Rummets rymder, Georges Perec

”1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.”

Rummets rymder, Georges Perec

I Rummets rymder söker sig, undersöker, Perec platsen, rymden, geografin: framförallt staden. Men han är ingen kolonial kartritare eller kålodlare. Perec rör sig inte utmed räta linjer. Som sämst är Perec en tjatig statistiker, det är när hans undersökande litteratur inte finner någon lämplig mark under fötterna. Som bäst är han en drömmare som inte frågar sig vad som är, utan vad som skulle kunna vara, han skapar nya tankar, bryter upp strukturer och får en att ifrågasätta hur man ser på världen. Med det sagt borde allt som Perec någonsin skrivit översättas och ges ut. Därför är det bra att Modernista ger ut Rummets rymder. Georges Perec har en tankens och pennans lätthet som få andra. Med Perec får man ta det onda med det goda – hans undersökning av rummets hade blivit tråkig och, än värre, traditionell och enögd om han skurit bort sina irrfärder. Jag tror också en associativ läsning är givande. Att skjuta undan tiden och karaktärer till förmån för platsen kan sägas ligga närmare fantasy och sci-fi, även om det saknas orcher hos Perec öppnar han det rumsliga ögat för andra världar.

En bit i i boken frågar tar jag för givet att Perec har läst Henri Lefebvre och jag går till Lebvre och läser:

”Är rum en social relation? Ja, naturligtvis men den är inbyggd i äganderelationen ( särskilt ägandet av mark), den är även kopplad till produktivkrafterna som skapar detta land. Rum genomsyras av sociala relationer; det är understött av sociala relationer, de producerar och produceras även av sociala relationer.

Rum har sin egen verklighet i den nuvarande produktions- och samhällsformen, med samma anspråk och samma globala process som varor, pengar och kapital.

Naturligt rum är oåterkalleligt borta. Och även om det naturligtvis finns kvar som ursprunget till den sociala processen, så är natur nu reducerat till råvaror vilka samhällets produktivkrafter nyttjar.”

Frågan om Perec och Lefebvre fängslar mig och en snabb googling visar att de var bekanta. Lefebvre ordnade jobb åt Perec, med marknadsundersökningar. Situationisterna var en gemensam beröringspunkt.

När Perec beskriver vad som händer i vilket rum (köket, badrummet, hallen) och när det händer så beskriver han också de sociala relationerna. Vem diskar, vem går till jobbet, vem gör frukost, vem diskar åt vem.

En miljöbeskrivning är aldrig ”bara” en miljöbeskrivning. Den säger oändligt mycket om vår värld. Vandra över en kyrkogård, se vem som ligger under vilken sten, hur stenen ser ut, vilket yrke den döde hade – gör den vandringen med öppna ögon och du skall se.

Perec skriver och läser. Hans beskrivning av platserna blir också en historia om hans läsande och skrivande:

”Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.”

Jag tänkte skriva att det bakom Perecs lekfullhet finns en sorg och en hemlöshet, men det skulle antyda en mask, och så tror jag inte det är. Perec är hemlös och lekfull. Sorgen och hemlösheten syns kanske tydligast i Ellis Island (rekommenderas starkt) men bryter också fram i slutet av Rummets rymder där Perec kommer in på försköningen av Auschwitz, hur man planterar träd och buskar framför ugnarna 1943. Det finns något extra kusligt i beskrivningen när man känner till att
Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. I slutet kommer Perec in på det obeboeliga och fientliga:

”Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer”

Men det är inte med de ord boken avslutas, utan med det mer hoppfulla:

”Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.”

Där slutar också den här recensionen. Rummet som litterär utgångspunkt är intressant för att rummet, platsen är intressant. Det pågår en ständig kamp om stadsrummet, fråga mig, jag bor i Malmö där det ska vara melodifestival och nu får veta att ”We are one.” Alla håller dock inte med.

Annat med platsen som utgångspunkt:

Nomos, Freke Räihä

Hemsökelse, Jenny Erpenbeck

Rummets rymder på Adlibris och Bokus.

Mitt inlägg om Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Just det. Det finns ju en skotte, Karl Whitney, som skrivit om Perec och Lefebvre och situationisterna:
Everyday Life and Urban Space in Post-war France:
Henri Lefebvre, the Situationist International and Georges Perec