Natt klockan tolv på dagen - Arthur Koestler

Helgens fråga i bloggboksjerkan är

Vad läser du just nu?

Och jag läser några olika böcker, mer eller mindre aktivt, men främst Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler. Boken har kallats semi-fiktion och handlar om rättegångarna mot "oppositionella" kommunister under Stalins tid. Hittlls (två tredjedelar in) är den otroligt bra. Huvudpersonen är Rubasjov, en kommunist av det gamla gardet som varit högst uppsatt men nu är fängslad. Boken börjar med hans arrestering. För den som gillar George Orwells 1984 rekommenderar jag den extra varmt.

Anledningen till att jag läser den är att jag skickade in en text till Världens Ende (en text- och serieantologi som kommer ut lagom till bokmässan). Min text, med arbetsnamnet Expedition Federley, antogs och en av redaktörerna liknade stämning i min novell med Natt klockan tolv på dagen vilket naturligvis lockade mig att läsa boken.


Sedan bläddrar jag då och då i Aforismer av Paul Valéry, som är perfekt läsning då man mest vill plocka upp något och mest läsa några kloka eller tankeväckande ord. Den kräver inte att jag sätter mig in i någon handling eller karaktärer ... Här är ett litet smakprov:
Människorna skiljer sig från varandra i det de visar och liknar varandra genom vad de döljer.

Jag skriver själv, företrädesvis skönlitteratur, och just nu är jag intresserad av hur användandet av groteska karaktärer och beskrivningar används inom satir, så jag läser också Gargantua av Francois Rabelais och Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole.

Darkness at noon på Adlibris.

I fruktan för döden, begår man självmord

För några veckor sedan såg vi många artiklar om att svenskar var nordens mest konflikträdda folk. Anledningen till rubrikerna var en undersökning utförd av försäkringsbolaget Moderna. Tusen personer per land deltog i undersökningen och den visade att svenskar var minst benägna uttrycka sina åsikter på arbetsplatsen och säga ifrån mot orättvisor, knappt hälften av de tillfrågade var beredda att säga ifrån och säga sina åsikter.

“I fruktan för döden, begår man självmord” – det var Transports åsikt om Saltsjöbadsavtalet, när det undertecknades 1938. Den svenska arbetarklassen har periodvis varit väldigt stridbar. Man har, bokstavligt talat, strejkat vilt. Det är ingen åsikt, utan ett historiskt faktum. Alltså kan vi utesluta alla genetiska förklaringar till ”svenskars konflikträdsla”. I dagsläget är det värt att notera att både Danmark och Norge har en betydligt lägre arbetslöshet (och delvis bättre villkor för arbetslösa), medan Finland ligger ungefär på Sveriges nivå. Eller för att gå ner från mina höga statistiska hästar – man är inte lika rädd för att säga ifrån och påpeka orättvisor om man kan vara säker på att behålla jobbet, lätt skaffa ett nytt eller inte är lika beroende av sina lön. Det är en hårfin skillnad mellan mod och dumdristighet, och känner man sig säker på sin anställning kan det göra den skillnaden att man vågar slå näven i bordet. Den här undersökningen hade gett andra resultat under en högkonjunktur.

Antalet vilda strejker sjönk dramatiskt i Sverige på 90-talet i och med krisens inträde. Arbetslösheten har därefter fortsatt att vara hög och konkurrensen om de existerande jobben skarpare än på länge. Den höga arbetslösheten (och låga a-kassan) påverkar inte bara de utan jobb, utan hela arbetarklassen.
Men jag tror inte heller det är den enda anledningen. Myten om den konflikträdda svensken riskerar att bli självförverkligande, sossarna har centraliserat och toppstyrt arbetarkampen och därmed bakbundit arbetarklassen. Det har skett på olika sätt: uppkomsten av individuell lönesättning, olika former av skiktningar såsom ungdomslöner leder till svagare arbetarkollektiv på lokalnivå då lönen blir ens individuella problem och inte en kollektiv fråga.

För oss som gärna ser mer av självständig arbetarkamp gäller det att lyfta fram exempel och erfarenheter där människor slagit näven i bordet och varit ”osvenska”, eller kanske vi ska säga ”gammaldags”. För samtidigt som det ser mörkt ut, finns det något explosivt i den gemenskap som uppstår där människor kämpar tillsammans.

Krönikan är tidigare publicerad i Arbetaren och Motarbetaren vars senaste inlägg jag kan rekommendera.

Droppar i folkhavet - Maria Sandel

Droppar i folkhavet, Maria Sandel

Min anmärkning: analysen skrev som en del av en kurs i arbetarlitteratur, vilket förklarar den lite udda akademiska tonen. Trevlig läsning!

Maria Sandel föddes 1870 och var en av de första arbetarförfattarna. Hon kom från en fattig familj, arbetade själv bland annat som hembiträde och textilindustrin. Med tiden fick hon in del pengar på skrivande och kunde kombinera det med hemarbete för att få det att gå ihop. Själv arbetare, aktiv i arbetarrörelsen (speciellt den socialdemokratiska kvinnorörelsen) och skrivande om arbetare är det inte svårt att koppla henne och hennes verk till arbetarlitteraturen.

Droppar i folkhavet är ett realistiskt verk som nästan uteslutande handlar om arbetare, i bred bemärkelse, och gavs ursprungligen ut av Tiden – ett socialdemokratiskt förlag. Jag utgår här från en definition av proletärer/arbetare som människor som saknar annat att sälja än sin arbetskraft och lever utan betydande reserver. Namnet på romanen: Droppar i folkhavet, antyder tydligt att de boken handlar om inte är några unika människoöden om enastående individer ur de härskande ätterna utan att de närmast är slumpvis utvalda från det stora folkflertalet. Jag uppfattar det som att boken är riktad till arbetarkvinnor – de är bokens huvudkaraktärer och temat behandlar kvinnors sexualitet och avhållsamhet. Det är en bildningsroman som handlar om den unga Gerda Spant. Den utspelar sig nästan uteslutande i arbetarklassmiljöer, oftast i hemmet. Genom det tydliga, förmanande temat används litteraturen som ett politiskt redskap.

Något som jag betraktar som typiska drag för den här tidens arbetarlitteratur är den skolande ambitionen – den pekar, för läsaren, klart ut problem och föreslår lösningar (jag återkommer till vilka problem och vilka lösningar). Vidare är språket ganska svårsmält (i alla fall för mig), men jag vet inte om dåtidens läsare skulle ha haft problem med det. Ett exempel:

”Han kom alltså mycket lätt till den slutsatsen, att hans mest sangviniska förhoppningar om hämnd på brodern, medelst ett skändande av dennes tilltänkta hustru, hade alla utsikter att lyckas.”

På sätt och vis är det tidstypiskt för Droppar i folkhavet, som kom mellan arbetarlitteraturens genombrott och dess guldålder, att den är ganska traditionell i sin berättarstruktur. Den kom ut inom modernismen slog igenom på allvar med sina formexperiment.

Det är lätt att följa vem som tänker och säger vad, och romanen har få tidshopp som kan förvirra läsaren. Det är lätt att ta till sig budskapen och berättelsen; verket kräver ingen erfaren läsare, förutsatt att man klarar språket. Mycket litet finns att läsa mellan raderna: Sandel, som den allvetande berättaren, talar i allmänhet om vem som är ond eller god och vems ord vi ska lyssna på och ibland även vad som kommer att hända:

”Sant är att hon gjort klart för sig att hennes lilla kapital var förlorat, men hela vidden av Ulriks bedrägliga förfarande skulle hon först framdeles inse.”

Andra drag uppfattar jag som mer atypiska: den actionspäckade inledningen förvånade mig, det är ingen lång uppstartsperiod här inte, utan som läsare kastas man snabbt in i texten. Jag kan också lätt tänka mig att diskussioner kring ämnen som abort, prostitution och homosexualitet var kontroversiella.

I romanen aktualiseras klass på oräkneliga sätt: karaktärernas språk, deras val, arbete, boende och mycket annat filtreras konstant genom deras plats i samhällets hierarki, deras kön och deras bristande tillgångar. Jag skall försöka visa hur.

Bokens antagonist, Ulrik Isberg, är en helt igenom dålig människa. Man kan lockas att se honom som ett psykologiskt porträtt där ingen annan förklaring av hans ondska görs än att han har ”tattarblod” – en förklaring som kanske är tidstypisk men inte speciellt sympatiskt, men i ljuset av bokens inledning är det inte så enkelt. Sant är att hans kriminalitet inte förklaras av hans sociala position, men jag menar att den ändå förklaras genom hans bristande klassmedvetande. Han börjar med att råna en välbärgad man (som till på köpet just ska köpa sex). Här trodde jag ett ögonblick att Sandel tänkte skulptera honom utifrån en Robin Hood-arketyp (den ädle rövaren) men snart visar det sig att bottenlöst usle Ulrik direkt efteråt (och med mycket pengar på fickan) lika gärna stjäl från en fabriksarbeterska – nämligen bokens huvudperson, Gerda Spant.

Ulrik hyser heller ingen arbetsmoral eller yrkesstolthet:

”Han var lättlärd och händig, fuskare i många yrken, skicklig i intet, och drev snart upp sitt ackord, så att förtjänsten blev rätt god.”

För att fortsätta med Ulrik hoppar jag över till språk och ett par exempel på hur Sandel i sin tämligen dialogdrivna bok använder olika markörer för att visa klasstillhörighet. Trots att han och Rudolf är bröder (och då borde prata ganska lika) är deras språk olika. Brodern är allmogeman, en rejäl bonde till skillnad från den kriminelle Ulrik (som svär och talar slang).

Första repliken är Rudolfs, sedan har de ordet varannan gång:

• Du stal väskan från flickstackarn. Fram med mitt brev, om du har det i behåll!
  (…)
• Tror du att man gömmer på sånt förbannat nuckpjoller? Och du ska kallas karl! Du satt väl på dynghögen hemma och plitade i månskenet, va!
• Det var gott nog att läsa tycks det.
• Tusen varma kyssar från din trofasta – Fy fan, det var mer än nog med halvarket jag fick tag i.

(Min anmärkning: Jag tog mig friheten att skära bort allt utan själva dialogen.)

Ulriks tal skiljer sig från Rudolf till exempel i det att han svär mer, han använder småord (va, väl), förkortar (sånt), slang (plitade, nuckpjoller) – han uttrycker sig mer talspråkigt, ordrikare och ”ofint” och på det sättet markerar Sandel hans deklasserade tillvaro som småtjuv och hallick.

I en annan scen pratar två prostituerade kvinnor, Naima och Sonja, som, även om de delar samma yrke, uttrycker sig olika. En av dem är nämligen lyxprostiturerad (Sonja) som inte alls är lika desperat som den andra:

• Familjeflickor är alltid värst, när de slagit sig lösa. Vi hade en sådan, lika bildad som du är, på hemmet sist jag var där –
• Tig om mig, avbröt Sonja barskt. Tala om dig och ditt, om du inte kan vara tyst.
• Hålla käften, heter det. Förresten längtar jag tillbaka till hemmet ibland. De var snälla mot en där. En vacker dag går jag dit igen, sade Naima buttert.
• Blir det femte gången?
• Nej fjärde bara, ers försmädlighet.

Som synes har Sonja en annan bakgrund; hon är en bildad familjeflicka. Naima kontrasterar hennes bakgrund mot sin egen outtalade, samt pikar fina flickan med ett ers försmädlighet. Tydligast blir deras språkliga skillnad naturligtvis när Naima menar att det inte heter ”Tig” utan ”Hålla käften”. Den icke-lyxprostituerade, med en mer obildad bakgrund, använder ett mer ”vulgärt” uttryck. I övrigt visas skillnaden mellan de två kvinnornas klassbakgrund genom saker som att Naima har problem med sedlighetspolisen, medan Sonja har rika beskyddare och aldrig störs av ordningsmakten; Naima har en förkärlek för prål och krims-krams och Sonja har en bildad, sparsmakad smak; Naima har det alldagliga Andersson som efternamn medan Sonja heter Glimmer. Naima är rädd för vissa av sina kunder men är i så desperat behov av pengar att hon går till dem i alla fall.

De två kvinnornas relation är präglad av deras klassbakgrund och klassposition.

Sandels huvudsakliga tema är arbetarkvinnans sexualitet – eller om jag skulle försöka uttrycka det lite mer precist: hur arbetarkvinnornas sexualitet begränsas genom deras sociala ställning.

Gerda Spant blir kär och därefter med barn, i antagonisten Ulrik Isberg, vilket är bokens huvudkonfliktlinje. Droppar i folkhavet förespråkar försiktighet och avhållsamhet för arbetarkvinnor och det är i skenet av bokens historia lätt att förstå: karlarna är till stor del bedrägliga och/eller suputer.

Ulriks svek och separationen från honom får stora konsekvenser just för att Gerda är arbeterska:

hon blir lurad på sina reserver eftersom hon litar på mannen, hon har ingen att låna pengar av (ej heller något att panta), äger inte sin egen bostad, och när barnet kommer har hon betydligt svårare att sälja det enda hon har kvar att sälja: sin arbetskraft.

Men det är genom sin flit och sin arbetsmoral som hon får hjälp. När Morsan funderar på om Gerda ska få flytta in eller inte får Morsan syn på hennes saker:

”En kam och så särkarna. Hon synade kammen. Oklanderligt ren och hel. Hon skakade ut särkarna, kände på väven, granskade sömmarna, nickade åt mönstret, ”mycket bra”.

Rätt och slätt, oblekt domestik, handsöm, märkta. – Den flickan förtjänade ett handtag.”

Morsan och Gerda har ett skötsamhetsideal som bland annat Ronny Ambjörnsson har diskuterat i ”Den skötsamme arbetaren”, något som är tätt förknippat med nykterhet och socialdemokrati och ibland med närmast frireligiösa drag: För att kunna förändra världen till det bättre krävdes skötsamhet, renlighet, nykterhet och organisering. Samtidigt finns en medmänsklighet och förståelse för den som tar till flaskan, och en medvetenhet om att den stränga arbetsmoralen är svår att hålla för den som är sjuk.

Det finns något både förståeligt och problematiskt med skötsamhetsidealet. Naturligtvis krävde den uppgift arbetarrörelsen hade företagit sig organisering och uteslöt hämningslöst superi, men jag tycker mig också se drag av att man tar efter borgerliga ideal och romantiserar medelklassen (ett argument, inom arbetarrörelsen, för skötsamheten var att man skulle visa de härskade att man minsann också kunde uppföra sig med takt och ton, var väluppfostrade, istället för att se att uppfattning om vad som var takt och ton i sig hade varit normerade och klassbaserade). Jag svävar kanske bort från boken en smula här men slänger in ett stycke för att åskådliggöra:

”När Gerdas hemsömnad tröt eller icke brådskade plägade hon gå i familjer och sy. Hon gjorde det gärna, ty förtjänsten var god och samvaron med människor i en annan, oftast högre samhällsställning än den hon själv intog, berikande, enär den gav näring åt tankarna, vidgade synkretsen. Över huvud bemöttes hon väl. Hon njöt av att äta vid prydligt dukade bord i vackra rum, hennes naturliga takt ledde alltid över de svårigheter, som bristfällig uppfostran och tarvligare levnadsvanor medförde.”

För att återkomma till bokens tema – förespråkande av sexuell avhållsamhet för arbetarkvinnor – vill jag avsluta med att säga att det förvånar mig att Sandel helt undviker diskussionen om preventivmedel, det är en lucka i hennes argumentation. Kanske för att det var olagligt att på den tiden sälja, informera eller propagera för preventivmedel. Den så kallade Lex Hinke efter Hinke Bergegren.

Boken är intressant som tidsdokument och av särskilt intresse för den som är intresserad av tidig arbetarlitteratur i allmänhet och arbetarkvinnors litteratur i synnerhet. Kanske något för Feministbiblioteket?

I slutet av förra året startades Maria Sandel-sällskapet. Jag har dock inte hittat någon hemsida för föreningen.

En kort recension av Enn Kokk.

Här hittar du boken: Adlibris  Bokus Murbruk Förlag

Brf Framsteget

Jag har läst på Författarskolan i Lund de senaste fyra terminerna och har alltså tagit examen för två veckor sedan. Under den tiden har jag jobbat på en bok med arbetsnamnet Brf Framsteget, som en del i utbildningen där examen innebär att boken blir godkänd av en handledare och en medbedömare. Manuset är sedan en månad tillbaka skickad till förlag. Jag tänkte nu dela med mig av fliktext och baksidestexten, samt den bild som fanns på fliken. Håll till godo!

Henrik Johansson föddes i Dalsland 1973 och har bott i Malmö sedan 1994. Skrivandet är ett senkommet intresse men berättandet har alltid funnits där och finslipats bland grannar och arbetskamrater i landsbygd och i stad. Han har bland annat jobbat i bageri och tio år i restaurangbranschen. Henrik skriver regelbundet i tidningen Arbetaren där även hans första roman, köksdeckaren Av kött och blod gick som följetong sommaren 2011.

Brf Framsteget
Boendekultur! Framsteg! Positivt tänkande!
Kai Zenke har en vision. Han skall göra Framsteget till den bästa bostadsrättsföreningen i Malmö. Inspirationskällan är bilfirman Toyotas produktionssystem. För att nå sina mål är Kai tyvärr beroende av sina grannar: en dyslektisk sekreterare, en otrogen make, världens mest oekonomiska kassör, hustomten Vaste och många andra.
Snart börjar oförklarliga och katastrofala saker hända. Resultatet blir en accelererande fars där erotiska förvecklingar, kontrollbehov och rättshaverism driver de boende i Framsteget allt närmare stupet.
Brf Framsteget är en varm och träffsäker samtidssatir med övernaturliga inslag, en roman om små människor med stora planer.

Och hela avgångsklassen hittar ni här!

Helgens jerka

Frågan i helgens jerka är:

Läser du helst svenska böcker (eller böcker i svensk översättning) eller läser du gärna böcker på andra språk. Vilka i så fall?

Jag läser helst böcker på svenska men i undantagsfall även på engelska. Någon gång har jag läst en bok på norska och danska. Men en sak jag faktiskt gillar är när man översätter poesi (från engelska för mig då) och visar dikterna på svenska på ena uppslaget och engelska på andra: mer sånt!

Jag vill passa på att pusha för att Taliah Pollack, som gick Författarskolan med mig, ska debutera med sin fantasyroman om Saga Swärd. Se bokens trailer.

Landet som sprängdes

Lagom till ABF:s hundraårskalas släpps idag Landet som sprängdes - Föreningen Arbetarskrivares senaste antologi. Själv har jag med en novell som heter Kvastens första dag på jobbet. Jag är i mycket fint sällskap vill jag lova. Hela listan finns här nedanför.

Landet som sprängdes
Sverige exploderar. Arbetslöshet är inte kall statistik – det handlar om människor. Unga och invandrade får inte plats, äldre slås ut. Arbetare sliter under allt sämre och hårdare villkor. Många skräms till tystnad. Rädslan tilltar, men under ytan jäser upproret. Vi arbetarförfattare skriver arbetets, arbetarnas och de arbetslösas berättelser. Här berättar vi om ett land som sprängs sönder av orättvisor och ökande klyftor. Hos oss tar drömmen om ett annat liv form. Möt 35 moderna arbetarförfattare.
Medverkande: Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Emil Boss, Harri Åman, Eva Hanson, Eirin Anderberg, Andreas Svanberg, Sven Wernström, Jane Morén, David Ericsson, Ann-Gerd Simu, Robert Nyberg, Gustaf Forssell, Jenny Wrangborg, Pelle Olsson, Birgitta Edberg, Ove Allansson, Micke Evhammar, Annamaya Öhlund, Kalle Holmqvist, Peo Rask, Monica Pettersson, Henrik Johansson, Benny Holmberg, Maj-Len Lyth, Kevin Iversen, Ann-Louise Gyllander, Oscar García, Aino Trosell, Erik Pousette, Eva Gustafsson, Heli Kittilä, Åke Johansson, Doris Dahlin, Torgny Karnstedt.
Redaktör: Victor Estby. Form: Peo Rask.264 sidor. Pris 200 kr (150 kr för medlemmar) vid köp av fler än 10 st ger vi 10% rabatt! Beställ
Boken presenteras första gången på ABFs jubileumsvecka den 14 juni 17-19, ABF-huset, Sveavägen 41, Sthlm.

Artikel i Arbetet.

Paketpris under jubileumsdagarna 14-16 juni: Köp Landet som sprängdes för 200 kr och få Skarpt läge på pocket på köpet!

Är det verkligen skatt vi vill ha?

Veckans krönika i Arbetaren:

Mona Sahlin har sagt det, och Anders Borg har upprepat hennes ord: Det är häftigt att betala skatt. I dag möts jag av nyheten att Mona Sahlin inte blir ny chef för ILO. Synd om henne. Den misslyckade kampanjen för att få henne vald kostade knappt en miljon skattekronor. Anders Borg är finansminister och har en hel del att säga till om när det gäller våra skattepengar. Det är inte märkligt att han och Mona Sahlin tycker det är häftigt med skatt.

Den här krönikan ska inte handla om min eventuellt bristande skattemoral. Jag gillar nämligen inte att betala skatt. Den skall handla om mitt förtroende för staten. Ett förtroende som visar på en fallande tendens. Jag litar inte på att Borg, Sahlin och deras gelikar kan förvalta våra kollektiva resurser på ett vettigt sätt. Eller det var klumpigt formulerat: jag tror inte ens de har ett intresse av det. De pengar som pumpas in i företagen genom diverse praktikplatser, FAS 3 och annat arbetsmarknads­elände är en direkt omfördelning av våra resurser: från fattiga till rika. De försvagar arbetarrörelsen och arbetarklassens möjlighet till framgångsrik kollektiv kamp. Visst, jag vill helst ha ett total annorlunda samhälle, men till dess skulle jag uppskatta om tågen gick i tid och om det gick att ringa en icke-privat vårdcentral och faktiskt komma fram.

I dagens vänster känns det ensamt att skriva att man inte sympatiserar med Borgs och Sahlins skattevurmande. Det är märkligt. Jag vill inte skära ner ytterligare i välfärden, men jag vägrar tro att skattepengarna används på så vettigt sätt att det enda alternativet för ökad välfärd är skattehöjningar.
Dagens Sverige drivs inte som ett företag, tyvärr, det drivs som ett uselt företag där man av ideologiska skäl rear ut sina bästa resurser till riskkapitalister och annat pack.

På de offentliga anställningar som jag haft har cheferna haft rena lekstugan: den egentliga verksamheten har fått vända på kulorna medan cheferna befinner sig på diverse utbildningar. Kärnverksamheter försakas och man lägger pengar på meningslösa projekt som i bästa fall är tänkt att lappa de hål som nedskärningarna borrat upp, i sämsta fall är de en elefantkyrkogård för värdelösa chefer.

Jag är inte sämre än att jag kan komma med några konstruktiva förslag: lägg omedelbart ned Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och ge sjuka och arbetslösa ersättning utan motkrav eller ens utredning. Privatisera Riddarhuset och Kungahuset; sälj ordnar, titlar och namn till de som vill köpa, låt företagen sponsra adeln och monarkin. Där finns pengar att tjäna! Om vi nu skall tvingas se på idrott på arenor döpta efter kaffe och banker så kan gott Bernadottarna få bo i Coca-Cola Castle.

Henrik Johansson

Nyheter med på skattetema i Svd

Jalusi - Alain Robbe-Grillet

Publicerad under namnet Åverkan på en bok i Tidningen Kulturen.

Omslaget är skogsgrönt och har vissa skavanker, som förmodligen kommer från slitage. Bokens höjd är 185 mm, bredd 100 mm och tjockleken mäts till 15 mm. Om man slår upp boken syns en fuktskada längst ner på ryggens insida, den upphör på sid 122. I denna text ignoreras en del av bibliotekets anmärkningar.

Sidnummer och åverkan;
7: Vid fjärde stycket ett blyertskryss, även vid femte stycket ett liknande kryss, det senare krysset sammanfaller med en trolig kaffefläck.
11: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid andra stycket.
13: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid tredje stycket. Strecket är längre än det på sid 11, kanske dubbelt så långt.
14: Någon har, med blyerts, skrivit ”avund” och dragit ett streck vid dialogen. Man kan undra om denna någon inte känner till att ”Jalusi”, som är bokens titel, har en dubbel betydelse; både i form av avundsjuka, svartsjuka samt som beteckning för ett förhänge till fönster. Kände denna någon till det vore det kanske uppenbart att ”avund” skulle förekomma i boken.
15: Vid stycket längst upp står skrivet (med blyerts hädanefter om inget annat anges) ”Kritik”. Längre ner på samma sida, vid tredje stycket, står det ”konstigt”.
17: För fjärde gången står nu ”avund” antecknat … Längre ner på sidan står ”Försvarar A. förnekar avund”.
18: Ordet ”deskriptiv” och ett streck över två stycken.
19: Detta är inte acceptabelt, någon har nu, för femte gången, skrivit ”avund” och markerat tredje stycket. Man kan tycka att denna någon borde ha insett att avund är ett av bokens tema, kanske till och med det bärande temat.
20: ”avund och överdrivet deskriptivt” … samt klamrar för de två sista styckena och sidnumret är inringat.
21: Något som påminner om ett brännmärke överst till höger, det är tänkbart, rentav sannolikt, att ”någon” har rökt en cigarett och har tappat den under läsningen. ”skäl?” vid repliken: ”Jag tror nog ändå att jag ska ge mig av”, säger Franck.
23: Vid sidan av en längre miljöbeskrivning har någon skrivit ”Det skiter jag i!!”. Uppenbarligen börjar någon få nog av boken. Det finns ingen anledning att använda sig av två utropstecken i följd. Det är värre än att använda tre. Många svensklärare delar den uppfattningen. Sidnumret är inringat.
24: Någon har skrivit ”skit” högst upp på sidan. En förklaring kan vara att läsaren var trött efter sitt utbrott på sidan innan och har resignerat.
25: En ny karaktär, en inföding, kommer in i handlingen, det stycket är markerat med klammer och kommenterat med ett mycket stort utropstecken.
27: Klammer kring ett stycke om infödingen.
28: Högst upp till vänster står det ”Vet att det är morgon!”. Längre ner står ”Känner de varandra?” och det avslöjar att läsaren inte läst lappen som sitter inklistrad längst bak i boken. Klammer kring infödingen. Igen.
29: ”Vad gör hon!!”, vid första stycket. Observera: två utropstecken!! (sic!)
30: Vid dialogen står det ”Flört”.
31: ”GLOR”
32: Streck vid ett stycke. Texten ”ohyfsad”.
34: Inringat sidnummer. Någon har skrivit ”rasism” vid andra stycket.
36: Ett stycke om en ”neger” är markerat.
40: Det verkade en stund som om anmärkningen ”avund” inte skulle återkomma men här kommer den igen!
48: Någon har skrivit ”Att Någon i anslutning till beskrivningen av bananplantagets rader på s. 28 i mitt ex av den sv. utgåvan av Jalusi anmärkt” längst ner på sidan.
54: Ett stycke om infödingen på bron har markerats med ett streck.
56: Längst ner står skrivet ”att nån på sidan 26 i mitt exemplar av Jalusi, som helt upptas av en beskrivning av sin åsikt med bläck: inpräntat ilsket ”Det skiter jag i!”
57: Längst ner på sidan: ”t.s. 26 fogat en ilsken kommentar med bläck” samt (inringat med blyerts) ”infogat en kommentar med bläck:”
60: Orden ”är angelägen” är understrukna (det är Franck som är angelägen).
69: Längst ner på sidan, en smula till höger om mitten, finns ett förmodat tumavtryck, färgen antyder att tummen är fläckad av kaffe.
101: Någon har ritat en sovande hund i högermarginalen.
105: Ett misstänkt procenttecken.
Näst sista sidan: tolv stämplar. Den första 02.03.71 och den sista 92.02.10. Det är intressant att Malmö Stadsbibliotek under dessa drygt tjugo åren vänt ordningen på datumstämpeln.

----

Textens huvudperson bor på Malmö Stadsbibliotek. För den som läst denna essä eller recension och vill veta lite mer om boken eller författaren i fråga rekommenderar jag Kill Karaoke eller SvD.

Trailer för Saga Swärd - omskakare och världsresenär

En av mina kursare, Taliah Pollack, kommer i september, lagom till bokmässan i Götet, ut med sin första bok: Saga Swärd - omskakare och världsresenär. Jag vågar lova spännande och rolig läsning! Jag har inte själv läst hela boken, bara en del utvalda stycken, och ser fram emot släppet. Boken kommer ut på Vombat Förlag.

Som kursare har jag läst en hel del av vad hon har skrivit och måste erkänna att hon sticker av på ett område: hon har en helt överjävlig fantasi, det finns mycket skit i det huvudet. Det kan tyckas vara en udda komplimang, men jag tror att fantasin är en av de områden som är svårast att lära sig (att skriva kan vilken idiot som helst lära sig).

En liten varning innan ni ser trailern, den blir jävligt läskig efter ett tag. Men mig veterligen skadades inga dvärgar under inspelningen.

Här hittar du bokens fan-sida på facebook: Saga Swärd.

"Följ med Saga Swärd på hennes resa i världen, världarna och allt däremellan!

Saga Swärd är arg på det mesta. På mamma och pappa som övergett henne. På mormor som bara tjatar. På alla som säger att hon är sjuk. Efter olyckan som dödade hennes tvillingbror upptäcker Saga att hon kan resa till främmande världar.
Det sägs att en svartkonstnär samlar sina krafter och att Saga har en uppgift att fylla. Men varken hotet om världarnas undergång, doktorns medicinering eller ödet som Omskakare kan stoppa Saga från att söka efter det som gått förlorat.
Snart är stormen här."

Antikvanti 4 år!

Antikvanti 4 år!

Lördag 9 juni firar Antikvanti sin 4-årsdag med ett kalas kl 12-16:
12.30 Sara Granér visar och läser.
13.00 Henrik Johansson läser ur Malmö-romanen Brf Framsteget, som nu väntar på ris eller ros från förlagen.
13.30 Cecilia Persson läser ur projektet En tugga i taget, som publiceras i olika tidskrifter.
14.00 Susann Wilhelmsson läser ur sitt pågående projekt Den saknade Massan.
14.30 Karin Weidenholm: The sound of light.
15.00 Christian Ekvall: work in process: Personer jag nästan kände.
15.30 Isabell Dahlberg spelar och sjunger.

Antikvanti ligger på Hantverkaregatan 20 i Malmö. Nära St Knuts torg.

Facebook-event
Hjärtligt välkomna!

Att besöka Kierkegaards grav

Helgens bokbloggsjerka ställer frågan:

Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Jag har aldrig besökt någon enstaka ort eller hem för författare - spontant kommer jag att tänka på Martin Andersen Nexö (som alltså är bördig från Nexö, Bornholm). När jag läste Mot Fyren av Virginia Woolf fick jag lust att åka till Isle of Skye (samt laga Boeuf en Daube (burgundisk köttgryta) som äts under middagen som utgör en så central plats i boken). Dessutom har jag varit sugen på att åka till både Narnia och Midgård (och ibland försökt ta mig dit, men misslyckats).

Vid ett besök i Köpenhamn följde jag med en kamrat till Kierkegaards grav, där han ville plocka några grässtrån. Vi var en smula berusade. När man är i Danmark måste man ju värna det svenska kulturarvet och vara minst småfull. Tyvärr blir jag alltid patriotisk när jag är i Danmark och trakasserade några stackare infödingar med att förklara den enorma militära bragd som korsandet av Lilla och Stora Bält innebar. De var skeptiska.
Väl på plats på Assistens Kirkegård kunde vi notera att den näst största stenen tillhörde Niels Bohr och att den största stenen tillhörde Kenny, en medlem i ett mc-gäng.

Kommande publiceringar för mig: I samband med att ABF firar 100 år släpps en antologi från Föreningen Arbetarskrivare. Mitt bidrag är Kvastens första dag på jobbet.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.