Fel angiven författare till Till en steglitsa

I samband med att jag läste litteraturvetenskap för några år sedan tog jag på mig att göra en analys av sonetten Till en steglitsa. I arbetet med det kom jag fram till att fel författare står angiven i kurslitteraturen. Och eftersom den uppgiften fortsätter spridas i landet så publicerar jag nu vad jag kommit fram till. Ja, och så har jag dessutom skriven en essä om steglitser i barockkonsten till tidskriften Poros.

I Texter från Sapfo till Strindberg står det angivet att dikten skrevs av Sor Juana Inéz de la Cruz (1651-1695) men den uppgiften har visat sig vara felaktig.

Den som första gången tillskrev Sor Juana ”Till en steglitsa” var Manuel Toussaint som 1926 gav ut Poemas Inéditos, Desconocidos o Muy Raros de Sor Juana och sedan dess har dikten spridits i hennes namn¹. Toussaint fann dikten i ett ”manuscritto anónimo” – ett anonymt manuskript, och tillskrev Sor Juana dikten på grund av de retoriska likheterna med hennes poesi men lade till att uppgiften skulle tas ”con toda cautela” – med största försiktighet². Den som motsäger att Sor Juana är författaren är Alfonso Méndez Plancarte, som sammanställt Obras Completas de Sor Juana Inés de la Cruz i fyra band. Han är min ursprungliga källa och har ett övertygande argument: att ”Soneto a un jilguerillo” skrevs av Juan Pérez de Montalván (1602-1638) och publicerades i Para todos 1632 (nitton år innan Sor Juana föddes). Hos googlebooks finns Para todos digitaliserad och där finns dikten med, men inte som eget verk med egen rubrik, utan som avslutning av en text som heter ”Al Cabo de los Años mil”(se Bilaga 1)³. Texten är i sin tur en av sju, var och en motsvarar en av sju dagar i en vecka. ”Till en steglitsa” avslutar dag två.

Är någon intresserad av att läsa hela uppsatsen så kan jag skicka den. Mejla mig i så fall.

Till en steglitsa finns översatt till svenska i Lars Söderbergs språkdräkt och finns att läsa här.

Originalet:

Soneto a un jilguerillo

Cítara de carmín que amaneciste
trinando endechas a tu amada esposa
y, paciéndole el ámbar a la rosa,
el pico de oro, de coral teñiste;

dulce jilguero, pajarito triste,
que apenas el aurora viste hermosa
cuando el tono primero de una glosa
la muerte hallaste y el compás perdiste:

no hay en la vida, no, segura suerte;
tu misma voz al cazador convida
para que el golpe cuando tire acierte.

¡Oh fortuna buscada aunque temida!
¿Quién pensara que cómplice en tu muerte
fuera, por no callar, tu propia vida?

Skärmklipp från Pérez de Montalván, Juan, Para todos. Exemplos morales humanos y divinos, Barcelona, 1656. Hämtad från http://books.google.se/books?id=y1wzbvSrMiAC&dq=Juan+P%C3%A9rez+de+Montalb%C3%A1n+para+todos&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 2014-05-27

1Méndez Plancarte, Alfonso, ”Introducción” i Obras Completas de Sor Juana Inés de la Cruz I, Lírica Personal, Juana Inés de la Cruz (författare), Méndez Plancarte, Alfonso (red.), Mexico City, 1995 (1951), s. LXVIII.

2Citerat efter Méndez Plancarte, s. LXVIII.

3Pérez de Montalván, Juan, Para todos. Exemplos morales humanos y divinos, Barcelona, 1656, s. 167 i pdf. Hämtad från http://books.google.se/books?id=y1wzbvSrMiAC&dq=Juan+P%C3%A9rez+de+Montalb%C3%A1n+para+todos&hl=sv&source=gbs_navlinks_s 2014-05-27

De dödas tystnad

Jag önskar att jag kunde vara med dig och dina åtta ljus. Du kan se på mig som på ett av dina ljus, det ljuset som brinner dåligt, det stukade, det böjda, men ändå, hurra, jag är ett av Michaels ljus. Jag önskar att jag kunde se dig ta på indiankläderna för första gången. Jag tycker väldigt mycket om dig. Men säg ingenting till någon.

Utdrag ur ett brev från J.M. Barrie till Michael Llewelyn Davies

Henrik:

Jag läste Peter Pan och det var något som skavde. Mellan raderna läste jag in en väldigt problematisk sexualitet. Saker som pekade mot pedofili. Jag var också besvärad över att jag såg det här. Blev paranoid. Var det bara i mitt huvud? Några googlingar senare var det bekräftat att författaren, J.M. Barrie, hade ett och annat att brottas med. Jag lade undan boken ett par månader. Men den dröjde sig kvar. Det var något jag var tvungen att ta itu med, något jag behövde diskutera med någon, något jag ville bearbeta litterärt. Det blev en dikt. Det blev ett brev till Agnes Vittstrand, som har skrivit om sina erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, och hennes förläggare Freke Räihä, som jag kände sedan Författarskolan. Hon ville samarbeta. Vi ville samarbeta.

Agnes:

Ja, jag ville samarbeta väldigt mycket faktiskt, för detta händer liksom inte, att någon hör av sig till ett incestoffer för att, lite förutsättningslöst, skriva dikter om pedofili i barnlitteraturen. Dessutom var kopplingen mellan pedofili och Peter Pan helt självklar för mig, eftersom jag stött på pedofiler som använt sig av just den sagan för att framställa sexuella kontakter med barn som odramatiska och lekfulla.

Vi började skriva dikter och snart också andra texter. Vi följde olika trådar och såg offrens alla självmord och överdoser. Vi läste fler sagor, såg filmer och läste artiklar. Materialet växte, en bok började växa fram och den fick arbetsnamnet Bårhuset och det omöjliga samtalet. Samtalet och dikterna blev en slags undersökning, vi lärde oss tillsammans och kände att vi ville låta andra ta del av samtalat, dels för att läsa men också för att kunna samtala offentligt med andra. Vi skriver inte för att vi tycker att några böcker ska plockas bort från biblioteken, eller för att någon ska ta avstånd från sagorna. Tvärtom tror vi att det är bra att låta det obehagliga komma nära, för det går inte att bojkotta våld, man måste lägga sig i för att göra skillnad.

Vi får lära oss att stå ut med att personer som våldtar barn också kan vara roliga och trevliga, skriva fantastiska sagor och göra bra filmer eller musik. De är inte ljusskygga monster utan kan vara framstående författare, politiker, musiker, affärsmän och idrottstränare. Det bär emot att tänka på att någon vars verk vi kan uppskatta skulle vara förmögen att våldta barn, men denna ovilja att se fungerar som skydd för förövarna. Oviljan att acceptera att sexuellt våld mot barn förekommer, och är ganska vanligt, drabbar enbart de utsatta barnen.

Henrik:

Jag hatar när folk säger saker som "det går inte att förstå vad som hände med judeutrotningen" och sånt. Går det inte att förstå är det ju kört liksom.

Agnes:

I en diskussion på ca 700 inlägg om pedofili är detta första gången du använder ordet "hatar" om något. Rätt och rimligt tycker jag. Haha.

Vanligaste reaktionen om man är störig nog att berätta att man blivit våldtagen som barn är "Jag kan inte förstå det!"

Den som säger det syftar då alltid på förövarens beteende, trots att offret finns där som ett, kan jag då tycka, rimligare identifikationsobjekt. Alltid detta värdelösa och självgoda fokus på sin egen oförmåga att förstå, som ett sätt att skapa avstånd mellan sig själv och företeelsen för att kunna tycka att man själv är obesudlad och god. Och ja, går det inte att förstå så är det kört.

Vad var det som gjorde att du började tänka på pedofili?

Henrik:

Det som gjorde att jag först kopplade ihop Peter Pan med pedofili var dels Peters rädsla för beröring, att alla flickor är attraherad av honom men han ville bara ha en mamma, sammanblandningen av honom och Kapten Krok, att det är som att han överväger att bli piratkapten efter att Krok är död. Men droppen var Kapten Kroks fysiska reaktion, hans upphetsning, över att se den sovande Peter. För min egen del är bilden av ett sovande barn det mest lugnande jag kan tänka mig. Det var väl kontrasten.

Vad är tydligast för dig?

Agnes:

Tydligast är fingerborgar, att det inte finns någon verklighet, känslor existerar inte riktigt ... och inget annat heller. Att Krok och Pan flyter ihop, att tiden är som ett hot och att barnen måste hålla exakt rätt storlek för att kunna glida genom de ihåliga träden ner i kojan. Att kontrollera barnens kroppar så att de inte blir för stora; jag känner igen det. Humbert Humbert mäter Lolitas lår och säger att nu får de snart inte bli fler centimeter, Alice (i Underlandet) måste byta storlek, krympa för att komma genom dörren.

Henrik:

Varför fingerborgar?

Agnes:

Fingerborgen är ett verktyg för att avdramatisera penetration. Svårt för ett barn att förstå det som en våldtäkt om man bara leker att man är en fingerborg som någon sticker fingret i. Jag har jättekonstiga halvminnen kring denna typ av “lekar”. Det är ett ganska grymt och förvirrande lurendrejeri.

Vi vill kunna prata om sexuellt våld mot barn utan panik, och utan hysteri. Vi vill förstå. I Bårhuset och det omöjliga samtalet undersöker vi sagor och filmer som groomingverktyg och jämför med verkligheten bakom dem. Vi undersöker författarnas pedofila praktik och teori, från det viktorianska England till barnstjärneindustrin i Hollywood, vi diskuterar dem och spinner vidare, spinner runt, diktar och tramsar. Om vi kan prata om det som är jobbigt så blir det mindre hemskt att tänka på, lättare att erkänna och kanske möjligt att upptäcka när det pågår. Det är helande att göra erfarenheter av sexuellt våld legitima (det krossar patriarkatet lite också). Att visa att det går att tänka på och kommunicera om utan rädsla, nyfiket till och med. Detta omöjliga samtal har politisk och litterär sprängkraft.

Fingret i fingerborgen.

Ser ni hur det går till?

Man stoppar in det i öppningen.

Wendybarnet syr ihop mig med min mörka skugga.

I saven klibbar blad mot kroppen.

Wendy, bara fingertoppen,

och allt som rimmar på den.

Gissa.

Agnes Vittstrand

Henrik Johansson

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Agnes debuterar 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats.

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.

Läst: Palimpsest

Jag har recenserat Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom för Mål & Medel.

Och här är recensionen.

Palimpsest är tecknaren och illuströren Lisa Wool-Rim Sjöbloms första verk där hon står helt på egna ben. Huvudpersonen heter också Lisa och jag väntade mig en självbiografisk historia om hur det är att växa upp som adopterad i Sverige och söka sina rötter i Korea. Det är det, också, men hennes starka fokus på hur adoptionsindustrin fungerar gör boken till ett illustrerat och självupplevt grävreportage där karaktärerna letar efter och översätter dokument från barnhem och skriver till organisationer och myndigheter. Som läsare slängs jag mellan torftiga dokument och stormande känslor. Sjöblom utmanar den lika officiella som folkkära bilden av Sverige och svenskarna som godhetens apostlar och adoptionen som en kärlekshandling utan offer, och hon gör det med en penna som snarare är sorgsen än ilsken, med stor respekt för människorna i hennes närhet. Genom sitt fokus på industrin och strukturerna blir det mer av en kollektivroman än en personlig uppgörelse, hon undviker på det sättet också den klassiska reseberättelsen om någon som haft det svårt, kämpat, fått det bättre och sedan blivit hel

Albumet finns att köpa på t ex Bokus och Adlibris.

Mottagandet av Johanssons liv

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga de senaste månaderna vilket kanske låter negativt men egentligen beror på att jag haft så mycket att göra. Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse kom ut i mars och sedan dess har det varit releasefester och uppläsningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.



Fest och uppläsning är nästan alltid kul, men recensionerna har jag sett fram emot med både ångest och hoppfull förväntan. Och det har varit många positiva reaktioner, någon negativ också, skönt, annars hade det känt konstigt.



Ulf Lundén på Dala-Demokraten skriver att "Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen. Det rör sig om många korta texter, en smått absurd och satirisk dikt." Gunnar Brulin är inne på samma spår i Mål & Medel: "Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra"



Även Björn Kohlström tar fasta på det innovativa:
"Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes."



Den negativaste recensionen är också den roligaste. Josephine Askegård på Arbetaren skriver att
"Men det ska sägas, det krävs viss ansträngning att hitta bland trådarna som vävs in och ut, dyker upp oväntat och försvinner för att återkomma några stycken senare.
Men unna dig att släppa det som inte roar. Jag tycker det mesta är nattsvart."
(recensionen är låst för alla utom prenumeranter).



Rasmus Landström skriver i Flamman om tre böcker av ur den senaste vågens arbetarlitteratur, det är förutom min bok också Baggböleri av Freke Räihä och fabriksliv av Eric Pettersson.
"Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan."



Nåväl, det var en handfull av recensionerna.
Annat roligt som har hänt på sistone är att jag är en av mottagarna för Byggnads kulturstipendium (för att göra en handledning i att skriva om klass), att Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse har fått stöd av Kulturrådet (och då skickas ut till 287 bibliotek. Yay!).
Och så ska jag läsa på Litteraturscenen under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
22 september kl. 11.00.



Och snart tar jag semester!

 

Moder känd

Idag är det första maj och jag publicerar en dikt vars utgångspunkt är tiden innan arbetarrörelsen formerade sig för en gemensam kamp för drägligare levnadsvillkor och arbetsförhållanden. Förhoppningsvis kan det ge en bild av hur hårt livet var för de längst ner på samhällsstegen.

Den handlar om kvinnorna på min farfars sida av släkten. Jag har deras namn medan männen till stor del är okända. Medan de högre klassernas historia främst handlar om männen så måste min egen snarare handla om mödrarna.

Dikten är publicerad i min senaste bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, innan dess i Tydningen, Arbetaren och (ett kapitel) Klass. Texten har successivt växt och kompletterats efterhand som jag lärt mig mer om min släkthistoria och det här är den senaste versionen.

Moder känd

I – Gustava

Skara stift.

Pigan Gustava Johansdotter 1835-02-03.

Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt

som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.

Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.

Ingenting ägde man.

Adolf Wilhelm Gustavsson, Lammevad, Nedre Dimbo.

Gustava ”Gustava i skogen” Johansdotter, Hångsdala.

Vigda 1857-04-13.

3 månader och 10 dagar senare: Augusta Kristina Adolfsdotter.

Samma år döms Adolf för stöld, skriver prästen.

Straffet: Tolv dagar vatten och bröd samt kyrkoplikt.

Kyrkoplikt: att offentligt i kyrkan, barhuvad och med ånger

i röst och tal erkänna sitt brott.

Brottet följde honom hela livet,

som bläckplumpar från utflyttningsbok

till husförhörslängd.

Från präst till präst,

socken till socken.

Dödsorsak: Föll omkull på isen och dog av slaget.

II – Augusta

19 år gammal föder Augusta sitt första barn:

Dorotea. Fadern okänd, skriver prästen i boken.

Augusta vet inte om att Dorotea är först av hennes fem döttrar.

Den enda som kommer att överleva till vuxen ålder.

Farfars mor.

Pigan Augusta gifter sig med statkarlen Fredrik Lagerman.

Hon har då två oäkta döttrar. Den yngsta är sex veckor gammal.

Hans sjuka säd.

Statare: lön i ved, kål, lök, korn.

Egen täppa på annans mark.

Han anställd, henne fick man på köpet.

Augustas arbete att mjölka husbondens kor.

Viktoria skall dö vid 8 års ålder, i difteri.

Vega skall dö vid 27 dagars ålder, i difteri.

Gustava skall dö vid 2 års ålder, i difteri.

Elin skall dö vid 16 års ålder, i brustet hjärta.

Alla dör de i Marieberg, Suntak. Begravs på Suntak kyrkogård.

Gamla Suntak, dopfunt från 1100-talet. Liljestenen århundradet efter.

Långhus, korparti, sakristia, vapenhus.

Sjuk svart difterimull. Barngravar.

Ryttmästaren Erik Hård av Segerstad med familj ligger begravd under kyrkans golv,

hans vapensköldar och antavlor hänger på väggarna.

Augustas döttrar har inga vapen, tavlor eller sköldar.

Flickorna ligger under himlens golv.

Lågt välver sig himlen över Skara stift.

III – Dorotea

29 år gammal föder Dorotea sitt första barn:

Göte Napoleon. Fadern okänd, skriver prästen i boken.

På åtta år föder Dorotea sex barn.

Dorotea flyttar vid 37 års ålder till Vänersborg,

med sina oäkta barn.

Hon gifter sig med stenarbetaren Karl Johan Johansson.

Gamla mor Augusta dör av rosfeber 1915.

Dorotea får tre barn till.

Roland Johansson är en av dem.

Barnen:

Hög frånvaro. Smittsam sjukdom.

Hjälpklass.

Klass.

Skofabrik. Superi. Piga. Hembiträde.

Johansson svetsare på varvet i Uddevalla.

Dorotea dör på sitt sjuttionde år,

skrivs in i Dödboken.

Roland Johansson hatade präster så länge han levde.

Johanssons turné och mingelglädje

"En mjölbagge vaknar upp och är förvandlad till bagare. En kock grävs upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. En förtvivlad djurrättsaktivist tappar tron på sitt eget engagemang. Människor kämpar på jobbet, ger upp, svettas och skrattar.

Henrik Johanssons nya novell- och diktsamling Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse tar plats i en arbetarlitterär tradition men lutar också åt det aktivistiska och ironiska. Boken närmar sig med både humor och svärta svåra ämnen som klass och släkthistoria, arbete och motstånd."

Med Taliah Pollack på smygrelease i Malmö

Tid och plats för alla evenemang:

12 mars Malmö -- Bägge arren på Poeten på hörnet, Södra Förstadsgatan 65 B

16.00-18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

18.00-20.00 Boksläpp. Uppläsning, mingel och samtal med Maja Hansen. Facebook.


16 mars Lund -- India Däck, Stora Algatan 3
17.30-19.00 Uppläsning och samtal med litteraturvetaren Malin Reimerthi. Fejan.


17 mars Stockholm -- Söderbokhandeln, Götgatan 37

19.00 Boksläppsmingel: Läsning och mingel. Samtal med Anita Edman från Föreningen Arbetarskrivare. Facebook.


30 mars Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

3 april Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

16.00 Boksläpp, snack, uppläsning och bar.


Preliminära arrangemang:

14 april Stockholm -- Cyklopens biblioteksbar

16 april Stockholm -- Stockholms litteraturmässa

Den som vill beställa boken på nätet gör det lämpligast hos Rastlös förlag, då går störst del av pengarna till förlaget och författaren, annars går den även att beställa via Adlibris och Bokus.

Mottagandet av Moas debutroman

Moa Martinson flyttade skrivandets gränser

Ibland säger folk att de inte behöver feminism för vi har det så bra och de klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om överallt idag.

Häromdagen läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Anledningen till läsningen är att jag på lördag, både vid bokaffären och boksläppet, tänkte prata lite om hur Moa Martinsons kvinnoporträtt gett avtryck i mitt eget skrivande. Mer exakt genom att jämföra scenen (ur Kvinnor och äppelträd) där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.

Jag lånade det slitna exet som finns på bilden. Och där hittade jag ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström som tar upp mottagandet av Moas debutroman. Jag citerar en bit:

För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.

Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. ”Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!” Anders Österling (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare: min anm.) i Svenska Dagbladet insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som ”mättad med elände, skvaller och drift”. Denna debut menade han var ”snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”.

/ur Ebba Witt-Brattströms förord från upplagan 1987

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Men det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och DN är inte heller det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: ”Jag behöver inte feminism.”

Kvinnor och äppelträd går att köpa på Adlibris och Bokus.

Att skriva om arbetsplatskonflikter

Om artikeln ”Att skriva om klass” handlade om ”varför” så är den här artikeln snarare ett förslag (men inte det enda sättet) till hur man kan skriva om arbete. Övningarna går ut på att skapa ett utkast till en kortare text, som en novell, men grunden går att använda dels till längre verk, men också för den som helt enkelt vill undersöka sitt arbete.

När jag skriver om ”arbete” så använder jag det brett, som det folk gör för att få sin försörjning, det folk gör på dagarna oavsett om det är lönearbete, skola, arbetslöshet eller institution. Utgångspunkterna är ändå liknande.

När det gäller skrivande är kunskap oerhört viktigt. Skriva gärna om något du känner till, och om du inte vet tillräckligt så skaffa dig kunskap. Som tur är finns det något alla är experter på: sina egna liv. Kunskap är viktigt, men också bristen på kunskap: viljan att veta mer.

Min första praktikplats, i högstadiet, var på Surte Charkuteri. Det var enormt trist, fick mig att tänka ”ska livet vara så här?” När jag öppnade dörren slog en stank av friterade pannbiffar emot mig. Det var en lukt som satt i även efter en dusch.

Men för mig är det ointressant att bara beskriva misären, bara beskriva arbetet. En ensidig beskrivningen av elände blir någon slags misärporr. Nästintill ett upprepande av tristessen. Det viktiga är frågorna: hur är arbetet organiserat, varför tvingas vi jobba under dessa förhållanden, vem tjänar på det? Men också: på vilket sätt gör de anställda motstånd, vilka behov ger de uttryck för i det motståndet, vilka föreställningar och skillnader måste de anställda överkomma om de ska kunna kämpa effektivt?

Rent litterärt sett handlar frågorna mycket om hur relationerna mellan de anställda på olika nivåer ser ut och påverkas under press. Till exempel hur människor reagerar vid en omorganisering, vad känner och gör en arbetsgrupp på fyra kokerskor när de får mer att göra utan att få högre bemanning?

För mig blir en beskrivning av arbetet också en undersökning av detsamma, skrivandet blir research. Jag ska försöka lägga en grund som alla kan använda genom att spalta upp en serie frågor eller uppgifter.

1. Välj ett yrke eller en arbetsplats. Beskriv en plats där arbete utförs.

Utan vidare research kan jag välja något jag har god insyn i: bagare, kock, arbetslös, frilansande skribent, student. I det här exemplet väljer jag kock/restaurang och skriver några minuter om hur restaurangen ser ut generellt (målgrupp, prisklass etc) och mer specifikt hur köket ser ut.

2. Vilka finns på arbetsplatsen? Ta några minuter till att skriva en lista.

Kockar. Diskare. Köksmästare. Hovmästare. Serveringspersonal. Krögare/ägare. Restaurangchef. Leverantörer. Kunder. Städare. Jag har säkert glömt något, men det borde täcka in de flesta. Här går det också utmärkt att försöka se de anställda framför sig. Hur ser de ut? Arbetskläder?

3. Vilka konflikter finns på arbetsplatsen? Vilka nackdelar/problem upplever de anställda? Mellan vilka av yrkesgrupperna finns vilka konflikter?

För den som inte är van att tänka i de termerna kan det här vara tufft att lista, men samma konflikter finns i stort sett i alla yrken: lönen, arbetets tempo, bemanningen, arbetsmiljö (varmt och bullrigt för kockar), inflytande över sitt arbete (här är gränserna ganska flytande), att de som bestämmer gör det utan tillräcklig kunskap om yrket, arbetsskador. Ta några minuter att spalta upp de här sakerna. Och då menar jag mer i detalj: vilka är arbetsmiljöproblemen, vid vilka moment är bemanningen för liten, när hade det varit bra med mer inflytande, hur ser arbetsskadorna ut för ditt yrke (på både lång och kort sikt) – som kock är de vanligaste arbetsskadorna skärsår och brännsår, men det gills inte eftersom ingen söker vård för det om det inte är extremt. Officiellt sett är halkskador det vanligaste. På sikt är förslitningsskador, värk i armar, nacke och axlar, alkoholism är också vanligt.

Ett par extra ord om lönen här. Jag tolkar det brett. Reallön: vad får vi ut från jobbet i förhållande till vårt arbete. Med utgångspunkten att arbetsgivaren vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite lön som möjligt, och att det är tvärtom för arbetaren/den anställde. Hur lite måste vi jobba för att få ut vår lön kan då ses som en del av lönekonflikten. Går det att ta extra raster eller jobbas det på rasten? Kan man äta gratis på jobbet eller använda arbetstiden för privata ändamål? Går det att sno med sig bröd eller kontorsmaterial hem?

4. Välj en konflikt, vilka som är inblandade, den exakta platsen och börja skriv. Skriv i tio minuter.

Jag struntar faktiskt i kockarna här. På en restaurang jag jobbade på var en ensam servitris som jobbade måndags- och tisdagskvällar. När kocken gick hem vid halv elva var hon ensam anställd i lokalen. Ensam ansvarig för att servera samt för pengarna och spriten som vi sålde och omgiven av oftast ett fåtal mer eller mindre berusade gäster. Hennes behov av trygghet och arbetskamrater, hennes arbetsmiljö stod i konflikt med krögarens intresse av att hålla lönekostnaderna nere: där har jag mitt material. Den skulle kunna ta sig uttryck som en konflikt mellan två individer (och hon och krögaren är så klart två individer), men ur min synvinkel är de två individerna delar av ett samhälle, vilket gör att det är en konflikt som inte bara handlar om dem utan också om klass och kön. Än vet jag inte om hon kommer kräva större bemanning av krögaren, ringa dit en kompis, sjukskriva sig, acceptera situationen eller försöka få kocken att stanna till stängning. Jag vet inte om novellen kommer utspela sig på en mörk och kulen måndagskväll eller vid ett personalmöte. Men jag har något att börja jobba med.

Och har du gjort uppgifterna tror jag att du har det också. Skriv gärna en rad om hur det har gått.

Stjärnvind - recension

Stjärnvind är den sista delen i Ylva Lee Lindells trilogi om eldnymfen Mindra.
Böckernas karaktärer är änglar, nymfer, dryader, varulvar, schakaler och en hel del blandningar däremellan.
De lever vid sidan om oss människor i vår egen värld och tid, men döljer sig, antingen genom att hålla sig borta eller genom att anta former som gör att de inte upptäcks. Men det är ingen fredlig värld. Änglarna beter sig inte som några änglar. Olika falanger kämpar om makten och mördar skoningslöst alla som kommer i deras väg eller inte passar in. Men det finns gott om kärlek också.
Det är lika mycket romance som fantasy, och romantiken går gärna över gränserna: det är änglar med dryader och nymfer med skiftare.

Boken utspelar sig mest i nutid, men i en del kapitel får vi veta förhistorien genom att de tar oss tillbaka upp till 200 år bakåt i tiden. Det är många karaktärer och platser och för mig som inte läst de två tidigare delarna är det svårt att hänga med ibland, men det blir lättare med tiden, och lättare genom att det finns en lista på karaktärerna.
Handlingen kretsar kring Mindra, hennes systerdotter Naima och indirekt Cassandra som är alla nymfers grymma moder. I prologen blir Cassandra inspärrad och för att hon ska kunna komma ut måste en profetia besannas. Blir hon fri kommer nya, blodiga krig att bryta ut.
Det är en historia om kampen mellan ont och gott, mellan krig och fred. Men det handlar också om tolerans, inflytande och demokrati. De onda är inskränkta varelser som vill ha makt åt sig själva eller sin ras, till exempel Norränglarna, medan de goda söker en form av demokrati där alla raser ska finnas representerade i ett råd.
De raser som har minst makt och är mest avskydda är schakaler och varulvar. De är också mest kollektivistiska som varandes flockdjur. Bokens arbetarklass, kanske man kan säga.
Det är lätt att dra paralleller till vår egen värld, så när öängeln Maow säger: ”Öänglar är inga djur. Vi förtjänade aldrig att hamna i lägren. Ingen förtjänar att hamna där. Man kan inte göra så mot folk”, för det tankarna till koncentrationslägren. Men hur samhället ska organiseras ligger snarare som en skugga, det är inte den huvudsakliga handlingen.
Stjärnvind är lättläst och romantisk fantasy där författaren dels följer det klassiska ont-mot-gott och episka slutstrider men lägger också in modern inslag som demokrati och kärlek över rasgränserna.
Henrik Johansson
Ylva Lee Lindell, Stjärnvind, Mörkerdottir förlag 2015.

Stjärnvind på Bokus och Adlibris.

Gudarna av Elin Cullhed

”Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.”

Elin Cullhed fick Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2015 för ett utdrag ur hennes debutroman Gudarna. Nu har romanen kommit på Natur & Kultur. Den handlar om Bita, Lilly och Jane som vantrivs i Tierp. De är inga tjejer, de är gudar: ordet är en sammanslagning av guzzar och brudar, och de bestämmer sig för att gudar inte ska ta någon skit mer. En av dem är inne i ett destruktivt förhållande med en kille och den yttre handlingen kretsar kring den relationen. Tempot är högt, språket, särskilt dialogen, är väldigt slagkraftigt och både vuxna och tonårskillarna omkring dem är oförstående till deras frustration och ilska. I sina försök att ta sig ur de snäva ramarna för hur en ung kvinna ska vara och bete sig är det som upplagt för krockar. Med rektorn, med berättarens pappa och med pojkvänner. Det är en bok som handlar om ett litet kompisgäng som gör uppror och det motstånd de möter på, dels från det omgivande samhället, men också inom sig själva. Om man älskar svinet som behandlar en illa, vad ska man då göra? Om ens pappa också tillhör svinen? Ett är säkert: det är varken lätt eller smärtfritt att göra feministisk revolution i en småstad.

Cullhed driver sin berättelse framåt med både humor och ilska. Det är en bok som fastnar, som jag tänker på efter att jag har avslutat läsningen.

Publicerad i Mål & Medel

Läs Föreningen Arbetarskrivares motivering till stipendiet.

Boken går bl a att köpa på Bokus och Adlibris.

Danskhataren

Idag är det exakt nio år sedan Ungdomshuset i Köpenhamn stormades. Den här novellen handlar om det, men kanske speciellt om en iransk medfånge jag träffade i häktet. Det är dock fiktion, även om det är baserat på verkligheten. Alla berättarjagets åsikter är inte mina.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.

Danskhataren

Jag träffade Reza i fängelset i Nyborg, eller om man ska vara petig, i polisbussen från Köpenhamn till Nyborg. Vi var häktade, misstänka för att ha deltagit i kravallerna som följde efter att polisen stormade Ungdomshuset. Egentligen hade jag bara varit på Ungdomshuset någon enstaka gång. Det var inget ställe för mig. Bara massa punk. Men man kan ju inte låta politikerna bete sig hur som helst. I bussen försökte jag prata med Reza, men han var inte kontaktbar. Jag hade försökt förklara för rätten att jag inte borde häktas, att det skulle innebära att jag missade farmors nittioårsdag. De lyssnade inte på det örat. Jag hade redan köpt en present: en flaska hallonlikör. Det verkade fånigt att ge den i efterhand så jag drack upp den när jag blev frisläppt. Själva födelsedagen gjorde inget att jag missade. Farmor vägrade gå ur sängen så det blev inget kalas. Åklagaren hade inga bevis, mer än att jag var en av 70 personer som greps i en kniptångsmanöver. Faktum är att nästan alla som greps då var oskyldiga. En kille var ute för att köpa falafel, en annan pissade mot muren till Assistens Kyrkogård. Vi var 17 gubbar i samma cell. Luften var inget vidare. Polisen var tvungna att antingen häkta oss eller släppa oss efter 24 timmar. Som för att visa att de fullständigt pissade på sina egna lagar väntade de 28 timmar med att släpa mig inför en gäspande domaren som jobbade övertid. Mot mig slängde åklagaren upp en bild som han blivit serverad av svensk polis: att jag flera gånger tidigare varit inblandad i demonstrationer, att jag blivit frikänd tog han inte upp, att jag var dömd för våld mot tjänsteman. Han försökte få mig till att vara en farlig vänsterextremist. Jag förklarade att det kanske fanns ett uns sanning i det påståendet när jag var i Sverige, men i Danmark var jag snarare patriotisk. Jag blir nämligen aldrig så nationalistiskt som när jag är i Danmark. Det är rent självförsvar mot danskarnas arrogans. Jag hade visserligen varit i vad jag betraktade som en fullt laglig demonstration, men när polisen plötsligt hade stoppat den och börjat skrika ut skingringsorder såg jag det som min medborgerliga plikt som svensk att inte lyda dem. De beordrade oss att skingra oss i ”Dronningens og lovens navn!”. Det säger sig själv att ingen svensk medborgare med ryggrad och självaktning kan lyda en främmande regent hur som helst. Det var min plikt som svensk att inte skingra mig. Danskarna kunde skingra sig bäst de ville, det hade jag inga synpunkter på, även om deras haschrökare till drottningen inte direkt får mig att tänka på lydnad. En svensk lyder inte en dansk drottning. Därmed basta. Det sa jag också till min advokat, men han ville tona ner den biten av min argumentation, och så blev jag förstås häktad. Jag blev besviken på advokaten men egentligen mer besviken på att Sverige inte bistod mig på något vis. Det passar sig tydligen att tjata om Dawit Isaak och sånt, men varken ambassadören eller Carl Bildt, som då var utrikesminister, bemödade sig med ett besök och besvarade inte ens mina brev.

De häktade mig och flyttade över mig till Vestre.

Vestre är ett riktigt skitfängelse värdigt en rutten stat som Danmark.

Att sitta där är lite som på film. Färgen sitter knappt kvar på väggarna och stenmurarna gör att det liknar en gammal fästning. Jag minns när jag skulle ner för en trappa. En lång metalltrappa. Längst ner stod fyra vakter och glodde på mig. De bankade med batongerna mot stålräcket för varje steg jag tog. De undrade varför jag kom över från Sverige och bråkade. Jag föreslog att de skulle skicka tillbaka mig över bron. Jag skulle inte alls bli besviken över att slippa stanna i deras skitland. Till skillnad från i Sverige får man inte varm lunch heller. Rågbröd och pålägg. Kalla svettiga pannbiffar. Någon ordentlig information får man inte heller. Jag stängdes in i en cell med en vask som enda ställe att uträtta mina behov i. Jag behövde skita och tryckte på klockan. Ingen reaktion. Till slut bankade jag och sparkade lite på dörren för att uppmärksamma vakterna. En av dem kom in och skällde som en bandhund innan han släppte iväg mig på toa.

Jag hade tur i oturen. Jag tillhörde dem som arresterades nästan direkt, men kravallerna fortsatte i flera dagar till. Vi fick lämna plats för nya fångar. Det snackades om att 800 personer hade arresterats. De skickade iväg något dussin av oss till fängelset i Nyborg. En resa på tre timmar med händerna i handklovar på ryggen. Det var inte skönt. De flesta av de andra var langare som gripits utanför Christiania. Folk ansåg att det hängde ihop: att Ungdomshuset skulle rivas och att Chris antingen skulle rivas eller säljas ut. Det var smålangare, så man kan säga att de var ute för att försvara sina jobb. Jag tyckte inte bättre om langare än om vanliga danskar. På Nyborg var det i alla fall en annan stämning än i Vestre. Jag fick brev och en av vaktarna skämtade med mig. ”Säkert räkningar”, sa han och log prövande. Som för att se om skämtet föll i god jord. En vänlig vakt, tänkte jag, det var som fan, det hade jag varken träffat i Vestre eller i Malmö. Nu är inte jag den som pratar med vakter i onödan, de må vara hur putslustiga som helst, men det var avgjort en lättsammare stämning. Inget hot om stryk där inte.

Dessutom fick vi ha raster tillsammans. En timme om dagen utomhus. Jag var den hurtige svensken och joggade runt rastgården medan langarna rökte och glodde på mig. Har alltid haft ett större behov av att röra på mig och klättrar på väggarna om jag ska sitta i en cell och inte kan springa lite. Reza hade armen i bandage nu. Han var den enda av de andra fångarna som inte var född i Danmark. Det gjorde att hans språk var lättare att förstå. Han sluddrade inte som infödingarna. Talade långsammare också. Kling-och-klang-vakterna hade klantat till det vid en rast och släppt ut en mördare tillsammans med oss. Det var en trevlig kille, kurdiskt påbrå, han hade varit med om EU-kravallerna 1993 då snuten sköt. Han hade bra koll på rättigheter. Han sa att man kunde få sitta ihop på kvällarna också, bara man visste att ansöka om det.

Reza frågade om jag ville sitta ihop med honom, komma över till hans cell. Ett par tankar hann väl flyga igenom huvudet innan jag tackade ja. Man vet ju aldrig hur folk är. Han hade sparat sin efterrätt och vi delade på den. Jag tog med godis som jag hade köpt i fängelsekiosken. Kamraterna från Malmö hade lämnat in pengar till mig, så jag var rik, med fängelsemått mätt. Han frågade om när jag arresterades. Jag berättade om kniptångsmanövern. Själv hade han varit på väg hem från jobbet när bussen stannade och alla måste gå av på grund av upploppet. Han hoppade in i kravallerna. Om poliser och ungdomar slåss, sa han, då måste man vara på ungdomarnas sida. Han kastade sten. Och blev gripen. En polis skällde ut honom. ”Är du dum i huvudet? Ser du inte att alla andra har svarta kläder och maskering? Och så kommer du med din svarta skalle och vita jacka. Idiot!”

Reza hade svarat att han inte hade planerat det. Att han tänkte att nu var det uppror och då ville han vara med. Som i Iran. Det var ett bra svar.

Men när skadade han armen? Var det vid gripandet?

Han skakade på huvudet. Det var vakterna på Vestre. Han behövde skita och bankade på dörren. Tre vakter kom in och bankade skiten ur honom. Han fick en spricka i armen. Det var därför han inte hade varit kontaktbar under bussresan till Nyborg. Tre timmar hade han suttit i bussen, med händerna på ryggen, i handklovar.

”Sjukt”, sa jag, ”jag sparkade också på dörren. Fattar inte varför de slog dig,”

Han ryckte på axlarna och bröt en bit choklad. Sedan gav han mig ett pillemariskt leende och slog med händerna i en teatralisk fråga: ”De kanske är rasister?”

Vi såg på varandra. Jag vet inte vem som började skratta först. Han skrattade så han fick tårar i ögonen, sedan sa han: ”Vet du, kamrat, jag har varit i Sverige, och det är bättre. Jag kommer från Persien. Vi är den äldsta civilisationen i världen. Och danskarna: de är barbarer.”

Vi började skratta igen. Plötsligt hörde vi titthålet i dörren öppnas. En vakt tittade in men öppnade aldrig dörren. Vi satt där i Nyborgs fängelse, på den danska skitön Fyn, och skrattade. Danskarna är barbarer!

Vi hade en trevlig kväll, en sådan kväll som jag kommer minnas resten av mitt liv. Reza hade inte uppehållstillstånd, jag vet inte om han skickades tillbaka till Iran eller inte.

12 mars: release, bokaffär och skrivkurs

12 mars blir en späckad dag med program från 12.00 till sen kväll.
Men en sak gör det lättare: allt är på samma plats, nämligen Poeten på hörnet som ligger på Södra Förstadsgatan 65 B i Malmö.

Mellan 12 och 16 håller jag Författarnas bokaffär öppen. Författarnas bokaffär sköts av medlemmar i Författarcentrum Syd. Medlemmar turas om att ta hand om var sin lördagsförsäljning.

12.00 Bokaffären öppnar. Jag presenterar min nya bok: Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Det är en novell- och diktsamling som släpps idag.

14.00 Arbetarlitteratur nu och då. Jag läser ur Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd och en av mina egna dikter som är influerade av Moa.

16.00 Bokaffären stänger för att övergå till en skrivcirkel med tema klass och arbete. Det är fritt fram att delta men bokförsäljningen avslutas.

Mer info om skrivträffen. Och läs gärna även Att skriva om klass.

18.00 Så börjar bokreleasen för Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Det blir uppläsning och samtal med Therése Granwald.

Therése Granwald är författare och lärare vid Lunds Universitets Författarskola.

Boken kostar 100 kr och det kommer gå att betala med Swish.

Mer info om boken finns på förlagets hemsida 

Och här har jag skrivit om hur boken blev till.

Jerka 19-22 vabruari

Den uppmärksamme läsare ser det lilla skämtet i titeln (ouch, vad jag känner mig torr ibland) och så har det varit den senaste veckan. Vab - vård av barn. Det har inte varit så produktivt, jag har dock börjat på en ny dikt:

Vabruari är den grymmaste månaden, den driver
maten ur den lösa magen, blandar
feber och huvudvärk, kliar
ömma hudar med utslag.

Men nu var det bokbloggsjerka som gällde och Annika frågar:
 "hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Många frågor på en gång. Och jag har ingen traditionell bokblogg, det är mer än blandning av vem jag är och vad jag sysslar med: jag skriver själv, läser och lär ut skrivande. Bloggen använder jag dels som ett slags öppet arkiv: jag publicerar (bl a recensioner) mig på rätt många olika ställen och här samlar jag allt, recensioner av mina egna verk, tankar om allt möjligt, skrivtips mm.

Jag tänker på mina läsare i egenskap av författare också, här ska till exempel finnas information om min pinfärska bok (som kom från tryckeriet i veckan, omslaget syns här nedan).

Jag försöker lägga upp något nytt varje vecka för att det ska vara lönt att komma hit. Jag svarar inte på alla kommentarer, men är det någon som har en fråga eller för ett resonemang brukar jag svara. Är det en bloggare som kommenterat brukar jag besöka bloggen. Jag anstränger mig inte jättemycket för att få nya läsare. Bloggen är mer till för dem som letar efter mig. Men brukar i alla fall länka till mina inlägg på twitter och facebook.

Det var väl allt!

Boken är här

Igår kom Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse till förlaget och nu är en låda på väg till mig. Det är en samling med noveller och dikter.
Det är kul!

Det har också dykt upp ett första omdöme som är skrivet av litteraturprofessorn Magnus Nilsson:
 "De allra flesta av dessa texter är både festliga och tankeväckande, och några är rent av utmärkta. Allra bäst blir det när Johansson kombinerar språklig lekfullhet (av den typ som man idag annars bara hittar hos versmakare som Victor Estby) med politisk skärpa (som inte är lika sällsynt hos de andra arbetarförfattarna). Ta exempelvis dikten om mjölbaggen som blev bagare. Här apostroferas såväl Kafkas ”Förvandlingen” som Viktor Rydbergs ”Tomten”, samtidigt som det faktiskt också sägs någonting om modernt lönearbete. Även flera av de mer traditionellt realistiska novellerna är riktigt bra. Bland annat är jag väldigt förtjust i strejkskildringen ”Icke-beskedet”, där Johansson talar i ett så dämpat tonläge att läsaren tvingas att skärpa hörseln, och därmed ges möjlighet att uppfatta nya dimensioner av det skildrade förloppet."
/hela recensionen kommer att publiceras i nästa nummer av Klass.

Releasefesten blir 12 mars, klockan 18.00 på Poeten på hörnet i Malmö.
Adress: Södra Förstadsgatan 65 B, 214 20 Malmö. 


Förlaget hälsar:

Boken går att beställas från och med nu. 130 sek (inkl. porto) för snar leverans.

Vill ni stödja författaren så passa på att beställa den från oss, vi delar 50/50 mellan förlag och författare från första exemplaret.

Gör så här:
Swisha summan till nummer 0735449210, skriv er adress.
Eller:
Sätt in summan på PG: 70 44 79-5, lämna er adress i meddelandefältet.

Frågor? Tveka inte att maila: rastlosforlag@gmail.com

Här kan man läsa mer om hur boken blev till.

Vad är arbete och klass?

Vi ska ha en skrivcirkel i Malmö om klass och arbete. Frågan om vad arbete och klass är dök upp. Och det är ju skitbra. Läs gärna också Att skriva om klass - där jag tar upp några tankar bakom skrivandet och skrivövningar.

I mitt svar fokuserar jag på skrivandet. Hur skriva om arbete och klass?
För mig är inte det centrala vilket ämne eller vilken genre jag skriver i: det kan vara fantasy eller realism eller dikt eller whatever. Det viktiga är att människorna inte är ensamma öar som seglar runt i ett hav, utan att de existerar i relation till andra, till samhället. Det personliga är politiskt. Det vill säga att de problem mina olika karaktärer har ofta är kopplat till deras position i samhället (vilket inte bara är beroende av klass).

Vad är klass?

Här är en gammal definition, men jag ska gå in mer detaljerat på de olika delarna:

”Klasser är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra pga vilka platser de har i produktionen, deras förhållande till produktionsmedlen, deras roll i arbetets organiserande, och (som en konsekvens av detta) hur stor del av samhällets rikedom de får och hur de får det.”

Jag skriver mest skönlitteratur och är inget vidare på att förklara det här på annat sätt, så svaret får också bli hur jag skriver om klass och arbete. Jag använder mina egna texter som exempel. Här är en grundläggande klassindelning i skönlitterär form. Det är inledningen till en text ur min kommande bok:

”Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Handlaren gav mig bröd.

Handlaren sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.

Jag sa: Ge mig pengar.

Banken sa: Varför?

Jag sa: Så jag kan köpa bröd.

Banken sa: Du får ta ett lån.

Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Han gav mig bröd.

Han sa: Ge mig pengar.

Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Banken sa: Skaffa ett arbete.”

Textens jag är arbetarklass (eller kanske rent av arbetarklassEN). Hen har ingen butik och inga pengar. För att få pengar (för att överleva) måste hen arbeta.

Handlaren är mellanskikt/medelklassen. Är tvungen att arbeta, men äger sin egen butik, organiserar arbetet själv, det är dock tydligt att det är banken som bestämmer i slutändan.

Banken är egentligen ingen person. Snarare överklassen som helhet eller kapitalismen.

Jaget lånar pengar. Istället för att först arbeta ihop pengar och sedan äta bröd måste jaget låna. ”Säkerheten” för lånet är jagets arbetskraft. Hen betalar alltså brödet med sitt framtida arbete, sina framtida inkomster (vilket t ex väldigt många studenter gör).

För att sammanfatta jaget med definitionen där uppe: jaget äger inte produktionsmedlen, organiserar inte arbetet, kommer i framtiden sannolikt inte varken äga eller bestämma något heller, delen i samhällets rikedom är liten.

Platsen i produktionen är inte ”bara” en fråga om klass. Den som inte har arbetstillstånd är förpassad utanför den vita, legala arbetsmarknaden. Det är inte enbart en fråga om medborgarskap utan också en klassposition.

När jag säger ”skriv om arbete” så räknar jag ”arbete” som det folk gör på dagarna. Förskolan är mina barns arbete, mitt är idag att skriva, tidigare var det restaurangjobb och bageri. Arbeta är det vi gör för att överleva, och det går att räkna in hushållsarbete här också, men själv skriver jag mest om arbetet utanför hemmet.

Här är dock ett exempel där hemmet även är arbetsplatsen. En dikt, Moder känd, som tar sin utgångspunkt i kvinnor ur min släkthistoria.

Ur Moder känd

”Pigan Gustava Johansdotter 1835-02-03.

Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt

som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.

Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.

Ingenting ägde man.”

Pigan Gustava måste gå upp kvart över fyra på morgonen för att mjölka.

Men den vita piskan, som Ivar Lo döpte mjölkningen till, är inte bara Gustavas problem, det är något hon delar med andra pigor (och bönder utan ”anställda”, men jag skiter i dem nu). Hon måste inte gå upp för att hon är Gustava, utan för att hon är piga. Hon äger inte produktionsmedlen (korna), hon organiserar inte arbetet (hon utför det), hennes plats i produktionen är längst ner (hon kan bara välja mellan att lyda och dra), hennes del av vinsten är liten, och förmodligen får hon den mest i form av boende och mat. Hennes vardag och morgon är bestämd av två saker: att hon är kvinna och att hon är arbetarklass. Diktens ”Ingenting ägde man”, syftar på fysiska ägodelar, produktionsmedel och bostad, men hon har sin arbetskraft och det är den hon säljer varje morgon. Hennes barnbarnsbarn kommer senare jobba på Vänersborgs skofabrik. Det är därför den är med i dikten, men det är en annan historia (delvis: arbetare ärver arbetet, kapitalister ärver kapital).

Gustavas problem med mjölkningen är inte hennes individuella problem, och även om en klassresa hade tagit henne ur situationen hade det inte förändrat något för hennes medsystrar.

För min del gör köns- och klassperspektivet stor skillnad här. Jag tar bort det för att se vad som händer:

”Den obevekliga, återkommande mjölkningen,

juvret strängt.

Korna kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.”

Här är arbetet fortfarande hårt, men vad som saknas är vem som utför det, hur arbetet är organiserat, och, kanske ännu viktigare, vem som tjänar på slitet.

Det kanske verkar egofixerat att analysera mina egna texter, men med dem känner jag att jag kan tolka dem hur vulgärmarxistiskt jag vill utan att göra någon annan sur.

Fråga gärna om något är oklart, eller spåna gärna vidare.