Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Under december läste jag tre kortare verk av Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island. Många av Perecs verk präglas av hans experimentlusta, han använde sig ofta av tvingande begränsningar (som att skriva en roman helt utan bokstaven ”e”).

Perec är i allmänhet läsvärd och rolig och jag rekommenderar honom varmt, och kommer själv fortsätta läsa honom. Löneförhöjningen handlar helt enkelt om en person som kräver löneförhöjning och hur det går till utifrån ett strikt återkommande och upprepande mönster. Den fullständiga titeln är Löneförhöjningen eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Ett litet exempel på verket:

1
Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2
Antingen är han inne eller också är han inte inne.
3
Om han är...
4
Fem mot ett att han inte är det!
5
Rätt!
6
Du inväntar hans återkomst i korridoren.

Den är ganska roande och har en vis kafkaesk byråkratisk humor, men är också ganska tjatig. Utgiven på det utmärkta förlaget Ràmus.

Tingen var Perecs debutroman och utgiven av Modernista. En utmärkt liten bok som kom ut på franska 1965. Genom kärleksparet Jérome och Sylvie följer vi deras ytliga jakt på, ja, framförallt ting. Boken är på samma gång en kritik av varusamhällets och konsumism som en analys av ting och ett förtingligat samhälle. Samtidigt lider den lite av att vara snart 50 år på nacken, i många fall är det en kritik vi idag känner ganska väl. Men det är väl spenderade 90 minuter att ta sig igenom den.
Återigen ett litet exempel på Perecs vackra prosa:

De skulle ha velat vara rika. De trodde att de skulle ha klarat av att vara det. De skulle ha vetat hur man klär sig, betraktar, ler som rika människor. De skulle ha uppträtt med nödvändig takt, diskretion. De skulle inte ha tänkt på sin förmögenhet, skulle ha förstått att inte skryta med den. De skulle inte ha skrutit med den. De skulle ha utstrålat den. De skulle ha njutit intensivt. De skulle ha älskat att promenera, flanera, välja, värdera. De skulle ha älskat att leva. Deras liv skulle ha varit ett konstnärligt uttryck.

Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. Den rotlöshet som jag antar att det ledde till framkommer stark i denna presentations tredje verk: Ellis Island (även den utgiven av Modernista). Ellis Island är lite annorlunda än de andra böcker. Den är personligare. Hans litterära experiment och humor är roande, men de skapar också en viss distans, en distans som saknas i Ellis Island och gör den till ett starkare verk. Den är oerhört bra. Ellis Island (Eller ”Tårarnas ö” som den kallades på många språk) är ön dit Europas många emigranter var tvungna att passera, nålsögat där man blev insläppt eller återsänd, mellan åren 1892 till 1924. Under de åren passerade närmare 16 miljoner människor Ellis Island.
Själv har jag sysslat en del med släktforskning de senaste månaderna, och dikterna i Ellis Island blir något av en kollektiv släktforskning för de som sökte lyckan i den nya världen. Den visar på svårigheter på att beskriva bortom den torra statistiken och fakta, att undersöka det som inte längre finns.
Och återigen ett exempel:

hur ska det beskrivas?

hur ska det berättas?

hur ska det betraktas?

under den officiella statistikens torrhet
under det betryggande mumlet från historier som berättas
tusen gånger
av guider i sina scouthattar
under den officiella förevisningen av vardagliga ting
som blivit museiföremål, sällsynta lämningar, historiska saker,
dyrbara bilder

under det konstlade lugnet i dessa fotografier fixerade

en gång för alla i sin bedrägliga

svartvita tydlighet

hur kan man känna igen denna plats?

hur kan man rekonstruera den?

hur kan man avläsa spåren?

hur kan man komma bortom?
komma bakom?
inte bara stanna vid vad man ges att se?
inte bara se vad man visste i förväg
att man skulle få se?

Hur kan man gripa det som inte visas fram, det som inte
fotograferats, arkiverats, restaurerats eller visas upp?

Hur återfinner man det som var platt, banalt, vardagligt, det
som var vanligt och hände hela tiden?


Ja, det var allt för denna gång, nu ska jag ha en liten Perec-paus och läsa annat ett tag. Jag lämnar nog Frankrike och beger mig österut. Och så ska jag naturligtvis jobba på min roman.