Mitt måttliga miljöintresse

Helgens bokbloggsjerka är en fråga jag nog aldrig eller sällan har ställt mig:

Vilken är din favoritmiljö i böckernas värld?

Efter en stund tänkande tror jag att jag börjar närma mig ett svar. Det säger också något: miljön är inte speciellt viktigt för mig. Om jag tänker över några favoritböcker hoppar det runt mellan 1800-talets Ryssland, ett konstmuseum i Wien, 20-talets Long Island (ja: The Great Gatsby). Jag är heller inte övermåttan förtjust i varken fantasy eller science fiction (där miljön ofta spelar en stor roll). En av de miljöer jag uppskattat mest var 20-talets San Francisco (Riddarfalken från Malta), men jag tror egentligen det handlar mer om filmens värld än om böckernas. Jag tänkte mig hela tiden att det var Bogart som var Sam Spade ... hela noir-prylen är helt enkelt snygg.

På det stora hela uppskattar jag för det mesta att inte vara i nutidens Sverige, jag läser knappt något svenskt och nyutgivet (senaste var Korparna av Tomas Bannerhed). För det mesta är det roligare att vara någon stans som är mer fjärran mig än här och nu.

Det kan tyckas märkligt att jag själv nu sitter och filar på, just det, en roman som utspelar sig i Malmö (där jag bor) i nutid (där jag, mestadels, lever). Men en av mina principer är att vara principlös!

Nåväl, läs gärna min senaste novell: Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ.

Jag är också så rysligt modern att man kan hitta mig på twitter också.

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Att korrumpera någons odödliga själ: så här i efterhand kan man tycka att det var taskigt, men Janne-Jehova var så in i helvete jobbig.

Jag hade hört talas om honom. En gammal pundare som hade blivit frälst. Han pratade inte om något annat än Gud och han pratade oavbrutet. Senare skulle Boxaren säga till honom att mänskligheten inte skulle bli lycklig förrän den sista prästen hängdes i den sista politikerns tarmar. Då vägrade Janne-Jehova tala med Boxaren i två dagar, vilket var precis vad Boxaren ville.

Till slut stod vi två där tillsammans. Jag och Janne-Jehova framför utskicket, under ett pass på åtta timmar som började klockan ett på morgonen. Grovbrödet kom ut i formar på tretton kilo och det var 250 grader i ugnen. Man skulle kunna säga att passet var min skärseld och Jannes predikostol.

”Vad gör du när du inte jobbar här?”

”Inget.”

”Studerar du?”

”Nej.”

”Jag studerar Den heliga skrift.”

”Jaså.”

Så fortsatte det en timme till. Då fann han min akilleshäl: dinosaurierna. Jag visste inte att Jehovas inte trodde på dinosaurierna och tappade humöret och tretton kilo rågbröd. Ett fruktlöst gräl startade: jag kunde inte överbevisa honom om att dinosaurierna hade funnits, han kunde inte övertala mig att de var bluff: Kol-14 metoden funkade inte, ”forskare” hade placerat ut benen och jorden var 6000 år gammal.

Jag såg framför mig hur Janne-Jehova stod inför Gud och hans vågskål: i den ena skålen stod Janne-Jehova, i den andra låg en citronmuffins. Jannes sida vägde lättare och Gud skakade på huvudet och gjorde tummen ner. I bakgrunden hörde man ett diaboliskt skratt.

När rasten kom var jag skitsur. Jag gick till packen och snodde ett paket citronmuffins, tillbaka i fikarummet ställde jag ner dem på vårt bord och tog kaffe. Han var en av få som inte stal på bageriet. Det kan tyckas lömskt att jag aktivt försökte få honom att bryta mot det sjunde budordet, men å andra sidan måste man se det som en ganska mild prövning med tanke på vad gud utsatte Job för. Och i vilket fall som helst var det ju jag som hade stulit dem och skulle hamna i helvetet. Hans gud kunde väl inte skicka honom till helvetet för att han åt något som någon annan hade stulit? Med ett ormleende bjöd jag honom att ta. Janne-Jehova såg misstänksamt på mig.

”Har du stulit dem?”

Jag menade att det var väl en tolkningsfråga. Han skakade på huvudet. Jag förklarade att vi dagligen blev bestulna på frukterna av vårt arbete av företagets ägare. På det sättet tog vi egentligen bara tillbaka något, om än några smulor, när vi tog bröd eller muffins. Och då, som om en Guds ängel hade klivit ner från himlen, tyckte han att det fanns vissa poänger med mitt resonemang. Det jag kallade kapitalism kallade han girighet (trademark of Satan) och det var det värsta som fanns. Han var en skogstokig Jehova, men han hade något slags solidarisk inställning till sina arbetskamrater. Fast någon muffins åt han aldrig. Inte tjallade han heller, trots allt: vad var en uppsägning mot en evighet i helvetets glödheta eldar?

Publicerad i Arbetaren 29/3-2012 som en del i samarbetet med Föreningen Arbetarskrivare.

När jag nästan dog på jobbet

Krönika i Arbetaren (publicerad december förra året)

Mitt arbetslag körde de största ugnarna på bageriet, de var femton meter långa och fem meter breda och fungerade som ett löpande band, limpor gick in på ena sidan och kom ut som färdigbakat bröd på andra. Det måste ha varit tio år sedan men minnet har etsat sig fast. En plåt som skulle in i ugnen hade fastnat och jag klättrade upp för att sparka loss den när inmatningsarmen började röra på sig. Sedan gick det snabbt.

Jag minns inte att jag gjorde hoppet, men jag stod i alla fall nedanför ugnen och såg på med bultande hjärta medan plåtarna åkte in i den 225 grader varma ugnen – det kunde varit jag.

Jag hade haft bråttom med att fixa felet och missat att trycka in nödstoppet. Med linjebaserad produktion ställer minsta fel till det ordentligt – det är en förklaring till mitt stressande, men ingen bra ursäkt: jag inte riskerat något genom att stänga av ordentligt, nu riskerade jag istället mitt liv.

Några månader senare var det ”katastrofläge” på bageriet. När städningen hade blivit outsourcad hade det inneburit att städningen blivit eftersatt. Livsmedelsverket hade gett företaget två veckor på sig att åtgärda felen tills nästa inspektion och hade det inte blivit bättre skulle de stänga bygget. All extra personal ringdes in, man kunde till och med se några av företagets slipsnissar springa runt och ”städa”. Under tiden var produktionen i full gång och jag skötte två ugnar. En ung bosnier kom fram och frågade mig om han verkligen skulle göra rent inskjutet medan vi körde (samma ställe där jag nästan åkte in i ugnen). Frågan var märklig och jag bad honom visa mig vad han menade – chefen hade sagt till honom att göra rent maskiner som körde för fullt. De hade skruvat bort skyddsplåtarna för att han skulle komma åt. Killen var ovanligt klok för att var arton år, eller i alla fall smartare än vad jag var i den åldern. Jag sa åt honom att inte städa, och om någon frågade varför kunde han säga att jag vägrade köra så länge någon pillade i maskiner som inte var avstängda.

Och där är min julhälsning till er alla – riskera inte hälsan utan ta det lugnt på jobbet – tillsammans och i samförstånd. Stress och duktighetsiver kostar på, både i det långa loppet och i det korta! Och alla är inte så kloka som min artonåring så min uppmaning till er som sitter säkert är att inte låta de yngre, praktikanterna och de osäkert anställda riskera hälsan för att de är rädda om jobbet. Låt solidariteten med varandra gå före lojaliteten med företaget.

Läs gärna denna artikel i Helsingborg Dagblad.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Publicerade texter

Nu har jag gjort en ordentlig genomgång över de texter som blivit publicerade på papper (med ett undantag). Sidan hittar du här. Tanken är att det ska bli lite lättare att hitta på sidan. Men för att du inte ska behöva slita ut dig med att klicka lägger jag upp den i den här posten också ...

Galghumoristiskt i arbetarroman: recension av Viktor Algrens Bollkastaren, publicerad i Arbetaren Zenit.

Alla hjärtans dag: Novell publicerad i Tidningen Kulturen.

Krishantering: Prosalyrisk novell publicerad i Arbetaren Zenit.

When the crisis comes ... : essay/short story published in The Commune (the link is to a pdf)

Lek och leda, arbete och tristess: Essä publicerad i Världens Ende #2.

Kvastens första dag på jobbet: Novell publicerad i Arbetaren Zenit.

Det "svarta Malmö" blir syndabock: Krönika publicerad i Arbetaren.

Av kött och blod: Roman publicerad, som följetong i tio delar sommaren 2011, i Arbetaren.

Sedan sommaren 2010 har jag regelbundet skrivit krönikor till Arbetaren, först med temat arbetsliv men sedan februari 2012 om vad fan jag vill. En del av dem kan läsas under etiketten Krönika.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Årets läsupplevelse - Främlingen, Albert Camus

För första gången är jag med i något som heter "Bokbloggsjerka". Tillsammans med ett gäng andra bloggar skriver jag ett inlägg på ett tema, som varierar varje helg. Syftet är att få kontakt med andra bokbloggare, och det är ju roligt! Denna gång är ämnet att berätta om årets bästa läsupplevelse.

Jag har inte läst enormt mycket i år, främst för att jag skrivit själv. Sedan har jag också läst en hel del manus som ännu inte är utgivna, men här kommer först en lista på vad jag läst i år och valde mellan:

Korparna – Tomas Bannerhed

Den engelska flaggan – Imre Kertesz

Hej Nostradamus – Douglas Coupland

Marxism och litteratur – Terry Eagleton

Pansarkryssaren – Molly Johnsson

Gamla mästare – Thomas Bernhard

Hemsökelse – Jenny Erpenbeck

Patient 67 – Dennis LeHane

Främlingen – Albert Camus

Dagens vanvett – Maurice Blanchot

Mutationer av Anna-Greta Leijon – Pär Thörn

Döden väntar – Maurice Blanchot

Dikter 1918-1956 – Berthold Brecht

The cannery boat and other Japanese short stories – Takiji Kobayashi

Även om Pär Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon var överlägset roligast var Främlingen av Albert Camus den bästa läsupplevelsen. Jag hade under hösten läst Pesten och den gav mersmak och därför bestämde jag mig för att läsa Främlingen (jag har också en förkärlek för klassiker ...).

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder inget. Kanske var det igår."

Redan det inledande stycket (här ovan) sätter tonen för berättelsen och huvudpersonen, Meursault. Han är på många sätt känslomässigt avstängd, dock ingen robot, det är snarare så att han inte tänker, han är impulsiv och råkar hamna i situationer. Man skulle kunna tro att han är en klassisk psykopat (som Ripley) men så är det inte. Han är över huvud taget inte manipulativ och jag tror knappt att han ljuger i hela boken (vilket han hade kunnat göra för att rädda sitt skinn när han senare blir misstänkt för ett grovt brott). I den senare rättegången blir Meursault snarare anklagad för den människa han är än för själva brottet, i synnerhet hans frånvaro av reaktion på moderns död rannsakas.

Bokens utspelar sig i Algeriet, under tiden som fransmännen styrde där, och Meusault är fransman. Så också alla andra som förekommer med namn i boken (tror jag). Den ställer på det viset också frågan om vem som är främling, och till vad. Frankrike är en kolonialmakt, och de fransmän som bor där präglas av det, precis som hela samhället gör.

Det enda som egentligen betyder någonting för Meursault är själva livet, och det betyder inte så mycket heller. Han trivs bättre ute än inlåst, han älskar gärna med en kvinna, men inget orsakar några känslostormar. Av min beskrivning kan man kan förledas att tro att Meursalt är en missanpassad flåbuse som utnyttjar människor i sin omgivning, men det stämmer inte. Han har ett jobb som han sköter och kommer i allmänhet ganska bra överens med människor, han är inte otrevlig eller illvillig.

Trots det sticker boken av ganska mycket, i diverse skrivtips sägs det ibland att huvudpersonen måste vara en karaktärer som läsaren ska kunna identifiera sig med och känna sympati för. Camus visar med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet, man kan skapa lysande litteratur utan den ingrediensen. Nåväl, efter jag slutade läsa den har jag bläddrat i den då och då, och jag antar att jag snart läser om den igen.

Det var allt! Man kan följa mig på twitter också, och kolla gärna in mina skrivtips!

Att skriva om städning

Ur ett pågående romanmanus:

"Melia Hermansson jobbade på kontor. Hon öppnade dörren till kontoret, tog den vita påsen ur papperskorgen och slängde påsen i den svarta sopsäcken på städvagnen, våttorkade med den platta bomullsmoppen. Hon böjde på ryggen för att komma åt under skrivbordet och knuffade datorkablarna framför moppen för kunna göra rent under dem. Mannen i kontorsstolen rullade bakåt och särade på benen så att hon kunde komma åt under bordet. Han talade i telefon samtidigt och såg på den gråa städgestalten som inte såg på honom. Hon gick ut; det har tagit 49 sekunder att städa rummet, vilket var åtta sekunder för långsamt för att hon skulle hinna med sitt städområde. Melia svabbade sig fram mot nästa kontor. Hon arbetade fyra timmar per dag och hade under den tiden ingen rast. Förutom de 103 kontoren innefattade hennes städområde tolv toaletter, fyra lunchrum, korridorerna mellan kontoren och en vestibul. På en av toaletterna hade någon skrivit med blyerts: ”ISS – Ingen Städar Sämre”. Melia tog inte bort klottret, vilket kanske skulle rendera henne en tillsägelse från hennes Contract Manager, utan log för första gången denna arbetsdag. Hon stal en sekund av den tid företaget betalade henne för att städa och sträckte på ryggen. Tog ett djupt andetag."

En av mina kära kursare responsläste ett utkast till min roman (som snart skall vara färdig) och kommenterade ovanstående stycke med: Är det inte sjukt mycket att städa på den tiden? Jo, det är det. När jag skulle skriva om en av karaktärernas städarbete kollade jag upp hur stora städområdena var och hur snabbt de skulle utföras, och ja, det är helt bisarrt. Om städning, RUT-avdrag och klassamhället skriver Åsa Linderborg idag: in och läs! Hon recenserar "De osynliga" av Rebecka Bohlin (som jag tänker försöka läsa så småningom).

För övrigt: Nu kan man också följa mig på twitter för att bland att få uppdateringar från bloggen.

Sätt varningsetiketter på vapen

Det har blivit allt mer uppenbart att en del av de som köper vapen av Sverige inte har förstått att dessa inte skall användas för annat än övning. Det kan inte tolereras. Jag föreslår därför att alla svenska vapen hädanefter skall märkas med varningsetiketter liknande dem som finns på tobaksprodukter. I många fall kanske det är så att de politiker och höga militärer som köper in vapnen förstår detta, med den menige soldat eller polis som får det i sin hand tror att det är "okej" att t ex skjuta demonstranter med det. Det är inte okej. Sverige måste sätta ner foten här.

Förslag på formuleringar (fler förslag tar tacksamt emot):
Vapen dödar!
Vapen kan allvarligt skada din egen och andras hälsa!
Detta vapen får bara användas i fredbevarande insatser som syftar till att flickor ska få rätt att gå till skolan!

Läs även min förra post: Sälj vapen till gängen

Läs mer om FOI och vapenhandeln: Sr Dn

Nu kan man också följa mig på twitter för att bland att få uppdateringar från bloggen.

Sälj vapen till gängen

Uppenbarligen klarar polisen inte av att stoppa gängmorden. Mitt förslag är att vi istället börjar exportera vapen till gängen, på det sättet kan vi tjäna en slant, samt inverka positivt på vara handelspartners. Jag tänker mig att handeln kommer göra gängen mer demokratiska, en stark ekonomisk utveckling kommer också gynna en långsiktig övergång till mer legala kapitalistiska verksamheter. Svd Dn Dn2 Dn3 Sr sr2 Svd2

Skrivtips 3: läs!

Jag träffar många människor som skriver skönlitterärt, och en del av dem läser relativt lite, eller så läser de bara inom en viss genre, eller sådant de i förväg vet att de kommer gilla.
Det är ett misstag.

Mitt tips är att läsa mycket, läsa blandat, läsa bra (ingen överraskningar i de tipsen antar jag?) och kanske otippat: läsa dåligt!
Jag har mycket att lära när det gäller skrivandet, och läser gärna klassiker. Men det är svårt att se sina egna misstag i mästerverken. Jag läser väl sällan någon som är direkt uselt, men jag kan ofta lära mig av att läsa författare och skribenter som ligger närmare min egen nivå (det är förstås förutsatt att jag har de stora mästarna att jämföra med). Det kan vara svårt att se exakt vad som är så bra med till exempel Pesten eller Mot fyren. Så läs mycket och fundera över vad som gör texten läsvärd eller inte, hur författaren använder orden och vilken konsekvens det får.

En skrivhandbok jag inte vill rekommendera mina läsare att slänga bort sina pengar på är Nya Författarskolan av Göran Hägg, den är relativt lättläst och tidvis rolig, men den ger helt enkelt inte så mycket. Läs hellre Stephen Kings Att Skriva.

Jag vill gärna ha tips på riktiga skitböcker: ge mig era kalkoner!

Läs gärna mina andra skrivtips:
Skrivtips 1: ta på byxorna
Skrivtips 2: ta av byxorna