Antikvanti 5 år

Malmös minsta antikvariat öppnar än en gång dörren och bjuder på födelsedagskalas.


Lördag 8 juni.
Preliminärt program (fler punkter kommer):

12.30 En från Kämpa tillsammans! presenterar boken Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse.

13.00 Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod.

13.30 Petra Mölstad presenterar sin debut Införsel.

Sabinha Lagoun läser.

15.30 The Hyberg Family. Family duo playing & singing American folk music, with or without overdrive.

Antikvanti ligger på Hantverkaregatan 20 i Malmö (bredvid St Knuts torg).

Pigskin and Chaos Warriors

Once upon a time I spent a lot of time playing a board game called Blood Bowl. One creature in the game is called a Flesh Golem - and thus making it one of the many pieces of my new novel (Av kött och blod - By Meat and Blood).

The piece I publish today is a short story that take place on the blood bowl pitch. I am fully aware of that the translation is a pure amateur work.

Here is the original text (in swedish).

But nevertheless and with my warmest regards to the blood bowl community:

Pigskin and Chaos Warriors

Henrik Johansson

When I got out on the square in front of the stadium all the smells hit me: the crowd, horse shit, cooking odors, candied hazelnuts. For the first time in my life I did not go to the big entrance, but to the backside of the stadium. I was sweating and had a stomach ache. I pushed my way through the crowd and for once I gave a coin to a beggar. One of my last one, actually. Perhaps it could give me luck.
A man stood outside the player entrance. He looked as if he was waiting. I walked up to him and looked around. He was probably not the one who would meet me. I was expecting someone with nicer clothes.
"Grimel Gozca?"
"Sorry, I do not know, or yeah, that's me. Grimel. Are you the owner?"
"Coach. My name is Anselm."
Anselm spoke and asked. Did I knew that I would stand on the line of scrimmage? As a rookie I did not get paid until I was a accepted, was I aware of that? Scouts from several bigger teams sat in the audience, a good opportunity to show off, he said. I could borrow armour, but did I own boots? Good, good. Rokosa? Well, he would play. Anselm himself had played, of course, but not anymore. Twenty-four games in the crimson jersey, yes, more than most. A stinking zombie bastard took a large bite off his thigh. That was it. The zombie ate the meat in front of his face. Had not the healer been there he would have bled to death.
"Hey, guys! Here's the rookie! Be nice. He is a good guy."
"But what the hell ... we have two on the injured list."
"Goddamn it, guys. I got one here. That's it. Get in there."

I looked around. The smell of locker rooms ... Men who laced up their greaves. Laughed and joked. Greaves of iron. Not the heavy bronze shit at home. This was the pros. A man stood in front of me. He looked. There he was, sure it was him? Yes, it must be him. Without the helmet, chest plate and the jersey he was ... still big. Did he even have teeth? His nose was broken. His face looked like horse leather.
"Hey, I'm t..."
"You are Rokosa. The team captain. I've seen you, I mean, I've seen you from the stands. Many times."
"Then you know that on the pitch, you obey me. If I tell you to mark a fucking troll, so what do you do?"
"Do they have a troll? The opposing team, today?"
"No."
Rokosa sat down and continued lacing his boots.
"They have a minotaur."

"Out of the way, asparagus. You are sitting on my place."
I moved over. Slowly. I could see who it was. Benusch: the blitzer, The Hammer, the arrogant fuckin' diva ... Let someone else take the hit and took credit. The worst kind.

Anselm entered the locker room. Stood at the blackboard and slammed two helmets together with a bang.
"Okay guys! Listen up! This is it. We are facing some of heavy shit today: they are fielding seven beastmen, three Chaos Warriors and a Minotaur. Expect t..."
"How do we stop the Minotaur?" said Benusch. "It's the first time we encounter one of those."
"What kind of bloody question is that? We play our own game. We always do."
Anselm hit the slate with his palm, the dust of the chalk whirled and he pointed at Benusch.
"I don't care if you have to crawl over the line with both legs broken and the pigskin in your mouth. You will get there. The answer to your question is – don't give a shit about the critter! We play to win, not to beat the shit out of these mutants, not to survive – we play to win the game!"
None of us said anything. I checked if my leg greaves were fixed properly. They were stained with dried blood. I tried to rub away the stains.
"Yes, they are bigger, meaner and stronger – but we have better speed, we have a better passing game, we're smarter." Anselm pointed at his temple. "Use the whole pitch, we will not win a bloodbath in the middle, that's their game. Once we got the ball, go for a quick touchdown. When it's their turn – high pressure: go for the ball, all the time. Do not back home, keep the pressure on the ball. Keep your heads up and your eyes open: if you don't know what to do – look for me or Rokosa. Okay, that's all. Get out."
In the corridor somebody began to run and I joined in, somebody struck up a roar at the gate when we rushed out on to the field.
I screamed on the top of my lungs. Roared away all the nervousness, all the fear, I roared for the will to win, for the hatred of the bastards on the other side.
The response from the audience hit us like a wave, it was deafening. They chanted:
"Kill! Kill! Kill!"

I warmed up, jumped like a crazy and was jabbing the air. On the other side of the midline were the opponents. A beast bared his teeth at me. The Warriors laughed and urged for us to get closer. In the middle stood the referee, a Warrior and Rokosa. A coin into the air. The referee caught it and pointed in our direction. Good. Rokosa stood watching our opponents set up. Turned and walked into the circle, which was waiting for him.
"Five men in front, you grind the three goats as hard as you can. The rest of you: Set up broad, but not right in front of the line, a few steps back. I will take care of the ball. We must have them in our half of the field before we go for a breakthrough. I will not throw before someone is through. As we go forward, anyone who can runs for it, those who can't break through must, have to mark a man each."
"No quick touchdown?"
Rokosa shook his head. Looked around. Put his iron-clad head forward. The team pressed together and lay arms over each others backs. Struck up a howl.

On the way up to the line Benusch took hold of my helmet cage and pulled me towards him, grined and told me to hold the beast on the right while he mangled him.
"If you bail out I will get you instead."

The beast that stood opposite me was hair, muscles and iron. Clotted blood and mud hung in the fur. He growled. Sniffed and tossed his head. One of his horns was broken off. The mouth looked slit up. He rolled his eyes and stomped his hooves. Showed his teeth. I wondered if it was his first match. Did he tried to join the team?
The referee whistled. With a kick a chaos warrior sent the ball far down on our side. I threw myself at the beastman. Grasped his arm. Benusch took hold of his horns. Drove a brutal knee into his stomach. The beast lifted from the ground and fell backwards. Screamed. He was down. Benusch stomped him in the mouth.
The ground shook. I saw someone in the corner of my eye. Dodged. The Warrior's elbow hit my shoulder. He threw me down. The air was beaten out of my lungs.
I lay still. Rolled me away and staggered up. A beast was on its way toward Rokosa and the ball. I slide tackled him from behind and he fell. Turned on his back and kicked me in the head. The helmet rang like a bell, but took the hit. My nose was burning. The taste of blood in my mouth. Noise in my ears.
Came up to my knees. Anselm pointed forward and I saw that he screamed, but I heard nothing. The crowd yelled louder. I have to show what I can. My only chance. A hand on my shoulder. Benusch pulled me up. Come on, asparagus, he shouted. He ran with his hand on my back. Pushing me forward. Forcing me to raise the speed. Pushed me into a Warrior. Shoulder first, he smashed into a beast and shoved him aside. He was through. The Warrior turned and aimed at him. I threw myself at the Warrior's knee. His spiked glove hits my back plate. I was hanging on. I was hanging on. I was ...

A sharp, pungent odor. A hand slapped my face. I sat on the bench. The healer shoved his smelling salts at my nose again, but I pushed away his hand.
"How many fingers can you see?"
"I have to go out ... on the pitch."
"Sit down. Anyway, the game has begun. Sit the hell down!"
"What happened?"
"Benusch scored, Rokosa threw the pass." said Anselm.
"I held onto a ... a Warrior."
"It's as good as scoring. Everyone's needed." he said and slapped me in the back. It hurt. Neck pain. I took off the helmet and looked down into it. The lining was bloody. I touched my head. The hand was red, but not so much. The helmet cage was buckled. It was dripping blood from my nose down on the shirt. Above my head the crowd screamed and threw stones and rotten fruit.
"Don't you have anything stronger than smelling salts?"
"Tilt your head back, I will plug the tap."
The healer shoved pieces of fabric in my nostrils. It hurt.
"Do you have Taleria or something? Give me that powder you can be refreshed by, so I can go out and play. "
The healer took out a glass jar with snow-white powder and looked at Anselm. He shook his head and said it was too expensive.
"We're a man short without me."
Anselm watched the game.
With the Minotaur in the lead the chaos team pressed us downfields. They protected the ball carrier with a wall of meat and pressed forward. A bout with the strong neck and the bull horns knocked over one of our line guys. The Minotaur took the next man and threw him away. We couldn't resist. Anselm was shouting out orders. No one heard him. In the final seconds, they broke through our defense and sprinted across the line. Anselm cursed and pounded his fist into the ground. An equalizer and the bastards would start the second half with the ball. And now we were two men short.
The guys came to the half-time rest looking on the ground.
"Okay," said Anselm, "if they are smart, they will go slow, protect the ball, extend their numerical superiority and put the second goal in the final seconds. You know what you have to do. High pressure, go for the ball, take chances, sacrifice yourselves."
"The new guy? Is he playing?" said Rokosa and nodded in my direction.
"No."
Extend their numerical superiority said the Coach. Well, I knew well enough what that meant. That's one way to say it. I tried to move my legs. They seemed okay. The back was not okay, maybe a crack in a rib, or even worse: a scapular. I could hardly move my neck. My arms were sore, but had full movement.

The referee whistled and the Chaos ran out with light, confident steps.
Anselm gave his final instructions before he sent the men out.
My brain exploded. A violent shock went through me. Like getting a bucket of ice cold water over your head. Pulled air into the lungs. I had slipped down a hand in the jar and took a pinch of powder. When the last man ran onto the field, I had snorted the powder up the nose. Now I took-off and ran like a madman and heard Anselm swearing at me. He started walking after me but the assistant referee prevented him from going onto the field and pointed to the bench.
I looked at him. He laughed and shook his head. We play to win.
I ran to my place on the line and pushed down the helmet. Opposite the Minotaur, I would stand. The great creature stomped into the ground, sniffed with his nostrils and bellowing with suppressed rage. He could barely contain himself.
Someone clapped hands behind my back.
It was Rokosa.

The end.

Att läsa om

Frågan för helgens bokbloggsjerka är:

Brukar du läsa om böcker?

Det brukar jag inte (längre). När jag var yngre läste jag Sven Hassels böcker både en och tre gånger, men det var också ett tag sedan sist. Den enda bok jag läst om på sistone är Främlingen av Albert Camus (som jag skrivit om här).

Samtidigt är det så att jag ofta ger respons på texter (jag går en skrivutbildning på Lunds universitet som heter Författarskolan) och det har verkligen lärt mig hur mycket mer man ser av en text när man läser om, och när man läser noga, men visst är det inte lika spännande andra gången.

För övrigt: sedan förra jerkan har min debutroman släppts, vi har haft releasefest (vilket var fantastiskt kul!) och de första recensionerna har trillat in. En ganska galen vecka.
Min hemliga besvikelse är dock att ingen av recensenterna föreslagit att jag ska skriva en kokbok :(

Boken är utgiven på Federativs. På sidan finns också länkar till recensionerna.

Lång väg från Eritrea till Partille

Peter Englund skrev en gång att det är ”lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats”. Han pratade naturligtvis inte om Sverige, eller om arbete. Han pratade om Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea. Stina Lundberg Dabrowski, ordförande i Publicistklubben, talar däremot om yttrandefrihet i Sverige, men naturligtvis inte om arbete. De största hoten mot yttrandefrihet är, enligt henne, näthatarna och konsensuseliten. Ett faktum hon undviker är att det på våra arbetsplatser råder en skriande tystnad. Eller för att citera en anonym förskolefröken med några få år kvar till pension: ”Det har blivit så tyst på våra arbetsplatser”.

Det är lång väg från Eritrea till Partille. Men frågan är om det inte är ännu längre från Publicistklubben till Partille. Efter ett kritiskt brev till ledningen för det LSS-boende där Atbin Kyan är skyddsombud stängdes Atbin av från arbetet. Hans kollega Iraj Yekerusta stängdes också av.

Det är för jävligt, men inte speciellt ovanligt. Det ovanliga är i stället att avstängningarna ledde till protester och motstånd. Personalgruppen mobiliserar och organiserar. Man har heller inte nöjt sig med att hålla sig inom arbetsplatsens väggar utan fört ut kampen på gator och torg. Man har inte ens nöjt sig med gator och torg utan gått sig in Partille i kommunfullmäktige och tagit över mikrofonen.
Det råder en tystnad kring yttrande­friheten. En tystnad som förtiger något grundläggande i det här samhället: att fri­­heten är friare för de med makt och pengar. Det är lögn att tala om en frihet om den inte delas av alla, det är lögn att tala om yttrandefrihet när man måste vara tyst om arbetet.
Att det inte råder någon yttrandefrihet är inte min privata åsikt, utan något Arbetsdomstolen slagit fast i konflikten mellan Gambro och Malmö Industriarbetarsyndikat:
”Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är inte tillämpliga i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på den privata sektorn.”
Arbetsdomstolens ord föll inte för döva öron. Svenskt Näringsliv upprepade dem ordagrant i ett cirkulär där man uppmanade sina medlemmar att förbjuda politisk verksamhet på arbetsplatserna.

Liberaler och andra ivrare av yttrandefrihet brukar hävda att de må hata ens åsikter, men är beredda att dö för ens rätt att framföra dem. Jag tror inte vi får se speciellt många dödsföraktande liberaler i den här frågan, men möjlighet saknas inte.

Den 21 maj kommer kommunfullmäktige i Partille att ha möte. Med krav på att Iraj och Atbin ska få jobbet tillbaka samlas vänner av yttrandefriheten på Partille Kyrkotorg klockan 17. Det skulle förvåna mig om Stina Lundberg Dabrowski är där, men jag hoppas att du som läser detta går dit och tar med dig vänner och arbetskamrater.

Henrik Johansson

(Det här var förra veckans krönika i Arbetaren)

Program för releasefesten

Releasefest för Henrik Johanssons debutroman "Av kött och blod". Uppläsning ur boken, boksignering, poesi och mingel.

Datumet är 21:a maj. Klockan 19.00

Platsen är Nya Tröls Bar, Karlskronaplan 1, Malmö.

PROGRAM
19:15 Presentation och uppläsning ur "Av kött och blod" - Henrik Johansson

19:40 Uppläsning från boken "Han åt mitt hjärta" - Viktor Algren
"Han åt mitt hjärta" är en alternativ spänningslitteratur för de som inte är intresserade av poliskramande samförståndsdeckare och könsrollskramande urban fantasy. En historia som blandar konspirationsteorier, stadsgerilla och vitt glödande hat. Viktor Algren har tidigare gett ut romanen Bollkastaren, då också på bokförlaget Pluribus.

20:00 Diktuppläsning av Lovisa Eklund
Lovisa Eklund är estradpoet och skrivpedagog. Bronsmedaljör i poetry slam-SM 2009 och vinnare av flera lokala tävlingar från 2006 och framåt. Släppte diktsamlingen "Det här är ett CV" på FEL Förlag 2012.

20:20 Uppläsning ur "Av kött och blod" - Henrik Johansson

Tekniken förändrar läsandet och litteraturen

Följande text var en del av en hemtenta som jag skrev under kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet). Hemtentan fick den, för mig, svårförståeliga kommentaren att biten härunder var en smula impressionistisk.

Teknik och litteratur

I Götselius och Fischer artikel Textens teknologier behandlas Friedrich Kittlers slutsats att moderns roll i barnets läsutveckling lade grunden för den tidens 1800-talets litteratur och den borgerliga kärnfamiljen: ”Resultatet blir att läs- och skrivkunnigheten på ett entydigt och avgörande sätt knyts till intimsfären. På initial sexualisering och socialisering följer initial alfabetisering, och läs- och skrivundervisningen i moderns knä blir för barnet något oändligt lustfyllt.”¹

Idag får många barn sin första läs- och skrivupplevelse genom att se på en datorskärm, ofta tillsammans med mamma eller pappa. Det kommer att skapa en ny slags läsare och ny litteratur. Enligt en undersökning av Jakob Nielsen, som doktorerade i gränssnittsdesign och datavetenskap vid Danmarks Tekniska Universitet, förknippar vi fortfarande datorer med arbete (vilket tar bort en del av det lustfyllda). Det är troligt att de som levt med datorer från späd ålder inte gör samma självklara sammanlänkning med lönearbete och plikt.

En del internetforum erbjuder författare in spe att lägga ut sina alster för att läsare ska kunna komma med synpunkter. En skribent kan vänta sig två svar som säger emot varandra: någon slår sig för pannan och utbrister ”Wall of text!” medan någon annan undrar varför det finns omotiverade styckeindelningar. Anledningen är att det finns (minst) två olika sorters läsare som likt Cro-Magnon och Neandertalarna samsas på samma kontinent.

Dagens och gårdagens stilistiska norm, i romaner, är att nytt stycke kräver ett byte i tid eller plats, alternativt ett nytt perspektiv (även om radbrytning kan räcka i det senare fallet). Normen på nätet ser annorlunda ut: fetmarkeringar, länkar, upp-punktad text, korta stycken.

De råd som finns om hur man skall skriva för nätet säger en hel del om hur det läses:

• Texterna skall vara kortare än på papper.
• Räkna med att läsaren ”scannar” eller skumläser texten: undvik längre stycken.
• Använd länkar för att dela upp längre avsnitt (vilket också gör läsningen mindre vertikal/hierarkisk).
• Använd summering …

Kittler - förtvivlad men segerviss

Det finns en hel del likheter med journalistiskt text, och kanske är det en av anledningarna till att så många av dagens stjärnförfattare i botten är journalister (Liza Marklund, Jan Guillou osv). Journalistisk text är många gånger uppbyggd på samma sätt som det rekommenderas att internettext skall vara. Det finns vad jag skulle kalla en ”omvänd dramaturgi”: det intressantaste (peripeti/klimax) kommer först, i rubrik och ingress, det finns ingen knorr på slutet. Texterna är korta. Talstreck och nya stycken bryter upp längre textsjok.

Att det här kommer förändra bokens utseende ser jag som självklart; frågan är hur. Kanske kommer romansidans grafiska uppbyggnad se annorlunda ut: kortare stycken, tätare skiften mellan dialog och handling, ”omotiverade” radbrytningar. På det hela taget något som förknippas med en mer fragmentarisk fiktion; vilket är något som dagens och morgondagens läsare borde ha lätt för. Vi är vana att söka information från många olika källor och tar inte sanningar för givna. Det kan stärka den polyfona romanen (som Michail Bachtin diskuterar den i sina studier av Dostojevskijs poetik), där flera olika perspektiv stöts och blöts.

En annan möjlighet är mer ”öppna” och interaktiva verk. Hypertext ger möjlighet till klickbar intertextualitet. Om man ser på dagens sportjournalistik kan man till exempel klicka sig vidare från en match till en enskild spelare för att se hur många mål han eller hon gjorde förra säsong, spelarens längd och vikt eller moderklubb. Det vore spännande om man i ett grekiskt drama kunde klicka sig vidare till vilka andra verk Antigone förekommer i eller vem som är släkt med vem i Gunnlaug Ormstungas saga (något som ju är ett helvete att hålla reda på). Det överflöd av information som finns på nätet och nedladdningsbara böcker är en bra grund för en enorm episk romanvärld. För vad är till exempel online-rollspelet World of Warcraft om inte en stor kollektiv berättelse?

1Tidskrift för litteraturvetenskap, Textens teknologier 2001:1, s. 96.

Ivan Turgenjev om Don Quijote

"Man ler åt Don Quijotes lättrogenhet, men vem av oss skulle, om han samvetsgrant går till doms med sig själv, våga försäkra att han alltid har kunnat skilja mellan trollkarlens hjälm och barberarens bäcken? En enda sak är således av vikt: det är uppriktigheten och övertygelsens styrka. Vad följderna beträffar så vilar de i försynens hand. Endast försynen kan säga om vi kämpat mot fantomer eller mot verkliga fiender, och med vilken hjälm vi betäckt vårt huvud. Vår plikt är att fatta våra vapen och kämpa."
Ur essän Hamlet och Don Quijote, Ivan Turgenjev.

Bokbloggsjerka – 17 – 20 maj

Föräldraledigheten har gjort att mitt bloggande har tacklat av en smula - det är mer blöjor än blogg, men nu så här på fredagsmorgonen tänkte jag hinna med jerkandet.

Helgens fråga är: Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?


Jag har inte köpt några böcker på sistone ... tänkte jag skriva, men det är inte sant. Biblioteket på Språk- och litteraturcentrum (där jag pluggar, eller egentligen har slutat plugga, men svängde förbi ...) sålde dubbletter och någon hade kontorsstädat och lämnat in några litt-vet-avhandlingar som jag köpte för tio kronor stycket:
Den moderna Ivar Lo-Johansson, Magnus Nilsson
Mörkrets motbilder - Tematik och narration i fem verk av Birgitta Trotzig, Christina Bergil


Förra helgen läste jag två kapitel ur Mary Poppins (för första gången i mitt liv) och blev sjukt sugen på att skaffa den. Galna, absurda barnböcker är bäst!

Jag satt och skrev på ett antikvariat i höstas. En dag klev det in en person som också skrev och vi började prata. En trevlig jävel. Det var Andreas Norman som nu är aktuell med En rasande storm - en spänningsroman med mycket utrikespolitik. Han är poet i botten vilket bäddar för ett rikt språk. Nåväl, jag hoppas se honom på min releasefest nästa tisdag och att han då har med sin egen bok.

Rummets rymder, Georges Perec

”1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.”

Rummets rymder, Georges Perec

I Rummets rymder söker sig, undersöker, Perec platsen, rymden, geografin: framförallt staden. Men han är ingen kolonial kartritare eller kålodlare. Perec rör sig inte utmed räta linjer. Som sämst är Perec en tjatig statistiker, det är när hans undersökande litteratur inte finner någon lämplig mark under fötterna. Som bäst är han en drömmare som inte frågar sig vad som är, utan vad som skulle kunna vara, han skapar nya tankar, bryter upp strukturer och får en att ifrågasätta hur man ser på världen. Med det sagt borde allt som Perec någonsin skrivit översättas och ges ut. Därför är det bra att Modernista ger ut Rummets rymder. Georges Perec har en tankens och pennans lätthet som få andra. Med Perec får man ta det onda med det goda – hans undersökning av rummets hade blivit tråkig och, än värre, traditionell och enögd om han skurit bort sina irrfärder. Jag tror också en associativ läsning är givande. Att skjuta undan tiden och karaktärer till förmån för platsen kan sägas ligga närmare fantasy och sci-fi, även om det saknas orcher hos Perec öppnar han det rumsliga ögat för andra världar.

En bit i i boken frågar tar jag för givet att Perec har läst Henri Lefebvre och jag går till Lebvre och läser:

”Är rum en social relation? Ja, naturligtvis men den är inbyggd i äganderelationen ( särskilt ägandet av mark), den är även kopplad till produktivkrafterna som skapar detta land. Rum genomsyras av sociala relationer; det är understött av sociala relationer, de producerar och produceras även av sociala relationer.

Rum har sin egen verklighet i den nuvarande produktions- och samhällsformen, med samma anspråk och samma globala process som varor, pengar och kapital.

Naturligt rum är oåterkalleligt borta. Och även om det naturligtvis finns kvar som ursprunget till den sociala processen, så är natur nu reducerat till råvaror vilka samhällets produktivkrafter nyttjar.”

Frågan om Perec och Lefebvre fängslar mig och en snabb googling visar att de var bekanta. Lefebvre ordnade jobb åt Perec, med marknadsundersökningar. Situationisterna var en gemensam beröringspunkt.

När Perec beskriver vad som händer i vilket rum (köket, badrummet, hallen) och när det händer så beskriver han också de sociala relationerna. Vem diskar, vem går till jobbet, vem gör frukost, vem diskar åt vem.

En miljöbeskrivning är aldrig ”bara” en miljöbeskrivning. Den säger oändligt mycket om vår värld. Vandra över en kyrkogård, se vem som ligger under vilken sten, hur stenen ser ut, vilket yrke den döde hade – gör den vandringen med öppna ögon och du skall se.

Perec skriver och läser. Hans beskrivning av platserna blir också en historia om hans läsande och skrivande:

”Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.”

Jag tänkte skriva att det bakom Perecs lekfullhet finns en sorg och en hemlöshet, men det skulle antyda en mask, och så tror jag inte det är. Perec är hemlös och lekfull. Sorgen och hemlösheten syns kanske tydligast i Ellis Island (rekommenderas starkt) men bryter också fram i slutet av Rummets rymder där Perec kommer in på försköningen av Auschwitz, hur man planterar träd och buskar framför ugnarna 1943. Det finns något extra kusligt i beskrivningen när man känner till att
Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. I slutet kommer Perec in på det obeboeliga och fientliga:

”Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer”

Men det är inte med de ord boken avslutas, utan med det mer hoppfulla:

”Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.”

Där slutar också den här recensionen. Rummet som litterär utgångspunkt är intressant för att rummet, platsen är intressant. Det pågår en ständig kamp om stadsrummet, fråga mig, jag bor i Malmö där det ska vara melodifestival och nu får veta att ”We are one.” Alla håller dock inte med.

Annat med platsen som utgångspunkt:

Nomos, Freke Räihä

Hemsökelse, Jenny Erpenbeck

Rummets rymder på Adlibris och Bokus.

Mitt inlägg om Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Just det. Det finns ju en skotte, Karl Whitney, som skrivit om Perec och Lefebvre och situationisterna:
Everyday Life and Urban Space in Post-war France:
Henri Lefebvre, the Situationist International and Georges Perec

Release i Malmö

Releasefest för Av kött och blod

 

Uppläsning ur boken, boksignering, poesi och mingel.

Jag kommer naturligtvis vara där, men även ett par andra författare kommer läsa upp ur sina verk. Det kommer mer detaljerad info senare. Bland annat på facebook-eventet.

 

Datumet är 21:a maj. Klockan 19.00

Platsen är Nya Tröls Bar, Karlskronaplan 1, Malmö.

OM BOKEN
På en rostfri arbetsbänk i ett restaurangkök i östra Malmö låg en golem: en stum, stark och själlös varelse skapad av människohand, byggd av kött. Köttmonstret väntade. En av restaurangens anställda skulle mördas.

Tempi Moderni går med vinst, men det räcker inte. Ledningen vill ha mer. Tempot höjs och inte en krona spenderas i onödan. Med kniven mot strupen blir personalens motstånd hårdare och hårdare. Till slut finns det ingen väg tillbaka.
 
Av kött och blod är en nyskapande blandning av arbetarroman och deckare. Efterord av Kristian Lundberg, författare till bland annat Yarden och En hemstad.

Att läsa på originalspråket

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Jag läser, nästan utan undantag, på svenska. Jag har alltid känslan av att jag missar något när jag försöker på andra språk (dvs engelska, norska eller danska).

Jag är sämre än översättarna på dessa språk. Så är det bara. I vissa fall försöker jag ändå, om jag hört att översättningen skall vara osedvanligt dålig t ex. Men annars är det svenska som gäller. Någon ganska lättläst bok har jag dock läst för att jag haft så bråttom. Spontant tror jag att läsa läste en del av Conn Igguldens böcker om Genghis Khan på engelska (var inte det en engelsk stavning förresten?).

Nåväl, annars sitter jag och väntar på att recensioner och releasefest för min egen bok. Spännande så jag går sönder.

Är man i trakten så dyk gärna upp på releasefesten. Bokbloggare är mer än välkomna!
Den är på Tröls Bar, Karlskronaplan 1, Malmö.
21:a maj, kl. 19.00.

Video: Att skriva skönlitterärt om arbete och klass

Jag höll föredrag på ovanstående tema under Amaltheas socialistiska litteraturfestival för en månad sedan. Det spelade in. Tyvärr verkar det som om inte riktigt allt kom med. Men en halvtimme i alla fall. Jag pratade om min roman, om skrivande och berättande, om klass och, ja, om allt möjligt.

"Vid frågan om man är en författare brukar många författare idag svara att de är en skrivande människa. Det är inte jag. Jag är snarare en berättande människa. På arbetsplatsen får anekdoterna och berättelserna eget liv och förs vidare. Men de är inte bara underhållning, utan lika mycket handlar det om att föra över kunskap från äldre till yngre, eller från de som var med till de som inte var med. Berättelsen om en viss konflikt eller en viss chef förs vidare och får där sin egen dramaturgi - man lägger in en struktur som alla har sedan barnsben. En dramatisk höjdpunkt, en rolig poäng."

Relaterat: Några tankar om arbetarlitteratur.

Låt förnuftet fara

Uppdatering: Boken säljs inte längre på Adlibris. I gengäld har Bokus både sänkt priset och snabbat upp frakten. På Bokus står det att jag skrivit andra böcker också, det stämmer inte. Det är bara andra författare som råkar heta Henrik Johansson.

Det finns en särskild plats i blogghimlen för oss bokdebutanter. Platsen heter Debutantbloggen och där hade jag i söndags följande inlägg som tar upp en del av de tankar och turer som ledde fram till Av kött och blod.

I övrigt är boken ute hos recensenter och det är oerhört spännande att veta att en del människor faktiskt läser boken (som jag nu kan kalla "bok" och inte "manus" eller "text" eller "romanprojekt"). Bland annat Bokslukare, Vargnatts bokhylla och C.R.M. Nilsson rapporterar att de fått den. Hoppas att de gillar boken!

Nåväl: Låt förnuftet fara!

Henrik Johansson romandebuterar i maj 2013 med köksdeckaren Av kött och blod. Han arbetade som kock i flera år innan skrivandet tog vid. Han skriver krönikor i Arbetaren och har publicerat noveller i tidningar och i antologierna Världens Ende 2 och 3 samt Landet som sprängdes. Han skriver även dikter och recensioner. Henrik har gått Författarskolan på Lunds universitet.

Det började med ett missförstånd. En redaktör frågade om jag kunde skriva något om arbete till en antologi. Hon ville ha en artikel, jag skrev en novell. Den novellen är nu en blodkropp i min roman: Av kött och blod.
Att skriva facklitteratur är att hålla sig till en bestämd form, ett visst språk och att hålla sig till sanningen. Ljugandet gav mersmak. Det var betydligt roligare att skriva skönlitteratur.

Att skriva skönlitteratur var, ekonomiskt sett, ett oansvarigt val. Jag var föräldraledig från mitt jobb som kock på ett av Malmös hotell. Jag var 36 år gammal och hade aldrig skrivit skönlitteratur. När min son började dagis gick köksmästaren inte med på att ge mig mer timmar på dagtid vilket skulle innebära att jag knappt skulle träffa min pojke. Jag sade upp mig och skrev en roman istället för att harva vidare i restauranggruvan. Idag, drygt tre år senare, är det dags för utgivning.

Det första utkastet tog tre månader att skriva. Det var kanske för snabbt. Jag hade läst att Jan Guillou skriver tio sidor om dagen och bestämde mig för att skriva fem. En granne hävdar att Jan kan skriva så snabbt för att han har så korta armar. Orden har kortare väg att färdas mellan hjärnan och fingrarna.

När någon frågade mig vad jag skrev på rodnade jag och svarade något i stil med: en roman som utspelar sig på en restaurang i Malmö, eller bara: en köksdeckare. Det var skamligt att svara vad jag egentligen skrev på. Ett sådant svar hade låtit helt idiotiskt. Så jag brukade fega och inte berätta att jag skrev om en restaurang där personalen bygger en golem av kött och charkuterivaror, att denna golem är historiens mördare.

Alla har sagt att det är oförnuftigt att inte hålla sig till en genre. Och jag försökte verkligen hålla mig till en genre ibland. Men det blev inte så. Någonstans i brytpunkten mellan deckare, skräck och arbetarlitteratur. Det var där jag, eller snarare romanen, hamnade.
Inför den här artikeln öppnade jag det första utkastet. Färdigställt den 21:a april 2010. Citatet som inledde berättelsen är från konstnären Goya:
                      När förnuftet sover skapas monster

När människor propagerar för läsande eller skrivande av förnuftsskäl blir jag alltid provocerad. För mig är det något som går ut över detta rationella samhälle. Något jag gör trots att jag inte behöver det, ett irrationellt ekonomiskt val. Jag läser och skriver för att jag vill det. Punkt slut.

När det var dags att skicka in manuset till förlag var jag förnuftig och skickade in en förkortat version där inget övernaturligt förekommer. Ett rent realistiskt arbetarlitterärt verk. Obefläckat av blodfläckarna från ett magiskt monster, en grotesk köttgolem. Jag gick på bättre vetande och följde inte min ursprungliga idé. Jag snubblade på ett större förlags mållinje och fick refuseringar över hela linjen. Jag var besviken. Både över refuseringarna och över att jag inte skickat in det manus som var tokigast och bäst. Jag hade inte trott på min egen idé. Jag hade visserligen skrivit något diffust i följebrevet om att det fanns en längre version också, men naturligtvis frågade ingen efter den versionen.

På bokmässan 2011 träffade jag Federativs Förlag. Ett förlag jag räknat bort då de inte ger ut skönlitteratur. Trodde jag. De var intresserade av att ge ut Av kött och blod: med eller utan monster. Valet var lätt: jag ville ha det genreöverskridande, jag ville ha det orealistiska, det oförnuftiga i en golem av kött i ett malmöitiskt restaurangkök.

Och det är mitt råd till alla debutanter in spe: tro på galenskapen, låt förnuftet fara.
När förnuftet sover skapas monster.

Releasemingel i Stockholm

Äntligen är Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod färdig och detta ska givetvis firas!

Kom förbi Nada på lördag och kolla in den nya boken! Vi på Federativs och författaren Henrik Johansson kommer givetvis vara där. Ta något att dricka, lyssna på grym musik och peppa inför spännande läsning! Perfekt uppladdning inför kvällens andra fester.

Hoppas vi ses!

/Federativs Förlag

PÅ NADA BAR, ÅSÖGATAN 140, LÖRDAGEN DEN 4:E MAJ KL 18:00.

Om Av kött och blod:

"På en rostfri arbetsbänk i ett restaurangkök i östra Malmö låg en golem: en stum, stark och själlös varelse skapad av människohand, byggd av kött. Köttmonstret väntade. En av restaurangens anställda skulle mördas.
Tempi Moderni går med vinst, men det räcker inte. Ledningen vill ha mer. Tempot höjs och inte en krona spenderas i onödan. Med kniven mot strupen blir personalens motstånd hårdare och hårdare. Till slut finns det ingen väg tillbaka.
Av kött och blod är en nyskapande blandning av arbetarroman och deckare.

Henrik Johansson föddes i Dalsland 1973 och har bott i Malmö sedan 1994. Han har bland annat jobbat på bageri och tio år som kock. Henrik skriver regelbundet krönikor i Arbetaren och har publicerat dikter och noveller i bland annat Folket i Bild och Världens ende. Av kött och blod är hans första roman.

Med efterord av Kristian Lundberg.

Evenemanget på facebook.