När jag kom ut på torget framför arenan slog alla dofterna mot mig: folkmassan, hästskiten, stekoset, kanderade hasselnötter. För första gången i mitt liv gick jag inte mot den stora ingången utan mot baksidan. Jag svettades och hade ont i magen. Trängde mig igenom publiken och för en gångs skull gav jag ett mynt till en tiggare. En av mina sista, faktiskt. Men det kunde kanske ge mig tur.
En man stod utanför spelaringången. Han såg ut som om han väntade. Jag gick fram mot honom och såg mig omkring. Han var nog inte den som skulle möta mig. Jag hade väntat mig någon med finare kläder.
”Grimel Gozca?”
”Ursäkta, jag vet inte, eller ja, det är jag. Grimel. Är du ägaren?”
”Tränaren. Jag heter Anselm.”
Anselm pratade och frågade. Jag visste väl att jag skulle stå på linjen? Som nybörjare fick jag inte betalt förrän jag var ordinarie, det var jag införstådd med? Värvare från flera storlag satt i publiken, ett bra läge att visa upp sig, sa han. Rustning fick jag låna, men hade jag egna skor? Bra, bra. Rokosa? Jo, han skulle spela. Anselm hade själv spelat, så klart, men inte nu längre. Tjugofyra matcher i den ljusblåa tröjan, sen var det stopp, jo, fler än de flesta. En stinkande zombiejävel tog ett rejält bett och slet av halva låret. Så var det med det. Zombien åt upp köttet framför ögonen på honom. Hade inte helaren varit där hade han nog förblött. Men spela gick inte mer.
”Hallå, gubbar! Här har ni den nya killen! Var hyggliga mot han. En bra kille.”
”Men vad fan … vi har två på skadelistan.”
”För helvete, gubbar. Nu har jag en här. Så är det. In med dig.”
Jag såg mig omkring. Det luktade omklädningsrum. Män som snörade på sig skenor. Skrattade och lindade sig. Järnskenor. Inte som de tunga bronsskenorna hemma. Det här var proffsen. Det stod en man framför mig. Han tittade. Det var han, visst var det han? Ja, det måste vara han. Utan hjälmen, bröstplåten och skjortan såg han … ändå stor ut. Hade han ens några tänder? Näsan var bruten. Ansiktet liknade hästläder.
”Hallå, det är jag s...”
”Du är Rokosa. Lagkaptenen. Jag har sett dig, jag menar, jag har sett dig från läktaren. Många gånger.”
”Då vet du att på planen, då lyder du mig. Säger jag åt dig att punktmarkera ett jävla troll, så vad gör du då?”
”Har de ett troll? I motståndarlaget, idag?”
”Nej.”
Rokosa satte sig ner och tog fram kängorna.
”De har en minotaur.”
”Ur vägen, sparris. Du sitter på min plats.”
Jag makade på mig. Långsamt. Jag såg nog vem det var. Benusch: blitzern, Hammaren, den dryga jävla divan …. Lät någon annan ta smällen och tog åt sig äran. Den värsta sorten.
Anselm klev in i omklädningsrummet. Ställde sig vid griffeltavla och slog ihop två hjälmar med en skräll.
”Okej gubbar! Lyssna nu! Så här är det. Det är ett gäng tunga jävlar vi har emot oss idag: de mönstrar sju bestmän, tre krigare och en minotaur. Räkna me...”
” Hur stoppar vi minotauren?”, sa Benusch. ”Det är första gången vi möter en sån.”
”Vad är det för jävla fråga? Vi spelar vårt eget spel. Det gör vi alltid.”
Anselm slog handflatan i griffeltavlan så kritdammet yrde och pekade på Benusch.
”Jag bryr mig inte om du måste kräla över linjen med bägge benen brutna och svinlädret i munnen. Du ska bara dit. Svaret på din fråga är – skit i det jävla öket! Vi spelar för att vinna, inte för att spöa skiten ur de här kaoterna, inte för att överleva – vi spelar för att vinna!”
Ingen av oss sade något. Jag kände efter om benskenorna satt bra. De var fläckade av intorkat blod. Jag försökte gnugga bort fläckarna.
”Ja, de är större, elakare och starkare – men vi har bättre fart, vi har bättre passningsspel, vi är smartare.” Anselm knackade sig i tinningen. ”Använd hela planen, vi kommer inte vinna ett blodbad på mittplan, det är deras spel. När vi har bollen, gå för ett snabbt mål. När det är deras tur – hög press: gå på bollen, hela tiden. Backa inte hem, behåll pressen på bollen. Upp med ögonen: vet ni inte vad ni ska göra – kolla efter mig eller Rokosa. Okej, det var allt. Ut med er, gubbar.”
I korridoren började någon jogga och jag sprang med, någon stämde upp ett vrål vid porten de rusade ut mot planen.
Jag vrålade allt vad jag orkade. Vrålade ut allt nervositet, all rädsla, allt vilja att vinna, allt hat mot svinen på andra sidan.
Publikens svarsvrål mötte oss som en våg, det var öronbedövande. De skanderade:
”Döda! Döda! Döda!”
Jag sprang på stället, hoppade jämfota och jabbade i luften. På andra sidan mittlinjen stod motståndarna. En best blottade tänderna mot mig. Krigarna skrattade och tecknade åt oss att komma närmare. I mitten stod domaren, en krigare och Rokosa. Slanten for upp i luften. Domaren fångade den och pekade åt vårt håll. Bra. Rokosa stod kvar och såg kaoterna ställa upp. Vände sig om och gick in i klungan som väntade på honom.
”Fem man i fronten, ni sänker de tre getterna så hårt ni kan. Ni andra: ställ upp brett, men inte ända framme vid linjen. Jag tar hand om bollen. Vi måste ha in dem på vår planhalva innan vi går på genombrott. Jag passar inte innan någon är igenom. När vi går framåt måste alla som kan kuta som bara fan, de som inte kan bryta igenom måste, måste ta varsin gubbe.”
”Inget snabbt mål?”
Rokosa skakade på huvudet. Såg sig runtomkring. Satte fram sitt järnklädda huvud. Laget tryckte ihop sig och lade armarna över varandras ryggar. Stämde upp ett vrål.
På väg fram mot linjen tog Benusch tag i mitt ansiktsgaller och drog mig mot sig, svinflinade och sa att jag skulle hålla besten till höger medan han köttade honom.
”Backar du sänker jag dig istället.”
Besten som stod mittemot mig var päls, muskler och järn. Levrat blod och lera hängde i raggen. Han morrade. Snörvlade och slängde med huvudet. Ett av hans horn var avbrutet. Munnen såg uppfläkt ut. Han rullade med ögonen och stampade med klövarna. Visade tänderna. Jag undrade om det var hans första match. Försökte han också komma med i laget?
Domaren visslade. Med en spark skickade en kaoskrigare bollen långt ner på vår planhalva. Jag slängde mig fram. Greppade bestens arm. Benusch tog tag om hans horn. Drev ett våldsamt knä in i hans mage. Besten lättade från marken och föll bakåt. Vrålade. Han var nere. Benusch stampade honom i munnen.
Marken skakade. Jag såg någon i ögonvrån. Duckade. Krigarens armbåge träffade vid axeln. Han vräkte omkull mig. Luften slogs ur mina lungor.
Låg stilla. Rullade mig bort och stapplade upp. En best var på väg fram mot Rokosa och bollen. Jag glidtacklade honom bakifrån och han föll. Vände sig på rygg och sparkade mig i huvudet. Hjälmen ringde som en klocka men tog smällen. Näsan brann. Blodsmak i munnen. Brus i öronen.
Kom upp på knä. Anselm pekade framåt och jag såg att han vrålade men jag hörde inget. Publiken skrek högre. Måste visa vad jag kan. Min enda chans. En hand på min axel. Benusch drog upp mig. Kom igen, sparris, skrek han. Han sprang med handen på min rygg. Tvingade mig att höja farten. Knuffade in mig i en krigare. Med axeln före mosade han sig förbi en best. Han var igenom. Krigaren siktade in sig på honom. Jag slängde mig om krigarens knä. Hans spikförsedda handske träffade min ryggplåt. Jag höll mig kvar. Jag höll mig kvar. Jag höll...
En skarp, stickande doft. En hand slog mig i ansiktet. Jag satt på bänken. Helaren stack in luktsaltet under min näsa igen, men jag sköt undan hans hand. Han ställde bort saltet.
”Hur många fingrar håller jag upp?”
”Jag måste ut … på planen.”
”Sätt dig ner. Matchen har ändå börjat. Sätt dig ner, säger jag.”
”Vad hände?”
”Benusch gjorde mål, Rokosa passade till honom.” sa Anselm.
”Jag höll fast en … en krigare.”
”Det är lika bra som att göra mål. Alla behövs.”, sa han och dunkade mig i ryggen. Det gjorde ont. Nacken smärtade. Jag tog av hjälmen och såg ner i den. Fodret var blodigt. Jag kände på huvudet. Handen blev röd, men inte så mycket. Hjälmens galler var intryck. Det droppade blod från näsan ner på skjortan. Ovanför mitt huvud skrek publiken och slängde in småsten och rutten frukt.
”Har du inget starkare än luktsalt?”
”Luta huvudet tillbaka, så pluggar jag igen kranen.”
Helaren tryckte in tygbitar i näsan på mig. Det gjorde ont.
”Har du Taleria eller nåt? Ge mig sånt pulver man blir pigg av, så kan jag gå ut och spela.”
Helaren tog fram en glasburk med snövitt pulver och såg på Anselm. Han skakade på huvudet och sa att det var för dyrt.
”Vi är en man kort utan mig.”
Anselm tittade på matchen.
Med minotauren i täten hade kaoterna tryckt sig ner en bra bit på vår planhalva. De skyddade sin bollhållare med en köttmur och pressade sig framåt. En släng med den kraftiga nacken och tjurhornen slog omkull en av våra linjekillar. Minotauren tog näste man och slängde iväg honom. Vi kunde inte stå emot. Anselm skrek ut order. Ingen hörde honom. I slutsekunderna bröt de igenom vårt försvar och sprintade in målet. Anselm förbannade alla underjordens demoner och bankade näven i marken. Kvittering och kaoterna skulle börja andra halvlek med boll. Vi var nu två man kort.
Gubbarna kom in till halvtidsvilan med blickarna i marken.
”Okej” sa Anselm, ”om de är smarta kommer de att gå långsamt framåt, skydda bollen, utöka sitt numerära överläge och sätta andra målet i slutsekunderna. Ni vet vad ni måste göra. Hög press, gå på bollen, chansa, offra er.”
”Spelar den nya killen?” sa Rokosa och nickade åt mitt håll.
”Nej.”
Utöka sitt numerära överläge hade tränarn sagt. Jo, det visste jag nog vad det betydde. Det var också ett sätt att säga det. Jag rörde försiktigt på benen. De verkade okej. Ryggen var inte okej, kanske en spricka i ett revben, eller ännu värre: ett skulderblad. Jag kunde knappt röra nacken. Armar ömmade, men hade full rörlighet.
Domaren visslade och kaoterna sprang ut med lätta, självsäkra steg.
Anselm gav sina sista instruktioner innan han skickade ut gubbarna.
Min hjärna exploderade. En våldsam stöt gick genom mig. Som att få en hink iskallt vatten över huvudet. Jag fnös till. Drog ner luft i lungorna. Jag hade smugit ner en hand i helarens burk och tagit en nypa pulver. När sista man sprang in på planen hade jag dragit in pulvret i näsan. Nu tog jag sats och sprang som en galning och hörde Anselm svära efter mig. Han började gå efter mig men den assisterande domaren hindrade honom från att gå in på planen och pekade på bänken.
Jag såg på honom. Han skrattade och skakade på huvudet. Vi spelar för att vinna.
Jag sprang mot min plats på linjen och tryckte ner hjälmen. Mittemot minotauren skulle jag stå. Det stora kräket stampade i marken, vädrade med näsborrarna och brölade av återhållen raseri. Han kunde knappt bärga sig.
Någon klappade händerna bakom min rygg.
Det var Rokosa.
Slut.
Min anmärkning: En skoluppgift i att skriva fantasy.
