Lars Vilks senaste verk?

Jag passerade Jesusparken en tidig morgon. På den där stora stenbumlingen kommunen konstifierat parken med fann jag att någon satt upp en hundbajspåse på en pinne. "Det måste vara Lars Vilks!" tänkte jag. Stundens ingivelse, eller nåt. Någon kanske tänker: det är väl ingen konst, men jo, det är det.

För den som inte känner till Malmö kan jag tala om att Jesusparken ligger i Möllevången.

En egen kiosk

I den bok jag avslutade senast, Ett eget rum av Virginia Woolf, betonar hon vikten av att ha en egen plats att skriva på (och egen tid: en positiv bieffekt hon själv hade av ett större arv).

När jag för ett par månader sedan nojade på att det var kasst för mig att sitta så mycket skaffade jag en skrivpulpet, mest tänkt att läsa vid egentligen.

För ett par dagar sedan förvandlades den till en leksak.

Så om målet är ett eget rum blev resultatet först en egen skrivpulpet för att till slut bli en egen kiosk.

Världens ende recenserad i Helsingborgs Dagblad

Marie Pettersson recenserar Världens ende #3 i Helsingborgs Dagblad:

"Jag fastnar framför allt för Anna Gavanas hårda rapport från ett städjobb, för Alice F:s berättelser om att arbeta på Försäkringskassan och för Henrik Johanssons groteska novell "Expedition Federley".
På olika sätt gestaltar de arbetsmarknadens absurda krav på effektivitet och lönsamhet och vår tids hänsynslösa exploatering av människor och kroppar.
Och Jon Mårtenssons intervju med före detta kulturminister Bengt Göransson (som ju skriver här på HD:s kultursida) ger en intressant och fördjupad bild av en politiker som gått sin egen väg."

Läs hela recensionen här.

En mycket rolig nyhet är också att Henrik Bromanders Smålands mörker skall sättas upp på Regionteatern Blekiinge Kronoberg. Henrik är med i Världens ende-kollektivet.

Annat relaterat: Att skriva Expedition Federley: en text om skrivprocessen och skapandet av novellen.

Läsvärt: Ett flicklaboratorium i valda bitar.

Ett eget rum - Virginia Woolf

Annika är till och med morgonpiggare än mig och har i helgens bokbloggsjerka ställt frågan:

Vad läser du just i dag?

 Min bokhöst har präglats av att jag läst kortare stycken i många olika böcker, dels för att titta på stil och hur olika författare löst specifika problem, delvis för att det varit mycket att läsa i litteraturvetenskapen (med ofta 100 sidor i varje bok som uppgift).

Så, just nu läser jag Skiftande speglar av Crister Enander (en trevlig samling essäer om läsande, bildning och olika författare. Jag läser ett par kapitel i veckan) men framförallt Ett eget rum av Virginia Woolf.

Sedan jag, för något år sedan, började läsa Woolf har jag tänkt mig att jag ska läsa det mesta som hon har skrivit, och hittills har jag avslutat Mot fyren och Mrs Dalloway, så Ett eget rum är det första som inte är skönlitteratur jag läser av Woolf.

Ett eget rum är baserad på en föreläsning som Woolf höll för en organisation med kvinnliga studenter.

En av de första sakerna som slog mig var hur mycket roligare Woolf låter sig vara i Ett eget rum, med en utsökt torr brittisk ironi för hon ett lågmält raljerande över mans- och klassamhället. Hon börjar t ex med ett besök i det fiktiva lärosätet Oxbridge (Oxford + Cambridge) och förbluffas över hur kvinnor tidigare varit så slösaktiga att de inte kunnat skramla ihop pengar till undervisning bara för kvinnor medan männen varit så sparsamma. I verkligheten hade kvinnor inte rätt att äga förrän väldigt sent. Med det enkla greppet visar hon hur dagens "jämlika och rättvisa" samhälle är grundat på gammalt ägande.

Som varje seriös feminist har Woolf även ett perspektiv på ägande och klass. Bara titeln pekar på svårigheten att skriva utan att ha tillgång till en eget arbetsrum där man kan arbeta i lugn och ro, något som varit förunnat ett ytterst fåtal. Jag fick en tankeställare av hennes påpekande att det lätt blev romaner som skrevs av kvinnor då det inte fordras samma koncentration att varken läsa eller skriva dem: något som fick mig att fundera på hur "lättläst" jag själv skall skriva. Skall det vara möjligt att läsa det jag skriver under en bussresa eller inte?

Från ägandet går Woolf vidare till vad det innebär för den egna självförståelsen att alltid vara beskriven av någon annan, någon som inte delar ens erfarenheter, vad det gör för den egna romankonsten att inte kunna resa eller ha tid och plats att skriva, att ständigt bli förminskad och veta att det man skriver kommer betraktas som något främmande osv.

Ett eget rum är en briljant och läsvärd essä som tveklöst är lika relevant idag som när den skrevs (1925).

Ellerströms har en ny tjusig utgåva. Den finns naturligtvis på bibblan också. Och på engelska (billigare än Ellerströms inbundna).

Sex år sedan Pinochets död

Margaret Thatcher blev djupt sorgsen när massmördare och mysgubben Augusto Pinochet dog idag för sex år sedan. Själv befann jag mig i Chiles huvudstad, Santiago, och trodde först det var en fotbollsmatch på gång eftersom alla åkte runt och tutade som galningar. Folk verkade ha varit ganska förbereda trots att alla vi pratade med bestämt hävdade att han bara spelade teater för att slippa en rättegång (fram tills dödsbudet kom).

Det fanns, märkligt nog, ett samband med att jag uppehöll mig i Chile och diktatorns död.

Med oss i Chile var en man som reste med sin dotter utan att mamman var med. Detta uppmärksammade en taxichaffis, som berättade det för sin bror, som körde Pinochets limousine, brodern berättade det för sin chef som fick hjärtinfarkt och dog knall och fall. Att en pappa kan åka själv med sin dotter skakade den chilenska gammeldiktatorn så i hans reaktionära själ att han slutligen gav upp livsanden. Så kan det gå.

Alla var dock inte lika entusiastiska. Polisen råkade attackera firandet framåt natten och det utbröt vad som i chilensk media skulle beskrivas som "smärre orolighet" - vilket i Sverige hade betytt att en ful dansk varit otrevlig men i Chile innebar 17 skadade poliser (varav 2 skottskadade). I sant demokratisk ordning räknade man inte antalet skadade demonstranter. 

Angående Per Olov Enquists runkande

"Drottningen sysselsätter hans fantasivärld allt intensivare; han kan gå omkring på dagarna med en frånvarande blick, som vore den riktad mot barnets gåtfulla inre bråddjup: i själva verket tänker han endast på drottning Sibyllas liderligt svällande kropp som han stillsamt men obönhörligen penetrerar."
Ett annat liv, Per Olov Enquist.

Jag läser, som kurslitteratur i Den moderna litteraturen, Ett annat liv av Enquist. Den är bra. Läs den! Men efter att ha läst om tonåringens onanivanor var jag tvungen att bildgoogla Drottning Sibylla. Jag blev förvånad. Det är uppenbart vilka skador en ung människa kan få av att växa upp i ett fundamentalistiskt kyrklig hem.

Böcker jag återkommer till

Bokbloggsjerka: att studsa runt mellan olika bokbloggar och läsa vad de skriver i ett för helgen givet ämne. Denna gång är temat

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Jag läste och recenserade nyligen Olof Lagercrantzs Om konsten att läsa och skriva. Olof rekommenderar långsam läsning och har själv läst t ex Mörkrets hjärta tio gånger. Själv läser jag sällan om. Det finns helt enkelt för mycket spännande som jag inte läst ens en gång!

Men visst är det givande med omläsning, man ser saker vid en andra läsning som man missar vid en första. När jag var yngre läste jag Sven Hassels krigsböcker gång på gång. Vid fler läsningar är det inte bara en mustig krigsskildring utan humorn och gemenskapen i eländet lyser igenom, och även kritiken mot kriget och samhället som tvingat fram det.

Men nu tänkte jag ta upp en bok: nämligen den senaste jag återvänt till, och det är Främlingen av Albert Camus (som jag redan i mars kallade Årets läsupplevelse!).

Camus beskrivning av den känslomässigt avstängde Mersault (i min upplaga kallar förlaget honom "en vanlig vardagsmänniska" ... jag undrar vad för vardag man har om man beskriver Mersault på det sättet) är stilistiskt sätt oerhört skicklig i all sin enkelhet. Det är en konst att beskriva svåra saker med enkla ord. Camus lyckas skriva fram en värld som fortfarande är kusligt giltig: formellt sätt är Mersault anklagad för att ha mördat en arab (alla araber i boken saknar namn: de visas upp som det kollektiv den franska kolonialmakten anser att de är) men i praktiken handlar rättegången om hans känslokyla. I synnerhet hans frånvaro av uppvisad sorg när hans moder dog. Det skapar en fråga till "vem" främlingen är: är det fransmannen i Tunisien, araben, eller är Mersault en främling inför sig själv och mänskligheten? Det är onekligen en historia med många bottnar.

Här är de briljanta första meningarna:

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder inget. Kanske var det igår."

Författarsamtal på Amalthea Bokkafé

"Tisdag den 11 december kl 18 har Amalthea äran att presentera våra lokala favoriter Maja Hansen och Henrik Johansson. Båda två kommer i samtalen att utgå från sina bidrag i tredje och senaste delen av Världens Ende-antologierna.

Henrik Johansson berättar om sin skrivprocess kring noveller, krönikor och dikter, med utgångspunkt i Expedition Federley, hans novell i Världens Ende #3.

Maja Hansen läser en bit ur sin novell i Världens ende #3 om arbetsförmedlingens plågor, och funderar tillsammans med publiken vad man har för möjligheter att göra något på sin arbetsplats/skola eller arbetsförmedling.

Alla arrangemang är alltid gratis på Amalthea.
Om du vill stödja vår verksamhet och få dig en bit mat eller fika kostar det dock ett par tior. Boken finns att införskaffa hos oss redan nu, men kommer också att finnas den 11e.

Varmt välkomna!!!

Ps. vi återkommer med meny"

 

Relaterat: Att skriva Expedition Federley

Evenemanget på Facebook.

Amaltheas tjusiga loggå är ritad av Hanna P.