Bokbloggsjerka, kostym och korrektur

"Precis som titeln antyder är bokbloggsjerkan till för att vi ska kunna hoppa (eller jerka om man så vill) runt bland bokbloggar som har anmält sig i kommentarsfältet till respektive jerkainlägg. En del känner vi säkert till sedan tidigare men förhoppningen är att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa."

Annika håller i jerkorna och helgens fråga vållade mig en del huvudbry:

"Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?"

Min första tanke var: massvis med böcker!
Men det var svårare att faktiskt komma på några titlar.

Till slut kom jag fram till två, men svaren innebär att jag spoilar lite, så den som vet med sig att den vill läsa Neil Gaimans American Gods eller Strindbergs Fröken Julie för sluta läsa.

Utan att gå in på för många detaljer: i American Gods tycker jag det var jävligt synd att Lokes mästerliga plan inte fick fungera. Den borde funkat. Faktiskt, Neil Gaiman, om du kan svenska och läser det här. Det känns som om du våldförde dig på intrigen för att få den "goda" sidan att vinna.

I Fröken Julie var det helt oseriöst att Fröken Julie tar livet av sig. Okej, hon har haft ett mindre genomtänkt ligg med en av tjänstefolket, men det är väl ingen anledning att ta livet av sig? Va, Strindberg? Det tycker jag du får några märkliga gubbpoäng på. Strindberg förklarade det med att hon inte riktigt var sig själv eftersom hon hade mens. Jag vet inte. Kom igen.

Annars jobbar jag hemifrån i kostym idag. Det händer typ aldrig. Men det är en viktig dag.
Jag ska göra min sista läsning av boken, sedan läser förläggaren en gång till och sedan är det iväg till tryckeriet. Efter att ha läst Sara Abdollahis fantastiska intervju med Kajsa Ekis Ekman jobbade jag första delen av veckan i långkalsongerna, men det gick dåligt. Så idag är jag finklädd.
Hittills har det inte varit så effektivt. Jag har till exempel lagt 20 minuter på en selfie!
Dessutom tänkte jag inte på att ungarna smetat banan på spegeln.

Älska din dröm - Yvan Sagnet

Min recension för Mål & Medel.

”Det gällde att prata, prata och åter prata, hela tiden och med allihopa. Förläggningen förvandlades på det viset till ett enda stort permanent möte” – Orden är från Yvan Sagnets reportagebok ”Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk”.

Arbetarna jobbar på ackord, de får 3,5 euro för att plocka 300 kg tomater. Och då tar ”korpralen” 5 Euro för att köra dem fram och tillbaka till arbetet. En färd de är förbjudna att ordna själva. Korpralerna är en gangsterkombination av förmän och arbetsförmedlare som är anlitade av jordbruksägarna för att pressa så mycket arbete som möjligt ur arbetarna. När de krävs på ännu mer arbete för samma lön utbryter en spontan strejk. Hur den förlöper, efterspelet och vad som händer innan är huvudfåran i Sagnets bok. Men den börjar redan i hans barndoms Kamerun, med de orealistiska förväntningarna på Europa: ”Jag var, i likhet med alla mina landsmän, övertygad om att det i ett västerländskt land räckte med att visa arbetslust för att bli rik och lycklig.”
Fallet från drömmarnas moln blir brutalt. När Sagnet inte klarar studierna tar han jobb som tomatplockare.

Strejkens mål är höjda löner, men snart dras strejkledningen in i tröstlösa förhandlingar om korpralsystemet och om arbetsförmedlingen. Förhandlingar som inte förs med jordbruksföretagarna, utan med politiker. Den ekonomiska kampen blir en politisk kamp. Här saknar jag också information: varför fortsätter de strejkande dessa förhandlingar? Hur slog deras strejk ekonomiskt mot företagen? De strejkande lämnar inte förläggningen. Men det är för mig oklart vad som händer ute på tomatfälten: arbetsplatserna. Lyckas företagen rekrytera andra plockare eller inte?
Här går strejken mot sitt resultat: för arbetarna blir det inte bättre, inga högre löner, men grunden läggs för en lagstiftning mot korpralerna. Om det fungerar i praktiken är mer tveksamt.
Vid strejkens utbrott var förläggningen ett permanent möte. Men efterhand verkar strejkledningen sluta prata med de andra arbetarna och istället går deras tid åt till förhandlingar, att prata med politiker, forskare, journalister och tillresta aktivister.
Och i tystnaden mellan tomatplockarna och strejkledningen uppstår en splittring. Det är en viktig lärdom från en viktig bok.

Henrik Johansson
Yvan Sagnet, Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk, Celanders förlag, 2015.

Läs gärna också den här längre recensionen på Dixikon.
Bokus och Adlibris.

Pojkar som kampfiskar

I helgens bokbloggsjerka ställer Annika en klurig fråga:

"I stället vill jag veta vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på."

Jag har funderat länge och hårt och kan faktiskt inte hitta något vettigt svar på favoritböcker som är baserade på filmer/tv-serier. I de fall jag läst sådana tycker jag snarare att de varit ganska dåliga: lite som "nu ska vi klämma några kronor ur den här filmen genom att ge ut en crappy bok".

Däremot finns det ju massvis med bra böcker som blivit bra filmer, så jag tar den lätta vägen. Har brytt mitt huvud för att inte komma med de mest uppenbara svaren heller (som för mig är Stephen Kings The Shining, Anthony Burgess A Clockwork Orange och Mystic River av Dennis Lehane).

Ibland funderar jag på vilka skådisar som ska spela rollerna i min roman, men det är ju en annan fråga.

För ganska många år sedan såg jag filmerna Outsiders och Rumble Fish men visste inte då att de var baserade på böcker av Susan E. Hinton. Nu är jag i och för sig inte säker på att jag skulle gilla dem lika mycket idag, men jag får väl prova. Det är ungdomsböcker som utspelar sig i tuffa amerikanska miljöer. Bägge filmatiserades 1983 av Francis Ford Coppola.

Efterhand har jag tänkt att titeln Rumble Fish ("Kampfisk") är en liknelse. Kampfiskarna likställs med bokens karaktärer, killarna i ghettot, hur de i de trångbodda områdena strider och kämpar mot varandra. Något de hade kunnat undvika i en annan miljö (lång utveckling här!):

Citerar en bit från wikipedia:
"Redan när hannarna uppnått några månaders ålder, börjar de simma fram mot andra hannar, ställa sig vinkelrät mot dem, och spreta ut med alla fenor i den imponerställning som är avsedd att skrämma och provocera konkurrenten. Därefter börjar de slåss, varför man måste isolera dem. Odlingen gränsar därför ibland till djurplågeri, eftersom man oftast håller redan månadsgamla ungdjur isolerade i mycket små behållare fram till försäljning.
I akvarium håller man hannarna ensamma, eller med flera honor. En ensam hona blir i små akvarier ofta så "driven" av hannen, att hon dör. Det kan fungera med fler än en hanne om akvariet är tillräckligt stort, bortåt 600 liter eller mer, och om det finns många gömställen samt om hannarna är odlade efter det "mindre" aggressiva urvalet."

Eller så kan ni se klippet med Matt Dillon och Mickey Rourke:

Att lära från Ove Allansson

Ove Allansson gick bort den 9 januari 2016. Han var, precis som jag, med i Föreningen Arbetarskrivare, men vi träffades tyvärr aldrig. Jag kan inte säga något om hur han var som människa, det får ni söka er någonstans för att finna. Däremot har jag försökt lära mig lite av honom. Dels genom att läsa hans böcker, men också genom vad han hade att säga om ett problem jag själv brottats med: att skriva om arbete och teknik utan att det blir för jävla tråkigt och långsamt.

Ove intervjuades i en bok av Lars Åke Augustsson som heter Att skriva romaner och noveller. Det är den upplagan som är utökad med författarintervjuer (Ordfront 1997).

Jag tycker väl också att vi har vissa gemensamma nämnare, dels har har brottats med samma problematik som mig själv. Han kommer också från en muntlig berättartradition och skriver främst om sitt yrkesliv (som sjöman). Till det har han också en del samhällskritik. Han har alltså beskrivit både arbete, teknik och politik invävt i en berättande prosa. Problemet jag tänker på är att beskriva t ex en arbetsplats eller ett samhällsproblem så att det på ett naturligt sätt införlivas i texten utan att tynga ner prosan allt för mycket. Det blir en växelverkan mellan fiktion och fakta – att få fakta att arbeta för storyn och inte mot den. Jag tänker mig att det är ett problem som rör nästan alla som skriver, eftersom man i någon mån arbetar in sina egna erfarenheter i texten. Allansson ger inga lätta svar, men det behövs inte heller, genom själva diskussionen så börjar det ändå röra sig i mitt huvud. Han skriver att ”den som har det yrke som skildras i berättelsen ska kunna läsa utan att finna fel”. Och det tycker jag är en bra målsättning, en målsättning jag själv försöker följa.

För min egen del är det en balansgång mellan att å ena sidan bli för tydlig (och långsam) – att för noga beskriva detaljer till hur det t ex går till att laga en viss rätt, och, å andra sidan, helt enkelt utlämna detaljer (att inte förklara vad rasken, tråget, svalen är eller har för funktion). Att utlämna detaljer kan delvis förvirra läsaren, men kanske också göra världen mer ”magisk”, om läsaren går med på att inte förstå allt. Allansson skriver också att ”Min erfarenhet är att vinner jag i tilltro i faktabeskrivningen vinner jag tilltro även med det som är fiktion” – och spontant känns det väl som det stämmer.

Ett handfast tips han levererar (och som jag inser att jag redan använt) är att skapa en spännande situation kring tekniken: ”knepet att beskriva en viss tekniks betydelse genom att måla upp en spännande händelse kring krångel med just den tekniken” – fakta förmedlad genom spänning.

Vidare varnar han för att ju större intresse för teknik och politik man har desto större är risken att mera tekniska eller politiska detaljer än vad som är nödvändigt.

Sedan finns det ett par mer allmänna lärdomar som man antagligen måste bli påmind om ibland: att man ska läsa så mycket som möjligt, att han jobbar från 8 på morgonen till 4-5-tiden. Hårt arbete, kontinuitet, läsningen och skrivande. Det är så man gör.

Första recensionsexet utskickat!

En av de vanligaste frågorna en författare får är "hur kändes det första gången du höll boken i handen?"

Och även om det visserligen var roligt var det inte speciellt minnesvärt för mig, och jag tror att anledningen är att det finns så många andra steg att minnas. Många tillfällen att glädjas: antagningsbeskedet från förlag, synpunkter från förläggare, en första skiss på omslaget, ta författarfoton, se en första pdf, "vad tror du om det här typsnittet", ja, och en del saker som kommer efteråt också: den första recensionen, releasefesten.

Idag har det varit ett av de där tillfällena som gör att det känns mer på allvar: en tidskrift som har en deadline vilken gör att de kommer ha det tufft att hinna om de väntar på den där riktiga pappersboken har istället fått en pdf: det första recensionsexemplar har gått ut. Det finns säkert lite pet i sättningen och något korrekturfel kvar, omslaget ser inte exakt ut som det ska, men i alla fall. Jag sitter här och ler för mig själv.

Och här några ord om tillblivelsen av Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.

Läsplaner

I helgens bokbloggsjerka frågar Annika:

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

En av mina läsplaner är att jag ska recensera (typ) en bok i månaden. Så förra veckan läste jag Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och den här veckan har jag börjat på Gudarna av Elin Cullhed.

Hon har så roliga liknelser att jag bara måste bjuda på en (huvudkaraktären hånglar med en kille):
"Det ryckte till i trosorna, som en abborre som kippar andan innan den dör."

Jag brukar läsa säsongens bokkataloger när de kommer ut från förlagen, och hitta alldeles för mycket som jag vill läsa: det sållar jag ner till en bok i månad som ska recenseras. Just nu säljer jag mest recensioner till Mål & Medel.

Sedan hänger mitt läsande en del ihop med vad jag själv skriver, jag ger ut en samling med (mest) noveller i vår och har prioriterat novelläsande (recensenter sökes!). Det är bra. Tidigare har jag mest läst romaner.

Jag dyker också ner i engelskspråkig barnlitteratur och ska avsluta Alice i Underlandet för att sedan hoppa vidare till Trollkarlen från Oz.

Jag gillar också att ha något väldigt snabbläst för sena kvällar, något jag inte läser för att recensera eller lära mig massa klokheter av (även om jag så klart lär mig av det också). Vad det blir vet jag inte än, men kanske Sjöwall Wahlöö.

Nyårslöften

Väldigt kul att Annika är tillbaka med sina bokbloggsjerkor, speciellt för mig som bloggat utan styrfart. Annikas blogg har också en alldeles egen plats i mitt hjärta efter en otroligt fin recension av min första roman, Av kött och blod. Desto lämpligare att min andra bok kommer ut i vår. Den kommer heta Johanssons liv. arbetsglädje och återuppståndelse.

Men nog om det, veckans fråga var:
Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc.?

Ja, jag har egentligen inte formulerat det som löften, men jag har satt upp en del mål:

Att komma igång med bloggandet (ska bland annat vara med i Kaosutmaningen).

Att läsa och skriva om äldre barnlitteratur (Trollkarlen från Oz, Peter Pan, Alice i Underlandet). Jag tycker de är intressanta på många sätt. En av sakerna är hur de förvandlats över tiden, med filmatiseringar och dataspel.

Att läsa minst en bok av Ivar-Lo Johansson.

Att försöka läsa varje kväll och inte sitta och slösurfa.