Favoritstygging i litteraturen

Det har varit lite si och så med mitt deltagande i bokbloggsjerkorna. Jag har haft mycket med ungarna och utgivningen av min debutroman, men nu är jag på banan igen (nåja, i alla fall för den här veckan).

Dagens fråga är:

Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

I vuxenkategorin väljer jag Heathcliff i Svindlande höjder (Wuthering Heights). Han är en slags "kärleksskurk" som är skoningslös och långsint i sin kärlek till Cathy.
Heathcliff är ett hittebarn med mörkare drag (bokstavligen), i honom har Emily Brontë bakat in aspekter av klass och etnicitet också och hans hämnd är på sätt och vis en klassresa. Namnet är också intressant. De är ute på heden hela boken (Heath på engelska) och Heathcliff är verkligen en klippa bland de andra vinddrivna viljorna. Och precis som på svenska kan det relateras till hedendom: Heathen betyder hedning, och Heathcliff är på något vis djävulen inkarnerad.

Sedan tycker jag Mårran är en fascinerande skapelse också. Är hon ond? Eller är det bara hennes natur. Hon söker värme och gemenskap men skrämmer alla som kommer i närheten och fryser marken där hon går. Mårran kräver väl ingen vidare presentation.

Varulvsbögar mördar Sverigedemokrater: Han åt mitt hjärta

Jag har alltså läst, och läst om, Han åt mitt hjärta (Pluribus) av Viktor Algren (hans blogg) och det här är väl en sådan där recension jag inte borde skriva. Jag läste nämligen manuset innan det blev bok och känner författaren. Det påverkar naturligtvis, men förhoppningsvis inte så mycket. Jag läste och recenserade även Algrens debut: Bollkastaren.

Nåväl, det blir ingen noggrann dissektion, utan jag kommer fokusera på vissa detaljer.
Bokens huvudperson, Viktor, är bibliotekarie i Malmö och fast i någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd när han blir smittad av en varulv. Den äldre varulven Henry, en av bokens stora behållningar, tar Viktor under sina käftars beskydd och lär upp honom. Att följa Viktors förvandling är fascinerade och här använder Algren sig mycket av luktsinnet (något fler författare borde ta efter!).

"”Gud är död”, hörde jag Henry säga någonstans långt borta medan jag kröp ihop på golvet. Så framför mina förfärade ögon började mina händer förändras. Det knäppte och knakade olycksbådande när fingrarna blev längre, grövre, hårigare. Naglarna växte, blev tjockare, kröktes till klor. Jag kunde inte se mitt ansikte men det kändes som om någon slet i huden med glödande tänger. Min kropp drogs ihop och sträcktes ut som om någon ond kraft spelade mig som ett dragspel. Jag gnydde och morrade av smärta. Min kropp knakade när kotor knäcktes."

Att vara varulv är att dräpa i besinningslöst raseri och de två kumpanerna (som snart delar såväl säng som förbannelse) låter sig inspireras av bl a RAF och Carlos Marighella när de bildar en slags stadsgerilla. Det går inte bra så värst länge, utan snart befinner de sig på flykt. De låter sin blodtörst drabba ovanligt sviniga högerfolk.

Algren skriver bra, och han skriver distanserat. Han åt mitt hjärta är inget för den som vill sugas in i texten. "Författarens illusion" bryts ständigt av vackra formuleringar, listiga liknelser och referenser till samhälle och litteratur - men utan att för den sakens skull bli ironiskt. Speciellt de intertextuella anspelningarna står som spön i backen. Det är Trollkarlen från Oz, Josef K, Jean Genet, Dante, Harry Potter och Grottekvarnen, för att nämna ett urval. Det är en litterär text som rör sig i samklang med andra texter. Algren klarar också av den svåra konsten att göra bra liknelser. Smaka på några stycken:

"Jag skymtade bara ansiktet, ett ansikte allvarligt som cancer, runt men med starka drag."

"Jag fick plats längst bak bredvid en kvinna som såg så erbarmligt trött ut att påsarna under hennes ögon hade egna påsar."

Ibland tycker jag dock att vissa grepp haltar. Det är en jag-berättelse som kommer i efterhand, det gör att texten ibland blir för distanserad till sig själv. Berättaren reflekterar i efterhand istället för att berätta vad som händer i nuet. Jag tänker på bitar som: 

"Henry gjorde en konstpaus. Såhär i efterhand undrar jag fortfarande om han hade planerat det innan. Om han hade tänkt på exakt hur många tysta sekunder han kunde hålla spänning innan han effektfullt lutade sig fram och med låg röst yttrade orden som fick min själ att ta en kallsup. Han sa:

”Du är smittad.”"

För mig som läsare försvinner effekten där. En konstpaus är ett svårt stycke i skriven text. Hur skriver man ut tystnad?

Men ändå, och för att sammanfatta: varulvar i Malmö som bildar stadsgerilla - idén är suverän. Det gör inte saken sämre att det är så välskrivet.
Ett sista litet guldkorn på vägen:

"Kapitalismen rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter."


Och hur får man tag på boken?
Antingen köper man den på Adlibris eller Bokus.
Eller så gör man ett synnerligen klokt val och tecknar en prenumeration på Arbetaren och får därmed läsa den som sommarföljetong (då kan man dessutom få min egen Av kött och blod som premie).

Recensioner av Av kött och blod

Jag lockas att skriva att mottagandet var det förväntade, men det hade varit att vara efterklok. Det kanske låter negativt, men jag trodde inte recensenterna skulle vara så positiva.

Som blivande författare brukar man få rådet att skriva den historia man vill och tror på. Det är väl mest en plattityd, men jag måste erkänna att efter recensionerna inser jag i alla fall att det viktigaste för mig var konflikterna på arbetsplatsen. Hade någon sågat min beskrivning av restaurangarbete eller dagens arbetsklimat hade jag blivit rätt sur. Tur då att det inte blev så. På något sätt kanske jag har en facklitteraturådra, men det förvånar mig att alla köper min fiktiva sanning (om arbetsmarknaden och konflikterna på jobbet) med hull och hår.

SOL-biblioteket i Lund först i landet.

Jag har samlat de recensioner som trillat in hittills (och kommer uppdatera med fler). Men tro för allt i världen inte recensenterna utan läs boken själv ...

På ett community vid namn Catahya skriver Pia Lindestrand att jag har skrivit en "mycket stilsäker debut" och följer upp med en aspekt av bokens köttgolem som ingen annan tagit upp: "Det finns en djup symbolik här också naturligtvis, för kökspersonalens chefer verkar en golem, en robot vara den perfekta arbetskraften; tanketomma varelser som gör det de blir tillsagda, som kan hålla ett hisnande högt tempo när det behövs för att så, om det inte kommer tillräckligt med gäster, helst upphöra att existera temporärt."

Författarskolestudenten Chriss The Ninja Pirate avslutar med "Sammanfattningsvis, om man är intresserad av att ta del av kritik mot samhället, och dagens arbetsklimat, tycker jag att Av kött och blod är en utmärkt bok att bita tänderna i."

Som många andra tar C.R.M. Nilsson upp att presentationen som deckare var lite missvisande, hon menar att det är en arbetarroman "och som sådan tycker jag den är ganska lysande."
Nilsson tar också upp en aspekt av det kollektivromana: "Konflikten på den här arbetsplatsen skulle vara väldigt tacksamt att använda som fallbeskrivning vid studiet av gruppsykologiska processer. Om jag satte mig ned för att analysera skulle jag kunna peka på ett antal processer som ligger och sjuder under ytan och också hur de egentligen skulle kunna undvika att saker och ting blir värre."

Bernur menar att "Johanssons stil irrar men behåller skärpan: den rör sig över köksvärlden och darrar aldrig eller faller för frestelsen att bli dogmatisk. Intryck summeras, människor presenteras – många människor, kanske för många, då det inte riktigt finns tydliga huvudpersoner att följa."

Kanske är det eviga tvivel, men jag tänkte mig att boken var ganska tråkig. Bokdamen håller inte med:
"Jag fångades av boken från första stund. Den är lättläst och spännande. Det är många intressanta karaktärer och jag ville veta hur det skulle gå för dem.  

Av kött och blod är en realistisk skildring som sticker ut och det ganska rejält."

Västmanländskan uppskattade också karaktärerna och gladde mig med att droppa en favoritreplik:
"Den bufflige diskaren Terje som vinner i längden. Jag ler varje gång han presenterar sig med orden: "Jag är 58 år gammal och väger 112 kilo. Jag är nykter alkoholist och bög. Några frågor på det?". Raka rör :)"
Hon blir tyvärr småirriterad av alla förlupna och felplacerade anföringstecken, och det skär även i mina ögon.

Boktanken tycker att boken är en snackis men kommer med ett väldigt kontroversiellt påstående, hon antyder nämligen att böcker inte nödvändigtvis blir bättre av zombies. Där tror jag litteraturvetenskapen är ense: de allra flesta böcker blir bättre med zombies. Hon skriver:
"den här boken är ruggigt bra och klarar sig utmärkt utan Frankensteins monster, zombies eller mördande kockar."

Jag hade gått och hoppats på att någon skulle gilla matlagningsscenerna och kände en viss frustration tills Mia Eggimans recension kom. Hon skriver: "Man blir lite hungrig när man läser också för det beskrivs vad som tillagas, ljuvliga rätter. (Blir det kokbok nästa eller?)"
En annan sak som glädjer mig är att hon tar exempel från sitt eget arbetsliv:
"Henrik skriver om ett Sverige av idag, där klyftan mellan rik och fattig blir större och där alltid ekonomi går före kvalitet. Demitria får lämna sin son på ett skitigt dagis på grund av att städningen läggs ut på entreprenad. Det är en skrämmande bild men tyvärr sann, jag kan bara flika in mina egna erfarenheter; När jag började som fritidspedagog för 27 år sedan hade vi 15 barn på två heltider+ ett ekonomibiträde på 4 timmar och lokal i ett radhus (typ 5 rum och kök). Idag har vi 37 barn på två heltider i lokaler som motsvarar en liten trerummare."

På Vargnatts bokhylla finns en väldigt engagerad läsare, kul som fan. Så här låter det:
"Man får alltså följa de som jobbar på restaurangen Tempi Moderni, de som jobbar i köket, servitriserna, cheferna. Och där finns det folk jag börjar avsky, folk jag verkligen tycker om och konflikter som drar in mig ganska ordentligt känslomässigt. Jag blir nästan lika frustrerad och arg som personerna i boken blir.
Och det är för mig ett bra betyg på en bok, att den kan dra in mig som läsare så pass mycket."

Bokslukaren Carro är inte bara bokbloggare utan jobbar också på storkök (med mer sympatiska chefer än på Tempi Moderni - tacka gud för det) och skriver en del om romanpersonalens försvar:
"Men kökspersonalen tar saken i egna händer och fortsätter att laga mat på det sätt som gästerna vill ha den, beställer arbetskläder utan att fråga cheferna om lov, skiter i budgeten eftersom det är omöjligt att kunna leva upp till de krav som ledningen kräver. Detta på ett sätt så ledningen inte märker något förrän fakturan på kläderna kommer. Ledningen vill veta vem som är ansvarig för beställningen, men alla nekar."

Lena ger boken en fyra (av fem) i betyg och blev positivt överraskad över att de "små" konflikterna på jobbet kan vara så intressanta:
"Man kanske kan tro att en bok med en handling som denna kunde vara lite torr och tråkig. Men det tyckte i alla fall inte jag. Det märks att författaren är insatt i hur denna bransch fungerar. Han gör berättelsen så intressant så jag kunde inte släppa boken ifrån mig. Gillar både hur han beskriver karaktärerna och arbetsplatsen."

I Röda Malmö (och hos Svensson) skriver Gay Glans om boken som den del av en frambrytande arbetarlitteratur och att "Henrik Johanssons roman stannar inte bara vid att vara lovvärd, han lyckas med konsttycket att förena absurditeter, humor och allvar med arbetarlitteratur så att det blir trovärdigt."
I den väldigt fina recension vill jag dock flagga för spoilervarning. Den går in i handlingen och upplösningen ganska detaljerat.

Även Vänsterns Studentförbund - Lund tar upp genre: "Av kött och blod är en intressant och genreöverskridande berättelse, som närmast är en kombination av arbetsplatsskildring och deckare. Henrik Johansson lyckas kombinera det mest spännande från både dessa genrers olika former av berättande, och skapar något i grunden eget." och gör även en koppling till en av mina svenska förebilder (inte i stil, men väl i genrebrott):
Denna samhällsskildring bör ses i ljuset av Äta Sova Dö (2012) och John Ajvide Lindqvist romaner där en högst politisk realism sätts i kontrast mot vampyrer och zombies. Av kött och blod bör även placeras in i en lång tradition av klassisk arbetarlitteratur, samtidigt som den på ett befriande sätt bryter med denna genre. När vi sett dessa politiska poänger får vi dock inte glömma att Av kött och blod också är spännande läsning. Det är en dramatisk page turner som är svår att lägga ifrån sig och där läsaren verkligen fattar tycke för karaktärerna."

Det var det hela. Avslutningsvis lite boktips.
För den som vill höra fler berättelser från arbetsplatser (jag har bidragit med en del av historierna) rekommenderar jag Hopsnackat (som även blivit teater och kommer gå att se Helsingborg och Höganäs i höst).

En annan restaurangklassiker är Down and out in London and Paris av George Orwell (ja, författaren till Djurfarmen och 1984). Atlantis gav ut den på nytt förra året. Adlibris. På engelska finns den helt gratis (pdf).

Läs också Jenny Wrangborgs restaurangpoesi i Kallskänken.

Stål, Silvia Avallone

I Stål presenterar Silvia Avallone en mörk, men samtidigt hoppfull, bild av samtidens Italien (och Europa). Det stora stålverket som dominerat orten håller på att läggas ner, bit för plågsam bit. Befriande nog är målas inte nedläggningen i nostalgiska färger: arbetet är en plåga som bryter ner och förstör männen och de familjer de lever i. Amfetamin under och efter arbetstiden gör att de unga männen står ut. De ser inga kollektiva lösningar.

Fast nu hamnade jag ur spår. Bokens huvudpersoner är de trettonåriga flickorna Francesca och Anna, samt i mindre utsträckning deras familjer. Flickornas vänskap, kärlek och splittring står i fokus, speciellt i bokens första halva, som också är den bästa. Barnens vänskap kompliceras av deras begynnande sexuella intresse: Francescas för Anna och Annas för äldre killars.

Över havet syns Elba, som en utopi, en dröm, dit man önskar sig men aldrig kommer. Det är mörkt, men mörkret lyses upp av den levnadsglädje och styrka som en del av karaktärerna har. De önskar sig bort, men lever samtidigt i nuet och är man de snyggaste tjejerna, som har varandra. i högstadiet springer man glad över stranden, trots det underliggande våldet, trots de mörka framtidsutsikterna.

I tjejernas kraft och råa levnadsvilja kommer jag att tänka på Moa Martinson, om Avallone än inte kommer upp i den nivån. Men på ett område har Avallone något att lära ut till alla som skriver skönlitteratur: hon är fantastiskt bra på att visa vem karaktärerna är i deras fysiska handlingar – hur de dansar framför spegeln, springer över stranden, åker rullskridskor eller kör grävskopa.

På det stora hela är det en mycket välskriven och läsvärd debut, en slags blandning mellan ungdomsbok och arbetarroman, där Avallone låter oss betrakta genom värld och sina karaktärer med skärpan och styrkan hos en stjärnkikare. Första halvan är bättre än den andra, men har man väl kommit så långt släpper man inte boken.

Finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

CDON
Bokia

Cigaretten efteråt: Horace Engdahl

En anmärkning: det här är ingen traditionell recension. Texten skrevs till en hemtenta i kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet) och behandlar snarare Horaces författarroll än Cigaretten efteråt. Till detta var jag nödd och tvungen: själv tycker jag, i allmänhet, att texten är intressantare än författaren.

För övrigt ryktas det att min debutroman, Av kött och blod, likt Horace har hittat vägen till Gyldene Freden. Dock inte genom Svenska Akademien, utan för att en av servitriserna har läst den och kände igen allt.

I Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället nämns Horace Engdahl i två kapitel: Litterärt och kulturellt kapital respektive Fin och ful kultur. Det är passande: Engdahl uppbär rollen som etablerad författare och är kanske den som förknippas mest med finkultur och kulturellt kapital. En uppfattning som givetvis cementeras för varje gång han nämns i sådana sammanhang. Jag tänker mig att författaren själv är en av de aktörer som formar en författares roll, andra kan vara förlag, akademiska institutioner och massmedia.

Jag hade aldrig läst någon bok av Engdahl när jag satte mig med Cigaretten efteråt. Min bild av honom var formad av samtidens bild. Jag har tänkt mig Engdahl som en arrogant elitist och intellektuell. Det är därmed också svårt att veta om han alltid haft samma manér men intrycket av Cigaretten efteråt är snarare att han försöker riva ned än befästa gängse uppfattningar.

Det första tonsättande stycket handlar om misstag, att framgången uteblir: ”Medan man som ung grämde sig förfärligt över misstagen, börjar man längre fram i livet att tvivla på föremålen för sina strävanden, och ser i dårskapen och felstegen spåren av en säkrare instinkt, som om den varit starkare och tagit sig klarare uttryck skulle ha gett livet en intressantare riktning.” (Cigaretten efteråt s.5)

Den bild jag haft av Engdahl raseras bit för bit. Den pretentiösa elitisten förbluffar och avväpnar med sin banalitet, vilket antagligen också är syftet. Han ger intryck av att lida av bilden av sig själv som ärkepretto: i sin betraktelse över Berlins kaféer är han alldeles obesvärad, neutral, på det enklaste stället, det som saknar ambitionen att vara något annat än ett försäljningsställe för färdigbredda mackor. På det förnäma alternativet går det inte alls; där uppförs legenden om Berlinkafét och Engdahl skriver ”Ser jag mig själv ta en kopp kaffe, snarare än att jag gör det?” (s.104) – Engdahl flyr ur den djävulska fälla som egenbilden utgör.

Den intellektuelle pekar ut de intellektuellas roll i historiens i föga smickrande drag: deras roll är (inte var) att ge ondskan ett system.

Teser som pekar ut megalomanin som en kraftkälla för män inom litteraturen pekar på en förklaring: Är han en megaloman? Kanske det, men han måste vara det för att kunna skriva bra. Det är för mycket att kalla det ödmjukhet, men ger ändå en förklaring till karaktärsdrag som många upplever som inte alltför smickrande.

På samma sätt förhåller det sig med många av Engdahls tvärsäkra yttranden. Sagda var för sig och tagna ur sitt sammanhang kan de låta drastiska och radikala, men med det i bakhuvudet att han säger sig tycka en sak på morgonen, en annan på fastande mage och en tredje på kvällen gör att udden tas ur hans yttranden. Likaså är det med hur de är formulerade: hans skriver aforismer och problematiserar samtiden genren: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” (s.46) Att dra uppmärksamhet till sin egen formuleringskonst pekar på ett stort självförtroende som skribent, det uppmanar läsaren att granska det skrivna kritiskt och pekar på en av motsättningarna i presentationen av boken. När den kom ut framstod det ibland (i recensioner) som om Engdahl suttit på kafé i Berlin och mest skrivit ned vad som fallit honom in. Att han har vägt varje ord på guldvåg borde vara uppenbart för alla och envar, vilken han även säger i sin reflektion över Bruno K. Öijer.

Det säger väl något om min syn på Engdahl, men när han talar om Rousseau tänker jag mig att han talar om sig själv, så när han skriver att ”när någon är så otrevlig (…) betyder det att han tvingar omgivningen att syssla med honom, ta hänsyn till honom, prata om honom.” (s.131) är det en förklaring till hans självsäkra yttranden (av någon anledning kommer jag också att tänka på Jan Myrdal …).

Jag känner inte till Horace Engdahls persona och författarskap tillräckligt väl för att kunna bedöma om han med Cigaretten efteråt försöker omforma sin författarroll, men min bild av en arrogant elitist har i alla fall förändrats, säkert är i varje fall att han högst medvetet ger intryck av att ha förändrats. Frågan är om han kan ta sig ur det där Berlinkafét?

Cigaretten efteråt finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON, Bokia och säkert en hel hoper ställen till.