Med Moa till Paris

Andra gästinlägget från Antikvanti

Med Moa till Paris
Idag sitter jag och skriver min första musikrecension och det regnar utanför. Snart ska stormen träffa Malmö och Sverige. Jag recenserar Påtår hos Moa Martinson som är en cd inspelad av fyra vissångare: Maja Heurling, Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg och Mats Källblad. De har tolkat Moa Martinson genom musik. Recensionen är snarare en anmälan. Jag har bara 1100 tecken till mitt förfogande (som en jämförelse är det här inlägget drygt 2400 tecken). Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Nå, jag ska inte säga mer om plattan eller recensionen, ni får läsa den i Mål & Medel när den publiceras. Under en paus mellan skrivandet och lyssnandet letar jag efter Martinson i hyllan. Moa och Harry står bredvid varandra. Bara en av varje. Ovanligt lite för att vara några av de största arbetarförfattarna. Det finns betydligt mer av Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Det kanske är så att Harry och Moa tar slut fortare. Av Harry är det Vägen till Klockrike. Exet i hyllan talar om att den är från 1948 och just detta exemplar tillhör det tjuguandra tusendet. Det är mycket.



Av Moa är det Livets fest, utgiven av Folket i Bild 1952. Detta exemplar är numrerat. Nummer 111770 av en upplaga på 125000. Det är inte mycket, det är otroligt mycket, med dagens mått mätt.
Vän av ordning och samtidsmänniska kanske frågar sig hur detta är möjligt. Folket i Bilds (FIB) serie Folkböcker (av vilken Livets fest har valt till den hundrade för att äras som ett jubileumsverk) kunde tryckas upp i dessa enorma upplagor för att de såldes av bokombud som fanns ute på arbetsplatserna. Arbetarlitteraturen var en folkrörelse.
Inne i boken kan man också läsa och lära lite om dåtidens litterära offentlighet. För att fira jubileet inbjuder förlaget fem köpare och fem säljare att möta våren i Paris tillsammans med Moa Martinson. Därav numreringen som också innebär att boken är en lott. ”Det blir en härlig flygtur med SAS Nattparisaren och fem dagars fritt uppehälle i glädjens och minnenas stad våren 1953.”
I mina ögon låter det som ett väldigt påkostat pris 1953. Paris tur och retur och fem dagars uppehälle för tio personer. Jag kan inte dra mig till minnes något liknande nu för tiden. Om någon uppfinner en tidsmaskin kan jag tänka mig att följa med på resan.
Nåväl, för den som vill köpa Livets fest på Antikvanti kostar den femton rikdaler. Ett hutlöst pris med tanke på att den bara kostade sex kronor som ny.

Gästblogg från Antikvanti

Ja, jag har alltså börjat sitta på Hattifnatti igen. Jag hävdar att lokalen heter Antikvanti, min son hävdar att den heter Hattifnatti, så då får det väl bli så. Det har varit en paus. Jag och innehavaren … ja, det var en paus, men nu sitter jag här igen. Under den tid jag suttit så har grannbutiken blivit något annat två gånger. Först var det en engelsk bokhandel, sedan vintagekläder från Paris (vintage är alltså begagnat) och nu är det barnkläder. Jag har hälsat, men inte sagt mitt namn. Jag tänkte, med en viss regelbundenhet, skriva något som kanske blir kåserande, kanske en arbetsdag, kanske bittra betraktelser. Butikerna har bytts ut. Antikvariatet består. Gott så. Jag har lovat ägaren att hålla öppet medan jag sitter här och pluggar och skriver på min nästa roman, men för att avskräcka eventuella kunder går jag nu ut med att om man vågar sig över trösklarna kan man mycket väl bli omskriven. Så nu vet ni det.

Den första dagen jag satt här fanns en låda bredvid mig med vin och ett tiotal Breznak, ett tjeckiskt öl, samt en flaska Beefeaters Gin. Innehavaren, Jacob Andersson, har nu tagit bort ölen och vinet. Det känns som en missförtroendeförklaring. Som om han tror att jag ska sitta här och dricka öl i träningskläder. Jag borde egentligen dricka gin för att hämnas. Det finns tonic på Coop om man vill vara fin i kanten. Gin rent får mig alltid att tänka på 1984 av George Orwell. Där får han sin dystopiska gin att likna något grått och trögflytande. Jag misstänker att det för många britter var en viktig aspekt till varför den blev en storsäljare. Den skräckfyllda tanken att GIN skulle förvandlas till en vidrig sörja var i själva verket en långt mer skrämmande tanke än storebrorssamhället. Nu är jag tvungen att se om 1984 finns i bokhyllorna. Det gör den. Det är upplagan med ögonen. Jag undrar varför den svenska titeln skrivs med siffror istället för med bokstäver som originalet. Men det tänker jag inte ta reda på för okunnighet är styrka.

Att växa tillsammans

Krönika i Arbetaren

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta istället?”

Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.

Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.

Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:

”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”

Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.