Skillnaden mellan en sextonåring och en servitris

Krönika

När jag sätter mig för att skriva det här så tänker jag på en glädjestrålande sextonåring och en nittonåring med tårar i ögonen. Bägge var timmisar och ett nyskrivet schema var orsaken.

”Vet du var det är för skillnad mellan en sextonåring och en servitris?”, frågade en av restaurangens trotjänare mig. Jag visste inte. Hon pekade på kollektivavtalets lönetabeller och svarade samtidigt – ”Femtio spänn i timmen!”.

Även för den, mig själv inräknad, som knappt orkat hålla koll på allt valfläsk har man svårligen kunnat undvika att märka att ”ungdomsarbetslösheten” varit en av valets frågor. Förslagen för att få ut ungdomar i arbete har varit många; centern har föreslagit sänkta ingångslöner och att försvaga LAS, sossarna har kontrat med slopad arbetsgivaravgift för de företag som anställer lammkött. Gemensamt för alla de här förslagen är att de, på olika sätt, ger företag konkurrensfördelar – det ska löna sig att anställa ungt. Och naturligtvis kommer det fungera, det är jag övertygad om. Gör man det billigare och smidigare att anställa en viss kategori arbetskraft kommer företagen göra det. Vad är då problemet? För den uppmärksamme läsaren förstår säkert att jag inte är övermåttan entusiastisk.

Problemet är att man inte kan plocka ut ett skikt ur arbetarklassen och lösa någonting utan att det påverkar hela klassen. ”Ungdomsarbetslösheten” är inget problem som är unikt för ungdomar. Lägre ingångslöner för unga kommer sätta mer press även på de som är äldre, försämringar av LAS kommer drabba klassen som helhet.

För att anknyta till krönikans början så är ingångslönen inom hotell och restaurang för en sextonåring 67.30 kronor i timmen. För en yrkesskolad arbetare med 6 års erfarenhet är den 50 kronor mer. Ett litet räkneexempel säger att man för fyra erfarna servitriser får sju sextonåringar. För att använda Gudfaderns ord så är det ”ett erbjudande man inte kan tacka nej till”, nog så passande när det pratas om maffiametoder på arbetsmarknaden.

Med lägre ungdomslöner får fler unga jobb. Där jag jobbade gjorde man sig kontinuerligt av med folk som jobbat några år och ersatte dem med yngre (eller med folk som hade olika former av lönebidrag). Ett par av de äldsta fick vara kvar och i praktiken utföra en köks- eller hovmästares jobb till samma lön som en kock eller servitris. Så har dagens ”arbetarpartier”, till höger och vänster, hjälpts åt med att försämra och splittra för arbetarklassen som helhet, med ungdomsarbetslösheten som argument.

Publicerad i Arbetaren hösten 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetaren, krönika, restaurang, arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet

Polkagrisarna - ny länk

Jag har lagt till en ny länk i menyn - nämligen till Polkagrisarnas förnämliga wiki om Arbetarlitteratur.

De läser och skriver recensioner som ofta har en personlig ton och prägel som ofta är ganska roligt.
"Kurt trodde boken skulle väcka uppmärksamhet o tvinga fackföreningsrörelsen att reagera. Det var ju ganska naivt skriver han i förordet (från 1980). Istället så vart som vanligt lite estetiserande i dagspressens recensioner. De syrefattiga svanviftarna till recensenter höll sig då som nu till att bara bedöma de språkliga kvalitéerna. Boken tegs ihjäl. Han konstaterar dessutom att gruvarbetarnas situation tillslut fick komma fram i rampljuset en kort stund iom Vilda strejken vid LKAB 1969 och boken Gruva som Sara Lidman skrev precis innan upproret."
Om Grottorna, av Kurt Salomonsson

Läs även andra bloggares åsikter om Kurt Salomonsson, länkar, arbetarlitteratur, polkagrisar

Krishantering - kortnovell till Arbetaren Zenit

När nästa kris kommer, och den skall komma, förlorar du ditt arbete. Det har ett samband, men det skall du inte förstå. Minskad orderingång och arbetsbrist kommer ledningen att säga med vad du kommer uppfatta som ärlig förtrolighet och beklagan. Du skall överväga att inte berätta något för din familj utan varje morgon gå upp, dricka kaffe och gå iväg hemifrån. Under dagarna tänker du dig att du söker ett nytt arbete som du en stolt dag kan presentera. Det faller på sin egen orimlighet.
Det skall inte vara krisens fel, inte invandrarnas fel, inte dina chefers fel, inte heller deras chefers eller aktieägarnas fel, inte samhällets, inte regeringens. Det skall vara ditt eget fel – för att du kunde gjort bättre, för att du kunde utbildat dig vidare, jobbat dig upp, varit mer lyhörd gentemot era kunder och dina chefer. Dina barn skall känna skam när de förstår att ni är fattiga. De skall sluta tigga saker i affären, som du alltid önskat att de skulle, de skall sluta behöva samma saker som kompisarna har, din äldste son skall säga till din yngsta dotter att hon är bortskämd.
Om någon frågar skall du säga att du är mellan arbete.
Du kommer att återvända, som praktikant, till din gamla arbetsplats för att göra ditt gamla arbete. Din ersättning från Försäkringskassan skall uppgå till 58 % av din forna lön. Du skall ha ont i magen när du går till arbetet. Oklart varför, då det ju är bättre än att gå hemma.
Du skall inte börja dricka för mycket, du skall inte börja knarka, du skall inte börja spela för mycket.
Du skall överväga självmord, men inte våga och känna förakt för din egen svaghet och oförmåga att ta itu med din egen situation.
När din praktikplats är slut skall du återigen bli arbetslös och de skall skaffa en ny praktikant men lova att ringa om det dyker upp något. De skall inte ringa.
Du skall inte plundra butiker, inte protestera, inte skriva insändare, inte skylla på någon annan eller kasta sten på polisen.
På Arbetsförmedlingen råder jämlikhet. Du skall inte behandlas sämre än en arbetslös riksdagsman eller bankdirektör. Du får fylla i samma blanketter som alla andra. Det goda samhället känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.
Ni skall få ett erbjudande om att gå en datorkurs. Den som avvisar erbjudandet förlorar sin ersättning. Du skall tacka ja. En kvinna skall säga att hon är programmerare och hade kunnat vara lärare på kursen. Handläggaren skall svara att kvinnan blir av med sin ersättning om hon avböjer erbjudandet. Det är lika för alla.
En stund under datorkursen blir du, han och hon plötsligt vi och oss. Lärarna och Arbetsförmedlingen blir dem. Det kommer att kännas bra. De skall därefter prata med dig, han och hon var och en för sig. Ni skall påminnas om er ensamhet och att ni har er själva att skylla och att det bara är ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall inse att de har rätt: det är bara ni själva som kan göra något åt er situation.
Ni skall förstå att det är vi mot dem.

Publiceras i Arbetaren Zenit den 29:e september som en del i deras serie med kortare texter från medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetaren zenit, Novell, prosalyrik, arbetarskrivare, skrivande, litteratur

Min anmärkning: jag har i den här texten använt en stil jag vanligtvis inte använder - du-perspektiv och futurum - så kommentera gärna och säg om det funkar eller inte. Och om det är någon som vet hur i helvete man gör indrag i blogspot får ni gärna upplysa mig.

När slutade barn dricka kaffe?

Ja, efter att ha börjat djupdyka i den svenska arbetarlitteraturen dök den här frågan upp vid morgonkaffet. Det dricks otaliga koppar kaffe i den tidiga arbetarlitteraturen, och som regel även av barn. Som ett par exempel kan jag ta Harry Martinsons Nässlorna blomma eller Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Jag måste ringa mina föräldrar om de drack kaffe som barn.

Så: finns det någon som vet svaret på den här brännheta frågan? Varför? Är det på Socialstyrelsens rekommendationer?

För övrigt: i nästa veckas nummer av Arbetaren Zenit kommer jag, som varandes medlem i Föreningen Arbetarskrivare, ha med en kortnovell.

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, arbetarlitteratur, moa martinson, harry martinson

Anställningsintervju på McDonalds - krönika

Sedan drygt ett år tillbaka är jag arbetslivskrönikör för Arbetaren, det innebär att det kommer en krönika av mig var fjärde vecka. Så småningom har jag tänkt lägga upp allesammans på bloggen, men jag börjar bakifrån med den allra första:

Min första anställningsintervju

Jag var 16 eller 17 år gammal. Det var mitt första jobb och det var på McDonalds. Anställningsintervjun var annorlunda än alla andra jag varit med om. Det bästa med den var att vi var tio stycken som ”intervjuades” samtidigt. För någon intervju var det i själva verket inte. Att vi överhuvudtaget hade tagit oss dit och vår låga ålder var de meriter som krävdes. Inga dumma frågor om mina tre starkaste och svagaste sidor. Man var verkligen arbetskraft i någon slags ursprunglig bemärkelse - ”du har två fungerande armar och hamnar på lönenivån för 16-åringar”. Ingen individuell lönesättning där inte.

Med Ebba Grön, gymnasial Samhällskunskap och någon fackligt aktiv släkting i bakhuvudet hade jag min bild klar för mig – facken och företagsledningen står i något slags motsats till varandra. Därför var jag förvånad över att Hotell- och Restaurangfacket satt med under anställningsintervjun. Jag minns att jag tänkte att de kanske hade tvingat igenom att de skulle sitta med, så de kunde berätta för oss om sina rättigheter. Dumt där, så var det inte. Blåögt och naivt. McDonken-kvinnan och fackgubben visade upp alla tecken på att vara på mycket vänskaplig fot med varandra. Företagets representant rekommenderade oss att gå med i facket. Kan ni höra varningsklockorna i bakgrunden?

Jag var förbryllad. Om nu facket och företaget stod i något slags motsatsförhållande till varandra, varför vill du företaget att vi ska gå med i facket? Speciellt när det gäller McDonalds som redan då hade ett rykte om sig att vara fientligt till fackföreningar. Det blev inte bättre av att fackgubben försökte värva oss. Han berättade att ungdomar hade massvis med kul tillsammans i facket. Ibland spelade man brännboll ihop i Slottsskogen. Min slutsats blev därmed lika enkel som självklar: går man med i facket är det för att saknar egna polare att spela brännboll med, och inte för att man kan försvara sina rättigheter där. Vill man kämpa får man göra det utan deras hjälp.

Den här intervjun utspelade sig för nästan exakt 20 år sedan men inget har förändrats. McDonalds har just blivit avslöjade med att fuska med maten och lönerna. Ett krympande Hotell- och Restaurangfacket å andra sidan har tagit ett pinsamt ställningstagande i Bernskonflikten. Allt det här hänger ihop. Man har aktivt odlat en kultur av samarbete med sin egentliga motpart. Så länge kollektivavtal tecknats har man varit nöjd. Och för min egen del gick jag aldrig med i facket på mitt första jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om krönika, arbetaren, mcdonalds, arbete, anställningsintervju, hrf, berns

Världens Ende #2 - teaser och releaser

Lagom till Bokmässan, det vill säga 22-25/9, kommer Världens Ende #2 ut. Jag medverkar med en essä om lek och tristess. Här nedanför kommer de två första styckena som en liten teaser.

Antologin finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Temat i det andra numret av text- och serieantologin Världens Ende är löst centrerat kring arbete i det senmoderna samhället. Läs om rut-avdragna pigor, drogmissbrukande oljesanerare, havererade Burger King-karriärer och mycket, mycket mer.

Medverkar gör: Martin Abrahamsson, Björn Ahlén, Henrik Bromander, Ekta, Lisa Ewald, Maja Hansen, Elin Hansson, Siska Humlesjö, Henrik Johansson, Louise Lange, Sandro Müntzing, Jon Mårtensson, Johannes Nilsson, Hanna Petersson, Salka Sandén, Per Ström och Johannes Torstensson.

Lek och leda, arbete och tristess
Av Henrik Johansson

Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?

I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.


Läs även andra bloggares åsikter om världens ende, essä

Recension: Bollkastaren

Efterhand som jag började skriva skönlitteratur började jag också läsa mer och mer. Nu blir det ungefär en bok i veckan. Den enda riktiga recensionen jag skrivit är denna, som jag författade till Arbetaren Zenit:


Bollkastaren av Viktor Algren
Förlag: Pluribus

I förlaget Pluribus första skönlitterära utgivning Bollkastaren av Viktor Algren är det roligt och oförutsägbart. Som läsare följer man hur huvudpersonen Julius jobbar på ett tivoli; han knullar, fikar, super och självömkar. Jag trodde att detta skulle vara en arbetarroman av mer klassiskt snitt och blev i början förvånad över orealistiska inslag.

Julius och hans kompisar är unga och aktiva eller sympatisörer till den utomparlamentariska vänstern i Malmö/Lund-området och lokaler som Glassfabriken och India Däck dyker upp.

Algrens beskrivning av det slitsamma och osäkra arbetet på tivolit känns träffande för arbetsplatser där fasta anställningar lyser med sin frånvaro och djungelns lag gäller. Man försöker kapa åt sig så mycket som möjligt och konflikten med arbetsgivaren har en stor del i romanen.

Men det är ändå en bihistoria: romanen handlar huvudsakligen om Julius och hans kaotiska kärleks- och sexliv. Man kan läsa det som en kritik mot, eller en ambivalens inför, både fasta och fria förhållanden. Jag är imponerad över att sexscener klaras utan att det varken blir porrigt, ansträngt eller humoristiskt.

Bitvis finns det en övertydlighet i texten, som jag har svårt för men den bidrar till en ironisk och galghumoristisk ton som jag antar att författaren söker. Bokens styrka är beskrivningen av Julius och hans kompisgäng.

I kontrast till den levande och trovärdiga beskrivningen av dem blir gestaltningen av bokens antagonister ganska platt, vilket i och för sig är förståeligt, chefer som man hatar har en tendens att bli enkelspåriga. Det är mitt intryck – att boken till stor del har tillkommit under långa och mördande tråkiga arbetspass. Tristess är fantasins moder. Jag känner igen mig i de vansinniga vindlar hjärnan börjar röra sig i när man jobbat 12–14 timmar.

Jag kan rekommendera ett köp av denna aktivistiska ungdomsroman om kärlek, arbete och klasskamp.

Kom hos t ex Adlibris eller Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, bollkastaren, pluribus, viktor algren