Att lära från Ove Allansson

Ove Allansson gick bort den 9 januari 2016. Han var, precis som jag, med i Föreningen Arbetarskrivare, men vi träffades tyvärr aldrig. Jag kan inte säga något om hur han var som människa, det får ni söka er någonstans för att finna. Däremot har jag försökt lära mig lite av honom. Dels genom att läsa hans böcker, men också genom vad han hade att säga om ett problem jag själv brottats med: att skriva om arbete och teknik utan att det blir för jävla tråkigt och långsamt.

Ove intervjuades i en bok av Lars Åke Augustsson som heter Att skriva romaner och noveller. Det är den upplagan som är utökad med författarintervjuer (Ordfront 1997).

Jag tycker väl också att vi har vissa gemensamma nämnare, dels har har brottats med samma problematik som mig själv. Han kommer också från en muntlig berättartradition och skriver främst om sitt yrkesliv (som sjöman). Till det har han också en del samhällskritik. Han har alltså beskrivit både arbete, teknik och politik invävt i en berättande prosa. Problemet jag tänker på är att beskriva t ex en arbetsplats eller ett samhällsproblem så att det på ett naturligt sätt införlivas i texten utan att tynga ner prosan allt för mycket. Det blir en växelverkan mellan fiktion och fakta – att få fakta att arbeta för storyn och inte mot den. Jag tänker mig att det är ett problem som rör nästan alla som skriver, eftersom man i någon mån arbetar in sina egna erfarenheter i texten. Allansson ger inga lätta svar, men det behövs inte heller, genom själva diskussionen så börjar det ändå röra sig i mitt huvud. Han skriver att ”den som har det yrke som skildras i berättelsen ska kunna läsa utan att finna fel”. Och det tycker jag är en bra målsättning, en målsättning jag själv försöker följa.

För min egen del är det en balansgång mellan att å ena sidan bli för tydlig (och långsam) – att för noga beskriva detaljer till hur det t ex går till att laga en viss rätt, och, å andra sidan, helt enkelt utlämna detaljer (att inte förklara vad rasken, tråget, svalen är eller har för funktion). Att utlämna detaljer kan delvis förvirra läsaren, men kanske också göra världen mer ”magisk”, om läsaren går med på att inte förstå allt. Allansson skriver också att ”Min erfarenhet är att vinner jag i tilltro i faktabeskrivningen vinner jag tilltro även med det som är fiktion” – och spontant känns det väl som det stämmer.

Ett handfast tips han levererar (och som jag inser att jag redan använt) är att skapa en spännande situation kring tekniken: ”knepet att beskriva en viss tekniks betydelse genom att måla upp en spännande händelse kring krångel med just den tekniken” – fakta förmedlad genom spänning.

Vidare varnar han för att ju större intresse för teknik och politik man har desto större är risken att mera tekniska eller politiska detaljer än vad som är nödvändigt.

Sedan finns det ett par mer allmänna lärdomar som man antagligen måste bli påmind om ibland: att man ska läsa så mycket som möjligt, att han jobbar från 8 på morgonen till 4-5-tiden. Hårt arbete, kontinuitet, läsningen och skrivande. Det är så man gör.

Första recensionsexet utskickat!

En av de vanligaste frågorna en författare får är "hur kändes det första gången du höll boken i handen?"

Och även om det visserligen var roligt var det inte speciellt minnesvärt för mig, och jag tror att anledningen är att det finns så många andra steg att minnas. Många tillfällen att glädjas: antagningsbeskedet från förlag, synpunkter från förläggare, en första skiss på omslaget, ta författarfoton, se en första pdf, "vad tror du om det här typsnittet", ja, och en del saker som kommer efteråt också: den första recensionen, releasefesten.

Idag har det varit ett av de där tillfällena som gör att det känns mer på allvar: en tidskrift som har en deadline vilken gör att de kommer ha det tufft att hinna om de väntar på den där riktiga pappersboken har istället fått en pdf: det första recensionsexemplar har gått ut. Det finns säkert lite pet i sättningen och något korrekturfel kvar, omslaget ser inte exakt ut som det ska, men i alla fall. Jag sitter här och ler för mig själv.

Och här några ord om tillblivelsen av Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.

Läsplaner

I helgens bokbloggsjerka frågar Annika:

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

En av mina läsplaner är att jag ska recensera (typ) en bok i månaden. Så förra veckan läste jag Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och den här veckan har jag börjat på Gudarna av Elin Cullhed.

Hon har så roliga liknelser att jag bara måste bjuda på en (huvudkaraktären hånglar med en kille):
"Det ryckte till i trosorna, som en abborre som kippar andan innan den dör."

Jag brukar läsa säsongens bokkataloger när de kommer ut från förlagen, och hitta alldeles för mycket som jag vill läsa: det sållar jag ner till en bok i månad som ska recenseras. Just nu säljer jag mest recensioner till Mål & Medel.

Sedan hänger mitt läsande en del ihop med vad jag själv skriver, jag ger ut en samling med (mest) noveller i vår och har prioriterat novelläsande (recensenter sökes!). Det är bra. Tidigare har jag mest läst romaner.

Jag dyker också ner i engelskspråkig barnlitteratur och ska avsluta Alice i Underlandet för att sedan hoppa vidare till Trollkarlen från Oz.

Jag gillar också att ha något väldigt snabbläst för sena kvällar, något jag inte läser för att recensera eller lära mig massa klokheter av (även om jag så klart lär mig av det också). Vad det blir vet jag inte än, men kanske Sjöwall Wahlöö.

Nyårslöften

Väldigt kul att Annika är tillbaka med sina bokbloggsjerkor, speciellt för mig som bloggat utan styrfart. Annikas blogg har också en alldeles egen plats i mitt hjärta efter en otroligt fin recension av min första roman, Av kött och blod. Desto lämpligare att min andra bok kommer ut i vår. Den kommer heta Johanssons liv. arbetsglädje och återuppståndelse.

Men nog om det, veckans fråga var:
Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc.?

Ja, jag har egentligen inte formulerat det som löften, men jag har satt upp en del mål:

Att komma igång med bloggandet (ska bland annat vara med i Kaosutmaningen).

Att läsa och skriva om äldre barnlitteratur (Trollkarlen från Oz, Peter Pan, Alice i Underlandet). Jag tycker de är intressanta på många sätt. En av sakerna är hur de förvandlats över tiden, med filmatiseringar och dataspel.

Att läsa minst en bok av Ivar-Lo Johansson.

Att försöka läsa varje kväll och inte sitta och slösurfa.

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Recension till Mål & Medel.

I sin första reportagebok, Döden på jobbet, skrev Elinor Torp om dödsolyckor på arbetsplatsen. Torps nya bok heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen och behandlar en annan typ av arbetsrelaterade dödsfall. Det handlar om självmord som är orsakade av mobbing, stress och dålig arbetsmiljö. Ett kanske större och garanterat ännu osynligare problem. Här finns det inte vettig statistik men en bedömare menar att 100-300 arbetstagare per år tar livet av sig på grund av arbetssituationen.

Boken tar sin utgångspunkt i Krokomfallet, där socialsekreteraren Lasse Persson tog livet av sig efter att ha mobbats av sina chefer. Torp blandar mer skönlitterära avsnitt med scheman över arbetets organisering och domar från tings- och hovrätt. Cheferna blev dömda i tingsrätten, en unik dom, men frikända i hovrätten. Det unika är inte bara domen utan att det också gick till åtal. Efter läsningen känns det väldigt tveksamt att Arbetsmiljöverket till så stor del ignorerar psykisk ohälsa och ensidigt riktar in sig på den fysiska arbetsmiljö.

Torps sätter in Lasses självmord i ett större sammanhang, i ett arbetsliv som blir hårdare och hårdare. Där Lasses chefer bestämmer sig för att göra sig av med honom, till varje pris, för att han ”kostar för mycket” och går utanför ramarna. Här låter Torp den dödes dotter ställa frågan: ”Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet idag?”

Lasses arbete detaljgranskas, de hackar ner på saker som andra får komma undan med, han baktalas. Det bryter ner honom, och snabbt går det. Hans arbetskamrater protesterar. En mobbningsutredning dras igång men den leder ingenstans. Inte så konstigt, det är en av cheferna som genomför den. Till slut kommer hotet om avsked och det blir droppen. Självmordet är ett faktum.

Efter den fällande domen i tingsrätten blir många chefer oroliga. Riskerar de åtal? Torp låter frågan återkomma: hur ska någon våga vara chef? För mig känns frågan futtig, nästan provocerande. Varför inte ställa sig frågan hur någon ska våga vara underlydande? Tyvärr förtar chefsperspektivet en del av behållningen med boken. Arbetsmiljön är en för viktig fråga för att överlåtas på ledningen. I många fall är det de som orsakat problemen. Som anställd är det otillräckligt att fråga sig hur cheferna kan ordna bra arbetsmiljö, ibland måste man fråga sig hur man kan klara av problemen tillsammans med sina arbetskamrater, i konflikt med cheferna.

Elinor Torp

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Bokförlaget Atlas

Boken på Adlibris och Bokus.

Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.

Stulna berättelser - Banditsagor / att vantolka HC Andersen

Många författare avråder från att kommentera sina texter. Jag är dock än stor vän av genomskinlighet, så jag tänkte berätta en smula om bakgrunden till Burger Princess.

Burger Princess är den saga som jag har med i antologin Banditsagor - Stulna berättelser, som för övrigt kom ut lagom till bokmässan. Burger Princess är en av åtta nytolkade folksagor som är med i antologin. Andra är skriva av bl a Sara Hansson och Henrik Bromander.

När Banditerna bad mig skriva en nytolkning av en folksaga visste jag exakt vad jag skulle skriva, eller vantolka. Sedan jag hade fått reda på att HC Andersen i sin tur hade tagit en folksaga och skrivit om den hade jag varit sugen att själv göra samma sak. Det var nämligen en sak jag retade mig på med Andersens version: han hade tagit en från början listig och slug prinsessa och gjort henne så ömhudad att hon fick blåmärken av en ärta under tjugo madrasser. Resultatet får ni läsa själva!

Boken finns att köpa hos Bokus och Adlibris. Ryktet säger att det blir releasekalas i Malmö/Lund och i Stockholm också, men det vet jag inte mer om än. Håll koll på Banditsagor och Willa Holma för det.

Illustrationen till min saga är gjord av Maria Hergueta. Kolla gärna in hennes hemsida. Fina grejer.