Antifascism och självförsvar

Krönika publicerad i senaste numret av Clarté:

Nassarna har attackerat Glassfabriken!

Jag minns det som i går, men det var över sex år sedan, jag minns det för vad som hände för några veckor sedan, för Showan. Telefonsamtalet fick mig att, efter en viss tvekan, cykla ner till Glassfabriken. Några poliser syntes inte till. Inte heller några skribenter som hatade mina åsikter men som var beredda att dö för min rätt att framföra dem. Precis som för några veckor sedan hade nazister tagit sig till Möllan för att hitta någon att attackera. Ingen hade varit där och de hade krossat rutor i stället. Det är ingen slump, det är ett återkommande mönster. Nu som då. Jag satte inne på kaféet när nästa larm kom, denna gång mer akut: De kommer.

Vi skyndade oss ut. Det är bäst att möta dem på gatan. Är det illa kan vi fly. Inne i en lokal kan vad som helst hända. Nassarna var ett tjugotal. Med tanke på att de kastade sten och flaskor var det svårt att tro att de ville dricka bryggkaffe med sojamjölk. Men vi försvarade oss, och när nazisternas medhavda ammunition var slut vände de och sprang. Några av dem tog sin tillflykt, eller reträtt enligt dem själva, till vårdcentralen Eden, en vårdcentral som varit nedläggningshotad ett par år tidigare. Hotet hade avvärjts genom protester från de boende. Vi, jag var då med i Autonomt Motstånd, hade varit med i protesterna och hjälpt till med mobiliseringen. När nazisterna skrev sin rapport om konfrontationen senare så hävdade de att vi inte vågat följa efter dem in på vårdcentralen. Det är naivt från deras sida, det visar hur dåligt de känner oss, men visar också på en skillnad mellan kålsupare och kålsupare. Man går inte in och slåss på vårdcentraler. Där finns gamla och sjuka. Man går inte in och slåss på en vårdcentral där man tillsammans med brukare och personal kämpat mot dess nedläggning. Så viktiga är inte nazister. Inte ens om de precis försökt kasta sten i huvudet på en. Vi är inte som de, vi har inte den hänsynslösheten, inte det förakt för svaghet som krävs för att gå in och slåss på en vårdcentral.

Ibland är det viktigt med antifascism, men som bäst är det ett nödvändigt ont. Det är viktigare att kämpa mot den politik som göder de fascistiska grupperna: mot nedskärningar, mot högerpolitik, mot rasism och för jämlikhet. Eller som i Showans fall: att bilda Fotbollssupportrar mot homofobi.
Det är bättre att vi räddade vårdcentralen Eden än att vi jagade in nazisterna där.
Även om det sista också var nödvändigt.

Henrik Johansson bor i Malmö och debuterade 2013 med romanen Av kött och blod (Federativs förlag).

Upplopp på Möllevången - artikel i Sydsvenskan

En målad historia

Min recension av utställningen En målad historia. Publicerad i Arbetaren.
 
Foto: Göteborgs konstmuseum

Solen spelar inte över rytteriets rustningar när de anländer till fronten. Det är en mulen dag. Gustav II Adolf håller upp sin värja i luften, till skillnad från de övriga är det inte värjans blad han erbjuder himlen, utan handtaget. Kungen blickar högre än de andra, de ser på honom som han ser mot Gud. Jag backar för att kunna överblicka den enorma tavlan. Fem gånger tre meter, säger mitt ögonmått. Skådeplatsen är Göteborgs konstmuseums utställning En målad historia, slagfältet är ett fiktivt Lützen, och i tavlans berättelse ska Gustav II Adolf snart dö. 8 000 andra soldater också, men tavlans titel handlar inte om dem.

Konstnären heter Nils Forsberg och på utställningen, som handlar om svenskt nationalromantiskt historiemåleri från 1800-talet, är han en av många. Men jag är här för Forsberg. Bakom min rygg hörs ett fältslag som utspelar sig på en tv-skärm och är från en av Arn-filmerna. Det är meningen att man ska jämföra filmen och tavlorna och förstå det politiska i konsten, att den används som propaganda. Det är fantastiskt svårt att koncentrera sig på tavlan med filmen i bakgrunden. Jag vet inte. Tror man att ”Karl XII:s likfärd” är ett foto av den verkliga likfärden är man ju helt dum i huvudet. Samtidigt går det inte att dra en gräns mellan konst och propaganda.

Vid Lützen tittar en del av soldaterna åt höger. Är det den kejserliga härens framrycknings som antyds? En av pikenarna har en bandagerad hand. Marken är lerig, växtligheten nedtrampad och soldaterna har valrossmustascher. Ansiktena är häpna, hänförda, munnarna är öppna. De jublar inte. Männen ser mot höger, de ser mot kungen, kungen ser mot himlen. Enbart hästarna ser på åskådarna. Gustav II Adolfs häst stirrar rakt fram och tänker: ”Vad fan gör jag här?”.

Hästens herre, protestantismens general, har blottat huvudet. Hatten i handen och inga synliga skydd, ingen hjälm, inget harnesk. Kavalleriet har ridit in i tavlan, men nu stannat. Vem är mannen på den vita hästen? Hans ansikte sticker ut.

Forsberg anknyter till Carl Wahlboms målningar av Gustav II Adolf. Wahlbom lägger, 50 år tidigare, ett ljus över kungen. Som en kristusgestalt är han upplyst, illuminerad. Forsbergs Gustav II Adolf är mörkare. Kungen är inte ljusare än de andra. Hela tavlan är dovare, dimmigare, hären står i lera. Forsberg arbetade som sjukvårdare under det fransk-tyska kriget 1870–71. Hans krig är skitigt, sårigt, smutsigt. Han vet att ett fältslag som kräver 8 000 liv inte är någon klinisk affär. Men konstnärligt sett är det nu också en nationalromantik på dekis. Forsbergs tavla är daterad 1900. Industrialiseringens koldamm färgar landskapsflaggor som vajar i bakgrunden, i det verkliga samhället utanför tavlan är det inte rytteriet som spränger fram utan arbetarklassen. Att idealisera gamla kungar är inte längre på modet, även om tavlan är ett beställningsverk, nationalismen är ifrågasatt och Sverige undviker 1905 ett krig med Norge genom att acceptera grannlandets självständighetsförklaring. Arbetarrörelsen mobiliserade för freden. Är det en sadel som ligger i leran? Fanorna är raggiga, med fransiga, trasiga kanter. Mannen med det tydliga ansiktet sitter inte på den vita hästen, det är trumpetarens häst, jag har sett fel. Ljuset är dunkelt i utställningssalen. Illa.

Gustav II Adolf, trons försvarare, ser inte den tysk-romerska armén. Han ser inte sin annalkande död. Han erbjuder himlen sin värja och Gud tar värjan och stöter den i hans kropp. Dimman har fått skulden. Dimman. Den markbundna kungen kan inte dödas utan slumpens, naturens medverkan. Det är inte fiendens förtjänst. Inte hans egen skuld.

Forsberg har en historia av bortvända ansikten. Den menige huvudpersonen i ”En hjältes död”,  pojken i ”Akrobatfamilj” inför cirkusdirektören, kungen i ”Gustav II Adolf före slaget vid Lützen”. Vi ser på tavla, i tavlan ser bikaraktärerna på huvudpersonen. Huvudpersonen ser upp, ned, bort. Hären är på väg fram.

Från Wahlbom till Forsberg har det ljuset försvunnit. Despoten är inte längre upplyst.  Himlens ljus faller inte längre på honom, och han faller. Det är nu den menige, namnlöse soldaten som är hjälten. Den som kriget konsumerar. Mannen i ledet, massarbetaren, mervärdesproducenten. Vi rullar på löpande band in i industrialiseringen. Det är kapitalismens tidevarv. Det är inte den av Guds nåde tillsatte kungen som är hjälten. Inte den som erbjuder Gud svärdet. Hjälten är skaparen av mervärdet, vars skapelse Mammon-Guden vilar sitt feta arsle på. Och konsten har gått från romantik till realism.

Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd: