Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Recension till Mål & Medel.

I sin första reportagebok, Döden på jobbet, skrev Elinor Torp om dödsolyckor på arbetsplatsen. Torps nya bok heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen och behandlar en annan typ av arbetsrelaterade dödsfall. Det handlar om självmord som är orsakade av mobbing, stress och dålig arbetsmiljö. Ett kanske större och garanterat ännu osynligare problem. Här finns det inte vettig statistik men en bedömare menar att 100-300 arbetstagare per år tar livet av sig på grund av arbetssituationen.

Boken tar sin utgångspunkt i Krokomfallet, där socialsekreteraren Lasse Persson tog livet av sig efter att ha mobbats av sina chefer. Torp blandar mer skönlitterära avsnitt med scheman över arbetets organisering och domar från tings- och hovrätt. Cheferna blev dömda i tingsrätten, en unik dom, men frikända i hovrätten. Det unika är inte bara domen utan att det också gick till åtal. Efter läsningen känns det väldigt tveksamt att Arbetsmiljöverket till så stor del ignorerar psykisk ohälsa och ensidigt riktar in sig på den fysiska arbetsmiljö.

Torps sätter in Lasses självmord i ett större sammanhang, i ett arbetsliv som blir hårdare och hårdare. Där Lasses chefer bestämmer sig för att göra sig av med honom, till varje pris, för att han ”kostar för mycket” och går utanför ramarna. Här låter Torp den dödes dotter ställa frågan: ”Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet idag?”

Lasses arbete detaljgranskas, de hackar ner på saker som andra får komma undan med, han baktalas. Det bryter ner honom, och snabbt går det. Hans arbetskamrater protesterar. En mobbningsutredning dras igång men den leder ingenstans. Inte så konstigt, det är en av cheferna som genomför den. Till slut kommer hotet om avsked och det blir droppen. Självmordet är ett faktum.

Efter den fällande domen i tingsrätten blir många chefer oroliga. Riskerar de åtal? Torp låter frågan återkomma: hur ska någon våga vara chef? För mig känns frågan futtig, nästan provocerande. Varför inte ställa sig frågan hur någon ska våga vara underlydande? Tyvärr förtar chefsperspektivet en del av behållningen med boken. Arbetsmiljön är en för viktig fråga för att överlåtas på ledningen. I många fall är det de som orsakat problemen. Som anställd är det otillräckligt att fråga sig hur cheferna kan ordna bra arbetsmiljö, ibland måste man fråga sig hur man kan klara av problemen tillsammans med sina arbetskamrater, i konflikt med cheferna.

Elinor Torp

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Bokförlaget Atlas

Boken på Adlibris och Bokus.

Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.

Stulna berättelser - Banditsagor / att vantolka HC Andersen

Många författare avråder från att kommentera sina texter. Jag är dock än stor vän av genomskinlighet, så jag tänkte berätta en smula om bakgrunden till Burger Princess.

Burger Princess är den saga som jag har med i antologin Banditsagor - Stulna berättelser, som för övrigt kom ut lagom till bokmässan. Burger Princess är en av åtta nytolkade folksagor som är med i antologin. Andra är skriva av bl a Sara Hansson och Henrik Bromander.

När Banditerna bad mig skriva en nytolkning av en folksaga visste jag exakt vad jag skulle skriva, eller vantolka. Sedan jag hade fått reda på att HC Andersen i sin tur hade tagit en folksaga och skrivit om den hade jag varit sugen att själv göra samma sak. Det var nämligen en sak jag retade mig på med Andersens version: han hade tagit en från början listig och slug prinsessa och gjort henne så ömhudad att hon fick blåmärken av en ärta under tjugo madrasser. Resultatet får ni läsa själva!

Boken finns att köpa hos Bokus och Adlibris. Ryktet säger att det blir releasekalas i Malmö/Lund och i Stockholm också, men det vet jag inte mer om än. Håll koll på Banditsagor och Willa Holma för det.

Illustrationen till min saga är gjord av Maria Hergueta. Kolla gärna in hennes hemsida. Fina grejer.

En roande sida av litteraturens cancer

Recension publicerad i Arbetaren

(Bok) Bartleby & Co Enrique Vila-Matas.

Översättning Yvonne Blank.

Bokförlaget Tranan

"Jag har aldrig haft någon vidare framgång hos kvinnor, jag går resignerat omkring med en besvärande puckel på ryggen, alla mina närmaste släktingar är döda, jag är en ensam stackare som arbetar på ett trist kontor.”
Så inleds Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, i svensk språkdräkt av Yvonne Blank. Romanens namn anspelar på Bartleby, the Scrivener från 1853 av Herman Melville, mest känd för Moby Dick. Melvilles Bartleby är också en kontorist, en som vägrar, eller ”helst slipper” arbeta. Hans ständiga milda svar när hans chef vill få honom att göra saker är ”I would prefer not to”. Vila-Matas och Marcelo, hans ”puckelrygg” till huvudperson, har tagit fasta på Bartlebys Nej och skriver därför en osynlig text vars fotnoter utgör romanen om Nej-författarna. De författare som, likt Marcelo, slutat skriva efter kanske bara en bok. Jag skriver ”roman” men boken har drag av essä, novellsamling och semi-vetenskaplig text. Genom att fokusera på de icke-skrivande författarna talar Vila-Matas om litteratur. Det är ett lättsamt och tidvis underhållande samtal som, tycks det mig, blir roligare ju mer man vet om litteraturhistoria och skrivande. Det är en osynlig litteraturhistoria som skrivs fram, en som handlar om de som slutade skriva, om de långa pauserna, om språkets otillräcklighet, om hur den litterära offentligheten tar all kraft genom boksigneringar och tidningsintervjuer.

Namnen som passerar revy är många, okända som kända: Melville själv, Oscar Wilde, Arthur Rimbaud, Hugo von Hofmannsthal. Deras öden och argument varierar. Det kan låta tungt, men tyngden är snarare på grund av en brist på framåtrörelse än av språket. Vila-Matas rör sig med lätta nedslag på tung mark. Det är en text att associera till. Jag skriver ned novelluppslag medan jag läser, jag skriver ned citat, jag frågar mig varför jag själv skriver, eller varför jag nu läser men inte skriver. I stället för den standardiserade författarfrågan ”Varför skriver du?” frågar Marcelo folk på stan varför de inte skriver. Det är trots allt så att 99 procent av befolkningen inte skriver. Det är en bra fråga. Jag ställer den på Facebook och får varierande svar. ”För att det inte blir bra.” Svaret är intressant. Om jag ska övertolka det behöver det inte handla om ett personligt tillkortakommande utan om att språket är otillräckligt för att beskriva världen och förmedla våra erfarenheter. ”Ett liv som inte kan uttryckas med ord”, för att genom Vila-Matas citera Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Någon skriver inte för att han inte hinner läsa tillräcklig och ser läsande och lyssnande som ett ideal. Det är en insikt då läsförståelsen minskar samtidigt som allt fler vill bli författare. I dag är det självutlämnande stort och skrivandet sägs vara helande, terapeutiskt, men om det snarare riskerar att riva upp? Samira Ariadad svarar: ”För att det tar tid innan jag kommer över hur exponerande det är i mitt huvud, allt det som går att dölja sig bakom. För att det kräver att man tar sina egna ord på allvar nog att lägga tid och möda på det, och på lek nog för att mödan inte ska kännas pressande, kvävande.”

Generellt har de som tagit sina ord på allvar varit samma personer som de vars ord samhällets toppar också tagit på allvar. Så när Marcelo inleder sin berättelse med att han inte haft någon vidare framgång hos kvinnor kan man fråga sig varför kvinnor inte haft någon framgång hos honom? Av alla författare som nämns är en bråkdel kvinnor. Det är synd – då det skrivs en fiktiv litteraturhistoria över Nej-författarna borde kvinnor som tystnat ha en självklar plats. Jag tänker till exempel på Harper Lee, Sor Juana eller Molly Johnson vars debutroman Pansarkryssaren nyligen återutgivits.

I samtidens brus är den bartlebyska tystnaden fascinerande. Därför lever Bartleby kvar. Vi lever i en tid då vi ibland krävs på delaktighet, vi ska ha en åsikt, vi ska rösta, vi ska finnas i sociala medier. En i det sammanhanget intressant text är Bartleby på Toyota, skriven av en metallarbetare som kallar sig iammany: ”Hans märkliga vägran blir organismens cancer. Den magra produktionens cancer är de arbetare som vägrar att dela med sig av sin kunskap, som föredrar att inte flyta med strömmen, som tiger på förbättringsmötena, som föredrar att stanna kvar på sin plats utan att ge någon rationell förklaring varför. Dessa nya Bartlebys vägrar att bli inlemmade i företagsorganismen, de vägrar optimismens tyranni.”
Är då de icke-skrivande författarna litteraturens cancer?
I så fall är är Bartleby & Co en roande sjukdomshistoria.

Henrik Johansson

 Hos Adlibris och Bokus.

Antikvantis vänner – bli stödmedlem

Jag sitter regelbundet och skriver på Antikvanti, vilket trogna läsare har märkt genom mina gästinlägg därifrån, och ser gärna att alla stödjer Antikvanti genom medlemskap: 

Antikvantis vänner – bli stödmedlem

Antikvanti fyller sju år i år. Under dessa år har grannlokalen haft fyra olika verksamheter. Det är inte konstigt – det är oerhört svårt att klara av en ekonomiskt hållbar verksamhet i sådana lokaler. Antikvanti har aldrig haft som mål att gå med vinst, och jag hoppas jag ska kunna driva Antikvanti länge till. Med minskad inkomst i samband med min föräldraledighet blir det svårare.

Många uppskattar Antikvantis bidrag till Malmö, kvarteren och kulturen. Kommunen har dock hittills sagt nej till ekonomiskt stöd.

Visa därför gärna ditt stöd för en kulturellt värdefull men ekonomiskt idiotisk verksamhet! Du får under ett år framåt köpa begagnade böcker för hela medlemsavgiften. Man skulle kunna säga att medlemsavgiften är en förskottsbetalning. Du får dessutom hämta ett exemplar av Oäktingen av Violette Leduc, utgiven 2014 av Rastlös förlag. Slutligen håller vi dig uppdaterad med regelbundna utskick om nyinkomna titlar på Antikvanti.

Sätt in 500 kr på pg 348399-7 (Antikvanti) och ange ditt namn som meddelande. Skicka sedan e-post till info@antikvanti.com och meddela dina kontaktuppgifter. Du kan såklart också betala kontant på plats. Medlemskapet löper ett år från inbetalningsdatum.
Vänliga hälsningar,
Jacob Andersson
Antikvanti

Vett och etikett på antikvariat

En hund kom oombedd in i sällskap med en kund in spe. Kunden frågade efter en titel om vett och etikett. Kunden gick från antikvariatet lottlös. Hunden i sällskap med sin ägare.

Gästinlägg från Antikvanti