Den här krönikan ska inte handla om min eventuellt bristande skattemoral. Jag gillar nämligen inte att betala skatt. Den skall handla om mitt förtroende för staten. Ett förtroende som visar på en fallande tendens. Jag litar inte på att Borg, Sahlin och deras gelikar kan förvalta våra kollektiva resurser på ett vettigt sätt. Eller det var klumpigt formulerat: jag tror inte ens de har ett intresse av det. De pengar som pumpas in i företagen genom diverse praktikplatser, FAS 3 och annat arbetsmarknadselände är en direkt omfördelning av våra resurser: från fattiga till rika. De försvagar arbetarrörelsen och arbetarklassens möjlighet till framgångsrik kollektiv kamp. Visst, jag vill helst ha ett total annorlunda samhälle, men till dess skulle jag uppskatta om tågen gick i tid och om det gick att ringa en icke-privat vårdcentral och faktiskt komma fram.
I dagens vänster känns det ensamt att skriva att man inte sympatiserar med Borgs och Sahlins skattevurmande. Det är märkligt. Jag vill inte skära ner ytterligare i välfärden, men jag vägrar tro att skattepengarna används på så vettigt sätt att det enda alternativet för ökad välfärd är skattehöjningar.
Dagens Sverige drivs inte som ett företag, tyvärr, det drivs som ett uselt företag där man av ideologiska skäl rear ut sina bästa resurser till riskkapitalister och annat pack.
På de offentliga anställningar som jag haft har cheferna haft rena lekstugan: den egentliga verksamheten har fått vända på kulorna medan cheferna befinner sig på diverse utbildningar. Kärnverksamheter försakas och man lägger pengar på meningslösa projekt som i bästa fall är tänkt att lappa de hål som nedskärningarna borrat upp, i sämsta fall är de en elefantkyrkogård för värdelösa chefer.
Jag är inte sämre än att jag kan komma med några konstruktiva förslag: lägg omedelbart ned Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och ge sjuka och arbetslösa ersättning utan motkrav eller ens utredning. Privatisera Riddarhuset och Kungahuset; sälj ordnar, titlar och namn till de som vill köpa, låt företagen sponsra adeln och monarkin. Där finns pengar att tjäna! Om vi nu skall tvingas se på idrott på arenor döpta efter kaffe och banker så kan gott Bernadottarna få bo i Coca-Cola Castle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar