Läskramp

Fredag  och bokbloggsjerka. Det vill säga: en massa bokbloggare svarar på en fråga ställda av Annikas litteratur- och bokblogg, och denna helg är frågan:

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Ja, det händer egentligen ganska ofta. Dock ska sägas att jag läser väldigt mycket, eller arbetar med text kanske jag ska säga. Jag skriver själv, korrekturläser, läser för att ge respons, läser facklitteratur, läser skönlitteratur för "nöjes skull" och för att se hur olika författare löst ett specifikt problem eller bara för att se lite på deras stil.

Men det händer ganska ofta att jag inte är fast i en bok. Jag är nog ganska kräsen. För det mesta lägger jag då boken eller böckerna jag läser åt sidan och hittar något annat. Jag märker ofta, efter kanske 50 sidor, om jag kommer läsa ut en bok eller inte. Nu senaste plockade jag upp Blodets meridian av Cormac McCarthy och där fastnade jag snabbt. Jag har väl läst halva nu och tror nog jag läser färdigt den i helgen. Det är en mörk historia med mycket våld som utspelar sig i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet.

Cormac - en droppe levrat blod i en rosafluffig samtidsprosa

Dikt i Arbetaren

Idag publicerar Arbetaren en av mina dikter: Moder känd. Läs den här eller på bloggen. Gillar du den så dela gärna på facebook eller twitter.

Jag har haft ovanligt svårt att döpa just den dikten, och den har haft tre namn: Moder känd, Fränka död samt Bläck och blod. Jag tar tacksamt emot synpunkter på vilken titel som är bäst (eller förslag på nya ...)

Diktens kollektiva huvudpersoner är en statarfamilj i Västergötland och dikten sträcker sig över hundra år. Bägge sakerna är ovanliga när det gäller dikter.

För den som är intresserad av statare kan jag rekommendera vidare lästips från Statarmuseets boklista. Besök gärna museet också, det ligger i Skåne (där det mot slutet fanns flest statare, denna form av halvslaveri avskaffades skamligt nog först 1945). Museet har extra mycket aktiviteter under februarilovet.

Suntak gamla kyrka

Dagens länktips: 284 citat om skrivande.

Så gör jag: Bodil Malmsten - en icke-recension

Så gör jag,

Bodil Malmsten

Till måndagen har vi Mot fyren, Det öde landet, Duinoelegierna och Processen. Till tisdagen skall vi ha läst stycken av På spaning efter den tid som flytt, Mannen utan egenskaper och Odysseus. Föreläsaren säger att var och en av verken hade behövt en kurs på fem veckor. Onsdagen är lite lättare: tills dess ska vi ha läst Ursonate och A Novel of Thank You. Under lunchrasterna skriver jag en krönika. På tisdagen kommer ett mejl om att vi skall läsa Bodil Malmstens bok. Man ser spåren av avantgardismen och modernismen i hennes verk. Det känns förutsägbart, som om jag läst det förut, som om jag varit med om det här förut. Jag sitter på ett antikvariat och skriver. En man står framför mig och pratar med mig. Han pratar om att Jan Johansson, efter sin död, talade med Georg Riedel och att Riedel spelade ståfela. Det ska vara modernare jazz än så, enligt mannens smak. Mannen har aldrig fått ”nuppa” trots att han är fyrtio år. Han vet inte hur han ska göra för att få någon att nappa. Skrivandet och pluggandet känns som någon slags frilanstillvaro. Jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra. Två ”knoddar” som mannen jag försöker ignorera säger, och Litteraturvetenskap och Författarskolan samt en del föreningsskit och nu säger mannen att man vet vad det handlar om med Oidipuskomplexet. Egentligen borde jag skriva om Bodil Malmstens bok: Så gör jag. Idiot som jag är sade jag åt kulturredaktören på Arbetaren att jag kunde skriva en recension också. Mer arbete. På sätt och vis kan jag sympatisera med idén om att förena liv och skrift men om jag nu råkar vara så outsägligt ignorant att jag inte bryr mig om vilka blommor Malmsten har på sitt skrivbord? Jag försöker tänka mig om jag skulle haft någon nytta av hennes bok när jag själv började skriva, när jag säger det så är det som att jag skrivit väldigt länge, och det kan jag ju omöjligt veta. Kanske. Jag hade nytta av Kings bok. Mannen har opererat sin hjärna i Lund. Jaha, har vi inte alla det? Malmsten skriver ”på liv och död” och ibland går skrivandet in i ”helvetesperioder” och ibland har hon ”flow”. Jag undrar om mannens keps var tänkt att dölja ärren efter hjärnkirurgin. Han började med att prata om Arne Anka. Osäkert varför. Hjärnkirurgin var allt för uppenbar, med eller utan keps. Pluggeriet liknar kanske det affektiva, känsloarbetet, i vård, omsorg och detaljhandel. Eller snarare underbemanningen inom dessa branscher. Jag har både kompetensen och intresset att sätta mig in i texterna och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar. Men jag har inte tid. Det känns som om jag oavbrutet fuskar, trots att jag fuskar mindre än de flesta andra. Alternativet till att fuska är att arbeta ut sig. Vilket naturligtvis är totalt oansvarigt både mot min familj, mina ”arbetskamrater” och mot mig själv. Jag försöker stänga ute mannens röst ur huvudet men han äger en idiots envishet. Avundsvärt. Malmstens bok påminner om de kokböcker jag hatade som kock och nu bara föraktar. Jag uppskattar de tjocka kokböckerna med många recept, som till exempel Det goda franska köket och Vår kokbok. De med stora bilder och få recept kan jag inte med. Människor lagar mindre och mindre mat och köper mer och mer kokböcker. Sanningen att säga är jag mer intresserad av Jan Johansson än den oskuldiga mannen, jag borde frågat vad Jan sa till Georg. Han gick. Nu kanske möjligheten för alltid är borta. På mejlen kommer ett erbjudande om att sälja texter till ett lägre pris än jag redan säljer dem för. Det är formulerat som ett lysande erbjudande. Sättet att formulera sig på är i sig genant och tidstypisk. Malmstens bok är ingen bok för kockar utan för de som är intresserade av att laga festmåltider en gång varje halvår. Dess utseende och att den släpps nu ger intrycket av att Modernista har tänkt sig att den skall vara en julklapp till fyrtioåriga släktingar med skrivintresse. Själv fyller jag fyrtio i januari. Den kan ligga framme på någon synlig plats, som på en möbel vi inte har, och man kan ta upp den och säga ”Skriver du? Vad roligt!” De små uppmaningarna om att man kan googla saker är idiotiska. En positiv tolkning är att det ska vara en dialog med läsaren. Antingen skriver man ut allt som behövs i boken eller så litar man på att den blivande författaren är smart nog att inse att man kan googla saker man inte vet. Under utbildningarna behöver vi inte uppmanas till att se varandra som blivande nätverk och oss själva som varumärken. Det förstår man av samhället man lever i. Vi kanske kommer förlägga, recensera, kritisera, respondera varandra i framtiden. Bäst att hålla sig väl med alla. Bäst att inte kritisera Malmsten om jag vill skicka ett manus till Modernista någon gång i framtiden. Men ändå tryggare än att kritisera Bonniers. Mannen med hjärnan pratade om att Arne Anka hade blivit stämd av Disney. Själv skulle han till det sociala. Ibland blev han så arg att han var sugen på att ta till nävarna.

Så gör jag på Adlibris och Bokus. Recenserad av Bernur, samt Processen.

Böcker om läsande

Fredag är bokbloggsjerka - Annika väljer en frågeställning att svara på och en mängd bloggare svarar, diskuterar och kommenterar. Helgens fråga är:

Det finns en uppsjö av böcker om skrivande men kan du tipsa om en bok om läsande?

Javisst kan jag det! Men inte om enbart läsande.

Jag kan varmt rekommendera Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz, vilken jag skrivit en recension om. Så här säger Olof själv om boken: ”Vad det är frågan om är iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet. Skärvor blott.”

Lagercrantz var (i första hand) litteraturvetare och litteraturkritiker, och det är ur den synvinkeln han skriver och läser. Jag citerar en bit ur min recension:
"Läsande och respons

Lagercrantz har en hel del att säga om läsande, men inte specifikt om respons. Dock är han ovanligt klar när det gäller läsandet: ”Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam och klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text.”

Ju fler gånger man läser en text, desto mer hittar man. En första läsning ger något annat än en andra. Speciellt biten om att samtala med författaren gillar jag. Min egen läsning blir lätt alltför kritiskt, det tycks mig som att jag ser felen först, och ibland måste anstränga mig mer för att se författarens intention och textens potential.

Ska man leta efter en nackdel med metoden är det väl krocken med verkligheten. De flesta fackfolk, i synnerhet kritiker och recensenter, har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att göra som Lagercrantz och läsa Mörkrets hjärta tio gånger.

Ett annat sympatiskt arbetssätt han rekommenderar är att låta dikten stå i centrum, inte diktaren: det är texten vi diskuterar. Lägg sympati och antipati åt sidan, uppfatta inte allt som självbiografiskt.

En sak han varnar för att dock att analysera ett författarskap medan författaren fortfarande är i livet. Sympati eller vilja att gå i polemik riskerar att fördunkla analysen."

 

En skönlitterär bok som tar upp läsande och litteratur ur ett samhällsperspektiv är Fahrenheit 451 (den temperatur på papper självantänds) av Ray Bradbury (vila i frid). Jag läste den för säkert 20 år sedan och tyckte då den var fruktansvärt bra, det kanske stämmer också!

Fahrenheit 451 skildrar ett samhälle där litteratur är förbjuden och "brandkåren" åker runt och eldar upp böcker.

Jag vill passa på och efterfråga andra böcker också: handböcker i skrivande som tar upp miljöbeskrivningar på ett bra eller dåligt sätt, bara de tar upp dem! Tack på förhand!

Poesi: Mjukvara / Associationer till Freke Räihä

En av mina mer okonventionella dikter. Den publicerades för några dagar sedan hos Ichii

Mjukvara

Det innersta. Dataspråk – inloggning/födsel.

De? – vilka är märgen och accessoaren – mitt och periferi.

(Bestämning/identitet/person)

Hinnan – öga? Muskelhinna – konflikt – enhet och dualism – dialektik.

Benen, på väg. Determinism? Slut/styrd. Konflikt med hinnan, klimax.

Historiens nedtecknande.

Exposition, ensamhet, outtalad konflikt, naturlagarna?

–

Syntax: fel byggnad/struktur.

Cancer – kroppen som förråder sig själv – blir sjuk.

Synlighet, ärr, ristat i kroppen, inlogg igen, struktur.

Tvål – upprepande – död struktur monotoni?

Mekano? Viltstråk – motorväg, landsbygd färd. Ensamhet, karta.

Lösenord, repetition, skrivande.

Riktning (exempelvis lösenord) – ensamhet som riktning.

Institution, ser sig själv fast är inte sig själv. Sparar.

Obehag – övervakning, oåtkomligt, inget försvinner, statisk stat (död) – fåglar ovanifrån.

Struktur nerver? Livströtthet. Man går mot historien.

Rundgång, inte framåtrörelse (informationsteologi).

Formulär – upprepning, förstelning.

Upprepa – repa upp. Framåtslag, mellanslag, sedan tillbaka. Man väntar slag.

Huvudvärk, tillbakablick, missförstånd? Byråkrater – fåglar? Flugor; fågelmat.

Tillbaka till en utgångspunkt. Reset.

Det kursiva ger intryck av dialog eller envägskommunikation. Psykologsoffa, stillhet, vila, kontemplation. Ingen rörelse. Något tilltvingat.

Ytlighet, inget förändras. Man måste tro (på samhället/institutionerna?) för att överleva.

Rotlöst, rastlöshet.

Speglar av ingenting, återkastar intet.

Deltagande i ett skådespel, till synes oändliga möjligheter men i verkligheten tätt beskurna (biologiskt liknelse, tänkte inte på det först).

Du-tilltalet. Sammanhanget som ett måste eller en möjlighet. Villor – synvillor – spegelbilder.

Plikt/nöje. Vi har inget val. Finns det något mellan raderna? En väg ut?

Ekorrhjul. DNA – det lilla i det stora.

Rörelse, dialog, spådom?

Mänskligheten, död som mänsklighet.

Upplösning, ogreppbart.

Visst finns det något kursivt med sand; flytande, mjukt. Från salt till sand. Systemfel – grus/sand i maskineriet.

Något är fel, väntar på att processen ska startas om. Lära sig själv.

Kontemplation – väntan, tillbakablick. Pröva annat.

Ärr/inristning i slutstycket, igen. Uppställning, trasiga figurer/strukturer.

I kroppen – inkorporerad. Isolation utan självständighet.

Läser ”ärla, pärla”. Slitet papper, sliten hud.

Problem i processen (rörelse, ett system, en byråkrati på väg att krascha). Ytlighet i strukturerna.

Störning. Närhet. Beröring. Isolering bryts – kapitalism/övervakning som sjukdom/religion.

Lösningarna är problemen, eller ger nya problem. Symptom/sjukdom. Ensamhet igen.

Tid som avstånd, ”räknar sekunderna vi är ifrån varandra”.

Klassamhälle, det är inte det att systemet har fel och brister, systemet är felet.

Samhällsavtal – konsensus som tvång. Inga fria avtal. Motstånd?

Är vi flugorna? Flugornas Herre – barbari. Suger i sig tårar. Flugor i hästögon.

Blindtarm. Upprepning. Ge uppgifter för att skapa en användare.

Identitet/användare.

Utan interaktion är allt dött.

Motvikt/motstånd. Verklighet versus yta. Skruv-mutter interaktion.

Huden som karta. Yta/karta/hud.

Inget är unikt, allt upprepas och har redan gjorts.

Döden är enda sättet att komma ur ekorrhjulet.

Konflikt mellan yta/inre. ”Jobba på”, ifrågasätt inte.

Det yttersta/innersta.

Loggar ut.

Stänger alla öppna program, avslutar operativsystem och terminerar användaren.

Longitud, latitud. Grader, geografi. Riktning, rörelse.

Kärnkraft igen? Sannolikhet. Systemet/lögner.

Rörelse/motstånd/virus. Samhällskropp. Fysisk, organisk historia. Spjälka – bygga upp, reparera, DNA.

Finns det en ytterkant? Man går mot horisonten, men kommer man dit?

/Henrik Johansson

Associationer till Freke Räihä

Den dikt du just har läst är resultatet av ett fenomenalt icke-kreativt arbete. Den saknar stil, mening, intention och budskap. Dikter av samma slag har säkerligen skrivits innan, även om jag är för obildad för att känna till det. Den har bara en mottagare: Freke Räihä. Jag kallar den dikt, i brist på bättre ord. Avsaknaden av stil, där stil är förstått som ett resultat av medvetna val när det gäller ord, meningsbyggnad, användning av skiljetecken och mycket annat, är inget medvetet val, då hade det varit stil. Som medelålders oförstörd mellanmjölksprosaist fick jag den uppgiften att responsläsa ett ofullbordad verk av nämnde Räihä. Jag läste och skrev ner mina associationer och det är dessa associationer som blev dikten. Den tillkom arton månader innan jag började förstå något om det historiska avantgardets arbetsmetoder. Jag är förmodligen ute på hal is. Jag vet inte ens om t ex surrealisterna gjorde någon form av associativ diktning. Frank O'Hara skriver i Personism: A Manifesto: ”one of its minimal aspects is to address itself to one person (other than the poet himsel)”. Jag riktar icke-dikten till Freke Räihä, associationerna skrev ursprungligen till honom och enbart till honom. Jag har inga intentioner om att han (än mindre någon annan) skall ”förstå” något av texten. Det finns inget att förstå: det är ingen rebus. Orden representerar inget annat än sig själv, det finns inga symboler, ingen abstraktion, inga metaforer: skulle det existera är det för att min hjärna tänker i stelna metaforer, det är utan min intention, jag har inte haft någon intention. Om någon, mot min icke-intention, skulle finna någon mening i tecknen är det helt en skapelse av den personen. Jag avsäger mig allt ansvar. Men nu är hjärnan funtad så att den söker mening och bygger ihop ord till meningar, att den fyller i vad den upplever saknas. Naturligtvis gör min hjärna det också. Min läsning, mina associationer, till Freke Räihä är påverkade av min förförståelse av honom, min förförståelse av poesi och text, hur ringa eller stor den än må vara. Med andra ord: dikten kan ses som Freke Räihäs verk filtrerad genom Henrik Johanssons hjärna.

Jag kommer aldrig skriva någon liknande dikt. Skall jag någon gång i framtiden påstå det är det lögn och förbannad dikt. Eftersom jag skrev ner dessa associationer utan intentionen att det skulle bli en dikt och utan tanke på att publicera dem offentligt kommer jag aldrig kunna göra om det, med det undantaget att jag drabbas av minnesförlust. Skulle jag idag sätta mig och associera kring en dikt skulle jag veta att jag redan gjort det förut och ha en framtida eventuell publicering i bakhuvudet. Resultatet hade blivit något helt annat. Resultatet hade också blivit något helt annat för att min hjärna inte är samma hjärna som den som för arton månader sedan associerade till Freke Räihäs verk, vi förändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Dadaisterna skrev för knappt hundra år sedan ”att sitta stilla på samma stol ett ögonblick betyder att riskera livet”. De behöver inte oroa sig. Världen förändras dagligen, vi också. Att idag upprepa avantgardets praktiker innebär att få ett annat resultat. Att äga en genial individuell stil är grunden för ett framgångsrikt varumärke. Att som författare idag sakna stil är att inte vara författare och den dikt som saknar stil är ingen dikt. Bara ord.

Två av mina andra dikter med mer historiskt tema:

Fränka död

Måns Lilja från Kalvsvik

 

Dikt: Måns Lilja från Kalvsvik

I senaste numret av Föreningen Arbetarskrivares medlemsblad publicerades en av mina dikter. Den finns att läsa här nedan:

Måns Lilja från Kalvsvik

Så varför måste jag gräva upp Måns Liljas lik?

Ligger inte hans multnande rester bättre i Finlands mull?

Så varför förbittras jag av en död kungs krig?

Ligger inte de döda bättre i frid?

Det gnager i mig. Där har du svaret.

Det gnager i mig att jag är Liljas kött och blod.

Det gnager att svenska soldater kämpar i Afghanistan när min släkting dog i gustavianska kriget samma år som franska revolutionen istället för att storma Stockholms bastilj stupar Lilja av rysk kula, bajonett eller något annan patriotiskt.

Det förbannade klasshatet drar näring från historiens indelta smålänning och

familjen han lämnade bakom sig.

Vore det inte bättre att se framåt istället?

Det lättar.

Det lättar att ge den namnlösa soldaten namn.

Jag gräver upp hans lik och säger:

Måns Lilja från Kalvsvik.

I övrigt har SkAlla kärlekstema just nu. Kika in för dagliga dikter.

Bokbloggsjerka

Fredag är bokbloggsjerka, och idag är frågan:

Följer du någon utländsk blogg? I så fall vilken/vilka?

Svaret är kort och enkelt: Nej.

Jag måste erkänna att den hemsida jag kollar oftast är NHL - dvs hockey! Jag inleder nästan varje morgon med att kolla min mejl samt nattens hockey.

När det gäller litteratur så läser jag nästan allt som bernur skriver, lite mer oregelbundet läser jag Rymden och Ichi.

Den senaste nyheten jag läste som var någorlunda internationell var en notis om tidigare opublicerade texter som Virginia Woolf skrivit till en yngre släktings "familjetidning". Läs den på Guardian.

Att laga mat till anorektiker

Senaste krönikan i Arbetaren:

LO slår ett slag i luften

Åtta av tio svenskar är emot att kapitalister skall kunna tjäna pengar på vård och omsorg. Pressade av den opinionen har LO delat ut ett mäktigt slag i luften: kommuner och landsting styrda av högern eller högersossar ska kunna strunta i det. Mitt tillägg till debatten får i dag bli att dela med mig av mina erfarenheter.
Mitt första jobb som nyutbildad specialkock var att laga mat till patienter med ätstörningar: anorektiker och bulimiker. Kokerskan jag vikarierade för förklarade att jag inte fick ta kritiken personligt, och att vissa rätter var svårare än andra. Min oxbringa med pepparrotssås är nog än i dag den minst populära rätt jag någonsin lagat. Hade det varit i dag hade min arbetsgivare, med nyspråk, kallats ”välfärds­bolag”. På den tiden var det helt enkelt ett privat företag som hade vunnit upphandlingen. Och som alla vet vinner man upphandlingar inom vård och omsorg genom att erbjuda mest för minst pengar. Hur det går ihop är det än i dag ingen som vet. Fast går ihop gör det ju, för ägarna i alla fall.

Arbetet var inte speciellt svårt. Det var ungefär 15 patienter, samtliga tjejer, som var där på dagtid och under den tiden skulle de ha frukost, två mellanmål och lunch. Som professionell kock är det ganska få att laga mat till, vilket var bra: då hade jag mer tid att få maten att se snygg ut och bli god. Det var snygga kontorslokaler som var centralt belägna. Vilket betyder att det inte egentligen var en bra lokal att laga mat i. Torrförrådet låg i källaren. Det var det enda jobb jag haft där man skämtade om kognitiv beteendeterapi på firmafesterna.
Allting flöt på. Jag lagade mat och tjejerna fick förtroende för mig efterhand. Ingen mer oxbringa. Till slut blev det dags för ny upphandling. Den förlorade man. Konsekvenserna för patienterna blev att de skulle till nya lokaler i en ny stad, få nya terapeuter, nya rutiner och nya arbetsmetoder. Jag sökte jobbet som kock där också, men ville inte att en del av min arbetstid skulle gå till pedagogisk matlagning. Jag har ingen pedagogisk utbildning och var ärligt talat inte speciellt sugen på att laga mat tillsammans med patienterna med ätstörningar.

Det jobbet är min enda erfarenhet av att jobba i en upphandlad verksamhet, och folk brukar ha mycket frågor när jag berättar om att jag lagat mat till anorektiker och bulimiker. Kvar från jobbet har jag en massa historier och vetskapen om hur jävla dumt det är med privatiserad vård. Det innebär sämre förhållanden för de anställda, ett osäkrare jobb. Och för en patient med skört psyke kan det betyda att hela deras tillvaro slits sönder. Det finns en anledning till att åtta av tio svenskar är emot vinster inom vård och omsorg.

April är den grymmaste månaden

Det ser ut att bli så.

Jag kommer delta i den socialistiska litteraturfestival som Amalthea Bokkafé bjuder in till helgen 5-7/4 och kommer samsas med tungviktare som Nina Björk, Kajsa Ekis Ekman, Liv Strömqvist, Salka Sandén, Lidija Praizovic, Magnus Nilsson, Jenny Wrangborg, Maja Hansen, Dotterbolaget, Ulf Stenberg och Emil Rosén från Fryshuset, Paula Mulinari, Frances Tuuloskorpi, Malmös Feministiska Nätverk.

Och på tal om Frances Tuuloskorpi så skall Hopsnackat bli teater och kommer att ha premiär i april. Jag har haft äran att vara med på en repetition och lovar att det kommer bli fett.

Teatermänniskor gör teatersaker

Mars lovar också en del. På Lunds stadsbibliotek kommer det vara en utställning om klass och litteratur med film och föredrag av bl a Victor Estby, Torgny Karnstedt och Cecilia Persson.

Min Dagerman-magnet

Det är fredag, det är bokbloggsjerka, och denna gång är frågan:

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag äger gärna mina favoritböcker. De behöver inte vara i någon speciell utgåva eller gott skick, men jag gillar att kunna plocka ner dem från hyllan och bläddra i dem.

Utöver det är nog det enda föremål jag har en magnet som jag köpte på bokmässan för några år sedan, med ett citat av Stig Dagerman:

Som barn är man alltid diktare.
Sen blir man avvand,
i de flesta fall.