Droppar i folkhavet - Maria Sandel

Droppar i folkhavet, Maria Sandel

Min anmärkning: analysen skrev som en del av en kurs i arbetarlitteratur, vilket förklarar den lite udda akademiska tonen. Trevlig läsning!

Maria Sandel föddes 1870 och var en av de första arbetarförfattarna. Hon kom från en fattig familj, arbetade själv bland annat som hembiträde och textilindustrin. Med tiden fick hon in del pengar på skrivande och kunde kombinera det med hemarbete för att få det att gå ihop. Själv arbetare, aktiv i arbetarrörelsen (speciellt den socialdemokratiska kvinnorörelsen) och skrivande om arbetare är det inte svårt att koppla henne och hennes verk till arbetarlitteraturen.

Droppar i folkhavet är ett realistiskt verk som nästan uteslutande handlar om arbetare, i bred bemärkelse, och gavs ursprungligen ut av Tiden – ett socialdemokratiskt förlag. Jag utgår här från en definition av proletärer/arbetare som människor som saknar annat att sälja än sin arbetskraft och lever utan betydande reserver. Namnet på romanen: Droppar i folkhavet, antyder tydligt att de boken handlar om inte är några unika människoöden om enastående individer ur de härskande ätterna utan att de närmast är slumpvis utvalda från det stora folkflertalet. Jag uppfattar det som att boken är riktad till arbetarkvinnor – de är bokens huvudkaraktärer och temat behandlar kvinnors sexualitet och avhållsamhet. Det är en bildningsroman som handlar om den unga Gerda Spant. Den utspelar sig nästan uteslutande i arbetarklassmiljöer, oftast i hemmet. Genom det tydliga, förmanande temat används litteraturen som ett politiskt redskap.

Något som jag betraktar som typiska drag för den här tidens arbetarlitteratur är den skolande ambitionen – den pekar, för läsaren, klart ut problem och föreslår lösningar (jag återkommer till vilka problem och vilka lösningar). Vidare är språket ganska svårsmält (i alla fall för mig), men jag vet inte om dåtidens läsare skulle ha haft problem med det. Ett exempel:

”Han kom alltså mycket lätt till den slutsatsen, att hans mest sangviniska förhoppningar om hämnd på brodern, medelst ett skändande av dennes tilltänkta hustru, hade alla utsikter att lyckas.”

På sätt och vis är det tidstypiskt för Droppar i folkhavet, som kom mellan arbetarlitteraturens genombrott och dess guldålder, att den är ganska traditionell i sin berättarstruktur. Den kom ut inom modernismen slog igenom på allvar med sina formexperiment.

Det är lätt att följa vem som tänker och säger vad, och romanen har få tidshopp som kan förvirra läsaren. Det är lätt att ta till sig budskapen och berättelsen; verket kräver ingen erfaren läsare, förutsatt att man klarar språket. Mycket litet finns att läsa mellan raderna: Sandel, som den allvetande berättaren, talar i allmänhet om vem som är ond eller god och vems ord vi ska lyssna på och ibland även vad som kommer att hända:

”Sant är att hon gjort klart för sig att hennes lilla kapital var förlorat, men hela vidden av Ulriks bedrägliga förfarande skulle hon först framdeles inse.”

Andra drag uppfattar jag som mer atypiska: den actionspäckade inledningen förvånade mig, det är ingen lång uppstartsperiod här inte, utan som läsare kastas man snabbt in i texten. Jag kan också lätt tänka mig att diskussioner kring ämnen som abort, prostitution och homosexualitet var kontroversiella.

I romanen aktualiseras klass på oräkneliga sätt: karaktärernas språk, deras val, arbete, boende och mycket annat filtreras konstant genom deras plats i samhällets hierarki, deras kön och deras bristande tillgångar. Jag skall försöka visa hur.

Bokens antagonist, Ulrik Isberg, är en helt igenom dålig människa. Man kan lockas att se honom som ett psykologiskt porträtt där ingen annan förklaring av hans ondska görs än att han har ”tattarblod” – en förklaring som kanske är tidstypisk men inte speciellt sympatiskt, men i ljuset av bokens inledning är det inte så enkelt. Sant är att hans kriminalitet inte förklaras av hans sociala position, men jag menar att den ändå förklaras genom hans bristande klassmedvetande. Han börjar med att råna en välbärgad man (som till på köpet just ska köpa sex). Här trodde jag ett ögonblick att Sandel tänkte skulptera honom utifrån en Robin Hood-arketyp (den ädle rövaren) men snart visar det sig att bottenlöst usle Ulrik direkt efteråt (och med mycket pengar på fickan) lika gärna stjäl från en fabriksarbeterska – nämligen bokens huvudperson, Gerda Spant.

Ulrik hyser heller ingen arbetsmoral eller yrkesstolthet:

”Han var lättlärd och händig, fuskare i många yrken, skicklig i intet, och drev snart upp sitt ackord, så att förtjänsten blev rätt god.”

För att fortsätta med Ulrik hoppar jag över till språk och ett par exempel på hur Sandel i sin tämligen dialogdrivna bok använder olika markörer för att visa klasstillhörighet. Trots att han och Rudolf är bröder (och då borde prata ganska lika) är deras språk olika. Brodern är allmogeman, en rejäl bonde till skillnad från den kriminelle Ulrik (som svär och talar slang).

Första repliken är Rudolfs, sedan har de ordet varannan gång:

• Du stal väskan från flickstackarn. Fram med mitt brev, om du har det i behåll!
  (…)
• Tror du att man gömmer på sånt förbannat nuckpjoller? Och du ska kallas karl! Du satt väl på dynghögen hemma och plitade i månskenet, va!
• Det var gott nog att läsa tycks det.
• Tusen varma kyssar från din trofasta – Fy fan, det var mer än nog med halvarket jag fick tag i.

(Min anmärkning: Jag tog mig friheten att skära bort allt utan själva dialogen.)

Ulriks tal skiljer sig från Rudolf till exempel i det att han svär mer, han använder småord (va, väl), förkortar (sånt), slang (plitade, nuckpjoller) – han uttrycker sig mer talspråkigt, ordrikare och ”ofint” och på det sättet markerar Sandel hans deklasserade tillvaro som småtjuv och hallick.

I en annan scen pratar två prostituerade kvinnor, Naima och Sonja, som, även om de delar samma yrke, uttrycker sig olika. En av dem är nämligen lyxprostiturerad (Sonja) som inte alls är lika desperat som den andra:

• Familjeflickor är alltid värst, när de slagit sig lösa. Vi hade en sådan, lika bildad som du är, på hemmet sist jag var där –
• Tig om mig, avbröt Sonja barskt. Tala om dig och ditt, om du inte kan vara tyst.
• Hålla käften, heter det. Förresten längtar jag tillbaka till hemmet ibland. De var snälla mot en där. En vacker dag går jag dit igen, sade Naima buttert.
• Blir det femte gången?
• Nej fjärde bara, ers försmädlighet.

Som synes har Sonja en annan bakgrund; hon är en bildad familjeflicka. Naima kontrasterar hennes bakgrund mot sin egen outtalade, samt pikar fina flickan med ett ers försmädlighet. Tydligast blir deras språkliga skillnad naturligtvis när Naima menar att det inte heter ”Tig” utan ”Hålla käften”. Den icke-lyxprostituerade, med en mer obildad bakgrund, använder ett mer ”vulgärt” uttryck. I övrigt visas skillnaden mellan de två kvinnornas klassbakgrund genom saker som att Naima har problem med sedlighetspolisen, medan Sonja har rika beskyddare och aldrig störs av ordningsmakten; Naima har en förkärlek för prål och krims-krams och Sonja har en bildad, sparsmakad smak; Naima har det alldagliga Andersson som efternamn medan Sonja heter Glimmer. Naima är rädd för vissa av sina kunder men är i så desperat behov av pengar att hon går till dem i alla fall.

De två kvinnornas relation är präglad av deras klassbakgrund och klassposition.

Sandels huvudsakliga tema är arbetarkvinnans sexualitet – eller om jag skulle försöka uttrycka det lite mer precist: hur arbetarkvinnornas sexualitet begränsas genom deras sociala ställning.

Gerda Spant blir kär och därefter med barn, i antagonisten Ulrik Isberg, vilket är bokens huvudkonfliktlinje. Droppar i folkhavet förespråkar försiktighet och avhållsamhet för arbetarkvinnor och det är i skenet av bokens historia lätt att förstå: karlarna är till stor del bedrägliga och/eller suputer.

Ulriks svek och separationen från honom får stora konsekvenser just för att Gerda är arbeterska:

hon blir lurad på sina reserver eftersom hon litar på mannen, hon har ingen att låna pengar av (ej heller något att panta), äger inte sin egen bostad, och när barnet kommer har hon betydligt svårare att sälja det enda hon har kvar att sälja: sin arbetskraft.

Men det är genom sin flit och sin arbetsmoral som hon får hjälp. När Morsan funderar på om Gerda ska få flytta in eller inte får Morsan syn på hennes saker:

”En kam och så särkarna. Hon synade kammen. Oklanderligt ren och hel. Hon skakade ut särkarna, kände på väven, granskade sömmarna, nickade åt mönstret, ”mycket bra”.

Rätt och slätt, oblekt domestik, handsöm, märkta. – Den flickan förtjänade ett handtag.”

Morsan och Gerda har ett skötsamhetsideal som bland annat Ronny Ambjörnsson har diskuterat i ”Den skötsamme arbetaren”, något som är tätt förknippat med nykterhet och socialdemokrati och ibland med närmast frireligiösa drag: För att kunna förändra världen till det bättre krävdes skötsamhet, renlighet, nykterhet och organisering. Samtidigt finns en medmänsklighet och förståelse för den som tar till flaskan, och en medvetenhet om att den stränga arbetsmoralen är svår att hålla för den som är sjuk.

Det finns något både förståeligt och problematiskt med skötsamhetsidealet. Naturligtvis krävde den uppgift arbetarrörelsen hade företagit sig organisering och uteslöt hämningslöst superi, men jag tycker mig också se drag av att man tar efter borgerliga ideal och romantiserar medelklassen (ett argument, inom arbetarrörelsen, för skötsamheten var att man skulle visa de härskade att man minsann också kunde uppföra sig med takt och ton, var väluppfostrade, istället för att se att uppfattning om vad som var takt och ton i sig hade varit normerade och klassbaserade). Jag svävar kanske bort från boken en smula här men slänger in ett stycke för att åskådliggöra:

”När Gerdas hemsömnad tröt eller icke brådskade plägade hon gå i familjer och sy. Hon gjorde det gärna, ty förtjänsten var god och samvaron med människor i en annan, oftast högre samhällsställning än den hon själv intog, berikande, enär den gav näring åt tankarna, vidgade synkretsen. Över huvud bemöttes hon väl. Hon njöt av att äta vid prydligt dukade bord i vackra rum, hennes naturliga takt ledde alltid över de svårigheter, som bristfällig uppfostran och tarvligare levnadsvanor medförde.”

För att återkomma till bokens tema – förespråkande av sexuell avhållsamhet för arbetarkvinnor – vill jag avsluta med att säga att det förvånar mig att Sandel helt undviker diskussionen om preventivmedel, det är en lucka i hennes argumentation. Kanske för att det var olagligt att på den tiden sälja, informera eller propagera för preventivmedel. Den så kallade Lex Hinke efter Hinke Bergegren.

Boken är intressant som tidsdokument och av särskilt intresse för den som är intresserad av tidig arbetarlitteratur i allmänhet och arbetarkvinnors litteratur i synnerhet. Kanske något för Feministbiblioteket?

I slutet av förra året startades Maria Sandel-sällskapet. Jag har dock inte hittat någon hemsida för föreningen.

En kort recension av Enn Kokk.

Här hittar du boken: Adlibris  Bokus Murbruk Förlag