Skriv om klass – studiehandledningen

När jag började hålla skrivkurser om att skriva om klass och arbete fanns det snart intresse från hela landet, och intresset var större än jag själv kunde hantera. Det var motivationen till att skriva en studiehandledning. Den är nu färdig och går att ladda ner, alldeles gratis, från ABFs webbutik. Här är en länk. Tryck på den lilla pilen. Lägger du den i kassakorgen kan det hända att du lyckas köpa något som är gratis.

Jag tar gärna emot kommentarer på handledningen.

Nåja, för att inte det här inlägget ska bli minimalt publicerar jag också förordet.

"Det är i ett arbetslag som det individuella kan komma till sin rätt genom att alla förverkligar sig tillsammans."
Stig Sjödin

Jag började skriva jobbdagbok när jag arbetade som kock. Hemkommen från ett sent pass plitade jag ner tankar och intryck. Det var ett sätt att få ordning på en förvirrande verklighet, men också för att hitta vägar att förstå och vinna konflikterna på arbetsplatsen. Det var bra, men när vi blev flera stycken som skrev om våra jobb var det en befriande känsla. Plötsligt handlade snacket vid krogbordet om konflikter på jobbet istället för vad som hände på den senaste festen.

Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Läser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intressen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

I en lyckad cirkel skapas det ett sammanhang för att diskutera klass, arbete och skrivande. Med rätt personkemi får ni som deltar skrivande vänner för livet. Det kan vara ett sätt att börja läsa mer. När man arbetar med textrespons övar man sig också på att läsa med ett kritiskt öga.

Skriv- och läsövningarna är alltid förslag: ta gärna andra, men utgå från arbetarlitteratur så att klasslitteratur på ett naturligt sätt hamnar i fokus. Det är svårt att prata om klass och det kan vara en utmaning att skapa en miljö där det är välkommet och efterfrågat.

Om skrivövningarna ska läsas upp, redovisas fritt eller om man helt enkelt går vidare är upp till er som skriver tillsammans att känna av, men målsättningen i en cirkel är att ni mot slutet ska dela era texter och ge respons. Sänk trösklarna, hjälp varandra över dem. Det viktigaste i en skrivarcirkel är att skriva, inte att det ska vara perfekt från början.

I cirklar och kurser som jag håller pratar jag på svenska men arbetarlitteratur om Sverige idag kan skrivas på fler språk än svenska. Flykt från ett hemland och diskriminering är idag en klasserfarenhet som allt fler i vårt land delar. Det måste vara möjligt att delta även för den som inte är bekväm med att skriva på svenska. Annars får vi en väldigt blek litteratur. I de flesta fall kan övningarna skrivas på det språk som deltagaren behagar. Men för att få textrespons måste en text naturligtvis skrivas på ett språk som läsaren förstår. En utmärkt språkövning är att tillsammans översätta texter, att hitta rätt ord, att se varje ord som om det vore första gången man träffade på det är givande för alla inblandade.

Cirkeln är på sex träffar, men om ni tycker hemuppgiften att skriva en novell till sista gången är för stor så lägg till en extra träff där ni skriver tillsammans mellan femte och sjätte träffen.

Henrik Johansson är skrivpedagog och författare till studiehandledningen Skriv om klass.

Intervju med Arbete och politik

Till senaste numret av Livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel har jag med en artikel om podcasten Arbete och Politik (länk: https://soundcloud.com/arbete-och-politik/ ). Artikeln kan man läsa här. Av utrymmesskäl finns inte hela min intervju med Stellan Elebro och Simon Andersson med i tidningen så jag publicerar den här på bloggen istället.

God läsning!
/Henrik

Vilka är ni? Varför startade ni en podd? Hur går man rent praktiskt tillväga om man vill starta en podd?

Stellan:

Jag hade velat skapa en pod i flera år. Då jag fick lite semesterersättning utbetalad som jag inte tagit ut när jag bytte jobb så fick jag plötsligt ett ekonomiskt läge att köpa nya dator, mick och lite grejer. När jag väl hade de grejerna så kom jag på att Simon satt i södra Sverige och på den vägen är det. Tidigt kom Malin på tal också som nyss joinat. I grunden är det enkelt men åtminstone jag är ju audioativ idiot så det är en studiecirkel varenda gång för att klippa och mixa och så vidare. Men har man viljan så är det inga svårigheter. Finns bra guider online.

Ni hittar hopp och goda exempel utanför de stora traditionella politiska arenorna, hos idrottsrörelsen, hembygdsföreningar och jaktlag – vad kan arbetarrörelsen lära sig där?

Stellan:

Framförallt det praktiska fokuset, välkomnandet, att arbeta och enas kring praktiska lösningar på problem och slutligen, och kanske det viktigaste, den lokala förankringen. Det är delar jag tycker dagens arbetarrörelse har tappat, både inom det fackliga och politiska. Och så länge som vi inte vänder trenden med fler aktiva fackklubbar och t.e.x. s-föreningar som på allvar arbetar i kvarteren – detta såklart i samklang med en demokratisering - så är föreningarna överlägsna strukturer för att nå grannar, arbetskompisar och nå ut med sitt budskap. Fler föreningar än politiska projekt upplever jag idag kan genomföra progressiva förändringar, och då framförallt, att förankra dessa och nå ut med dem. Det är inte små vänstergrupper som räddar skolor precis. Slutligen så är föreningar i regel bra på ekonomi på ett sätt som annars bara återfinns inom fackliga sfären. Allt under 50 000 kronor är fan kaffepengar.

Simon:

Jag tror partipolitiken har stagnerat, man väljer ett lag och heja på men det blir aldrig något konkret. Politik har blivit någon sorts förvaltning för tjänstemän. I föreningslivet är det en annan anda, man organiserar sig för ett konkret syfte. Och är välkomnande till nytt folk, man lär sig på vägen.

Framtiden tillhör dem som vågar ta politik på allvar, säger ni – kan ni utveckla det? Varför?

Stellan:

Varför? Ja för egen del för att jag är direkt berörd av det. En devis som ”det personliga är politiskt” är förbannat uttjatad och dränkt i flosklerna och konstiga teorier men det är ju precis så det är. Sämre pension, tidigare pensionering, risk för automatiseringens konsekvenser, sviktande löneutveckling, på gränsen till ”relativ fattigdom”, väntar kids med mera. Det är ju för fan allvar. Tar man det inte på allvar så ska man inte pyssla med politik överhuvudtaget. Det handlar för fan i grunden om våra liv.

Simon:

Jag avskyr den här distansen folk har idag. Av att ingenting betyder något, och den som visar att den blir berörd är någon man skrattar åt. Tycker de här åren av att politiker håller på att umgås privat och minglar runt visar att de inte förstår verkligheten för vanligt folk. Att man inte tar konflikterna i samhället på allvar. Tror det är förklaringen till att högerpopulisterna går framåt, om inte arbetarrörelsen kan visa att vi tar politik på allvar tror jag vi är förlorade. Tror det här rosévinsminglet är som Titanic, och om man inte står utanför kommer man sjunka med det.

Hur kan kulturen bli ett vapen för arbetarklassen?

Stellan:

Den kan bli ett vapen för arbetarklassen igen när vi använder den för att delvis förklara för oss själva hur det ser ut, lär oss gräva där vi står, delvis använder den för att förädla våra kunskaper, bilda oss och våga uttrycka oss. Det blir en farkost för oss att ständigt bli bättre och stoltare över vilka vi är. Det här skedde med stor effektivitet förr, i den unika arbetarlitteraturen. Idag måste vi hitta något liknande som kan bli populärt och hjälpa oss få en kulturell röst. En kulturpolitik som helt enkelt störtar den rådande kulturella ordningen. Det är första steget att återta berättelsen om samhället och alltså det första steget också för att förändra det. Just nu är jag dock övertygad om att arbetarkulturen är typ Sveriges enda riktiga undergroundkultur. Fy fan vad ohippt det är. Det är bröd och skådespel för hela slanten.

Simon:

Jag tror vi måste skapa vår egen kultur. Jag tycker att folk ska starta poddar och skriva böcker. Idag så behövs det inga dyra grejer utan det är bara att köra. De stora tidningarna och TV kommer aldrig ta upp det som vi vill prata om på våra villkor. Vi måste göra det själva.

Ni har en fot i nordvästra Skåne och en i Västerbotten – vad är det för likheter och skillnader?

Stellan:

Likheterna känner jag inte till. Men. Jag ville gärna ha västerbottningar i podden för att filtrera nyheterna då politiska situationen i Västerbotten är ganska unik i Sverige med stark politisk prägel, folkrörelser och typ, sista asterixbyn i folkhemmet. Skåne har jag inte ens besökt i övrigt.

Berätta gärna om ert fokus på glesbygden.

Stellan:

Det handlar väl mycket om att jag är mycket kritisk till den strukturpolitik som förs i Sverige med världsunik fokus på urbaniseringen. Det är grunden för mycket av de ekonomiska och sociala problemen i samhället. Sedan flera år i Göteborg och Stockholm på fjärdehandskontrakt, skitjobb och sett först hand hur integrationen gått åt helvete så är jag fullständigt övertygad om att arbetarklassen skulle ha det bättre och kan organisera samhället bättre med större fokus på hela Sveriges överlevnad i mindre enheter. Motorn i allt det här eländet är såklart bostadspolitiken. Men mina erfarenheter både från bruksort och förort pekar på att de båda bör alliera sig i så hög grad det går men att, den generella, gemenskapen är betydligt högre på mindre orter. Och fackförbund likväl som politiska aktörer vilar just på det, gemenskap.

Nationalismen har blivit mer attraktiv även för arbetarklassen – vad tror ni det beror på och hur kan den utvecklingen stoppas?

Stellan:

Jag ser det lite som en självklart konsekvens av att kapitalet blivit så globalt så att nationalstater, fackförbund eller ens internationella politiken knappt kan beskatta den eller ta kontroll över de internationella kapitalströmningarna. En så pass häftig globalisering kommer i ett första skede inte mötas av att vi internationaliserar oss, utan att vi försöker rädda det som räddas kan genom våra nationalstater. Det här med invandringen är bara en scapegoat anser jag för människor som länge stött på dessa negativa effekter av globaliseringen. Någonstans måste en förklaringsmodell komma som är enkelt att förstå när arbetarrörelsen varit ytterst vacklande, eller vag, i att förklara vad som skett. Minns ni första Sällskapsresan? Där smugglar en företagsägare 10 000 kronor i ett paket Wasabröd till Mallorca, idag talar vi om miljarder som rör sig över gränsen och som aldrig kommer folket till godo. Det här är den stora utmaningen för arbetarrörelsen – hur kan vi skapa en progressiv globalism, eller om inte det går, återgå till en progressiv välfärdsstat som helt sonika får räkna om i budgeten och ta bort mängder med kapital från alla inkomststaplar helt enkelt för att de inte kan garanteras vara kvar i landet ens om fem sekunder. Politik är att ha kontroll över den där kranen med kapital.

När ni pratar om Försäkringskassans säger ni att socialpolitiken har blivit snedvridning. Ett exempel är att man ses som kund istället för medborgare.

Vad är det för fel på dagens socialpolitik och hur borde den se ut?

Stellan:

Jag är ingen expert på det här men vi kan konstatera att det behövs en stark välfärdsreform här. Vi måste behandla arbetslöshet ur en strukturell synvinkel och skattebetalare ska ha rätt till ett vettigt skyddsnät. Hur många miljarder var det nu igen som ligger och skräpar, över 300. Arbetsgivaravgifter som är öronmärkta för socialpolitik men som bara ligger där. De ska gå till folk som är sjuka, så de kan bli friska. Det här ingen raketforskning.

Simon:

För mig är det mycket en känsla av att det som var till för att hjälpa oss nu används för att uppfostra oss. Ingen som har haft kontakt med Försäkringskassan kan uppleva att det är ju vi som betalar deras lön. För att hjälpa när vi blir sjuka eller skadar oss. Hade jag fått bestämma så hade Försäkringskassan och socialen ringt upp alla som är berättigade till bidrag och hjälpt dom hämta ut pengarna. Det är ju för fan inte välgörenhet utan våra pengar från början.

Finnjävlar

Från skam till stolthet över sin härkomst

Kristian Borg (redaktör) Finnjävlar, Verbal förlag 2016.
 
Finnjävlar är en antologi om Sveriges äldsta minoritetsfolk. Texterna har en stor bredd, allt från renodlad skönlitteratur, som en bit ur Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland, till en utdrag ur en etnologisk studie av Marja Ågren. Många av bidragen handlar om att växa upp som sverigefinne och tar då upp föräldrarnas flytt och vilka fördomar de möttes av. Skribenten har ofta gjort såväl en klassresa som att själv gå från skam till stolthet över sin härkomst. Med Lina Puranens ord:
”Jag tänker på när jag var 13 år och satt på tunnelbanan och bad min mamma att inte prata finska med mig för att jag skämdes. Jag tänker på att jag inte känner så längre utan att jag är stolt och att min finska är något av det finaste jag har.”

Klass är ett naturligt tema då sverigefinnarna är så stark förknippade med arbetarklassen. Totalt 332 000 personer emigrerade från Finland till Sverige under åren 1960-1980. De flesta av dem arbetskraftsinvandrare. För min egen del är det intressant och lärande läsning, men för många sverigefinnar tror jag det är årets viktigaste bok.

Recenserad i Mål & Medel. 

Finnjävlar på Bokus och Adlibris

Wage Slaves - Daria Bogdanska

Recension/kulturspalt till Mål & Medel.

När Daria Bogdanska hade skickat Wage Slaves till tryckeriet skrev hon:
”Det här är något jag drömt om i 20 år och jag trodde aldrig riktigt det skulle hända. Det fanns alltid andra som var smartare/tecknade bättre/ hade bättre självförtroende/och gjorde saker bättre än mig och jag trodde aldrig jag skulle bli så bra som dem. Det här gäller allt, teckning, musik, skrivande. Och det är ingen tillfällighet att det tog alla de här åren för mig att tro på mig själv. Det är en fråga om klass. Arbetarklass- och outbildade ungar tvivlar ofta på sig själva och är rädda att ta plats. Så idag är jag glad. Det är stort för mig. Till slut är jag färdig med min bok och det kan ingen ta ifrån mig.”

Bogdanska är en ovanlig bokdebutant. Hon beskriver sin vardag som papperslös arbetare på en av många restauranger som drivs med hjälp av svart arbetskraft. Wage Slaves börjar med att hon anländer till Sverige från Polen för att börja på en serieskola i Malmö och dessutom har hon en kille i Nyköping. Hon fastnar snart i en tuff situation: utan personnummer vill ingen anställa henne, och eftersom hon inte har ett jobb får hon inget personnummer.

Lösningen blir svartjobb och billigt boende. Arbetskamraterna får lön efter hudfärg, ett modernt apartheidsystem. Svenskarna får mest betalt och längst ner hamnar arbetarna från Bangladesh som också är beroende av chefen för sina bostäder. Arbetet är hårt och nätterna sena. Daria spenderar sina dagar på serieskolan och kvällarna på restaurangen men hinner trots det skaffa sig en hel del vänner genom punken. Hon finner en gemenskap som hon har nytta av när hon behöver stöd och ny bostad. Dessutom träffar hon en kille vilket kunde varit perfekt om hon inte redan haft en annan. Osäkerheten på arbetsmarknaden skapar ett osäkert liv och situationen på jobbet är så orättvis att hon bestämmer sig för att försöka göra något åt den. 

Men facklig kamp är inte lätt för den som är papperslös och hon hamnar i SAC, det enda facket som då tog emot papperslösa arbetare. Att organisera arbetskamraterna visar sig vara svårt. Till stor del för att arbetskraften inte bara är beroende av krögaren för sin lön utan också för sina bostäder och sina uppehållstillstånd. En facklig organisering för de papperslösa måste av nödvändighet arbeta med deras helhetssituation för att bryta livegenskapen. Men utan att säga för mycket så slutar konflikterna med arbetsgivaren som det ofta gör i verkligheten: i gråzonen mellan seger och nederlag. Och det viktigaste kanske inte är det omedelbara resultatet utan vilken grund som läggs för framtida organisering.

Bara med tanke på bokutgivningen vore det lätt att förstå om Bogdanska presenterade sig som en orädd hjälte. Men hon är mån om att inte bidra med material till den liberala favoritsagan om klassresan. Även om hon i bokens epilog har tagit sig från restaurangen så finns hennes hjärta kvar hos dem som fortfarande jobbar där.
Henrik Johansson

 
SERIEALBUM.Daria Bogdanska, Wage Slaves, Galago, 2016.

Albumet på Adlibris och Bokus.