggsjerka undrar Annika

Vad är det som lockar dig att läsa den genre/de genrer som du föredrar?

Det är en bra fråga och svaret är att det finns ett par olika anledningar:

En del böcker läser jag för att jag är nyfiken på stilen, att jag vill lära mig mer om den och kanske själv testa att skriva på samma sätt: en nästintill teknisk anledning där jag inte ställer så höga krav på själva berättelsen. Hit hör till exempel Herta Müller.

Jag läser mycket klassiker också. Det intresserar mig vad som har överlevt en längre tid. Jag har ingen kontroversiell smak i det här fallet och gillar ofta klassiker också. Just nu läser jag t ex Svindlande höjder av Emily Brontë (samt toklyssnar på Wuthering Heights av Kate Bush ...)

Det kanske kan ses som en kombination av de två ovanstående skälen, men jag läser också en del genrer som är nya för mig. Just nu läser jag Gunnlaug Ormstungas saga, en av islänningasagorna. Jag gillar böcker som utspelar sig på främmande platser och i andra tider. Jag är inte alls lika intresserad av svensk samtidslitteratur (vilket ju delvis är det jag skriver, så frågan är vem som kommer läsa de böckerna ...)

Svindlande höjderär en del av min kurslitteratur i Den moderna litteraturen, och ett alternativ hade ju varit att lyssna på Kate Bush sextio gånger istället för att läsa boken, men jag kan ju göra både och. Här är den kommentar på Youtube som fått flest tummar upp:
"I always did like the red dress music video better. The outdoor setting gives it more of an escaped mental patient vibe."

Party like it's Världens Ende!

Skölj ner dammet från Bokmässan!

Välkomna på releasefest för Världens Ende # 3, fredagen den 28/9 på Galleri Oro, Karl Johansgatan 146 i Göteborg. Spelar gör Lissi Dancefloor Disaster. Det håller på mellan 19 och 02 och kostar 80 kr, då ingår nya numret.

Det tredje numret av Världens Ende har temat förfall. Läs bland annat om en urspårad dokusåpa, om farlig teknik, om ett översvämmat Göteborg, om en tid på dagis, om livet på ett callcenter, om existens och politik, om döda musiker och om hur man slutar ängslas och lär sig älska undergången.

Medverkar gör bland annat Åsa Grennvall, Mathias Wåg, Henrik Bromander, Hanna Gustavsson, Jon Mårtensson, Pär Thörn, Lisa Ewald och Hanna Petersson.

Mitt eget bidrag är en novell om just den där urspårade dokusåpan och har titeln Expedition Federley.

Världens Ende #3 på Adlibris och Bokus.

Uppdaterat: Ett text om skrivprocessen i skapandet av min dialog: Att skriva Expedition Federley

Omslag av Erik Rask.

Läser just nu ...

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika

Vad läser du just nu?

Och här kommer svaret:

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - Herta Müller: Det är min tredje bok av henne, och anledning är att jag gillar hennes stil, vilket är ett måste, för speciellt spännande är det inte!

Körsbärsträdgården - Anton Tjechov: Jag har tidigare bara läst Tjechovs noveller, och har i allmänhet lite svårt för drama, men den här tycker jag om. Den är ganska lågmäld (för att vara rysk och drama vill säga, vilket innebär att den kan sägas vara en smula hysterisk). Har hittills läst en akt av fyra och kommer nog inte ha några problem att avsluta den. Körsbärsträdgården är en del av min kurslitteratur i "Den moderna litteraturen" på Lunds universitet.

Svindlande höjder - Emily Brontë: Även den en del av kurslitteraturen, jag tror att jag har omedvetet blandat ihop den med Stolthet och fördom, och det är ju helt fel. Inga engelska herrgårdar här inte! Snarare vindpinade stugor på ljungheden. Jag gillar den skarpt!

Sedan läser jag lite facklitteratur till kursen också, men det lämnar jag därhän.

För övrigt kom jag in, som sista reserv och i efterhand, på Författarskolans fortsättningskurs. Vilket innebär att jag har en mycket bra plattform för mitt skönlitterära skrivande i ett år till. Det kommer bli väldigt mycket att läsa och skriva under hösten eftersom jag läser 150 %, har två barn och en massa annat att göra också så jag får se hur det blir med bloggandet. 

Tre absurda män

Jag deltar även denna vecka i Lyrans trioutmaning och denna gång är ämnet att skriva om tre böcker med mansnamn i titeln. Jag tänkte ett tag helt köra på barnlitteratur men nu blev det inte så! Snarare blev den andra gemensamma nämnaren att de alla är lite skruvade.

1. Kurt i Kurtby – Erlend Loe. Loes "pastisch" på hela Knutby-soppan är ganska kul, Kurt och hans familj är på väg till Mumindalen men hamnar i Kurtby istället. Man känner igen historian från medias rapportering: Kirsti brud får Kurt att bli ny pastor, alla är komplett galna. Historien rolig och dråplig, men inte riktigt så bra som jag väntade mig när jag hörde om den. Sjukt snyggt omslag i alla fall. Han påminner om Rasputin.

2. Loranga, Loranga – Barbro Lindgren. Tydligen är Loranga baserad på Barbro Lindgrens man, som brukade åka till jobbet i tehuva och försökte lära barnen att förlora i sport. Loranga, Loranga är en riktigt bra bok, familjen ignorerar helt de normer och värderingar som finns i övriga samhället. Märkligt nog tror jag inte att det finns en enda kvinna med i boken, det vore intressant att veta hur Barbro Lindgren tänkte kring det.

3. Murphy – Samuel Beckett. Murphy är en ganska absurd bok, vilket på sätt och vis gör den svårtillgänglig men jag tror att man inte ska tänka för mycket när man läser den utan följa med i Becketts värld av mentalpatienter och märkligheter. Den sitter kvar i minnet, och det är ett bra betyg. Jag gillar bra första meningar, och i min mening är den här en klassiker, eller vad sägs om: "Anständigt folk höll på att gå till sängs."

Vi mala, vi mala ... Leon Larsson

En analys av Leon Larssons dikt Vi mala, vi mala ... håll till godo!

Leon Larsson

Vi mala, vi mala …

Vi mala, vi mala … publicerades i diktsamlingen Ur djupet (1906), författad av Leon Larsson. Larsson var en av den tidens viktigaste arbetardiktare (och därmed en av tidens största diktare över huvud taget, med upplagor på över 10 000 exemplar), han kom från Uppland och hade bland annat varit järnarbetare innan han satsade på att bli författare.

Vi mala, vi mala … innehåller flera typiska drag för dåtidens arbetarlitterära offentlighet: det är relativt kort dikt vilket gör att den har ett format som lämpar sig väl för att återpublicera i rörelsens tidningar; många arbetare hade varken tid eller ekonomiska möjligheter att läsa romaner. Vidare är den skriven på bunden vers vilket gör att den lämpar sig väl till kollektiv högläsning vid demonstrationer eller möten; rim är generellt lättare att komma ihåg och recitera än fri vers. Till det kan man också räkna det propagandistiska innehållet och att den är skriven i vi-perspektiv. På det stora hela kan jag gott tänka mig att Larsson framför sig har sett möjligheten att dikten ska proklameras kollektivt på möten och sammankomster. Det intrycket förstärks också av diktens regelbundna uppbyggnad (både i form av rim och återkommande ord) och den dramaturgiskt korrekta avslutningen med ett hoppingivande revolutionshot.

Ett annat tidstypiskt drag är hänvisningen till andra verk som är kända av det stora folkflertalet, syftet med det är dels att omtolka verkligheten genom litteraturens ögon och dels att det skall vara lättare att bli förstådd. Enligt Furuland inspirerades Larsson av Viktor Rydbergs Den nya Grottesången (som i sin tur har tolkat Grottesången ur poetiska Eddan). För att lättare förstå sig på Larssons verk ska jag säga några ord om förlagorna:

Grottesången är en arbetssång (bara en sådan sak … ) som två jättinor sjunger när de mal i Grottekvarnen, en magisk kvarn som tillverkar vad man önskar. Kvarnens ägare, kung Frode, grips av girighet och tvingar dem slita ont för att han skall få mer guld, men då han inte låter dem vila mal de fram krig istället.

Girigheten blir Frodes död, precis som i Larssons dikt störtas härskaren till slut.

Det kan vara av intresse att veta att intertextualiteten har gått framåt i tiden också. Dan Andersson skrev en dikt vid namn Benkvarnen som publicerades i Kolvaktarens visor (1915); den är dock mer positiv och handlar om naturens kretslopp. Folke Fridell tog upp upp stafettpinnen 1945 med romanen Tack för mig, Grottekvarn.

Vi mala, vi mala i glödande hat

i timmar, i dagar och nätter,

ty guldet vi mala åt krämarnas stat,

åt solens och livsglädjens ätter.

Bildspråket är symboliskt, jordnära och enkelt – jag föreställer mig att Larssons tänkte läsare inte hade några problem med det – guldet står för rikedom för de rika, för fattigdom åt de fattiga. Den styrande klassen beskrivs som boende i slott och borgar, de har livsglädje och solen skiner på dem. De fattiga går klädda i trasor (vilket många förmodligen också gjorde), arbetet leder inte till rikedom utan befäster deras förtvivlade klassposition, de lever i gråhet och dy. Arbetet beskrivs som sorgligt, utförs i pina och plåga.

Vi mala, vi mala … kan tveklöst betraktas som arbetarlitteratur. Visserligen publicerades den inte anonymt i en av rörelsens tidningar, men då Larsson var känd som en arbetarförfattare och publicerades på arbetarrörelsens förlag kopplade läsaren säkert ihop honom med nämnda rörelse. Man visste att Larsson själv var arbetare och skrev för rörelsen. Läsare (och lyssnare) från arbetarklassen kände förmodligen väl igen sig i diktens tema (klasskampen, det tröstlösa arbetet, armodet), dess form (vi-perspektiv, dikt, bunden vers, propagandistisk) och bildspråk (grottekvarnen, guldet, arbetets pina och plåga).

Speciellt vi-perspektiv visar att Larsson identifierar sig med det arbetande folket och förväntar sig att de identifierar sig med honom. Det finns inget diktar-jag i dikten utan det är ett kollektiv som uttalar sig, ”vi” mal dessutom till konungen, krämarnas, åt borgar och slott.

Allt som allt kan man tryggt säga att det var litteratur av en arbetare, för och om andra arbetare.

Jag föreställer mig att Larsson också såg dikten som skolande, och även om han inte gjorde det fungerade den så i praktiken. Bildspråket har en historisk prägel:

Vi mala, vi mala i tärande sorg

åt tusende glädje och lycka.,

Vi mala, vi mala till konungens borg

de skatter, som salarna smycka.

På det sätter binder den samman tidigare generationers arbete och klasskamp med den samtida, visar på klassamhällets kontinuitet.

En annan aspekt av diktens lärande syfte är att den, på sitt sätt, förklarar arbetsvärdeläran (den korta förklaringen får bli att arbete skapar allt värde), att det är arbetarklassen som skapar allt värde i samhället och (underförstått) till slut ska skapa ett rättvist samhälle.

Det gråter och klagar när guldkvarnen går,

det skriar när guldfloden klingar,

ty armodet endast med trasor och sår

det gyllene guldet oss bringar.

Som synes ovan blir de som arbetar i guldkvarnen inte rikare av allt sitt slit, tvärtom, de bryts ner och förblöder. Arbetet skapar värde, guld, men får inget tillbaka. Larsson använder bildspråket och dikten som en allegorisk berättelse över dåtiden och sin samtid men ser, i slutraderna, en sol skymta i öster:

Vi bida i öster det flammande sken,

när uppbrottets stormtimma randas.

Det är möjligt att han helt enkelt syftar på solens uppgång som en ny gryning över ett klasslöst samhälle, men jag tänker mig att det också är möjligt att han faktiskt tänker på den ryska revolution 1905 (dikten publicerade 1906), då arbetare, bönder och soldater skakade om tsarväldet i ett uppror som sträckte sig från den blodiga söndagen 22:e januari till december samma år.

Källor:

Arbetets ansikten, Lars Furuland

Arbetarlitteratur, Magnus Nilsson

Poetiska Eddan

Kolvaktarens visor, Dan Andersson

Tack för mig, grottekvarn, Folke Fridell

Leon Larssons samlade verk har kommit ut i år: Köp på Adlibris eller Bokus eller förlaget bookLund.