När jag nästan dog på jobbet

Krönika i Arbetaren (publicerad december förra året)

Mitt arbetslag körde de största ugnarna på bageriet, de var femton meter långa och fem meter breda och fungerade som ett löpande band, limpor gick in på ena sidan och kom ut som färdigbakat bröd på andra. Det måste ha varit tio år sedan men minnet har etsat sig fast. En plåt som skulle in i ugnen hade fastnat och jag klättrade upp för att sparka loss den när inmatningsarmen började röra på sig. Sedan gick det snabbt.

Jag minns inte att jag gjorde hoppet, men jag stod i alla fall nedanför ugnen och såg på med bultande hjärta medan plåtarna åkte in i den 225 grader varma ugnen – det kunde varit jag.

Jag hade haft bråttom med att fixa felet och missat att trycka in nödstoppet. Med linjebaserad produktion ställer minsta fel till det ordentligt – det är en förklaring till mitt stressande, men ingen bra ursäkt: jag inte riskerat något genom att stänga av ordentligt, nu riskerade jag istället mitt liv.

Några månader senare var det ”katastrofläge” på bageriet. När städningen hade blivit outsourcad hade det inneburit att städningen blivit eftersatt. Livsmedelsverket hade gett företaget två veckor på sig att åtgärda felen tills nästa inspektion och hade det inte blivit bättre skulle de stänga bygget. All extra personal ringdes in, man kunde till och med se några av företagets slipsnissar springa runt och ”städa”. Under tiden var produktionen i full gång och jag skötte två ugnar. En ung bosnier kom fram och frågade mig om han verkligen skulle göra rent inskjutet medan vi körde (samma ställe där jag nästan åkte in i ugnen). Frågan var märklig och jag bad honom visa mig vad han menade – chefen hade sagt till honom att göra rent maskiner som körde för fullt. De hade skruvat bort skyddsplåtarna för att han skulle komma åt. Killen var ovanligt klok för att var arton år, eller i alla fall smartare än vad jag var i den åldern. Jag sa åt honom att inte städa, och om någon frågade varför kunde han säga att jag vägrade köra så länge någon pillade i maskiner som inte var avstängda.

Och där är min julhälsning till er alla – riskera inte hälsan utan ta det lugnt på jobbet – tillsammans och i samförstånd. Stress och duktighetsiver kostar på, både i det långa loppet och i det korta! Och alla är inte så kloka som min artonåring så min uppmaning till er som sitter säkert är att inte låta de yngre, praktikanterna och de osäkert anställda riskera hälsan för att de är rädda om jobbet. Låt solidariteten med varandra gå före lojaliteten med företaget.

Läs gärna denna artikel i Helsingborg Dagblad.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.