Skrivtips 2: ta av byxorna

Mitt första skrivtips var att ta på byxorna och mitt andra är att ta av dem igen. Jag pratar om arbetsbyxorna: skriver man skönlitteratur jobbar man hemifrån och är på så vis alltid på arbetsplatsen. Man kan lätt fastna i att aldrig ta sig riktigt ledigt. Det är ett misstag: ta dig ledigt och ta av arbetsbyxorna, ta på mysbyxorna. Man mår helt enkelt inte bra av att ständigt ha pressen på sig att skriva, fundera ut nästa scen, planera inför nästa verk eller läsa för att få inspiration.

Jag brukar själv försöka ta ledigt på helgerna. Förmodligen kommer jag inte få något gjort i alla fall och då slipper jag känna den stressen. Gör jag ändå något får det vara bonus.

Dagens bonustips: läs Att skriva – en hantverkares memoarer av Stephen King.

Kvastens första dag på jobbet

Vi satt på mjölsäckarna. Jobbade och pratade samtidigt, om man förstod att se det. Vi satt där och hade blicken åt var sitt håll, på varsin ugn.

Bildskärmarna visade vad som pågick vid de kritiska punkterna på bandet. Vi lyssnade inte på larmet från maskinerna, men reagerade när något oregelbundet klacketi-klack hördes. Vid inskjuten gick saftblandare igång om en brödform fastnade. Han hade jobbat där i femton år när han berättade för mig att hans första dag på jobbet också hade kunnat bli hans sista. Kvasten var då några och tjugo – knappt torr bakom öronen som han sa själv. En kompis jobbade på bageriet och de behövde mer folk. Mer än så var det inte. Precis som för mig med andra ord.

Han frågade mig vad jag hade lärt mig min första dag. Jag ryckte på axlarna till svar. Inte mycket, tänkte jag. Vad fan lär man sig första dagen egentligen? Han hade lärt sig en hel del. En hel del … sa han och började berätta.

Kvasten var mest i vägen, som man är som ny, gubbarna skickade in honom att sopa i svalen. Han blev förvånad när han kom in: över hur stort rummet var och mycket bröd det fanns där inne. Ett enda långt löpande band som ringlade sig som en serpentinväg från taket och ner mot golvet för att till slut ringla sig ner en våning till packen. Han började sopa upp mjöl och brödsmulor. Böjde sig för att krypa in under bandet och sopade i mitten av svalen också.

Men han var oförsiktig och lyckades köra upp kvastskaftet i bandet. Vid det här läget i berättelsen stod Kvasten upp och gestikulerade vilt när han visade hur han hade sopat och hur kvasten fastnat och ryckts ur hans händer. Han såg den flyga iväg med bandet och fastna i ställningen. Bandet stannade. Nödlarmet hade gått. Men bröden fortsatte komma från ugnen i samma hastighet. Ugnen stannade inte. Då skulle brödet bli bränt.

Limporna föll ner i en rasande hastighet och Kvasten hade inte annat att göra än att springa till de gamla bagarna och be dem hjälpa till. Alla rusade dit.

När kvasten hade slitits loss och bandet rörde sig igen låg det tre- fyrahundra limpor på golvet. Bagarna skällde ut Kvasten för att vara en klantig jävel. Han tänkte mest på hur mycket brödet han hade förstört kostade och vad han skulle hitta för jobb nu. Då dök chefen upp. Han såg ut som gammal bakfylla.

”Vad har hänt här?”, frågade han.

Ingen svarade. Kvasten stod lika stum som de andra.

”Nå, vad har hänt? Varför ser det ut så här och vem i hela helvetet har haft ner allt det här brödet i backen?”
”Vi vet inte.”

”Ingen aning faktiskt.”

”Bandet måste ha stannat och då trillade brödet ner. Inte mycket mer med det.”

Chefen grymtade till och gick. Gubbarna skrockade lite och sedan gick alla tillbaks till arbetet. Efterhand lärde sig Kvasten jobbet. I början lade han formar, precis som jag. Efter det blev han ugnsskötare och nu skötte han två ugnar och lärde upp mig på dem. Kunskap går i arv.

”Man håller ihop. Det lärde jag mig första dagen på jobbet. Det var väl mest det.”, sa Kvasten.

Novellen publicerades för första gången i den numera avsomnade Arbetaren Zenit, därefter i antologierna Landet som sprängdes och Fri höjd och arton andra noveller.

Skrivtips 1: ta på byxorna

Efter en del tankeverksamhet kom jag fram till att de dagar jag lämnade på dagis kom jag igång med skrivandet mycket snabbare. Jag tror det beror på att jag dessa dagar tvingades ta på mig ett par seriösa byxor (ja, även något på överkroppen).

De dagar jag inte lämnade hände det att jag tog på mig ett par oseriösa mjukisbyxor, morgonrock eller … ja, resten lämnar jag till läsarens fantasi.

Att äta frukost och komma i kläderna gjorde på något vis att jag verkligen startade dagen och kom igång med skrivandet.

Så mitt första skrivtips är att ta på ett par byxor, eller annat plagg som du sammankopplar med arbete. Förhoppningsvis kommer jag skriva mer tips, dessa kommer då också att ha etiketten ”Skrivtips”.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivtips, författande, skrivande, litteratur

Tuberkulos till sköterskan, befordran till chefen

Veckans krönika i Arbetaren

Igår tog jag ut en form ur ugnen. Kycklingvingarna hade varit inne för länge och jag slet tag i en kökshandduk för att ta ut formen med. Det gjorde ont, jag brände mig. Handduken var fuktig och trådsliten. Inte så att jag fick uppsöka sjukhus eller tappade formen, men i alla fall.

På en arbetsplats fick vi tilldelat oss ett par tunna bomullshandskar i veckan. Eller som ledningen kallade dem: ”Skyddshandskar”. Problemet var att de inte räckte. De slets snabbt, blev indränkta i smörjfett och vatten och var inte till mycket skydd. Ett fåtal av oss köpte egna handskar, de flesta tjatade eller snodde på oss extra par. Någon av förmännen såg mellan fingrarna med ”stölderna” medan andra höll hårt i nyckeln till förrådet.

En sjuksköterska på infektionskliniken i Kristianstad insjuknade i februari 2009 i tuberkulos sedan hon smittats av en patient. Anledningen är fastställd av tingsrätten – hon hade använt ett engångsmunskydd flera gånger. Varför hade hon gjort det? Visste hon inte bättre? Jo, verksamhetschefen, Staffan Banke, hade gett instruktioner om att engångsskydden skulle användas flera gånger. Av besparingsskäl får man anta. Han ansåg att de inte hade förlorat sin skyddsfunktion, det antagandet var helt felaktigt, vilket fastställdes av tingsrätten.

Tingsrätten fastställde att sjuksköterskan fick tuberkulos för att hon använt ett begagnat skydd och frikände därefter verksamhetschefen. De fastställde skulden och frikände. De motiverade frikännandet med att det var vanligt att göra så på sjukhuset. Det var rutin.

Och just när jag skrivit de här raderna blir jag lite extra hatisk.

Situationen är kafkaesk: man får inte ordentliga skydd, skadar sig, och de ansvariga blir frikända för att ja, så är det överallt – vi har inte bara företagsledningen mot oss utan hela jävla rättssystemet också. I en sådant här läge kan man tvingas stjäla utrustningen för att slippa brännsår eller tuberkulos. Snor man blir man dömd för stöld och blir av med jobbet, skadas man blir de ansvariga frikända (och hur som helst är man skadad). För att fritt citera arbetarpoeten Stig Sjödin: den osynliga nåden att få välja där val ej fanns.

Kräv ordentlig skyddsutrustning – det finns inget annat val. Sätt den kraft bakom kravet som behövs. Stjäl om det behövs.

Hur gick det för verksamhetschefen då? Jo, Staffan Banke blev befordrad från Infektionskliniken och är idag Chefsläkare på Centralsjukhuset i Kristianstad. Gratulerar!

Som skribent är det svårt att vara satirisk, när verkligheten är en parodi på sig själv.

Henrik Johansson skriver krönikor om arbetsliv och tänker spendera den mörka årstiden med släktforskning.

Uppdatering:

Domen är överklagad och kommer därmed tas upp av hovrätten. Läs mer hos LO-tidningen eller Kristianstadsbladet.