Och även om det visserligen var roligt var det inte speciellt minnesvärt för mig, och jag tror att anledningen är att det finns så många andra steg att minnas. Många tillfällen att glädjas: antagningsbeskedet från förlag, synpunkter från förläggare, en första skiss på omslaget, ta författarfoton, se en första pdf, "vad tror du om det här typsnittet", ja, och en del saker som kommer efteråt också: den första recensionen, releasefesten.
Idag har det varit ett av de där tillfällena som gör att det känns mer på allvar: en tidskrift som har en deadline vilken gör att de kommer ha det tufft att hinna om de väntar på den där riktiga pappersboken har istället fått en pdf: det första recensionsexemplar har gått ut. Det finns säkert lite pet i sättningen och något korrekturfel kvar, omslaget ser inte exakt ut som det ska, men i alla fall. Jag sitter här och ler för mig själv.
Och här några ord om tillblivelsen av Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.
tror att man aldrig tröttnar på sånt
SvaraRaderaDet har du säkert rätt i!
RaderaTröttnar man är det nog dags att byta bransch.