Kvastens första dag på jobbet

Vi satt på mjölsäckarna. Jobbade och pratade samtidigt, om man förstod att se det. Vi satt där och hade blicken åt var sitt håll, på varsin ugn.

Bildskärmarna visade vad som pågick vid de kritiska punkterna på bandet. Vi lyssnade inte på larmet från maskinerna, men reagerade när något oregelbundet klacketi-klack hördes. Vid inskjuten gick saftblandare igång om en brödform fastnade. Han hade jobbat där i femton år när han berättade för mig att hans första dag på jobbet också hade kunnat bli hans sista. Kvasten var då några och tjugo – knappt torr bakom öronen som han sa själv. En kompis jobbade på bageriet och de behövde mer folk. Mer än så var det inte. Precis som för mig med andra ord.

Han frågade mig vad jag hade lärt mig min första dag. Jag ryckte på axlarna till svar. Inte mycket, tänkte jag. Vad fan lär man sig första dagen egentligen? Han hade lärt sig en hel del. En hel del … sa han och började berätta.

Kvasten var mest i vägen, som man är som ny, gubbarna skickade in honom att sopa i svalen. Han blev förvånad när han kom in: över hur stort rummet var och mycket bröd det fanns där inne. Ett enda långt löpande band som ringlade sig som en serpentinväg från taket och ner mot golvet för att till slut ringla sig ner en våning till packen. Han började sopa upp mjöl och brödsmulor. Böjde sig för att krypa in under bandet och sopade i mitten av svalen också.

Men han var oförsiktig och lyckades köra upp kvastskaftet i bandet. Vid det här läget i berättelsen stod Kvasten upp och gestikulerade vilt när han visade hur han hade sopat och hur kvasten fastnat och ryckts ur hans händer. Han såg den flyga iväg med bandet och fastna i ställningen. Bandet stannade. Nödlarmet hade gått. Men bröden fortsatte komma från ugnen i samma hastighet. Ugnen stannade inte. Då skulle brödet bli bränt.

Limporna föll ner i en rasande hastighet och Kvasten hade inte annat att göra än att springa till de gamla bagarna och be dem hjälpa till. Alla rusade dit.

När kvasten hade slitits loss och bandet rörde sig igen låg det tre- fyrahundra limpor på golvet. Bagarna skällde ut Kvasten för att vara en klantig jävel. Han tänkte mest på hur mycket brödet han hade förstört kostade och vad han skulle hitta för jobb nu. Då dök chefen upp. Han såg ut som gammal bakfylla.

”Vad har hänt här?”, frågade han.

Ingen svarade. Kvasten stod lika stum som de andra.

”Nå, vad har hänt? Varför ser det ut så här och vem i hela helvetet har haft ner allt det här brödet i backen?”
”Vi vet inte.”

”Ingen aning faktiskt.”

”Bandet måste ha stannat och då trillade brödet ner. Inte mycket mer med det.”

Chefen grymtade till och gick. Gubbarna skrockade lite och sedan gick alla tillbaks till arbetet. Efterhand lärde sig Kvasten jobbet. I början lade han formar, precis som jag. Efter det blev han ugnsskötare och nu skötte han två ugnar och lärde upp mig på dem. Kunskap går i arv.

”Man håller ihop. Det lärde jag mig första dagen på jobbet. Det var väl mest det.”, sa Kvasten.

Novellen publicerades för första gången i den numera avsomnade Arbetaren Zenit, därefter i antologierna Landet som sprängdes och Fri höjd och arton andra noveller.