Conan och Esaias Tegnér

Tro det eller ej, (dåligt början, jag vet, det låter som jag ljuger ...) men dessa två litterära storheter har, tillsammans med min svenskalärare i gymnasiet, varit med och format min syn på kultur.

Idag läste jag den glada nyheten att Arnold Schwarzenegger tackat ja till ännu en Conan-rulle. Jag har länge varit av åsikten  att han ska sluta fuska med politiken och svinga svärd. Jag gillade de första filmerna skarpt och har faktiskt svårt att se någon annan i rollen.

Tillbaka till gymnasiet: vi skulle, efter fritt val, läsa och recensera en bok. Jag valde Conan (på engelska). Betyget blev en tvåa. Jag kunde faktiskt inte komma på någon annan orsak än att det skulle vara fulkultur. Med kall beräkning valde jag nästa gång Frithiofs saga av Esaias Tegnér. Min lärare blev mycket exalterad över valet. Betyget blev en fyra. På detta sorgliga vis lärde jag mig skillnaden mellan fin- och fulkultur. Jag lärde mig också att Esaias nog slog Robert E Howard när det gällde versmått medan Robert E Howard nog slog en bättre upper-cut (inte helt oviktigt när det kom till stridsskildringar, något bägge två skrev).

Lärdomar av det? Tja, förutom ögontjäneri, något ibland nödvändigt i detta samhälle, lärde jag mig ett förakt för det som betraktas som finkultur. Jag lärde mig att det kanske finns bra och dålig litteratur, men att det framförallt finns en uppfattning om bra och dålig litteratur.

Nå, just nu sitter jag och lyssnar på Jan Johanssons underbara Jazz på svenska (finkultur?), tidigare idag lyssnade jag på Ronka av Perverts (fulkultur?) så jag tror inte jag bryr mig så mycket om vad folk tycker.

Arnold är mannen till höger.

Underkänt i betygsättning

 I helgens bokbloggsjerka frågar sig Annika om vi betygsätter böcker och ber oss motivera varför.

Jag betygsätter inte och dels har jag nog inte riktigt det siffertänkande i mitt läsande. Jag har väl något slags omdöme i huvudet efter jag läst en bok, men känner inget behov av att sammanfatta det i en siffra. Dessutom finns det så mycket som kan vara bra och dåligt: en del böcker har en lysande intrig och usla dialoger, andra har fina miljöskildringar men karaktärer som ser ut som sämre pappfigurer.

Joseph Conrad

Igår avslutade jag Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Den var mycket bra, men karaktärsskildringarna är inget som jag kommer läsa om den för. Men i sin tid var den nog unik i sitt sätt att presentera en omvärldsanalys, sätta fingret på det problem kolonialismen var och är, att genom miljöskildringarna skapa en känsla av förlamande arrogans och hur moraliskt korrupt den blir som inte måste stå till svars inför någon annan. Att försöka sammanfatta det i ett betyg 1-5 är för mig en övermäktig uppgift. 

För den som vill titta på mina vackra fötter rekommenderas det här inlägget om mitt besök hos Doktor Fisk.

Doktor Fisk: mina fötter på spel för litteraturen

"Det är inte larver som äter på ditt döda hy bokstavligt eller som leeches eller bin som kan bota vissa aliments av antingen suga bort som en vampyr eller begå självmord, "Kamakaze" stil."

"Denna fisk förment samtidigt släpper någon okänd enzymatisk sekretion och ditranol, en del av dermatologiska krämer användes för att förbättra hudens villkor genom att normalisera sitt pH och hjälper nya hudceller generera lite snabbare än vanligt.

Den ända bieffekten av detta är skratt och skönhet e det ursprungliga form."

 

Ja, exemplen ovan från Doktor Fisks broschyr lovar gott. Jag går på Författarskolans tredje år, magisterexamen, och en av de tyngre uppgifterna genomförde jag idag: att pröva något vi aldrig tidigare gjort. Jag fegade väl ganska hårt och gick på skönhetsbehandling (jag har varit hos frisör, men där går min gräns).

Nu är mina fötter väldigt lena och fina. Det var ganska kittligt, annars angenämt. Av någon anledning verkade de små liven föredra min högerfot.

Jag har inga egentliga belägg för det, förutom min ryggradskänsla, men när jag satt i massagestolen innan själva fotbadet fick jag en förnimmelse av att den inte var helt mekaniskt utan att en mycket hårdhänt dvärg var instängd i stolen. Men det kan som sagt vara helt fel.

Hermann Hesse om Franz Kafka

Angående mitt förra inlägg: Att förstå

Kafkas berättelser är inte avhandlingar om religiösa, metafysiska eller moraliska problem, utan diktskapelser. Den som är i stånd att verkligen läsa en diktare, nämligen utan frågor, utan att vänta sig intellektuella eller moraliska resultat, helt enkelt beredd att acceptera vad diktaren har att bjuda – åt den läsaren skänker dessa verk på sitt språk varenda svar som han bara kan tänka sig.

  Hermann Hesse

Att förstå

Jag fick nyligen hem Skiftande speglar av Crister Enander, jag gillar mannens recensioner och blev inte besviken. I en del av boken skriven han om olika författare och mellan Kafka och Dostojevskij (tror jag, det finns sovande personer i rummet där boken ligger) är Daniil Charms inklämd. Det är det första jag läser. Trots att jag närmast blev irriterad av Charms texter, trots att jag avgudar (ja, det är lite genant, men så är det faktiskt) Franz och Fjodor.

Ett par dagar senare läser jag ett inlägg om teater på Rymden (idiotiskt nog kan jag inte hitta inlägget, därför rekommenderar jag läsare att surfa runt och läsa allt möjligt på den utmärkta sidan). Författarinnan till inlägget menar att en uppsättning bör stöpas om till att bli mer samtida (som jag minns det). Jag är tveksam.

Mitt i de här veliga linjerna finns en punkt. Man kan säga att jag läser för att förstå. Inte nödvändigtvis medvetet. Jag letar inte alltid aktivt efter någon mening, så läste jag alltid poesi för något år sedan, jag trodde den poetiska texten var en kriminalroman där jag skulle finna en mening, ett motiv och kanske en mördare. Nu försöker jag läsa poesi som om jag lyssnade på instrumental musik.

Daniil Charms fascinerar för att hans texter är så till synes nonsensaktiga. Jag är nämligen övertygad om att en av de fina grejorna med den mänskliga hjärnan är att den själva bygger broar, letar sammanhang och mening i all kommunikation. I en text bestående av slumpvis utvalda ord (jag menar inte att Charms valde slumpmässigt dock) kommer hjärnan försöka hitta mönster. Kanske är det också därför jag blir oerhört provocerad av övertydlighet, jag känner mig dumförklarad. Jag tror inte heller att man behöver ändra på drama: det blir aldrig bara en historisk form. Vi kan inte sätta upp en pjäs idag och tro att det är ett fotografi från en svunnen tid (åter en brasklapp: jag kan ha missförstått texten i Rymden). Åskådaren kommer själv "översätta" verket och göra kopplingen till samtiden, sin egen kontext, bedöma det efter egna erfarenheter.

För ungefär sju veckor sedan började jag läsa litteraturvetenskap. Vilket är intressant men för mig också innebär att jag varit tvungen att skriva en del facktexter: här uppstår en liten krock. I min poesi och prosa försöker undvika att skriva mina läsare på näsan och försöker inbjuda till öppna tolkningar (och blir glad när läsare "sett" sådant jag inte avsett) så bidrar den ansatsen i facktexter mest till förvirring. Där är jag tvungen att lära mig att uttrycka mig på ett sätt som minimerar chansen för att bli missförstådd. Nåja, det kanske ska gå det också.

Som en avslutning av denna essä-rant förbluffades jag över en del reaktioner på att Mo Yan fick Nobelpriset: somliga människor blir ärligen provocerade av att det är någon de inte hört talas om (de vill kunna briljera inför bekanta kanhända) och antyder att Svenska Akademin väljer något som är så svårt och udda som möjligt. Det kanske är så att alla mina generaliseringar här ovan är helt fel: människor kanske inte vill förstå, vill kanske inte söka någon mening (medvetet eller omedvetet). Nå, det får vara slut här, dock med en sista rekommendation: ta gärna en titt hos Fritz också och se hur han kombinerar bild och text. Och läs.

Helgens två snabba

I helgens bokbloggsjerka är det två frågor att besvara

Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?


Efter att ha läst de fem första sidorna av Mo Yans Vitlöksballaderna är jag kanske inte rätt person att svara på frågan, men det lilla jag läst ger mersmak. Historien rivstartar med att en bonde arresteras för att ha deltagit i en stormning av länsstyrelsens kontor (handen på hjärtat: har inte alla någon gång velat storma länsstyrelsens kontor?).

Jag vet faktiskt inte hur många böcker jag har i min läshög, något tiotal kanske. En del läser jag lite på halvfart, någon reportagebok bläddrar jag i ibland och en del ligger helt still. Sedan har jag en ännu längre att läsa-lista också. Det är närmare två sidor just nu.

För den som är nyfiken på skrivprocessen rekommenderar jag förra inlägget, som handlar om hur det gick till att skriva min senaste publicerade novell: Att skriva Expedition Federley.

"

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem."

Att skriva Expedition Federley

Something borrowed, something blue, something new, something stolen.

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem. Ingen dum idé, anser jag, men för att snurra ihop en berättelse kring såpan krävs något mer: en dramaturgi. Dokusåpor innehåller ju sin egen lysande dramaturgi, annars hade de inte varit så roliga att titta på: ett gäng halvstörda människor som tävlar mot varandra i en udda miljö. Jag var dock inte intresserad av att hela handling skulle utspela sig i tarmsystemet utan ville se på det omkringliggande samhället också: samhällskroppen som skapade den dokusåpa.

En av uppgifterna jag hade haft under tiden på Författarskolan var att skriva en början på en barn- eller ungdomsroman. Jag hade lyckats mycket dåligt med den uppgiften. Läraren som hade hand om uppgiften, den prisbelönte och erfarna Stefan Casta, gav mig dock den kanske finaste och ömsintaste sågning jag någonsin fått då han sa: Du har gjort en modig ansats.

Tvärsemot alla goda råd var min ”ungdomsbok” fullkomligt nerlusad med skumma politiska och litterära referenser, allegoriska undertoner, sarkasm och ironi. Därtill perspektivbyten och abstrakt dialogföring. Det fanns dock något som jag gillade med berättelsen: en dystopisk ton präglad av gråhet och melankoli (låter livat, eller hur?).

Berättelsen handlade om en ung kvinna, Irenka, som sållas fram som ett lovande författarämne och därmed får tillfälle att lämna sin arbetarklassfamilj för att gå på Lilla Författarskolan. Hon spås en lysande framtid om hon faller till föga för marknadens krav och riktar in sig på hästböcker och Thinspiration. Oh joy!

Ett gott råd som jag har läst (tror jag) var att man borde skriva sådant som man inte ville visa för sin mamma. Och jag satt faktiskt och skämdes när jag skrev om Fredrick Federleys ändtarmsöppning och tarmludd, så det var lovande. Till saken hör att jag hade börjat intressera mig för, men aldrig läst, grotesk realism. Grotesk realism beskrivs ibland som ett sätt att ta ner potentater och makthavare genom att beskriva deras sjukdomar, sexliv och generella kroppsfunktioner (med inriktning på odör och flytande avsöndringar) på ett synnerligen detaljerat sätt.

Det kom inte som en överraskning när två läsare oberoende av varandra nämnde Nikanor Teratologen (en fin komplimang, antar jag, men jag har ännu inte läst karln). Men jag tonade ändå ner det groteska, det blev för mycket tarmludd i det första utkastet, det skulle fan inte vara för roligt så när någon jämförde texten med Arthur Koestlers Nattklockan tolv på dagen (som har kallats ”semifiktion” om Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen) anade jag att jag började träffa rätt: jag ville ha en förlamande stämning av att klassresor bara är möjliga för den som är beredd att sälja sin själ, att på det stora hela erbjuder samhället bara tristess, valium och misär för det stora flertalet människor.

Liknandet med Östeuropa var viktigt. Det finns starka likheter mellan Stalins vidriga socialistiska realism och likriktningen i svensk samtidslitteratur (sug på den …). Den som vägrar falla till föga fastnar i förlagens Gulag – tystnad och isolering. Marknadsliberalismens auktoritära drag skrämmer mig mer än Bengt Ohlssons ”kulturvänster”.

Sammanförandet av det nattliga uppslaget och ungdomstexten räckte inte enda fram, och den trogne kuratorn, Freke Räihä, hjälpte mig på vägen med sitt lysande redaktörsöga. Han gav mig rådet att låta ”hjälten vinna eller förlora på sina egna villkor”. När samme man senare skrev att novellen "slår ut som en ros ur röven" ja, då förstod jag att jag träffat rätt.

Novellen Expedition Federley kan man läsa i Världens Ende #3.