Att lära från Ove Allansson

Ove Allansson gick bort den 9 januari 2016. Han var, precis som jag, med i Föreningen Arbetarskrivare, men vi träffades tyvärr aldrig. Jag kan inte säga något om hur han var som människa, det får ni söka er någonstans för att finna. Däremot har jag försökt lära mig lite av honom. Dels genom att läsa hans böcker, men också genom vad han hade att säga om ett problem jag själv brottats med: att skriva om arbete och teknik utan att det blir för jävla tråkigt och långsamt.

Ove intervjuades i en bok av Lars Åke Augustsson som heter Att skriva romaner och noveller. Det är den upplagan som är utökad med författarintervjuer (Ordfront 1997).

Jag tycker väl också att vi har vissa gemensamma nämnare, dels har har brottats med samma problematik som mig själv. Han kommer också från en muntlig berättartradition och skriver främst om sitt yrkesliv (som sjöman). Till det har han också en del samhällskritik. Han har alltså beskrivit både arbete, teknik och politik invävt i en berättande prosa. Problemet jag tänker på är att beskriva t ex en arbetsplats eller ett samhällsproblem så att det på ett naturligt sätt införlivas i texten utan att tynga ner prosan allt för mycket. Det blir en växelverkan mellan fiktion och fakta – att få fakta att arbeta för storyn och inte mot den. Jag tänker mig att det är ett problem som rör nästan alla som skriver, eftersom man i någon mån arbetar in sina egna erfarenheter i texten. Allansson ger inga lätta svar, men det behövs inte heller, genom själva diskussionen så börjar det ändå röra sig i mitt huvud. Han skriver att ”den som har det yrke som skildras i berättelsen ska kunna läsa utan att finna fel”. Och det tycker jag är en bra målsättning, en målsättning jag själv försöker följa.

För min egen del är det en balansgång mellan att å ena sidan bli för tydlig (och långsam) – att för noga beskriva detaljer till hur det t ex går till att laga en viss rätt, och, å andra sidan, helt enkelt utlämna detaljer (att inte förklara vad rasken, tråget, svalen är eller har för funktion). Att utlämna detaljer kan delvis förvirra läsaren, men kanske också göra världen mer ”magisk”, om läsaren går med på att inte förstå allt. Allansson skriver också att ”Min erfarenhet är att vinner jag i tilltro i faktabeskrivningen vinner jag tilltro även med det som är fiktion” – och spontant känns det väl som det stämmer.

Ett handfast tips han levererar (och som jag inser att jag redan använt) är att skapa en spännande situation kring tekniken: ”knepet att beskriva en viss tekniks betydelse genom att måla upp en spännande händelse kring krångel med just den tekniken” – fakta förmedlad genom spänning.

Vidare varnar han för att ju större intresse för teknik och politik man har desto större är risken att mera tekniska eller politiska detaljer än vad som är nödvändigt.

Sedan finns det ett par mer allmänna lärdomar som man antagligen måste bli påmind om ibland: att man ska läsa så mycket som möjligt, att han jobbar från 8 på morgonen till 4-5-tiden. Hårt arbete, kontinuitet, läsningen och skrivande. Det är så man gör.