En roande sida av litteraturens cancer

Recension publicerad i Arbetaren

(Bok) Bartleby & Co Enrique Vila-Matas.

Översättning Yvonne Blank.

Bokförlaget Tranan

"Jag har aldrig haft någon vidare framgång hos kvinnor, jag går resignerat omkring med en besvärande puckel på ryggen, alla mina närmaste släktingar är döda, jag är en ensam stackare som arbetar på ett trist kontor.”
Så inleds Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, i svensk språkdräkt av Yvonne Blank. Romanens namn anspelar på Bartleby, the Scrivener från 1853 av Herman Melville, mest känd för Moby Dick. Melvilles Bartleby är också en kontorist, en som vägrar, eller ”helst slipper” arbeta. Hans ständiga milda svar när hans chef vill få honom att göra saker är ”I would prefer not to”. Vila-Matas och Marcelo, hans ”puckelrygg” till huvudperson, har tagit fasta på Bartlebys Nej och skriver därför en osynlig text vars fotnoter utgör romanen om Nej-författarna. De författare som, likt Marcelo, slutat skriva efter kanske bara en bok. Jag skriver ”roman” men boken har drag av essä, novellsamling och semi-vetenskaplig text. Genom att fokusera på de icke-skrivande författarna talar Vila-Matas om litteratur. Det är ett lättsamt och tidvis underhållande samtal som, tycks det mig, blir roligare ju mer man vet om litteraturhistoria och skrivande. Det är en osynlig litteraturhistoria som skrivs fram, en som handlar om de som slutade skriva, om de långa pauserna, om språkets otillräcklighet, om hur den litterära offentligheten tar all kraft genom boksigneringar och tidningsintervjuer.

Namnen som passerar revy är många, okända som kända: Melville själv, Oscar Wilde, Arthur Rimbaud, Hugo von Hofmannsthal. Deras öden och argument varierar. Det kan låta tungt, men tyngden är snarare på grund av en brist på framåtrörelse än av språket. Vila-Matas rör sig med lätta nedslag på tung mark. Det är en text att associera till. Jag skriver ned novelluppslag medan jag läser, jag skriver ned citat, jag frågar mig varför jag själv skriver, eller varför jag nu läser men inte skriver. I stället för den standardiserade författarfrågan ”Varför skriver du?” frågar Marcelo folk på stan varför de inte skriver. Det är trots allt så att 99 procent av befolkningen inte skriver. Det är en bra fråga. Jag ställer den på Facebook och får varierande svar. ”För att det inte blir bra.” Svaret är intressant. Om jag ska övertolka det behöver det inte handla om ett personligt tillkortakommande utan om att språket är otillräckligt för att beskriva världen och förmedla våra erfarenheter. ”Ett liv som inte kan uttryckas med ord”, för att genom Vila-Matas citera Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Någon skriver inte för att han inte hinner läsa tillräcklig och ser läsande och lyssnande som ett ideal. Det är en insikt då läsförståelsen minskar samtidigt som allt fler vill bli författare. I dag är det självutlämnande stort och skrivandet sägs vara helande, terapeutiskt, men om det snarare riskerar att riva upp? Samira Ariadad svarar: ”För att det tar tid innan jag kommer över hur exponerande det är i mitt huvud, allt det som går att dölja sig bakom. För att det kräver att man tar sina egna ord på allvar nog att lägga tid och möda på det, och på lek nog för att mödan inte ska kännas pressande, kvävande.”

Generellt har de som tagit sina ord på allvar varit samma personer som de vars ord samhällets toppar också tagit på allvar. Så när Marcelo inleder sin berättelse med att han inte haft någon vidare framgång hos kvinnor kan man fråga sig varför kvinnor inte haft någon framgång hos honom? Av alla författare som nämns är en bråkdel kvinnor. Det är synd – då det skrivs en fiktiv litteraturhistoria över Nej-författarna borde kvinnor som tystnat ha en självklar plats. Jag tänker till exempel på Harper Lee, Sor Juana eller Molly Johnson vars debutroman Pansarkryssaren nyligen återutgivits.

I samtidens brus är den bartlebyska tystnaden fascinerande. Därför lever Bartleby kvar. Vi lever i en tid då vi ibland krävs på delaktighet, vi ska ha en åsikt, vi ska rösta, vi ska finnas i sociala medier. En i det sammanhanget intressant text är Bartleby på Toyota, skriven av en metallarbetare som kallar sig iammany: ”Hans märkliga vägran blir organismens cancer. Den magra produktionens cancer är de arbetare som vägrar att dela med sig av sin kunskap, som föredrar att inte flyta med strömmen, som tiger på förbättringsmötena, som föredrar att stanna kvar på sin plats utan att ge någon rationell förklaring varför. Dessa nya Bartlebys vägrar att bli inlemmade i företagsorganismen, de vägrar optimismens tyranni.”
Är då de icke-skrivande författarna litteraturens cancer?
I så fall är är Bartleby & Co en roande sjukdomshistoria.

Henrik Johansson

 Hos Adlibris och Bokus.