Att skriva om städning

Ur ett pågående romanmanus:

"Melia Hermansson jobbade på kontor. Hon öppnade dörren till kontoret, tog den vita påsen ur papperskorgen och slängde påsen i den svarta sopsäcken på städvagnen, våttorkade med den platta bomullsmoppen. Hon böjde på ryggen för att komma åt under skrivbordet och knuffade datorkablarna framför moppen för kunna göra rent under dem. Mannen i kontorsstolen rullade bakåt och särade på benen så att hon kunde komma åt under bordet. Han talade i telefon samtidigt och såg på den gråa städgestalten som inte såg på honom. Hon gick ut; det har tagit 49 sekunder att städa rummet, vilket var åtta sekunder för långsamt för att hon skulle hinna med sitt städområde. Melia svabbade sig fram mot nästa kontor. Hon arbetade fyra timmar per dag och hade under den tiden ingen rast. Förutom de 103 kontoren innefattade hennes städområde tolv toaletter, fyra lunchrum, korridorerna mellan kontoren och en vestibul. På en av toaletterna hade någon skrivit med blyerts: ”ISS – Ingen Städar Sämre”. Melia tog inte bort klottret, vilket kanske skulle rendera henne en tillsägelse från hennes Contract Manager, utan log för första gången denna arbetsdag. Hon stal en sekund av den tid företaget betalade henne för att städa och sträckte på ryggen. Tog ett djupt andetag."

En av mina kära kursare responsläste ett utkast till min roman (som snart skall vara färdig) och kommenterade ovanstående stycke med: Är det inte sjukt mycket att städa på den tiden? Jo, det är det. När jag skulle skriva om en av karaktärernas städarbete kollade jag upp hur stora städområdena var och hur snabbt de skulle utföras, och ja, det är helt bisarrt. Om städning, RUT-avdrag och klassamhället skriver Åsa Linderborg idag: in och läs! Hon recenserar "De osynliga" av Rebecka Bohlin (som jag tänker försöka läsa så småningom).

För övrigt: Nu kan man också följa mig på twitter för att bland att få uppdateringar från bloggen.