Johanssons turné och mingelglädje

"En mjölbagge vaknar upp och är förvandlad till bagare. En kock grävs upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. En förtvivlad djurrättsaktivist tappar tron på sitt eget engagemang. Människor kämpar på jobbet, ger upp, svettas och skrattar.

Henrik Johanssons nya novell- och diktsamling Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse tar plats i en arbetarlitterär tradition men lutar också åt det aktivistiska och ironiska. Boken närmar sig med både humor och svärta svåra ämnen som klass och släkthistoria, arbete och motstånd."

Med Taliah Pollack på smygrelease i Malmö

Tid och plats för alla evenemang:

12 mars Malmö -- Bägge arren på Poeten på hörnet, Södra Förstadsgatan 65 B

16.00-18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

18.00-20.00 Boksläpp. Uppläsning, mingel och samtal med Maja Hansen. Facebook.


16 mars Lund -- India Däck, Stora Algatan 3
17.30-19.00 Uppläsning och samtal med litteraturvetaren Malin Reimerthi. Fejan.


17 mars Stockholm -- Söderbokhandeln, Götgatan 37

19.00 Boksläppsmingel: Läsning och mingel. Samtal med Anita Edman från Föreningen Arbetarskrivare. Facebook.


30 mars Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

18.00 Skriv med klass: skrivkurs med tema arbete och klass. Facebookeventet.

3 april Göteborg -- Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27

16.00 Boksläpp, snack, uppläsning och bar.


Preliminära arrangemang:

14 april Stockholm -- Cyklopens biblioteksbar

16 april Stockholm -- Stockholms litteraturmässa

Den som vill beställa boken på nätet gör det lämpligast hos Rastlös förlag, då går störst del av pengarna till förlaget och författaren, annars går den även att beställa via Adlibris och Bokus.

Mottagandet av Moas debutroman

Moa Martinson flyttade skrivandets gränser

Ibland säger folk att de inte behöver feminism för vi har det så bra och de klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om överallt idag.

Häromdagen läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Anledningen till läsningen är att jag på lördag, både vid bokaffären och boksläppet, tänkte prata lite om hur Moa Martinsons kvinnoporträtt gett avtryck i mitt eget skrivande. Mer exakt genom att jämföra scenen (ur Kvinnor och äppelträd) där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.

Jag lånade det slitna exet som finns på bilden. Och där hittade jag ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström som tar upp mottagandet av Moas debutroman. Jag citerar en bit:

För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.

Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. ”Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!” Anders Österling (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare: min anm.) i Svenska Dagbladet insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som ”mättad med elände, skvaller och drift”. Denna debut menade han var ”snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”.

/ur Ebba Witt-Brattströms förord från upplagan 1987

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Men det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och DN är inte heller det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: ”Jag behöver inte feminism.”

Kvinnor och äppelträd går att köpa på Adlibris och Bokus.

Att skriva om arbetsplatskonflikter

Om artikeln ”Att skriva om klass” handlade om ”varför” så är den här artikeln snarare ett förslag (men inte det enda sättet) till hur man kan skriva om arbete. Övningarna går ut på att skapa ett utkast till en kortare text, som en novell, men grunden går att använda dels till längre verk, men också för den som helt enkelt vill undersöka sitt arbete.

När jag skriver om ”arbete” så använder jag det brett, som det folk gör för att få sin försörjning, det folk gör på dagarna oavsett om det är lönearbete, skola, arbetslöshet eller institution. Utgångspunkterna är ändå liknande.

När det gäller skrivande är kunskap oerhört viktigt. Skriva gärna om något du känner till, och om du inte vet tillräckligt så skaffa dig kunskap. Som tur är finns det något alla är experter på: sina egna liv. Kunskap är viktigt, men också bristen på kunskap: viljan att veta mer.

Min första praktikplats, i högstadiet, var på Surte Charkuteri. Det var enormt trist, fick mig att tänka ”ska livet vara så här?” När jag öppnade dörren slog en stank av friterade pannbiffar emot mig. Det var en lukt som satt i även efter en dusch.

Men för mig är det ointressant att bara beskriva misären, bara beskriva arbetet. En ensidig beskrivningen av elände blir någon slags misärporr. Nästintill ett upprepande av tristessen. Det viktiga är frågorna: hur är arbetet organiserat, varför tvingas vi jobba under dessa förhållanden, vem tjänar på det? Men också: på vilket sätt gör de anställda motstånd, vilka behov ger de uttryck för i det motståndet, vilka föreställningar och skillnader måste de anställda överkomma om de ska kunna kämpa effektivt?

Rent litterärt sett handlar frågorna mycket om hur relationerna mellan de anställda på olika nivåer ser ut och påverkas under press. Till exempel hur människor reagerar vid en omorganisering, vad känner och gör en arbetsgrupp på fyra kokerskor när de får mer att göra utan att få högre bemanning?

För mig blir en beskrivning av arbetet också en undersökning av detsamma, skrivandet blir research. Jag ska försöka lägga en grund som alla kan använda genom att spalta upp en serie frågor eller uppgifter.

1. Välj ett yrke eller en arbetsplats. Beskriv en plats där arbete utförs.

Utan vidare research kan jag välja något jag har god insyn i: bagare, kock, arbetslös, frilansande skribent, student. I det här exemplet väljer jag kock/restaurang och skriver några minuter om hur restaurangen ser ut generellt (målgrupp, prisklass etc) och mer specifikt hur köket ser ut.

2. Vilka finns på arbetsplatsen? Ta några minuter till att skriva en lista.

Kockar. Diskare. Köksmästare. Hovmästare. Serveringspersonal. Krögare/ägare. Restaurangchef. Leverantörer. Kunder. Städare. Jag har säkert glömt något, men det borde täcka in de flesta. Här går det också utmärkt att försöka se de anställda framför sig. Hur ser de ut? Arbetskläder?

3. Vilka konflikter finns på arbetsplatsen? Vilka nackdelar/problem upplever de anställda? Mellan vilka av yrkesgrupperna finns vilka konflikter?

För den som inte är van att tänka i de termerna kan det här vara tufft att lista, men samma konflikter finns i stort sett i alla yrken: lönen, arbetets tempo, bemanningen, arbetsmiljö (varmt och bullrigt för kockar), inflytande över sitt arbete (här är gränserna ganska flytande), att de som bestämmer gör det utan tillräcklig kunskap om yrket, arbetsskador. Ta några minuter att spalta upp de här sakerna. Och då menar jag mer i detalj: vilka är arbetsmiljöproblemen, vid vilka moment är bemanningen för liten, när hade det varit bra med mer inflytande, hur ser arbetsskadorna ut för ditt yrke (på både lång och kort sikt) – som kock är de vanligaste arbetsskadorna skärsår och brännsår, men det gills inte eftersom ingen söker vård för det om det inte är extremt. Officiellt sett är halkskador det vanligaste. På sikt är förslitningsskador, värk i armar, nacke och axlar, alkoholism är också vanligt.

Ett par extra ord om lönen här. Jag tolkar det brett. Reallön: vad får vi ut från jobbet i förhållande till vårt arbete. Med utgångspunkten att arbetsgivaren vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite lön som möjligt, och att det är tvärtom för arbetaren/den anställde. Hur lite måste vi jobba för att få ut vår lön kan då ses som en del av lönekonflikten. Går det att ta extra raster eller jobbas det på rasten? Kan man äta gratis på jobbet eller använda arbetstiden för privata ändamål? Går det att sno med sig bröd eller kontorsmaterial hem?

4. Välj en konflikt, vilka som är inblandade, den exakta platsen och börja skriv. Skriv i tio minuter.

Jag struntar faktiskt i kockarna här. På en restaurang jag jobbade på var en ensam servitris som jobbade måndags- och tisdagskvällar. När kocken gick hem vid halv elva var hon ensam anställd i lokalen. Ensam ansvarig för att servera samt för pengarna och spriten som vi sålde och omgiven av oftast ett fåtal mer eller mindre berusade gäster. Hennes behov av trygghet och arbetskamrater, hennes arbetsmiljö stod i konflikt med krögarens intresse av att hålla lönekostnaderna nere: där har jag mitt material. Den skulle kunna ta sig uttryck som en konflikt mellan två individer (och hon och krögaren är så klart två individer), men ur min synvinkel är de två individerna delar av ett samhälle, vilket gör att det är en konflikt som inte bara handlar om dem utan också om klass och kön. Än vet jag inte om hon kommer kräva större bemanning av krögaren, ringa dit en kompis, sjukskriva sig, acceptera situationen eller försöka få kocken att stanna till stängning. Jag vet inte om novellen kommer utspela sig på en mörk och kulen måndagskväll eller vid ett personalmöte. Men jag har något att börja jobba med.

Och har du gjort uppgifterna tror jag att du har det också. Skriv gärna en rad om hur det har gått.

Stjärnvind - recension

Stjärnvind är den sista delen i Ylva Lee Lindells trilogi om eldnymfen Mindra.
Böckernas karaktärer är änglar, nymfer, dryader, varulvar, schakaler och en hel del blandningar däremellan.
De lever vid sidan om oss människor i vår egen värld och tid, men döljer sig, antingen genom att hålla sig borta eller genom att anta former som gör att de inte upptäcks. Men det är ingen fredlig värld. Änglarna beter sig inte som några änglar. Olika falanger kämpar om makten och mördar skoningslöst alla som kommer i deras väg eller inte passar in. Men det finns gott om kärlek också.
Det är lika mycket romance som fantasy, och romantiken går gärna över gränserna: det är änglar med dryader och nymfer med skiftare.

Boken utspelar sig mest i nutid, men i en del kapitel får vi veta förhistorien genom att de tar oss tillbaka upp till 200 år bakåt i tiden. Det är många karaktärer och platser och för mig som inte läst de två tidigare delarna är det svårt att hänga med ibland, men det blir lättare med tiden, och lättare genom att det finns en lista på karaktärerna.
Handlingen kretsar kring Mindra, hennes systerdotter Naima och indirekt Cassandra som är alla nymfers grymma moder. I prologen blir Cassandra inspärrad och för att hon ska kunna komma ut måste en profetia besannas. Blir hon fri kommer nya, blodiga krig att bryta ut.
Det är en historia om kampen mellan ont och gott, mellan krig och fred. Men det handlar också om tolerans, inflytande och demokrati. De onda är inskränkta varelser som vill ha makt åt sig själva eller sin ras, till exempel Norränglarna, medan de goda söker en form av demokrati där alla raser ska finnas representerade i ett råd.
De raser som har minst makt och är mest avskydda är schakaler och varulvar. De är också mest kollektivistiska som varandes flockdjur. Bokens arbetarklass, kanske man kan säga.
Det är lätt att dra paralleller till vår egen värld, så när öängeln Maow säger: ”Öänglar är inga djur. Vi förtjänade aldrig att hamna i lägren. Ingen förtjänar att hamna där. Man kan inte göra så mot folk”, för det tankarna till koncentrationslägren. Men hur samhället ska organiseras ligger snarare som en skugga, det är inte den huvudsakliga handlingen.
Stjärnvind är lättläst och romantisk fantasy där författaren dels följer det klassiska ont-mot-gott och episka slutstrider men lägger också in modern inslag som demokrati och kärlek över rasgränserna.
Henrik Johansson
Ylva Lee Lindell, Stjärnvind, Mörkerdottir förlag 2015.

Stjärnvind på Bokus och Adlibris.

Gudarna av Elin Cullhed

”Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.”

Elin Cullhed fick Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2015 för ett utdrag ur hennes debutroman Gudarna. Nu har romanen kommit på Natur & Kultur. Den handlar om Bita, Lilly och Jane som vantrivs i Tierp. De är inga tjejer, de är gudar: ordet är en sammanslagning av guzzar och brudar, och de bestämmer sig för att gudar inte ska ta någon skit mer. En av dem är inne i ett destruktivt förhållande med en kille och den yttre handlingen kretsar kring den relationen. Tempot är högt, språket, särskilt dialogen, är väldigt slagkraftigt och både vuxna och tonårskillarna omkring dem är oförstående till deras frustration och ilska. I sina försök att ta sig ur de snäva ramarna för hur en ung kvinna ska vara och bete sig är det som upplagt för krockar. Med rektorn, med berättarens pappa och med pojkvänner. Det är en bok som handlar om ett litet kompisgäng som gör uppror och det motstånd de möter på, dels från det omgivande samhället, men också inom sig själva. Om man älskar svinet som behandlar en illa, vad ska man då göra? Om ens pappa också tillhör svinen? Ett är säkert: det är varken lätt eller smärtfritt att göra feministisk revolution i en småstad.

Cullhed driver sin berättelse framåt med både humor och ilska. Det är en bok som fastnar, som jag tänker på efter att jag har avslutat läsningen.

Publicerad i Mål & Medel

Läs Föreningen Arbetarskrivares motivering till stipendiet.

Boken går bl a att köpa på Bokus och Adlibris.

Danskhataren

Idag är det exakt nio år sedan Ungdomshuset i Köpenhamn stormades. Den här novellen handlar om det, men kanske speciellt om en iransk medfånge jag träffade i häktet. Det är dock fiktion, även om det är baserat på verkligheten. Alla berättarjagets åsikter är inte mina.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.

Danskhataren

Jag träffade Reza i fängelset i Nyborg, eller om man ska vara petig, i polisbussen från Köpenhamn till Nyborg. Vi var häktade, misstänka för att ha deltagit i kravallerna som följde efter att polisen stormade Ungdomshuset. Egentligen hade jag bara varit på Ungdomshuset någon enstaka gång. Det var inget ställe för mig. Bara massa punk. Men man kan ju inte låta politikerna bete sig hur som helst. I bussen försökte jag prata med Reza, men han var inte kontaktbar. Jag hade försökt förklara för rätten att jag inte borde häktas, att det skulle innebära att jag missade farmors nittioårsdag. De lyssnade inte på det örat. Jag hade redan köpt en present: en flaska hallonlikör. Det verkade fånigt att ge den i efterhand så jag drack upp den när jag blev frisläppt. Själva födelsedagen gjorde inget att jag missade. Farmor vägrade gå ur sängen så det blev inget kalas. Åklagaren hade inga bevis, mer än att jag var en av 70 personer som greps i en kniptångsmanöver. Faktum är att nästan alla som greps då var oskyldiga. En kille var ute för att köpa falafel, en annan pissade mot muren till Assistens Kyrkogård. Vi var 17 gubbar i samma cell. Luften var inget vidare. Polisen var tvungna att antingen häkta oss eller släppa oss efter 24 timmar. Som för att visa att de fullständigt pissade på sina egna lagar väntade de 28 timmar med att släpa mig inför en gäspande domaren som jobbade övertid. Mot mig slängde åklagaren upp en bild som han blivit serverad av svensk polis: att jag flera gånger tidigare varit inblandad i demonstrationer, att jag blivit frikänd tog han inte upp, att jag var dömd för våld mot tjänsteman. Han försökte få mig till att vara en farlig vänsterextremist. Jag förklarade att det kanske fanns ett uns sanning i det påståendet när jag var i Sverige, men i Danmark var jag snarare patriotisk. Jag blir nämligen aldrig så nationalistiskt som när jag är i Danmark. Det är rent självförsvar mot danskarnas arrogans. Jag hade visserligen varit i vad jag betraktade som en fullt laglig demonstration, men när polisen plötsligt hade stoppat den och börjat skrika ut skingringsorder såg jag det som min medborgerliga plikt som svensk att inte lyda dem. De beordrade oss att skingra oss i ”Dronningens og lovens navn!”. Det säger sig själv att ingen svensk medborgare med ryggrad och självaktning kan lyda en främmande regent hur som helst. Det var min plikt som svensk att inte skingra mig. Danskarna kunde skingra sig bäst de ville, det hade jag inga synpunkter på, även om deras haschrökare till drottningen inte direkt får mig att tänka på lydnad. En svensk lyder inte en dansk drottning. Därmed basta. Det sa jag också till min advokat, men han ville tona ner den biten av min argumentation, och så blev jag förstås häktad. Jag blev besviken på advokaten men egentligen mer besviken på att Sverige inte bistod mig på något vis. Det passar sig tydligen att tjata om Dawit Isaak och sånt, men varken ambassadören eller Carl Bildt, som då var utrikesminister, bemödade sig med ett besök och besvarade inte ens mina brev.

De häktade mig och flyttade över mig till Vestre.

Vestre är ett riktigt skitfängelse värdigt en rutten stat som Danmark.

Att sitta där är lite som på film. Färgen sitter knappt kvar på väggarna och stenmurarna gör att det liknar en gammal fästning. Jag minns när jag skulle ner för en trappa. En lång metalltrappa. Längst ner stod fyra vakter och glodde på mig. De bankade med batongerna mot stålräcket för varje steg jag tog. De undrade varför jag kom över från Sverige och bråkade. Jag föreslog att de skulle skicka tillbaka mig över bron. Jag skulle inte alls bli besviken över att slippa stanna i deras skitland. Till skillnad från i Sverige får man inte varm lunch heller. Rågbröd och pålägg. Kalla svettiga pannbiffar. Någon ordentlig information får man inte heller. Jag stängdes in i en cell med en vask som enda ställe att uträtta mina behov i. Jag behövde skita och tryckte på klockan. Ingen reaktion. Till slut bankade jag och sparkade lite på dörren för att uppmärksamma vakterna. En av dem kom in och skällde som en bandhund innan han släppte iväg mig på toa.

Jag hade tur i oturen. Jag tillhörde dem som arresterades nästan direkt, men kravallerna fortsatte i flera dagar till. Vi fick lämna plats för nya fångar. Det snackades om att 800 personer hade arresterats. De skickade iväg något dussin av oss till fängelset i Nyborg. En resa på tre timmar med händerna i handklovar på ryggen. Det var inte skönt. De flesta av de andra var langare som gripits utanför Christiania. Folk ansåg att det hängde ihop: att Ungdomshuset skulle rivas och att Chris antingen skulle rivas eller säljas ut. Det var smålangare, så man kan säga att de var ute för att försvara sina jobb. Jag tyckte inte bättre om langare än om vanliga danskar. På Nyborg var det i alla fall en annan stämning än i Vestre. Jag fick brev och en av vaktarna skämtade med mig. ”Säkert räkningar”, sa han och log prövande. Som för att se om skämtet föll i god jord. En vänlig vakt, tänkte jag, det var som fan, det hade jag varken träffat i Vestre eller i Malmö. Nu är inte jag den som pratar med vakter i onödan, de må vara hur putslustiga som helst, men det var avgjort en lättsammare stämning. Inget hot om stryk där inte.

Dessutom fick vi ha raster tillsammans. En timme om dagen utomhus. Jag var den hurtige svensken och joggade runt rastgården medan langarna rökte och glodde på mig. Har alltid haft ett större behov av att röra på mig och klättrar på väggarna om jag ska sitta i en cell och inte kan springa lite. Reza hade armen i bandage nu. Han var den enda av de andra fångarna som inte var född i Danmark. Det gjorde att hans språk var lättare att förstå. Han sluddrade inte som infödingarna. Talade långsammare också. Kling-och-klang-vakterna hade klantat till det vid en rast och släppt ut en mördare tillsammans med oss. Det var en trevlig kille, kurdiskt påbrå, han hade varit med om EU-kravallerna 1993 då snuten sköt. Han hade bra koll på rättigheter. Han sa att man kunde få sitta ihop på kvällarna också, bara man visste att ansöka om det.

Reza frågade om jag ville sitta ihop med honom, komma över till hans cell. Ett par tankar hann väl flyga igenom huvudet innan jag tackade ja. Man vet ju aldrig hur folk är. Han hade sparat sin efterrätt och vi delade på den. Jag tog med godis som jag hade köpt i fängelsekiosken. Kamraterna från Malmö hade lämnat in pengar till mig, så jag var rik, med fängelsemått mätt. Han frågade om när jag arresterades. Jag berättade om kniptångsmanövern. Själv hade han varit på väg hem från jobbet när bussen stannade och alla måste gå av på grund av upploppet. Han hoppade in i kravallerna. Om poliser och ungdomar slåss, sa han, då måste man vara på ungdomarnas sida. Han kastade sten. Och blev gripen. En polis skällde ut honom. ”Är du dum i huvudet? Ser du inte att alla andra har svarta kläder och maskering? Och så kommer du med din svarta skalle och vita jacka. Idiot!”

Reza hade svarat att han inte hade planerat det. Att han tänkte att nu var det uppror och då ville han vara med. Som i Iran. Det var ett bra svar.

Men när skadade han armen? Var det vid gripandet?

Han skakade på huvudet. Det var vakterna på Vestre. Han behövde skita och bankade på dörren. Tre vakter kom in och bankade skiten ur honom. Han fick en spricka i armen. Det var därför han inte hade varit kontaktbar under bussresan till Nyborg. Tre timmar hade han suttit i bussen, med händerna på ryggen, i handklovar.

”Sjukt”, sa jag, ”jag sparkade också på dörren. Fattar inte varför de slog dig,”

Han ryckte på axlarna och bröt en bit choklad. Sedan gav han mig ett pillemariskt leende och slog med händerna i en teatralisk fråga: ”De kanske är rasister?”

Vi såg på varandra. Jag vet inte vem som började skratta först. Han skrattade så han fick tårar i ögonen, sedan sa han: ”Vet du, kamrat, jag har varit i Sverige, och det är bättre. Jag kommer från Persien. Vi är den äldsta civilisationen i världen. Och danskarna: de är barbarer.”

Vi började skratta igen. Plötsligt hörde vi titthålet i dörren öppnas. En vakt tittade in men öppnade aldrig dörren. Vi satt där i Nyborgs fängelse, på den danska skitön Fyn, och skrattade. Danskarna är barbarer!

Vi hade en trevlig kväll, en sådan kväll som jag kommer minnas resten av mitt liv. Reza hade inte uppehållstillstånd, jag vet inte om han skickades tillbaka till Iran eller inte.