Min påsk

Påsk och bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vad ska du göra i påsk?

Jag ska se om jag kan få lite ordning i mina pappersbuntar med korrektur, anteckningar från skolan och stenciler. Sortera och slänga är ledorden (det kommer bli en lååång fredag ...).

Sedan skall jag läsa ut och förhoppningsvis recensera Rummets rymder av Georges Perec. Jag antar att jag börjar läsa något nytt också. Kanske Stål av Silvia Avallone.

Vidare skall jag jobba med utgivningen av Av kött och blod som är min debutroman. Till exempel komma fram till var recensionsex skall skickas (är du bokbloggare och intresserad? Mejla mig h_johansson2002@yahoo.se eller förlaget: kontakt@federativsforlag.se).

Nästa helg är det litteraturfestival på bokcafé Amalthea i Malmö. De har frågat om jag vill hålla låda, och det vill jag ju, så jag ska förbereda mitt föredrag där.

En unik vara

Senaste krönikan i Arbetaren.

Oxfilé, hummerfond, selleri. Det finns många varor i ett kök. När en stressad chaufför levererar oxfilé eller smörfisk börjar hanteringen. I en perfekt värld läser någon på följesedel. Är det rätt saker som kommit? Vilken temperatur har de? Är emballaget helt? Sedan lassas det in i rätt förvaringsutrymme. Saffran i torrförrådet. I grönsakskylen hamnar sellerin. Kocken packar upp multen och lägger i rena bleck innan fisken hamnar i fiskkylen. Till frysen det frysta.

Fisken märks enligt dokumentet Rutin för spårbarhet. Fisken skall förvaras i högst 2 grader Celsius. Hackade grönsaker i högst 4 grader.

Kökspersonalen tar fram varorna och tillreder dem. Det är viktigt att undvika korskontamination: att bakterier eller virus sprids mellan olika råvaror och livsmedel samt till och från människor. Calicivirus, campylobakter och salmonella. Det är viktigt med rena arbetsredskap, personlig hygien och separata skärbrädor för olika livsmedel (det finns det sällan).

Råvarornas hållbarhet skiftar. Även när det gäller samma råvara. Skiftningarna kan bero på ålder och kvalitet, samt flera andra faktorer. Är krögaren för snål kanske han köper in ett stort parti billigt som inte hinner ta slut innan det blir dåligt. Det ska mycket till innan krögaren vill kassera något. Dålig lukt sköljs bort. Mögel skärs bort. Med risk för sitt jobb slänger kockarna mat som krögarna vill sälja. Det är ren matematik eftersom det är riskabelt att skicka ut mat som någon kan bli magsjuk av. Fel förvarade eller slarvigt hanterade varor kan förstöras.

Varor skämtar man inte med. En förstörd entrecôte kostar stora pengar och måste hanteras med varsamma händer. Det finns dock en vara som får tåla en mer omild behandling än andra. Som dagligen kan få utstå temperaturskillnader på 50 grader eller mer. Denna vara undslipper den minutiösa granskningen i flödesschemat. Livsmedelsverkets detaljerade egenkontroll tar inte upp varan.

Servitriser, kockar och ekonomibiträden är varor. De håller i allmänhet några år men när de förstörs är de svåra att reparera. Väldigt få jobbar till 65. Om de går sönder är det inte så farligt för krögaren. Det är bara att skaffa en ny. Deras krav på nya kläder, ordentliga fläktar eller mindre buller kan man i allmänhet strunta i. Det gör inte att man riskerar några nämnvärda förluster.

Det finns något unikt med den sista sortens varor. De kan ta de andra råvarorna och förvandla dem till livsmedel. De kan sälja dessa livsmedel. Då kan de skapa ett värde som är större än priset på råvarorna och sina egna löner tillsammans. Även om man räknar in priset för el, lokaler och maskiner som inte är av kött och blod. Genom sitt arbete har de skapat värde. Det värdet tillfaller krögaren.

Så behöver det inte vara. Inte i en perfekt värld.

Skojarbranschen

Efter ett par veckors uppehåll är bokbloggsjerkan tillbaka. Roligt! Dagens fråga är:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Jag tänkte begränsa mitt svar till sådant jag läst ut, vilket jag inte gör med det jag avskyr, men det kändes lite orättvist att skriva om en bok där jag bara läst femtio sidor.

När jag läser svenska etablerade författare vars böcker blivit hyllade blir jag ofta besviken. Känslan som dyker upp är att hyllningarna är på gamla meriter och att hade någon helt okänd kommit till ett förlag med samma manus hade en refusering kommit som en brev på posten ...

Jag tyckte att Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman var överskattad. Hade det inte varit kurslitteratur är jag tveksam till om jag hade läst ut den. Idén var bra: den om författaren som två separata personer, men genomförande höll inte hela vägen igenom. Ibland tänkte jag: hon hade säkert roligt när hon skrev det här, men det hade inte jag. Det var för övrigt det första jag läst av Ekman, så jag förstår om folk som följt henne en längre tid såg det som någon halvt självbiografiskt och att det skapade en spänning i texten. Men icke så för denne Henrik Johansson.


I övrigt: Nu står tryckeriet redo att börja trycka min bok: Av kött och blod! Du kan läsa mer om den här.

Jag hoppas naturligtvis att en del bokbloggar är sugna på att läsa den! Skriv någon rad här nedan eller mejla in intresse för recensionsex till förlaget: kontakt@federativsforlag.se

Omslaget är en stor blodig kniv, det kan jag tyvärr inte bjuda på än, men här kommer baksidestexten:

På en rostfri arbetsbänk i ett restaurangkök i östra Malmö låg en

golem: en stum, stark och själlös varelse skapad av människohand,

byggd av kött. Köttmonstret väntade. En av restaurangens anställda

skulle mördas.

Tempi Moderni går med vinst, men det räcker inte. Ledningen vill ha mer. Tempot höjs och inte en krona spenderas i onödan. Med kniven mot strupen blir personalens motstånd hårdare och hårdare. Till slut finns det ingen väg tillbaka.

Av kött och blod är en nyskapande blandning av arbetarroman och deckare. Henrik Johansson (f.1973) skildrar dagens arbetsklimat med en svart humor och lång erfarenhet av restaurangbranschen.

"En levande frustande absurd historia som ringlar sig fram och låter oss se ett samtida Sverige som vi egentligen inte vill kännas vid men som vi alla ändå blir en del av. Det är imponerande." - Kristian Lundberg, ur efterordet.

Expedition Federley i Rymden

En av mina noveller, Expedition Federley - en resa i det inre, finns nu äntligen tillgänglig på nätet: Du kan läsa den hos Rymden.

Den har tidigare varit publicerad i Världens Ende nr 3.

En liten teaser:

På skärmen orerade läraren: ”Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar.”

Relaterat: Att skriva Expedition Federley.

Skrivtips: Ät!

Jag hade bestämt mig för vilken tid jag skulle äta lunch. Såg på klockan. En halvtimme kvar. Jag fortsatte skriva. Avslutade stycket, avslutade kapitlet. Såg på klockan igen ... den hade inte rört sig så långt. Jag läste igenom det jag skrivit. I scenen jag nyss hade skrivit förekom en hel del kroppskontakt. En kall hand hade placerats på en varm mage.
Det stod:
En kall hand på en varm macka.

Okej, kroppen hade sagt ifrån. Ät. Det är dagens skrivtips. Se till att äta ordentligt, man skriver inte bra när man är hungrig.

Tidigare tips:
Skrivtips 1: ta på byxorna
Skrivtips 2: ta av byxorna
Skrivtips 3: läs! 
Skrivtips 4: Carl Bildt 
Skrivtips 5: upprepa dig

Marskultur i Malmö

Några av de pärlor som finns att tillgå i det i annars råblåsiga och rövkalla Malmö i denna månad:

I hösten läste jag Ett dockhem av Henrik Ibsen. Dramat handlar om Nora, en hemmafru i en borgerlig familj, och hennes kamp för att frigöra sig. Könsrollerna, sexualitet och familjen var ett bärande tema inom litteraturen i slutet på 1800-talet och Ibsens pjäs är att av de viktigaste verken.
Med start 15 mars går Nora upp på Malmö stadsteater. Nora är Elfriede Jelineks fristående fortsättning på Ibsens verk: vad som händer med Nora efter uppbrottet från hemmet.

"Om Nora – Vad var det som hände efter att Nora lämnat sin man?
Nora slog igen dörren till dockhemmet redan 1879. Men vad hände sen?

Nora är en vass fortsättning på Ibsens klassiker Ett dockhem. Nobelpristagaren Elfriede Jelinek spinner vidare på historien och nu har Nora fått jobb på en fabrik. Nora förklarar för sina arbetskamrater att hon var tvungen att lämna sin man för att bli en hel människa. ”Sånt där är bara för medelklassen”, får hon till svar. Kvinnorna på fabriken hade gärna varit hemma med barnen och blivit försörjda. Men snart är Nora tillbaka i sin berömda tarantelladans. Hon blir älskarinna till en förmögen industripamp och gör allt för att tillfredsställa honom.

Jelinek ställer frågor kring jämställdhet, klass och politik. Allt iscensatt i en absurd och utmanande atmosfär av sång, dans och sexlekar!
Anna Bergmann är en av Tysklands mest hyllade och uppmärksammade unga regissörer. Hon har arbetat på flera stora teatrar i hemlandet som t ex Maxim-Gorki-Theater i Berlin, Theater Lübeck samt österrikiska Das Burgtheater i Wien."

En lite mer barnvänlig föreställning är barnoperan Andrejs längtan (från ca 5 år). Här möts två giganter: Georg Riedel och Barbro Lindgren. Musiken är skriven av Georg Riedel och librettot av Barbro Lindgren, med delvis nykomponerad musik speciellt för Operaverkstans uppsättning. Andrejs längtan hade premiär i lördags och spelas till 13 april.

Se det här klippet med skådisar, barn och regissör:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=9QKYIgOwyuo#!


Tove Mörkberg debuterar med diktsamlingen Barnen (på Brombergs förlag) och har releasefest nästa lördag. Jag har haft förmånen att höra Tove läsa upp och läsa en del av dikterna och kan kraftigt rekommendera fest och inköp.

På lördag gästar också Ordkommisionen Poeten på hörnet, och där kan man bland annat höra Taliah Pollack

Poeten på hörnet, Malmö

Lördag 16 mars 2013, kl. 19.00

På scen står: ordkommissionärerna Rodmar Sandberg, Andreas Möller, Kristian von Svensson, fantasyförfattaren Taliah Pollack samt elever från Albins folkhögskolas skrivarlinje. Några timmars god underhållning, fri entré och billig fika utlovas. Poeten på hörnet hittar ni på Södra förstadsgatan 65 i Malmö.

Det handlar inte om amerikansk företagskultur

Krönika i Arbetaren:

Den senaste månaden har ”Dokument Inifrån” visat dokumentärer om hur det är att arbeta på McDonalds och Phone House: företrädesvis unga arbetare har hånats, förnedrats och hetsats av sina chefer. Bland annat tvingades en kvinna göra rent en toalett med en tandborste och grova påhopp har varit mer regel än undantag. Företagens ledningar har svarat att påhoppen har varit undantag och inte regel.

Mitt första jobb var på McDonalds och även om vi inte var riktigt så hårt utsatta var det nog för att dementera att det inte finns något systematiskt och strukturellt problem. Problemen hänger dock mer ihop med kapitalismen än med ”amerikansk företagskultur” eller just den hamburgerkedjan. Visst har de enstaka småpåvarna agerat som svin, och det skall inte tolereras, men de bär inte ensamma på ansvaret. Med hög arbetslöshet och ett jobb som inte kräver längre utbildning blir personalen lätt utbytbar. Det innebär inte bara att man tar vilket skitjobb som helst, utan framförallt att man tar vilken skit som helst på jobbet. I de här jobben är sättet att få folk att arbeta hårdare en direkt kontroll utövad av närvarande chefer som, i och med rätten att leda och fördela arbetet, har mycket stor makt till sitt förfogande. Mot såväl tillfälliga som fast anställda. En makt de har krav på sig uppifrån att utöva. De man väljer till utnämna till lägre chefer har de ”kvaliteter” som krävs: de slickar uppåt, sparkar ner och gillar att utöva makt. De har ofta en lön baserad på vilka resultat de kan tvinga igenom.

Som arbetare finns det inte många medel att sätta emot. Den form av ”whistleblowing” (att påkalla medias uppmärksamhet) som använts kan uppmärksamma problemen men gynnar knappast den som blåser i pipan. På sikt är det bara samhörighet och solidaritet med arbetskamraterna som fungerar. Målsättningen måste vara att småcheferna ska vara räddare för arbetarna på golvet än ledningen. På många av de här arbetsplatserna jobbar man tät med chefen och umgås kanske även privat. Cheferna har varit längre på arbetsplatserna och jobbat sig upp, de kan ofta alla knepen och behärskar arbetet väl. Då är det svårt att dra ner på tempot och undanhålla kunskap från ledningen. Social utfrysning är ett användbart medel. En kockkollega berättade om en köksmästare som skällde ut en kock efter noter – för att sedan få finna sig i att bli ignorerad, ingen lyssnade och ingen svarade på frågor: hoppar du på en av oss får du alla mot dig.

Krönika publicerades i mars 2011.

Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.

Jag har svårt för det självutlämnande

Fredag: bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Som titeln antyder har jag svårt för den jag-centrerade, självutlämnande litteraturen. Det är en fysiskt känsla. Det kryper i mig när författare fläker ut sig själv och sina närmaste. Jag försökte läsa Ann Heberlein och gav upp efter ett tag, jag önskar att jag kunde läsa Stig Larssons senaste för att se vad alla snackar om, men det funkar helt enkelt inte.
     Delvis handlar det väl om att jag inte är fasligt intresserad av författare: det är texten som är det relevanta.

För att hoppa över till ett angränsande ämne så drar jag mig för att skriva fantasy. Litteraturdiskussioner som den här blir jag tokig över (hämtad från Flashback):

Användaren "Snuttepuff" skriver att Tolkiens största blunder var "...att man inte flög örn till domedagsberget...
Men det skulle ju gjort böckerna en smula kortare, så det var kanske planerat".

Det var det hele, läs gärna Crister Enanders utmärkta artikel om självutlämnande litteratur: Jagutlämnarna.

"Ett skrik hörs genom dessa böcker. Ett på många sätt vämjeligt och frånstötande skrik: ”Se på mig! Se vad jag gjort! Kom närmare! Titta på mig!” Narcissismen är närmast total. Det rör sig inte längre om bekännelser eller självrannsakan. Det är en sorts ohöljd och snudd på autoerotisk jagpornografi. Många av dem vältrar sig i sina sårade egon, sina marterande erfarenheter, sin ondska och förmåga till självförbrännelse."