Kafka och Herta Müller

Nu har jag läst Herta Müllers debutroman Flackland och kan konstatera att Kafka i alla fall hade det roligare än Herta Müller.

Och att det inte är en slump att detta inlägg kommer i deklarationstider.

Mitt geografiska läsande

Nu för tiden skriver jag upp vad jag läser och fick nyligen för mig att se hur många verk jag läste förra året och från vilket land författaren kommer. Resultatet förvånade en smula, jag var väl rätt säker på att Sverige låg i täten men trodde inte det var en så förkrossande ledning. En anledning kan vara att jag i höstas läste en kurs i arbetarlitteratur där läslistan var helt igenom svensk. Listan är alltså per verk, så tre Dostojevskij innebär tre poäng för Ryssland.

Fråga gärna om ni undrar vilka författare som jag läst från vilket land:

Läst 2011

Sverige 31

Frankrike 7

Ryssland 6

USA 6

England 3

Italien 3

Tjeckien 3

Österrike 2

Danmark 1

Grekland 1

Brasilien 1

Schweiz 1

Norge 1

Tyskland 1

Irland 1

Mexiko 1 *

Mexiko har jag markerat av den anledningen att verket därifrån är skrivet av B Traven, som ju är något så unikt som en bevarad pseudonym i modern tid. Det finns en del olika bud om varifrån han kommer och Mexiko är inte en av buden, men han levde i alla fall där när han skev sina sista verk, så det fick bli Mexiko. Helt apropå kommer här ett citat av B Traven, ur Sierra Madres skatt:

Det guld som bärs runt fingret på en elegant dam eller som en krona på en konungs huvud har oftast gått genom händerna på figurer som skulle fått kungen eller den eleganta damen att rysa. Guld har förvisso oftare badat i blod än i varmt tvålvatten. En ädelsinnad kung som ville visa sin högsinthet borde helst låta göra sin krona av järn. Guld är för tjuvar och skojare. Det är därför det är de som äger det mesta av det.

Till sist ett litet hej till Lo Söllgård som precis har startat en hemsida.

Världsbokdagen

Idag är det Världsbokdagen, något UNESCO kommit på. Jag läser och jobbar med text dagligen, så det är väl inget jag firar på något speciellt sätt. Men jag tänkte skriva vad jag just nu läser:

Flackland: Herta Müllers debutroman. Den har ett väldigt fängslande språk, rekommenderas varmt.

Bo bortom tullen av Stig Sjödin. Den här diktsamlingen är tyvärr utgiven i samarbete med Svenska Riksbyggen, och det lider den av. Illustrationerna (en till varje dikt) är nämligen "helt fristående från diktsviten. De visar miljöer från olika bostadsområden som Svenska Riksbyggen projekterat". Kort sagt så skär det sig ordentligt.

Sedan läser jag en tredje bok som passar fint för dagen: Böcker som samtalar - Intertextualitet, dialog, covers och kärlek av Lena Kjersén Edman. Den inspirerar till vidare läsning, visar upp det litterära arvet och visar hur berättelser omformas och dyker upp i nya skepnader. Rekommenderas!

Svd har en artikel om hur biblioteken firar Världsbokdagen.

Intressant? Klicka så får fler reda på det. Läs även andra bloggares åsikter om världsbokdagen, böcker, litteratur

BTJ recenserar

Bibliotekstjänst recenserar Världens Ende #2. Jag jobbade för övrigt två månader på BTJs tryckeri i Lund för en herrans massa år sedan med att lägga pappersbuntar på hög. En av mina arbetskamrater var en snubbe från Varan-TV. Nu vet ni det.

I Världens Ende #2 finns, förutom en hel massa andra godsaker, en essä med namnet Lek och leda, arbete och tristess som jag skrivit. Så småningom skall jag nog få tummen ur och lägga upp den här på bloggen också. Men spring och köp antologin eller låna den på närmsta bibliotek.

Recensionen:
"Världens ende (nr 2) är en antologi publicerad av den göteborgska gruppen med samma namn. Det är arbetarlitteratur det handlar om. Reflektioner som beskriver och tar tempen på samhället. Dikter, essäer, noveller, serier och texter jobbar tillsammans samtidigt som uttrycken ibland även går i kreativ klinch som gör att läsaren hajar till, stannar upp och funderar. Mycket är bra i den här antologin. Sticker ut gör Henrik Bromanders novell Mun och fot om konstnärsmecenaten som går långt i sin satsning på mun- och fotkonstnärer; Per Thörns dikt Betyder knackningen att man har besök och Hanna Peterssons serie Pigan som berättar om städbranschen. Petersson berättar även i text om sin tid i samma bransch. Som helhet slår Världens ende ett uppfriskande slag för samhället och människorna av i dag. Och man gör det bra."

Intressant? Klicka så får fler reda på det.

Läs även andra bloggares åsikter om världens ende, essä, recension,

Läsa färdigt eller inte?

Helgens bokbloggsjerka har frågan:

Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte tilltalar dig över huvud taget.

För att själv få reda på svaret på frågan gick jag till min bokhylla och grävde lite. Svaret blir att det beror på:
Romaner på svenska avslutar jag alltid, kunde inte hitta någon som jag lämnat.
Romaner på engelska var värre, där slutade jag mellan sidan 20 och 100. Jag ger lättare upp de engelska böckerna, antagligen för att de kräver mer koncentration och att jag känner att jag inte får ut maximalt av läsningen (ja, jag borde läsa mer på engelska och inte ge upp så lätt).
Novellsamlingar och tjockare diktsamlingar avslutar jag heller inte alltid. Delvis för att jag föredrar romaner, sedan tycker jag att jag får sluta novellsamlingar mitt i. Så är det.

För den som orkar läsa en av mina noveller rekommenderar jag idag: Krishantering.

Du kan lita på ditt barn

Dagens krönika i Arbetaren.

Vinter i en småbarnsfamilj innebär dagliga gräl om kläder. Termobyxor, mössa, vantar? Många gånger åker tjockkläderna på av ren rutin.
En vän ska snart bli pappa. ”Jag är panikslagen”, sade han. Jag minns min egen nervositet, osäkerheten, letandet efter råd och tips. Och hur svårt det var, fortfarande är, att sortera bland all information.

Jag googlar på handfasta råd och inser ordens innebörd: att ge handfasta råd är att ge enkla tips som fun­gerar, att ta emot dem förväntas lösa problemen, lösa upp knutarna av osäkerhet. Många föräldrar vill ha handfasta råd, de vill ha enkla lösningar, det är mänskligt och förståeligt. Någon bättre vetande har tänkt och det upplevs som tryggt, vilket i sig kan skapa trygghet. Men är det tryggt för barnet? Ett av råden är att ignorera barngråt vid nattning, för att på så sätt göra barnet tryggare. För att citera Anna Wahlgren: ”Tröst och ömkanden bekräftar oron och cementerar hjälplösheten”.
Det funkar. När små barn “förstår” att de inte får den hjälp de ber om så ger de upp. De resignerar. Precis som en vuxen. Men det funkar. Barnen tystnar.

Anna Wahlgrens bok säljs med argumentet att man äntligen ska få lugna kvällar och nätter. Är det ens högsta mål är det bättre att strunta i att skaffa barn.
Som barn tog jag min egen uppfostran för given. Det var en aha-upplevelse att, på en semester, höra en diskussion mellan min mamma och en norsk man. Mannen misshandlade sina barn och tyckte det var en bra metod. Mamma sade att slog man inte vuxna så slog man inte barn, att man kan resonera med barn precis som med vuxna. Hon lärde mig att man inte behandlar barn som barn, inte heller som vuxna, utan att man behandlar barn som människor.

Jag förstår att man som nybakad förälder vill ha enkla, handfasta råd. Men i vilka andra sammanhang tycker folk att något är bra för att det är enkelt och handfast? Att bli en bra förälder är inte enkelt (kanske inte heller jättesvårt). Man kommer att förlora tålamodet, säga och skrika saker man inte menar, till och med ta i för hårt. Men man kan prata om det efteråt, man kan be om ursäkt. Den svåra läxan är att det inte finns enkla svar, alla barn är inte likadana, det som funkar för ett syskon kanske inte funkar för nästa. Låter det tröstlöst? Kanske, men du har hjälp av en annan, mycket kompetent, människa: ditt barn.
Barn talar om och visar när de är hungriga, törstiga, varma, kalla eller trötta, när de vill ha närhet eller torr blöja.
Och vinterkläderna? Ja, jag försöker lyssna på min son när han säger om han fryser eller är varm. På väg till förskolan tar jag med en jacka i handen, fryser han tar vi på den.

Det är tufft att bli förälder, och du kan inte ens lita på Anna Wahlgren, men du kan lita på ditt barn.

Henrik Johansson

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

På Adlibris finns på Internationella sova hela natten av Anna Wahlgren och Felicia försvann av Felicia Feldt.

Bernes - Börjel - Tichý

Tisdag, 24 april – kl 18:30!

Subaltern

I samband med sin internationella konferens presenterar Tidskriften Subaltern poesi, fragment och prosa hos Poeten på hörnet. Den amerikanske poeten Jasper Bernes (Starsdown) läser poesi, Ida Börjel (Sond, Skåneradio, Konsumentköplagen) läser poesifragment och Andrzej Tichý (Sex liter luft, Fält) läser ur sin kommande roman.
”If the characters in late-model cyberpunk science fiction (say, in Neal Stephenson’s Snow Crash) wrote good poems, poems that suited their high-speed, high-tech lives, those poems would sound like this busy and brilliant first book.” Om Starsdown i The Believer

Skrivtips 4: Carl Bildt

Jag ber om ursäkt för den missvisande rubriken, som är satt med exemplet i åtanke.

Mitt egentliga skrivtips är att anteckna ordentligt. Ha alltid penna och papper till hands, tänk aldrig: det skriver jag upp i morgon när jag vaknar. Jag borde egentligen ha penna och block vid sängen, men nu springer jag upp och sätter igång datorn när jag kommer på något, och det händer ofta. Skriv upp alla dumma idéer också, de kanske visar sig vara bra efterhand, bättre än de bra faktiskt.

Var kommer då Carl Bildt in i historien? Jo, som sedelärande exempel. Jag har en mapp med Uppslag på burken, där startar jag ett dokument för (helt otippat) varje nytt uppslag på novell eller roman. För nuvarande är det 64 stycken, vilket naturligtvis också betyder att jag aldrig kommer hinna skriva allt (kanske om jag aldrig mer skulle få några nya uppslag, vem vet).
Ibland går jag igenom dem.
Senast hittade jag ett dokument med namnet: Carl Bildt.
Jag öppnade dokumentet och fann endast en mening, den var:

Jag drömde om carl bildt inatt

Ja, hur tänkte jag här? Någon slag pastisch på låten om Joe Hill som börjar Jag drömde om Joe Hill inatt? Det är möjligt. Jag vet inte. Jag minns inte.

Ni fattar säkert slutpoängen: anteckna, och anteckna ordentlig, så utförligt som möjligt.

Läs gärna mina andra skrivtips:
Skrivtips 1: ta på byxorna
Skrivtips 2: ta av byxorna
Skrivtips 3: läs!

Dashiell Hammett

Helgens bloggbokjerka är att pusha för en nordamerikansk författare, och det är, för mig, ingen svår uppgift då jag har mycket att välja bland. Jag borde kanske välja någon jag läst mer av som Dennis Lehane, Elmore Leonard, Daniel Woodrell eller James Ellroy.

En del läsare ser säkert ett mönster här: det är hårdkokt, manligt och korthugget. Ja, det är sant. En av mina tidiga favoriter var Hemingway. Men dagens "push" får bli Dashiell Hammett, var klassiker Riddarfalken från Malta jag skrivit en del om och som varit stilbildande för noir-genren.

"Riddarfalken" är inte enormt bra, men det är roligt att läsa den för att de mönster som återkommer i senare böcker: den tystlåtne hjälten, en femme fatale, våldet, cynismen och kanske framförallt käken: Samuel Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde

Nåväl, rolig uppgift och jag hoppas på att bli inspirerade.

För övrigt är kanske den bästa bok jag läst av en amerikan "The great Gatsby".

Yarden - Kristian Lundberg

Yarden av Kristian Lundberg

(Jag skrev ursprungligen den här texten som en tenta i kursen Arbetarlitteratur, därför finns det också med en diskussion kring om det är arbetarlitteratur eller inte).

Malmöförfattaren Kristian Lundberg föddes 1966 och gav 2009 ut Yarden på Brutus Östlings bokförlag Symposion (i förbifarten kan det väl inte sägas vara att ett förlag med starka arbetarrörelsekopplingar, men som kuriosa kan nämnas att Brutus Östling 1980 gav ut Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt på Federativs förlag. Boken är en kultklassiker inom delar av arbetarrörelsen och finns att läsa här).

Jag är medveten om att bokens huvudperson, bokens jag, är en litterär skapelse, men boken har självbiografiska drag och jag kommer ibland skriva ”Lundberg” för textens flyt. Eftersom jag tycker väldigt mycket om Yarden kan det tyckas vara ett lätt val att analysera den. För mig är det dock tvärtom. När jag gillar en bok har jag mycket lättare att försvinna i den och tappa den där distanserade skärpan som är nödvändigt för (denna) läsningens syfte. Jag slutar helt enkelt tänka när jag läser en bra bok, det kan ses som ett handikapp men jag ser det som en välsignelse. Det var den onödiga brasklappen.

En av anledningarna till att jag lätt försvinner i trycksvärtan tror jag är stilen, eller mer korrekt: att stilen och innehållet gifter sig så fint. De bildar tillsammans en helhet (vilket väl är mer än man kan säga om många giftermål …). Stilen liknar, passar det arbetet som Lundberg beskriver: det monotona, repetitiva. Boken är som arbetet. Den upprepar sig med liten förändring. Huvudpersonen kör bil, flyttar bilar, tänker tillbaka, tvättar bilar, diktar, flyttar bilar igen, skottar snö. Arbetskamraterna kommer och går, får aldrig riktigt några individuella ansikten för mig, de försvinner och ersätts av nya, är ansiktslösa. De är bemanningsanställda och därmed lika lätta att ersätta som, ja, liknelser är överflödiga: de är lika ersättningsbara som bemanningsanställda helt enkelt. Gör de ett misstag, eller om ledningen tror att de gjort ett misstag, om de kräver rättigheter eller ens käftar emot bestraffas de med att inte bli inringda – de behöver inte ens avskedas. Att avskedas är ett privilegium som tillhör de tillsvidareanställdas kast.

Även om jag kan kalla kombinationen av stil och innehåll för funktionell eller till och med vacker kan den kanske sägas ha djupt tragiska orsaker i en värld där arbetarens personlighet präglas av arbetsprocessens upprepande vardag. Läsningen är ofta tung och svart, jag känner en del människor som inte orkat med boken av just den anledningen som gör att den är så träffsäker: den gestalterar alienation och reifikation på ett precis och öppenhjärtligt sätt. Människorna i boken, i synnerhet huvudpersonen, relaterar till sin egen arbetskraft som en vara att sälja, och andra människor som ting, som medarbetare, konkurrenter och chefer.

Arbetarklassen, såväl som den enskilda arbetaren, har en funktion i samhället, en upprepande funktion som förfrämligar klassen, de maktstrukturer som finns i samhället, i arbetet, förkroppsligas inom klassen, inom den enskilda arbetaren.

Följaktligen betraktar huvudpersonen arbetet som meningslöst, omänskligt och skrivandet som ett sätt att återerövra människovärdet:

Om jag inte tittar tillbaka: om jag inte stannar och låter världen stiga upp genom mig, förvandlas jag snart nog till ett ting, en sten, ett träd, ett avstånd.

I sin beskrivning av detta skikt av arbetarklassen är Lundberg både tidstypiskt och grovt originell: de osäkert anställda, prekariatet eller vad man nu vill kalla alla dem som sammanförs av den gemensamma faktorn av att de saknar fast anställning; oavsett om de överlever på studier i brist på anställning, a-kassa, sjukersättning, svartjobb eller tillfälliga anställningar (fast lika ofta med flera olika inkomstkällor). Detta skikt har inte beskrivits förr: inte inifrån, på detta sätt, men det är i sig en samtidsskildring att skriva om dem, då de präglar stora delar av dagens arbetsliv: de med fasta anställningar kämpar med näbbar och klor för att behålla sina jobb, genom arbetslinjen, regeringens riktade arbetsmarknadspolitiska interventioner tvingas svag slåss mot svagare.

Det är en situation som även Lundberg beskriver: arbetskamrater som vaktar på varandra, som tjallar på varandra och inte vill jobba med den som drar ner tempot, våldförandet på sig själv som det innebär att tvingas jobba när man är sjuk, de blir systemets ofrivilliga väktare och hetsar varandra för att överleva.

I den delen av arbetarklassen som har osäkrast arbetsförhållanden, som boken handlar om, är invandrare överrepresenterade, så även på Yarden – huvudpersonen (som medelålders svensk) möts delvis av misstänksamhet (vad gör han egentligen där?) men efterhand av förtroende. Som svenskspråkig får han agera tolk, ta diskussioner, ställa frågor och ringa samtal. Ofta är han den enda infödda svensken.

I Yarden tar Lundberg upp en av arbetarlitteraturens klassiska teman: arbetarklassens osynlighet. Jag menar då att i förhållande till sin storlek och betydelse i samhället är klassen försvinnande liten i den samhälleliga debatten och i litteraturen: i den mån det ens är möjligt att skriva och prata om klass, det utrymmen varierar. Man kan läsa bokens som en klassdefinition där Lundberg skriver in sig själv och sina arbetskamrater i arbetarklassen; för trots vett, sans och statistik betraktas arbetarklassen ofta som de med fast anställning. Lundberg är inkluderande: redan i prologen har han ett du-tilltal, det gäller inte bara honom utan mig och dig:

Du är en människa och du försöker överleva.

Den gemensamma nämnaren är frånvaron: frånvaron av pengar, frånvaron av makt:

Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar, mynt och sedlar, i själva verket är delar av friheten. Utan pengar är du inlåst i en verklighet som du själv inte har mandat över. Du blir bara förflyttad. Det är möjligt att det var därför jag började läsa och skriva. Det var till slut det enda som återstod.

Oavsett om det är hans syfte eller inte visar reaktionerna på boken att detta skikts osynlighet varit påtaglig. Många recensenter och kritiker verkar inte ha insett under vilka förhållanden delar av arbetarklassen arbetar och lever idag. Lundbergs uppgift blir delvis att påminna om dess existens, sin egen existens, med den enkla, återkommande meningen:

Jag är en människa.

När Lundberg skriver om prekariatet (i brist på bättre begrepp) deltar han också i skapandet av vad vi uppfattar som klass, skriver fram ett klassmedvetande (och i längden kanske en solidaritet). Arbetet ser annorlunda ut idag, då gör även arbetarklassen och arbetarlitteraturen det, något som polemiskt beskrivs när huvudpersonen en morgon ser ut genom bussfönstret:

En morgon när vi passerar Morning Glory kan jag se ut genom bussen: en lokal författare som för tjugo år sedan arbetade i hamnen fotograferas vid det nerrasade lagerhuset. Jag läser intervjun med honom i tidningen senare: han talar nostalgiskt, talar med värme om alla kufar och särartsmänniskor som befolkade hamnen. Jag tänker: jag pissar på det.

(En inte allt för vild gissning är att författaren vid lagerhuset är Fredrik Ekelund som debuterade 1984 med Stuv Malmö, Kom!: av förlaget beskriven som en frisk och rolig skildring av Malmö hamn)

Mitt intryck i förhållande till arbetarklassens osynlighet är att Lundberg skriver fram både sig själv och klassen. Jag minns en diskussion med en av de bästa förmän jag haft; han sa att alla inte kunde bli programledare på ZTV (det här var så länge sedan att folk fortfarande tittade på ZTV). Vi jobbade som bagare och med de orden beskrev han en känsla av att vi egentligen inte fanns, vi var osynliga i en tid då man inte finns om man inte syns och alla vill ha sina femton minuter i rampljuset. Brödet vi bakade, som alla åt, materialiserade sig bara på hyllorna i butikerna, de som utförde allt det arbete som behövs för att samhället ska fungera existerade inte: varken i någon offentligt debatt eller i litteraturen. Han gestalterar vad jag uppfattar som en liknande inställning i meningar som:

Jag är mannen utan egenskaper.

Jag är min egen berättelse. Jag kommer från ingenstans och skall strax återvända till detta ingenting.

En annan mening som dyker upp är ”jag är en skrivande människa”: och även där skriver Lundberg in sig i en arbetarlitterär tradition som handlar om att berätta, att skildra och att minnas. Där en del av boken berättar om huvudpersonens liv i historiens ”nu” skildrar en annan del barn- och ungdomsår med skolk, kriminalitet, arbete, missbruk, en psykisk sjuk mamma och en frånvarande far. Att skriva blir också att kommunicera med andra, att arbeta bort en ensamhet: sin egen och andras.

Något som Lundberg har gemensamt med andra, samtida arbetarskildrare som Alakoski och Linderborg är att han beskriver en svår barndom och ungdom, präglad av missbruk och psykisk sjukdom. Han skiljer sig i det att han blandar nutid och dåtid, vilket ger en tyngd till hans nutidsskildring. Hans inställning till framgången, och återgången till kroppsarbetet präglas av klassresenärens osäkerhet inför den värld han inträtt i och den han lämnat. Tiden med pengar och frihet var hela tiden bara till låns och att återvända till kroppsarbetet blir att komma hem:

Det är ett annat Sverige jag läser av nu: ett annat Sverige än det jag annars möter. Det finns en skuggvärld, mer verklig än den sanna världen, den lyser upp andra lagar, följer ett annat moraliskt mönster men på ett paradoxalt sätt känner jag mig mer hemma här.

Vara varandras likar. Varken mer eller mindre.

Genom åren har många arbetarförfattare skrivit om sin barndom och därigenom också beskrivit början på en klassresa. Här sticker Lundberg av genom att Yarden är en dubbel klassresa: vid bokens början måste huvudpersonen söka sig tillbaka till sina rötter: till kroppsarbetet, för att kunna klara sig. Jag vill hävda att det är så ovanligt att begreppet ”klassresa” i dag syftar på någon som reser ”uppåt” i hierarkierna.

Allt bottnar i klass. Den som säger något annat ljuger. Katrinelund, Rosengård, Hermodsdal. Den som lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej, nästan aldrig. Är resan in mot tillfrisknandet lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre.

Många gånger handlar arbetarlitteratur om arbetets värde och mening. Lundberg tar här ett nödvändigt steg och kritiserar arbetet som det är utformat idag. Det är snarare arbetet som avhumaniserar. Människor får inte sitt värde genom arbetet – utan trots arbetet:

Det handlar allt oftare att jag tänker att jag befinner mig långt ifrån mänskligheten; att jag lever i en värld av skadedjur. Att vi har förvandlats till kackerlackor. Att vi lever av att äta varandra. Andra dagar tänker jag att just här, på denna anonyma och avhumaniserade plats, finns jag i dess absoluta kärna; att mänskligheten är oss, vi. Jag är en människa. Allt annat är förlorat.

Det är mycket svärta, mycket mörker. Men efterhand dyker det upp ett ljus: solidariteten. Det tar sin tid, för tilltro är något man måste kämpa sig till. När huvudperson har arbetet ett halvår är han accepterad som en av de andra.

Vi är fattiga. Vi nere på Yarden. Vi blir vänner med varandra. Vi trivs i varandras sällskap. Om det inte hade varit för Yarden skulle säkert våra vägar aldrig ha korsats. Det är också här jag på allvar har lärt mig om solidaritet, om vår rätt att vara goda gentemot varandra.

Yarden är arbetarlitteratur. Handling och tema kretsar kring klass och arbete. Av någon som själv utfört det arbetet. Den handlar om klasshat, klasskamp och solidaritet.

Henrik Johansson

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Boken kan köpas t ex på Adlibris som pocket, ljudbok eller mp3:a.

Lundberg har också skrivit många läsvärda debattartiklar, läs den här i Hd.

Recension i Svd.

Mitt bokarrangemang

Som ett deltagande i helgens bloggboksjerka skall jag svara på fråga:

Hur arrangerar du dina böcker? Efter färg, form, författare, genre etc?

Jag har ett smått kaotiskt sätt att organisera mina böcker, men för mig funkar det. Jag har en klassisk Billy från Ikea stående vid sängen. På det hyllplanet som är i sängplan, så att säga, ligger de böcker (och tidskrifter och häften) jag läser just nu, borde läsa just nu, låneböcker från bibliotek samt de som är nyligen införskaffade. Just nu är det t ex Ondskans Förvandling av Georg Trakl och en novellsamling av Mirjam Tuominen. Nästa hylla är de som jag ska läsa om lite längre tid, lånat av bekanta samt en del favoriter som jag vill ha inom en armslängds avstånd (här finns Dostojevskij ... m m), en del av de böcker jag använder för pågående arbeten ligger också här, samt några nyligen avslutade som jag vill skriva några rader om (vilket jag, ibland, gör). Resten av hyllorna har jag i allmänhet (även om det inte är så strängt) delat i i fack- och skönlitteratur, samt efter storlek.
Jag har ingen bokstavsordning någonstans men brukar försöka sätta ihop efter författare. På det stora hela skulle jag nu behöva lite mer plats. En del böcker som jag inte gillar något vidare och förmodligen aldrig kommer läsa om ligger till och med i källaren.

Det var allt för mig idag. Glad påsk!

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Trailer för Smålands mörker

I slutet av april släpps Smålands Mörker - Henrik Bromanders serieroman på feta 600 sidor. Han och Galago har haft den goda smaken att göra en trailer. Läs gärna intervjun med honom också.

Kolla in den snygga trailern:

Boken kan köpas på Adlibris men om man vill göra ett klipp kan man teckna en prenumeration på Arbetaren och få den på köpet.

Och vinnaren är ...

Vinnaren är faktiskt jag!

Jag var på Textival i Göteborg i lördags, ditskjutsad av en ny, trevlig bekant. Bokmässa med tillhörande seminarium. Själv var jag först ut av alla (tillsammans med Världens Ende) och läste en del av min essä som publicerades i Världens Ende #2. Men nu över till vinnandet. Jag lade märke till en glasskål på ett bord, och i akt och mening att klippa en gratiskola eller två närmade jag mig bordet. Det visade sig vara en tävling anordnad av Skrivarakademin. Man skulle föreslå en deckartitel. Det låg bara en annan lapp där så jag föreslog "Mord på menyn" (som händelsevis är en titel jag, lite oseriöst, funderat på för min restaurangroman (som nu heter Av kött och blod)). Igår kom ett mejl om att jag vunnit deckarantologin Död kurs. Det har efterhand visat sig att det finns minst två böcker med titeln Mord på Menyn, så jag har all förståelse för om jag blir diskad för bläckdoping.

I övrigt var det en trivsam mässa. Jag drack öl med Världens Ende och Freke, minglade och spontanköpte en del böcker och häften.

Jag hamnade i en rolig diskussion med någon från Thorén och Lindskog (som översätter och ger ut tysk litteratur) angående Folke Fridell och Kurt Salomonsson, vilket resulterade i Mjölk och kol av Ralf Rothmann samt En tyst minut av Siegfried Lenz. Jag har tidigare läst Upptäckten av currywursten av Uwe Timm och fick veta att det i dagarna kommer ut en ny bok av Timm som handlar om hans vänskap med Benno Ohnesorg (ja, studenten som sköts ihjäl).

I övrigt shoppade jag Gustave Flauberts sista roman Den eviga dumheten, utgiven av alltid lika stabila h:ströms och  ett par småskrifter från Trombone förlag, som jag aldrig hört talas om innan men säkert kommer se mer av, mer exakt texter av Frank W Lorenzen och Magnus Ringgren. Jag avslutar det här inlägget med ett par rader av Ringgrens Iskonvalj:

Att blåsa ett jordigt mynt rent.
Att lossa på halsduken
och se på fyrverkerierna.
Att räkna till tretton.
Att lägga en iskonvalj på kistan.
Att betjänas av en stjärnögd
munskänk i hästsvans.

En epok utan framtid?

Uppror och frihet i en epok utan framtid - tidskriften Subaltern bjuder in till internationell konferens om kris och kritik

Min anmärkning: I ett flertal länder har krisen och skuldbördan lett till upplopp, uppror och revolter. Många av dessa ämnen tas upp på den här konferensen.

21 och 22 april
Malmö, Inkonst, Bergsgatan 29
Fritt inträde

Sedan den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi tog sitt liv i protest mot att polisen konfiskerade hans varor, har upproriska rörelser och försök till revolutioner återigen blivit en del av det politiska landskapet. Till denna konferens har vi bjudit in aktivister från tre olika kontinenter – från USA, Egypten, Spanien, Portugal, Grekland och England – för att sätta fokus på den ekonomiska krisen och de motståndsrörelser som sprungit fram som ett resultat av den.
I januari 2011 ockuperades Tahirtorget i Kairo och en rörelse som kom ur de vågor av kravaller, demonstrationer och militanta strejker som präglat landet de senaste åren tvingade diktatorn Mubarak på fall. Nu fortsätter kampen mot militärrådet. I Spanien ockuperade hundratusentals personer torgen i flera olika städer runtom i landet den 15 maj 2011, för att protestera mot ett politiskt system som enligt de upproriska förlorat all form av demokratisk förankring. Rörelsen har i dag vuxit till en enorm folkrörelse som kämpar för frihet och rättvisa i ett land med mer än 20 % arbetslöshet. I Grekland har protesterna pågått sedan 2008 då polisen sköt ihjäl femtonårige Alexandros Grigoropoulos och har vuxit i kraft sedan landet blivit alltmer utblottat av åtstramningspaket och krispolitik. I Portugal implementeras nu en liknande åtstramningspolitik och en utomparlamentarisk och utomfacklig opposition börjar växa på gatorna. I USA har en väldig rörelse under namnet Occupy vuxit fram, som organiserat strejker, blockader, ockupationer och demonstrationer. Storbritannien har skakats av de största kravallerna, universitetsockupationerna och strejkerna i modern tid. Och detta är bara ett axplock av de krafter som satts i rörelse, och som med all sannolikhet kommer att växa sig starkare i takt med att krisen fördjupas och politikens och ekonomins grundläggande motsättningar reproduceras.
Den ekonomiska krisen har med andra ord förvandlats till en kulturell, politisk och social kris som utsätts för praktisk och teoretisk kritik från en mängd olika håll. I denna konferens kommer vi att sätta ljus på sambandet mellan kris och kritik och leta efter vägar ut ur den ordning som tillsynes enbart kan återskapa sin egen oförmåga att erbjuda mänskligheten en framtid värd namnet.
Kom till Inkonst, Malmö (Bergsgatan 29) 21 och 22 april för föredrag, diskussioner och debatter på temat kris och kritik.
Konferensen arrangeras av tidskriften Subaltern med stöd av ABF och är en del i Subalterns, Fronesis och Ord & Bilds gemensamma föreläsningsserie 2012 under temat kris och kritik

MED RESERVATIONER FÖR ÄNDRINGAR I PROGRAMMET!
(DETALJERADE TIDER FÖR FÖREDRAGEN OCH DISKUSSIONERNA KOMMER)

LÖRDAG 21 APRIL 11.00 – 17.00
Revolutionen på Tahirtorget
I januari 2011 ockuperades Tahirtorget av tiotusentals personer som inspirerats av upproret i Tunisien. Rörelsen växte och fick genom ockupationer, kravaller, strejker och demonstrationer diktatorn Mubarak på fall. Nu fortsätter kampen för bröd och frihet. Aktivisten Tarek Shalaby, som var en av de första ute på Tahirtorget, berättar om upprorets bakgrund, framtid och sammansättning.

Motsättningar i en postdemokratisk tidsålder – den spanska 15-maj rörelsen
Den spanska 15 maj-rörelsen inspirerades av den arabiska våren och växte till en social kraft som utmanat såväl den spanska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen som de konservativa och liberala krafterna i landet. På 15-maj rörelsens torgockupationer har partisymboler, organisationsemblem och ideologiska floskler lyst med sin frånvaro. Alice Khatib A., aktiv i 15-maj-rörelsen, berättar om dess kamp för social och ekonomisk rättvisa och varför kritiken av parlamentarismen och det politiska systemet blivit så utmärkande för den spanska rörelsen.

Ockupera, blockera, demonstrera – klasskamp utan arbetarrörelse i ockupationernas Oakland
Den amerikanska Occupyrörelsen inspirerades lika mycket av de nordafrikanska som de spanska och grekiska rörelserna, men har utvecklats utifrån alldeles egna förutsättningar. I ett land med mycket låg anslutningsgrad till fackföreningarna och ett politiskt landskap som fullständigt domineras av två partikolosser, har Occupy visat hur en arbetarklass utan klassidentitet, ett proletariat utan fasta anställningar, kan organiseras. Jasper Bernes, poet och litteraturvetare samt aktiv i Occupy Oakland, talar i detta föredrag om Occupy som en ny form av social organisering som tar vid efter arbetarrörelsens implosion.

Paneldebatt: Strategier för förändring i en epok utan framtid
Alice, Jasper och Tarek diskuterar utifrån de egyptiska, nordamerikanska och sydeuropeiska rörelserna en möjlig strategi för praktisk kritik av ett krisande ekonomiskt och politiskt system.

SÖNDAG 22 APRIL 11.30-17.00
Det brittiska exemplet – upproriska studenter, arga fattiga och strejkande offentliganställda
I England har avgifterna för högskoleutbildningarna höjts dramatiskt, universitetsinstitutioner stängts ned och bidrag till universiteten drastiskt försämrats tros massiva protester från lärare och studenter. Samtidigt har det pågått strejker i offentlig sektor och andra branscher mot en extrem åtstramningspolitik. Utanför St. Paul’s cathedral har aktivister, veteraner och arbetslösa ockuperat och demonstrerat i månader och i augusti förra året skakades landet av de värsta kravallerna i modern tid. I detta föredrag får vi höra hur rörelserna är tätt sammanbundna. Vad säger de om den europeiska generation som tycks utan framtid?

Grekland & Portugal – politisk styrning med hjälp av åtstramningar?
Grekland och Portugal är två av länderna i Europa som ligger farligt nära bankruttens rand. I detta föredrag diskuterar aktivister från Grekland och Portugal hur åtstramningspaketen inte tycks rädda länderna utan snarare fördjupa krisen. Vad innebär den europeiska krispolitiken? Är privatiseringarna, de sänkta minimilönerna, de höjda pensionsåldrarna och de försämrade arbetslöshetsersättningarna inte så mycket vägar för Grekland och Portugal ut ur krisen, som en ny form av politisk styrning i Europa som domineras av låga löner, hög arbetslöshet och icke-demokratiskt tillsatta regeringar?

Öppet möte om kris och kritik
Konferensen avslutas med ett öppet möte med alla föredragshållare. Kom undrande, nyfiken eller välförberedd och diskutera med föredragshållarna om den ekonomiska krisen och motståndet mot dess efterverkningar. Vad kan vi lära oss av rörelserna? Vilken potential för förändring lovar de? Vad säger de om vår samtid och om åren som ska komma?

Angränsande ämnen: Dn om hur mycket du förlorar i pensionssparandet. Dn2 om VD:arnas löner. Svd bankir inser att allt inte är gratis, dags för pay-back? Vem litar på banken? Filippa säljer ut vården. Ab om vinster i välfärdsbranschen.