Årets läsupplevelse - Främlingen, Albert Camus

För första gången är jag med i något som heter "Bokbloggsjerka". Tillsammans med ett gäng andra bloggar skriver jag ett inlägg på ett tema, som varierar varje helg. Syftet är att få kontakt med andra bokbloggare, och det är ju roligt! Denna gång är ämnet att berätta om årets bästa läsupplevelse.

Jag har inte läst enormt mycket i år, främst för att jag skrivit själv. Sedan har jag också läst en hel del manus som ännu inte är utgivna, men här kommer först en lista på vad jag läst i år och valde mellan:

Korparna – Tomas Bannerhed

Den engelska flaggan – Imre Kertesz

Hej Nostradamus – Douglas Coupland

Marxism och litteratur – Terry Eagleton

Pansarkryssaren – Molly Johnsson

Gamla mästare – Thomas Bernhard

Hemsökelse – Jenny Erpenbeck

Patient 67 – Dennis LeHane

Främlingen – Albert Camus

Dagens vanvett – Maurice Blanchot

Mutationer av Anna-Greta Leijon – Pär Thörn

Döden väntar – Maurice Blanchot

Dikter 1918-1956 – Berthold Brecht

The cannery boat and other Japanese short stories – Takiji Kobayashi

Även om Pär Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon var överlägset roligast var Främlingen av Albert Camus den bästa läsupplevelsen. Jag hade under hösten läst Pesten och den gav mersmak och därför bestämde jag mig för att läsa Främlingen (jag har också en förkärlek för klassiker ...).

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder inget. Kanske var det igår."

Redan det inledande stycket (här ovan) sätter tonen för berättelsen och huvudpersonen, Meursault. Han är på många sätt känslomässigt avstängd, dock ingen robot, det är snarare så att han inte tänker, han är impulsiv och råkar hamna i situationer. Man skulle kunna tro att han är en klassisk psykopat (som Ripley) men så är det inte. Han är över huvud taget inte manipulativ och jag tror knappt att han ljuger i hela boken (vilket han hade kunnat göra för att rädda sitt skinn när han senare blir misstänkt för ett grovt brott). I den senare rättegången blir Meursault snarare anklagad för den människa han är än för själva brottet, i synnerhet hans frånvaro av reaktion på moderns död rannsakas.

Bokens utspelar sig i Algeriet, under tiden som fransmännen styrde där, och Meusault är fransman. Så också alla andra som förekommer med namn i boken (tror jag). Den ställer på det viset också frågan om vem som är främling, och till vad. Frankrike är en kolonialmakt, och de fransmän som bor där präglas av det, precis som hela samhället gör.

Det enda som egentligen betyder någonting för Meursault är själva livet, och det betyder inte så mycket heller. Han trivs bättre ute än inlåst, han älskar gärna med en kvinna, men inget orsakar några känslostormar. Av min beskrivning kan man kan förledas att tro att Meursalt är en missanpassad flåbuse som utnyttjar människor i sin omgivning, men det stämmer inte. Han har ett jobb som han sköter och kommer i allmänhet ganska bra överens med människor, han är inte otrevlig eller illvillig.

Trots det sticker boken av ganska mycket, i diverse skrivtips sägs det ibland att huvudpersonen måste vara en karaktärer som läsaren ska kunna identifiera sig med och känna sympati för. Camus visar med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet, man kan skapa lysande litteratur utan den ingrediensen. Nåväl, efter jag slutade läsa den har jag bläddrat i den då och då, och jag antar att jag snart läser om den igen.

Det var allt! Man kan följa mig på twitter också, och kolla gärna in mina skrivtips!