Gör inte som Kafka!

Igår hittade jag den här mycket märkliga affischen i närheten av Folkets Park i Malmö. Jag har ingen aning om vilka som står bakom den. För mig ger den lite scientolog-vibbar, men någon som kan upplysa mig?

I alla fall, att ta Kafka som exempel ter sig lite underligt. Ja, Kafka jobbade på dagarna och skrev på nätterna. (För övrigt stavas hans namn med "Z": Franz). Förvandlingen är en av de bästa noveller jag någonsin läst, om inte den allra bästa. Så ungdomar, vad ni än gör: sov mer, annars kan ni skapa världslitteratur!

Den lilla texten längst ner är: Frans Kafka skrev sin världsberömda novell "Förvandlingen" på tre veckor. Då han jobbade under dagarna skrev han på nätterna utan att få någon sömn. Kafka led pga sin sömnbrist av migrän, stress, oro etc.

Ärlighet och kritik

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Först tänkte jag att det var en märklig fråga: den som är oärlig svarar väl kanske inte det i alla fall? Men det finns en del intressant att säga tycker jag.

Tidvis har jag letat efter en ton i mina recensioner/omdömen, och precis som alla andra har jag väl en åsikt om hur en bra recension ser ut. Jag gillar till exempel vad John Updike har att säga om litteraturkritik.

John Updike

Jag är ärlig när jag skriver, men jag uttrycker mig på ett helt annat sätt än om jag diskuterar en bok med en kompis, då är jag inte fjärran från att säga "Den är aptrist!" eller "Det är en skitbok för idioter."

När jag skriver är jag mycket noggrannare med att förklara varför jag tycker som jag gör: motivera min åsikt i texten. Sedan anstränger jag mig för att försöka se författarens intention, och utifrån det hellre fria än fälla: jag må kanske inte sympatisera med alla val författaren har gjort, men jag försöker förstå varför de är gjorda. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt snäll, men det kan ha sin bakgrund i att jag mest diskuterar text som är "work-in-progress": halvfärdiga manus, oavslutade texter.

När jag skriver skönlitteratur påverkas jag inte så mycket av vad jag läser, men när det kommer till recensioner och textanalys är det en annan sak. Här är mina texter kortare, texten påverkas i större grad av vad jag läser. Jag läste Olof Lagercrantz råd om att inte använda direkta citat och tänkte att det var jag ju tvungen att göra på ren trots, det var barnsligt tänkt och när analysen var skriven märkte jag att jag hade följt Lagercrantz råd. I den så kallade recensionen av Alain Robbe-Grillet hade jag redan från början bestämt mig för att följa hans stil, fast anlägga en humoristisk ton. När jag skrev om Bodil Malmsten blandade jag ”liv och skrift” och skrev allmänna tankar om annat och blandade in verkligheten på ett annat sätt än normalt, det blev mer som en anteckning i en dagbok eller logg än en normal recension.

Visst har jag vissa uppfattningar om hur en bra recension ser ut, men allt som oftast grips jag av texten, och det kanske inte är så dåligt det heller.

Och här är några av mina seriösare omdömen och analyser:

Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva

Alain Robbe-Grillet: Åverkan på en bok

Edith Södergran: Triumf att finnas till

Triumf att finnas till - Edith Södergran

Så, jag har precis avslutat kursen Den moderna litteraturen på Lunds Universitet. Det var intressant att läsa litteraturvetenskap. Under våren kommer jag bara läsa Författarskolans magisterkurs.

I litteraturvetenskapen läste vi verken som färdiga texter, till skillnad från i Författarskolan där allting läses i skrivprocessen och med ögat att det skall bli bättre.

En annan, inte obetydlig, skillnad är att man i litteraturvetenskap med gott samvete kan säga "så här skriver författaren för att han vill ha sex med sin mamma" (alltså en freudiansk tolkning). Det går inte riktigt hem i Författarskolan.

Men men, det var intressant att läsa litteraturvetenskap och det gav mersmak. Jag publicerar här en av mina tidiga diktanalyser, som titeln antyder Triumf att finnas till av Edith Södergran. Om inte annat så är det som författare intressant att se hur en analys går till (även om just den här diktanalysen så klart är ett riktigt förstling-verk). Analysen fick högsta betyg.

Tecken i tiden

Triumf att finnas till av Edith Södergran (1892-1923) är den inledande dikten i samlingen Septemberlyran och kom ut 1918. I den självbiografiska och världspolitiska kontexten kan man lägga att Södergran då var 26 år gammal och skulle komma att dö av lungsot endast fem år senare, familjen hade förlorat sin förmögenhet i ryska revolution, Finland genomled ett inbördeskrig och första världskriget var i sitt slutskede. Det är svårt att inte ha det i åtanke när jag läser dikten och kanske förklarar det delvis varför jag tolkar som jag gör. Men svaret på hur dikten kan tolkas måste sökas i de ord och tecken som utgör verkets skelett och kött. Min avsikt är att söka det ständiga, övergripande svaret på frågan: vad handlar dikten egentligen om?

Triumf att finnas till är stikiskt uppbyggd med endast ett ”halvt” mellanrum som undantag mellan raden som slutar med sol och raden som börjar med ”Tid”.

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Genom denna uppbyggnad visar Södergran, implicit eller explicit, att temat i stora drag hänger samman på samma sätt som tiden, livet och döden relaterar till varandra. Mellan solen/livet och tiden/döden finns en brytpunkt: ett halvt mellanrum, en kvalitativ förändring. Även diktens inledningen pekar hitåt:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,

Allting hänger ihop (och är en del av oändligheten).

Diktens första mening ovan avslutas med ett av diktens två frågetecken. Södergran är frikostig med andra tecken än bokstäver och använder tankestreck, utropstecken, frågetecken, komma och punkt. Jag skall återkomma till det, men frågetecknet sätter tonen för det i första meningen: vad fruktar jag? – är frågan som skall redas ut.

Det är logiskt att det halva mellanrummet som jag visade ovan svarar på frågan vad diktarjaget fruktar: tiden.

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Södergran arbetar med en del klassiska antiteser och symboler men ger en del av dem delvis nytt innehåll: tiden knyts ihop med natten (och kylan) och ställs på så sätt upp som antites till solen, som vi av naturliga skäl förknippar med värme och dag. Natten och kylan är klassiska antiteser till solen men att tiden knyts till de föregående är ett nytt grepp. Rent teoretiskt skulle ju tiden kunna knytas till solen då det är solens gång över himlen som markerar en dag, jordens rörelse kring solen representerar ett år.

Diktarjagets triumf är att finnas till, att leva, och det förstärks och förknippas genom diktens uppbyggnad (samt allitterationen mellan Triumf och Tid): triumfen står i kontrast till tiden. Versraderna där de är centrala ser ut på samma sätt och är därmed speglingar av varandra. Tiden som mördar och förstör. En enkel ordräkning visar också att orden ”sol/solen/stjärna/stjärnor”, ”tid”, ”triumf” och ”jag” förekommer så ofta, och på så centrala platser (till exempel som inledning i versrader där de upprepas) att det känns befogat att säga att de pekar ut diktens centrala teman.

Diktarjaget är en stjärna och står och går på solen, i kontrast till detta ”jag” står tidens ”du”: 

  Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

I versraden här ovan hittar man för övrigt diktens andra (av två) utropstecken. Jaget uppmanar, skriker om man vill, åt tiden att vika från henne. Det första utropstecknet kommer efter en rad som avslutas med diktens titel: triumf att finnas till!

Det här sättet att använda utropstecken förstärker ytterligare antitesen mellan du-tiden och jag-livet.

Genom att använda inrim (förvandlerska - förstörerska – förtrollerska) och allitteration (triumf gånger fyra, tid gånger fyra) lägger Södergran ytterligare tyngd på dessa versrader och de ord de innehåller.

Södergran upprepar ordet tid fyra gånger, och efter varje gång använder hon ett tankestreck. Med dessa litoteser öppnar hon upp för läsaren att själv fylla i vad som fattas. Det är tänkbart att hon placerar tankestrecken där för att poängtera att tid går, och vi inte vet vad som händer under tiden, det är något läsaren får fylla i själv.

Om man antar att diktarjaget är en kvinna så är både jaget, solen och tiden kvinnor: det är intressant och kan ses som en feministiskt antydan mot till exempel Moder Jord (i kontrast till en manlig solgud, ”Gud Fader” eller en allfader). Kopplingen mellan Moder Jord och solen dyker upp när Södergran använder sig av naturbesjälning i och med att solen talar. När Södergran jobbar så stark med antiteser som hon gör förvånar det lite att hon inte låter tiden eller solen vara manlig.

Temat i Triumf att finnas till är vår eller jagets svårighet att acceptera och övervinna vår dödsfruktan. Den tolkningen gör jag genom Södergrans upprepningar av diktens centrala ord, dels genom dessa ords placering och relation till varandra som antiteser. Vidare använder Södergran utropstecken, frågetecken och tankestreck för att markera diktens centrala antites – mellan jagets/livets/solens triumf och tiden/dödens obeveklighet.

Södergran börjar sin dikt med att fråga sig vad ”jag” fruktar och avslutar med att låta solen säga att det inte finns något att frukta; vi skall alla dö och bli en del av alltet. Livet är cykliskt, det svåra som människa är att acceptera det.

Och här en länk till Edith Södergran-sällskapet, kanske är jag en gammal folkrörelsenostalgiker, men de litterära sällskapen har en stor plats i mitt hjärta. 

Whiskykällaren

Novell publicerad i Arbetaren:

Jag lade på telefonen och pappa log och gjorde tummen upp.

”Jag tänkte väl det. Du ska vara jävligt glad över att få praktikplats hos Steiner. Han har stans största whiskykällare, nu när du är gammal nog att dricka whisky… Där har du mycket att lära. Vi sätter oss och firar med en pinne.”

Pappa och Steiner hade varit kockar tillsammans under lumpen och pappa hade bara gott att säga om honom. Han var en kock av den gamla skolan, som inte kompromissade utan alltid gjorde sitt bästa. Inte som de nya, plastiga restauranger där kockarna skickade ut skräp för att gästerna inte visste bättre. Att driva en restaurang var inte vilket företagande som helst, utan ett kall.

Efter lumpen hade pappa gått vidare till sågverket, han föredrog att äta mat, inte laga den, brukade han säga. Men han fick något sentimentalt i blicken när han talade om lumpen. Han hade uppmuntrat mig när jag berättade att jag ville bli kock.

På utbildningen hade Steiners något av ett mellanrykte. Det var inte det finaste stället, inte det sämsta heller. Lagom litet för att man skulle få göra det mesta, men kockarna var inte de bästa. Det passade mig. Det fanns något obehagligt med de elever som alltid ville till de finaste restaurangerna. De var klättrare och rövslickare. Ofta översittare. Jag visste att en del av dem kommit tillbaka från någon lyxkrog och stoltserat med sina nya kontakter, i verkligheten hade de fått skala potatis i åtta veckor.

Många av de finaste ställen saknade själ, det handlade om att snabbt skaffa sig ett namn och tjäna pengar. Jag ville hellre till ett genuint ställe med egna traditioner som körde på ett tema de brann för oavsett åt vilket håll trenderna pekade.

Första dagen på praktiken var jag nervös. En av kockarna var trevlig, den andra bemödade sig med att berätta hur duktig han var och vilka stjärnor han hade jobbat med. Jag nickade och lyssnade. Hela berättelsen var väl menad att imponera, men han förstod inte att den gav motsatt effekt. Han ville visa upp en snygg fasad; som en Robin Hood-frisyr. Han avslöjade vad han ville dölja. Vilken stjärnkock skryter för en praktikant?

Steiner blixtrade förbi som hastigast. Kom in och gav lite order, skakade hand med mig och de andra, avlämnade en del varor och åkte igen. Kockarna fick ta emot en trave morotskakor som skulle upp på menyn. De klagade över att Steiner köpt halvfabrikat som de bara skulle skära upp och skicka ut med en klick grädde och halloncoulis på. Helfabrikat eller inte, det var smidigt att bara skära upp när vi ändå hade ont om tid.

När det blev rusch var jag mest i vägen och de skickade iväg mig till diskaren. Han satte mig på att fylla på de små smörbyttorna som gick ut med brödet. När jag skrapade ur en som hade kommit tillbaka skrek han åt mig.

”Släng inte ut smöret!”

Jag menade att det var ju begagnat. Men tydligen skulle jag bara ta bort smulorna och sedan fylla på med nytt. Nåja, så fick vi inte göra i skolan, men jag visste ju att det gick annorlunda till på riktiga restauranger. Jag undrade om det var något diskaren eller kockarna kommit på själva. Jag gjorde som jag blivit tillsagd.

När den värsta ruschen var över kom köksmästaren och beordrade in mig i grönsakskylen. Därinne var de andra kockarna samlade. Det var så trångt så att vi stod skuldra vid skuldra. Alla såg på mig.

”Nu ska du bli en i gänget”, sa köksmästaren.

Jag såg mig om med ett osäkert småleende på mina läppar. Ingen annan log. Köksmästaren hade ena handen bakom sin rygg.

Med ett skratt tog han fram handen. I den höll han en frostad glasflaska. Etiketten var på något annat språk. En av de andra tog fram ett snapsglas och köksmästaren hällde upp en snaps till mig.

”Drick upp!”

Jag svepte och hostade till. Den var på väg upp igen men jag svalde ner. De skrattade och dunkade mig i ryggen. Sedan gick vi tillbaka till arbetet. Jag var en i gänget.

När kvällen var över var jag färdig. Fötterna var svullna och varma. Höger handflata brände: i morgon skulle jag ha blåsor. Kockarna frågade om jag ville ta en öl innan jag gick hem. Det var otroligt skönt att sätta sig i baren och ta den första klunken. Köksmästaren klappade mig på axeln och sa att jag hade skött mig. Det skulle nog bli något av mig också. Jag var tillräckligt noggrann men tempot måste upp. En öl på huset, sa han, sedan betalar du resten själv. Tänk på det. En annan praktikant hade slutat med en nota på två papp och fick komma tillbaks och jobba av den. Sjukt, sa en av kockarna när köksmästaren gick på toaletten, att först jobba gratis och sedan komma tillbaks för att jobba av notan.

Jag frågade honom om Steiner skulle komma förbi.

”Hur så?”

”Tänkte prata lite med honom. Han kan nog lära mig mycket om whisky.”

Han såg på servitrisen och tog en klunk. ”Han är inte här så mycket på kvällarna. Nästa vecka jobbar du lunch, då kommer ni träffas.”

När jag kom hem satt pappa uppe och väntade, full av frågor, han undrade vad jag tyckte om Steiner och jag svarade att jag knappt sett honom, men att han verkade veta vad han gjorde. Pappa bjöd på en whisky.

Arbetet under lunchen var annorlunda. Förutom en gammal kock var det ett rent familjeföretag. Steiners fru, svärson och dotter jobbade, och han själv förstås. Men han jobbade inte i köket utan stod i kassan, gick runt och talade med gästerna och skötte beställningar. Jag var mest i köket. Den gamla kocken stressade inte upp sig i onödan. Han hade sett många praktikanter komma och gå och sa att han trodde att jag hade vad som krävdes. Kocken var trevlig men svår att prata med, han skrockade ofta avvisande till svar och sa att det fick jag fråga Steiner om. Jag var kanske lite för frågvis.

Så fort lunchen var serverad sade kocken:

”Nu går jag hem, du får städa upp och preppa inför kvällen, fråga Steiner om det är något.”

Det var det. En hel del. Men Steiner tog mina frågor med god min. Jag nämnde min pappa och Steiner blev glad. Han ställde en rad entusiastiska frågor och bad mig hälsa. Det var något med frågorna som antydde att han inte mindes pappa, men de var artiga och välvilliga. Han kunde väl inte minnas alla människor han hade mött.

En av salladsbordets dressingar såg verkligen inte bra ut. Det var en örtdressing med vitlök i. Jag frågade om jag skulle arkivera den, uttrycket hade jag lärt mig under kvällsskiftet och nu använde jag det själv för första gången. Steiner avgjorde med säker blick att den kunde hålla ett tag till och bad mig göra om den till en Rhode Island. Starka kryddor gjorde att mat höll bättre.

Egentligen hade jag inte tänkt dricka efter lunchpassen men jag frågade ändå om det fanns någon fin whisky han kunde rekommendera till en nybörjare.

”Jag kan ingenting om whisky. Det är bara en affärsidé.” Han ryckte på axlarna och fortsatte att räkna kassan.

När jag kom hem mötte pappa mig i hallen och frågade hur det hade varit att jobba med Steiner.

Jag rodnade och svarade att Steiner hälsade till honom.

Pappa nickade entusiastiskt och frågade om jag lärt mig något.

En hel del, svarade jag.

Slumpböcker

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Jag gick igenom vad jag läst de senaste två åren (ja, jag för listor) och upptäckte att jag läser förvånansvärt lite som jag jag aldrig hört talas om. Men det fanns i alla fall något slags mönster:

Jag gillar arbetarlitteratur, så när jag sprungit på sådant jag aldrig hört talas om hugger jag ofta det: hit hör till exempel diktsamlingarna Tyst kunskap av Erik Pousette och Kommen från gjuteriet av Hans Bing. Jag gillade bägge två och dessutom har ju Bing ett roligt namn.

Jag har ofta ambitionen att inte bara läsa europeiskt och amerikanskt, och ibland hugger jag sådant. Till exempel Brev från isoleringscell 13 : dikter av den syriske poeten Faraj Bayrakdar. Jag blev inte missnöjd här heller. Det var intressant att läsa någon som inte plöjt Gunnar Ekelöf och Rimbaud på gymnasiet.

Sist och minst märke jag att jag har större benägenhet att chansa om det är tunna och billiga böcker. Hit hör en del noveller och också En kort sentimental Resa av Italo Svevo. Om jag inte minns fel köpte jag den på bokmässan. Den var rätt bra.

Igår hade jag en novell med i Arbetaren: läs den här: Whiskykällaren.

Italo Svevo och hans mustach

Hat & bläck

I årets allra första bokbloggsjerka är frågan:

Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Mitt svar får bli Hat & bläck: en dialog om klasshat, litteratur och människans värde av Kristian Lundberg och Crister Enander, som kommer ut på h:ströms förlag.

På sätt och vis är det ett lite tråkigt svar, då jag har läst och uppskattar bägge författarna, men det gör också att jag är nyfiken på vad de har kokat ihop. Det låter som en mycket intressant dialog.

"Under ett drygt år brevväxlar vännerna Kristian Lundberg och Crister Enander om skiftande och aktuella frågor. Det är inte långt mellan Lund och Malmö där de bor, men dialogen spänner över vida områden. Litteraturen och livet. Vreden och vanmakten. Motståndet och moralen. De skriver om de utsatta och utfrusna, om det politiska och sociala ansvaret i dagens alltmer söndervittrande samhälle. Hat & bläck blandar det personliga med det politiska i ett engagerat samtal om den tid som är vår.

Boken Hat & bläck utkommer i mars."

I övrigt har jag nyligen gått med i SkAlla (Skrivkooperativet Alla) och medlemmarna där har också en del boksläpp: t ex  Patrik Lundberg med  Gul utanpå. (Raben & Sjögren)
”Gul utanpå är en berättelse om utanförskap. Om hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Det är också en livsomvälvande resa och ett sökande. Efter rötter. Efter ursprung och efter tillhörighet.”

I mars debuterar Simon Felix Adler med sin roman Gör rätt på Kabusa Böcker. Som, om jag förstått det rätt, är en kärlekshistoria som utspelar sig under kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En bok som jag ser fram emot men inte är det minsta nyfiken på är min egen Av kött och blod, nu är baksidestext och omslag fixade så det rullar på.

Femtio nyanser av Freke

Tyvärr, det här är inte en sexroman med en poet från Degeberga i huvudrollen. Det är ett foto från biblioteket Garaget idag.