Kära Alfa Laval

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi 25 personer ut till ditt huvudkontor i Lund och krävde svar. Du hade några dagar tidigare skrivit om din fundamentala respekt för mänskliga rättigheter och lovat mer information.

Utanför porten möttes vi av Eva Schiller, PR-ansvarig, och Thomas Thuresson, din ekonomi- och finansdirektör. Vi fick inte mer information. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar.

Thomas Thuresson sade att vi inte visste hur det var i Indien.

Jag svarade att jag har jobbat som osäkert anställd och på fabrik och frågade om han visste hur det var.

Thomas Thuresson svarade att han också är osäkert anställd.

Det är ett osmakligt svar, ett arrogant svar.

Vidare har du, Alfa Laval, skrivit att för att bygga och upprätthålla kompetensen i dina tillverkningsenheter i Indien är ambitionen att i genomsnitt ha cirka 80 procent fast anställda.

Och där vill jag svara att det är kul att höra den fina ambitionen. I Pune är 10 procent fast anställda. Vill du höja den siffran sitter det 400 metallarbetare utanför grindarna.

Du har också sagt att diskussioner pågår med de lokala fackliga organisationerna i Indien och de centrala fackföreningarna i Sverige, företrädda av IF Metall, i syfte att accelerera processen att stegvis minska antalet kontraktsanställda i Indien.

Men då undrar jag varför du inte diskuterar med det största facket i Pune: det som företräder de kontraktsanställda. Vi har daglig kontakt med dem om du har tappat bort mejladressen. De strejkandes fack, RSA, betraktar för övrigt de andra facken som gula/företagsvänliga.

På något vis har du väl också sett att de strejkande har rätt. Jag kan inte tolka det på något annat sätt när du säger att i processen att addera fler fasta medarbetare kommer villkoren för de kontraktsanställda att ses över och förbättras i dialog med deras formella arbetsgivare, med mottot lika lön för lika arbete och samma kompetens.

Det låter perfekt. För nu har de kontraktsanställda, som bäst, en tredjedel i lön mot de fasta. De kommer bli jätteglada för löneförhöjningen.

Och då kommer jag in på mina sista frågor:

Vilket motto hade du innan ”lika lön för lika arbete”?

När ska du överge det nuvarande apartheidsystemet: det som skiljer fast anställda och kontraktsanställda åt? Som ger dem olika lön, olika rättigheter, olika köer i matsalen?

Det är inte nödvändigt att svara mig, se bara till att anställa de strejkande med samma rättigheter och lön som de fasta.

Tack.

Henrik Johansson

Vill du bli trodd så hitta på

Min debutroman, Av kött och blod, var min första längre skönlitterära text, men under tiden som gick mellan att jag började skriva romanen och att den blev publicerad blev jag anlitad som krönikör på veckotidningen Arbetaren, samt läste en termin litteraturvetenskap. Jag skrev med andra ord argumenterande, tolkande faktatexter. Texter som i någon mån gjorde anspråk på att innehålla argument som höll för en närmare granskning. Och granskningarna kom. Det är så det fungerar och det är inget att säga om det. En del av kritiken var anonym och kom över internet. Ibland var den osaklig, ibland inte. Meningsmotståndare försöker hitta varandras luckor och, om jag säger så, anstränger sig inte direkt för att förstå varandras argument. Jag är likadan när jag debatterar på nätet, även om jag försöker att inte medvetet missförstå andra.
Så jag var inte helt oförberedd på vad som skulle komma när jag romandebuterade.
Trodde jag.
I fredags kom den trettioandra recensionen och jag har fått något tiotal skriftliga läsarreaktioner och ett otal muntliga. Som romanförfattare målar man upp en värld, jag har påstått att min värld heter Malmö och att händelserna i min värld utspelar sig i samtiden. Jag har riktat hård kritik mot orättvisor och missförhållanden på arbetsmarknaden i allmänhet och i restaurangbranschen i synnerhet. Och här är kontentan: Ingen säger emot mig.
Jag påstår att rätten att leda och fördela arbetet är en makt som öppnar upp för godtycke, mobbing och maktmissbruk. Jag påstår att ungdomslöner slår ut äldre från arbetslivet. Jag påstår att praktikanter utnyttjas stenhårt och gör att antalet fasta tjänster minskar. Ingen säger emot mig.
Jag menar naturligtvis att mina argument är starka och att jag har rätt, men det är ändå ganska märkligt: här skriver man en skönlitterär text, en fantasiprodukt, och folk tar det för sanning och köper de, visserligen outtalade, argument som finns. Men skriver man en faktatext skärskådas allt man säger och folk letar fel och brister.
Min slutsats kan bara bli att skall man säga sanningar, då gör man bäst i att hitta på. För ägnar man sig åt fakta antar alla att man ljuger.

Bohemian Rhapsody och Camus

Häromdagen lyssnade jag på The Braids cover av Queens klassiska Bohemian Rhapsody och då slog det mig att texten kanske var influerad av Främlingen av Albert Camus, en av mina favoritböcker.
”Nothing really matters,
Anyone can see,
Nothing really matters,
Nothing really matters to me.”
De raderna sammanfattar Meursaults livshållning, och när låten också innehåller en dialog med mamma:
”Mother, just killed a man.”
så är det inte svårt att se var jag fick den tanken ifrån. Främlingens första rader är fantastiska i sin enkelhet och karakteriserar huvudpersonen och berättaren Meursault:
”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.”
En googling senare visste jag inte vad om Freddie Mercury tänkte när han skrev Bohemian Rhapsody, men jag visste att jag inte var ensam om att tolka den som en referens till Främlingen. Inom litteraturvetenskap kallas det här för intertextualitet: när texter relaterar, samtalar, förhåller sig till varandra. Det visste jag naturligtvis inte när jag första gången hörde The Braids cover. Men man lär sig något varje dag.
Och det är en av de bästa sakerna med litteraturen. Det blir bara roligare och roligare! Ju mer man vet, ju mer man har läst, desto mer kan man lära sig och se i en text. Jag älskar när texterna blinkar i smyg åt varandra, eller ger varandra små gliringar och tjuvnyp!