Blodhov, Gerður Kristný

Blodhov, Gerður Kristný, Ariel Förlag
En av de finaste sakerna med litteraturen är att den blir bättre ju mer man läser. Blodhov är ett verk som existerar i samklang med andra verk och aktivt relaterar till dem.
I Blodhov tar Gerður Kristný upp en berättelse ur Den poetiska Eddan som handlar om hur Frej förälskar sig i jättekvinnan Gerður och genom hot får henne till sin maka. Men hon vänder på berättelsen och berättar den ur Gerðurs perspektiv, däremot använder hon sig av de isländska sagornas karga språk och ligger nära, men inte exakt på, de gamla versmåtten. Kristný tar sig an en mycket svår uppgift: man skulle kunna säga att hon fiskar efter Midgårdsormen, drar upp den, och ror den i land.
Ett litet smakprov:
Fäder med stumpar
där armarna suttit
grenar som stuckits
i gapande sår

ögonen slets
ur hålorna
till hundar slängdes de

Du hittar den på Bokus eller Adlibris.

Kan författaren vara de mångas språkrör?

 

Recension i Arbetet:
Litteraturens arbetare är en vänbok till Per-Olof Mattsson, lärare och forskare vid Stockholms universitet. Redaktörer är Christer Johansson och Per Anders Wiktorsson och bland de knappt trettio bidragen samsas mestadels facklitterära texterna med två skönlitterära stycken. Antologin röda tråd är, grovt tolkat, arbetarlitteratur.

Under läsningens gång inser jag hur mycket villkoren har förändrats genom åren. Nobelpristagaren Eyvind Johnson försörjde sig på att sälja noveller till tidningar. Det gav mer pengar än recensioner och artiklar. Så är det inte idag. Mycket få tidningar betalar skapligt för skönlitteratur. Den som vill skriva blir inte rik, vilket gör att för att kunna skriva så underlättar det om man redan är rik; det ger en fattigare litteratur. Det är synd, vi behöver arbetarlitteratur. Och inte bara för att vi annars får en fattigare litteratur men för att arbetarlitteratur kan hjälpa oss att se våra gemensamma intressen och en gemensam kamp för dessa.
”Vi har övernog av berättelser om s k överklasspojkar”, skriver Gurli Linder i Biblioteksbladet 1924 i en recension av Hjalmar Wallanders böcker om arbetarklasspojkar på Södermalm.

När jag jobbade på bageri sa en av de bättre förmän jag någonsin haft att alla inte kan bli programledare, som ungdomarna verkar tro. Han var förbittrad över att vi försörjde hela samhället med bröd, men det verkade som att vi var osynliga. ”Syns man inte så finns man inte”, är ett ordspråk jag kommer att tänka på. Och det är kanske sant när det gäller den offentliga debatten, även om arbetarklassen naturligtvis finns helt oavsett om den syns eller inte. I tv-serier, filmer och böcker är det sällan arbetare i huvudrollerna. Men identifikationen är viktig. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem.
Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Men även solen har sina fläckar: Hjalmar Wallander var först med att skriva om arbetarklasspojkarna, men flickorna fick inte vara med. I sin studie visar Magnus Öhrn att de få jämnåriga flickor som förekommer är från medel- och överklassen.

Efter en dag på jobbet är det långt ifrån säkert att man vill gå hem och läsa om påhittade arbetare även om deras liv och problem liknar ens egna.  Så tänkte jag när jag skrev min första bok och jag blandade in både mord och övernaturligheter i min restaurangskildring.
Är nytta och nöje en motsättning? Är enda anledningen till läsning att lära sig? Internationellt sett lider arbetarlitteraturen av att vara upplärande, fostrande och partitrogen. Som i Samuil Marsjaks dikt Kriget mot Dnepr från 1931, analyserad av Janina Orlov. Dikten riktar sig till barn och har som syfte att propagera för och förklara ett kraftverksbygge. Naturen skulle exploateras och kuvas. Floden Dneprs enda replik är talande nog: ”Nej”. Lek med tanken på att jag idag, på uppdrag av gruvindustrin och riktad till barn, skrivit en hyllningsdikt om gruvbrytningen i Kallak.
Där Kriget mot Dnepr har ett tydligt realpolitiskt syfte är Eyvind Johnsons ”Uppehåll i Myrlandet” mer utopisk. Per Anders Wiktorsson diskuterar Johnssons novellkonst. Jublande glatt överger Kvist sitt arbete som bromsare och går upp för ett berg. Han välter ner en stenbumling som han ofta sett från järnvägslinjen. Sedan går han ner och äntrar nästa tåg. Vad skulle det vara bra för? Ingenting. Han följde ett infall och gjorde något han hjärtans gärna önskade istället för att fortsätta jobba. Wiktorsson menar att Kvist lyckas bryta sig loss ur kollektivet av arbetare och träda fram som en individ som kan förnimma den ljusa livsbejakande världen. Men är det inte i första hand lönearbetet Kvist flyr och inte arbetarkollektivet?
Jag läser för att lära mig något av världen, och för att fly den. Och det är inte en motsättning. Dels kan jag förstå hur andra människor tänker, lära mig något om och av dem, men litteraturen kan också öppna garderobsdörren till andra världar. Visa att de sociala positionerna inte är så låsta. Kan vi tänka oss en annan värld kan vi också skapa en annan värld.
Så: arbetarrörelsen behöver arbetarlitteraturen.
Men arbetarrörelsen behöver inte trogna arbetarförfattare.

Anledningen till den svenska arbetarlitteraturens historiska styrka, kvalitet och omfång är att författarna inte varit lojala mot arbetarrörelsen. Stryker man partier och facket medhårs blir det trist partipropaganda. Illojal mot rörelsen: solidarisk mot klassen, solidarisk mot den enskilda människan. I Carl-Eric Johanssons text om Kurt Salomonsson som grävande journalist visar han hur Salomonsson i romaner och reportage kritiserar arbetarkollektivet och facket för att de vänder silikosskadade medlemmar ryggen och satsar på att hjulen ska snurra, oavsett kostnader i mänskligt lidande. En solidaritet vars grund är att man klarar att jobba i ett visst tempo, i kombinationen med krav på ständigt ökande tillväxt, kommer att omfatta allt färre. Allt fler kommer att slås ut, gå in i väggen. Enighet ger styrka, ja – men är den styrkan en fysisk styrka för de fåtal som klara att jobba längst, mest, hårdast så är det en enighet som går tillväxten, profitens, ärende.
Antologins stora nytta och inspiration är som ett mångstämmigt uppslagsverk med en mängd nedslag internationellt och historiskt.

Allra roligast är det att genom Stephan Larsen upptäcka Ousmane Sembène, en av få västafrikanska författare som inte kommer från överklassen. Sembène har bl a jobbat som järnvägsarbetare och medverkade i en strejk som han skrev om i kollektivromanen Guds träbitar. Men hans första bok Le Docker noir handlar om hamnarbetare i Marseille. Huvudpersonen skriver om sina erfarenheter och brottas med samma frågor som t ex Ivar Lo-Johansson och många andra arbetarförfattare har gjort: Kan författaren vara de mångas språkrör? Kräver det konstnärliga skapandet en avskildhet som är ett svek mot kamratskapet och gemenskapen som han vill hylla?
Att höra de frågorna från en afrikansk arbetare och författare i femtiotalets Marseille är fint. Det visar på arbetarlitteraturens giltighet och relevant över tid och rum.
Henrik Johansson

Litteraturens arbetare på Adlibris och Bokus.

Brevet var ett rop på hjälp

Inlägg från mitt gästbloggande på Bokcirklar.se angående strejker i verkligheten och litteraturen.

Strejk: Dakar-Malmö-Pune-Lund
Det här blir ett udda inlägg, men något jag känner att jag måste skriva. Man leds ofta vidare genom läsningen och jag recenserade Litteraturens arbetare, i den nämndes Guds träbitar av Sembène Ousmane. Denna kollektivroman behandlar en tågstrejk (som författaren själv var delaktig i) som utspelade sig på 40-tal. Strejken stoppade Dakar-Nigerlinjen, i stort sett hela franska Västafrika stod stilla. De svarta arbetarna strejkade för bättre villkor: samma villkor som de vita arbetarna hade. Apartheid, åtskillnad: de vita hade andra, bättre, rättigheter till semester, pension, försäkringar, och mycket högre lön. Kampen var hård. De strejkande hade också stöd från arbetare i Frankrike, även om de stod mot fransmän på plats. Fransmän som hävdade att de hade lagarna på sina sida, att de följde lokal lagstiftning.

Under tiden som jag läste kom det ett brev, ett e-mail, från strejkande arbetare i Pune, Indien.
Jag är med i en liten grupp som intresserar oss mycket för arbete, för konflikterna på arbetsplatsen (vilket är väldigt tydligt i min roman, jag är arbetarförfattare). Och en av våra medlemmar fick ett brev.
Brevet var ett rop på hjälp.
Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Åtskillnad. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet, bonus, rätt till semester, pension. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni tillsammans för att prata med ledningen, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna: strejk.
Fabriken är Alfa Lavals. Med huvudkontor i Lund, bara två mil från Malmö. När vi fick brevet hade de redan strejkat i över 50 dagar. Femton arbetare hade inlett en hungerstrejk och sex av dem hade kollapsat och förts till sjukhus.
De ville ha vårt stöd. De ville att vi skulle uppmärksamma frågan i Sverige och gå till Alfa Lavals huvudkontor. De har stort förtroende för den svenska ledningen och tror inte de vet vad som pågår i Indien. På sätt och vis är det smickrande för svenskt näringsliv, för Alfa Laval, att det enda egentliga kravet de har är att få bli anställda av Alfa Laval på samma villkor som de fast anställda.
Åtskillnad, men inte baserad på hudfärg, utan på anställningsform.
Vad kan vi göra?
Vi gick 25 personer till huvudkontoret och möttes av en PR-ansvarig och en ekonomi- och finansdirektör. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar. Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen Alfa Laval att ta tillbaka arbetarna, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Alfa Laval vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda.
Där, utanför huvudkontoret, frågade vi direktören om han inte tyckte det var orättvist att de kontraktsanställda hade lägre lön, till och med annan mat.
Han svarade att Alfa Laval följde lokal lagstiftning. Precis som fransmännen i Västafrika, precis som Alfa Laval när de bröt sanktionerna mot apartheidtidens Sydafrika.
I Guds träbitar vinner arbetarna.
Jag hoppas att den här frågan får mer uppmärksamhet, att tidningarna tar upp strejken, att läsare delar det här inlägget. Och jag hoppas att arbetarna i Indien också vinner.
Stödgrupp på facebook.

Boktipset: Upptäckten av currywursten

I SkAlla bjuder vi under december på boktips, kika på hemsidan för att läsa dem.

Här är ett av mina:

Upptäckten av currywursten, Uwe Timm, Thorén & Lindskog



Svensk litteratur är stor i Tyskland, men tyvärr är det tystare om tysk litteratur i Sverige. Thorén & Lindskog är ett förlag som ger ut ”Tysk litteratur på svenska” och Uwe Timm är någon som förtjänar mer uppmärksamhet. Upptäckten av currywursten är en ganska allvarlig skröna, där ramberättelsen handlar om den kryddiga korvrätten men handlingen kretsar kring personerna och hur livet ser ut i efterkrigstidens Tyskland. Romanen börjar vid krigsslutet. Det är allvarligt, roligt, lättläst och ganska så fascinerade: och det gör en väldigt sugen på currywurst!

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Saffransstölden

Julnovell till Arbetarens julkalendern (lucka 3). Följ kalendern här. (Idag är det ett erbjudande som gäller ett signerat ex av min bok!).

Det var en gång juletider och vår hjälte, låt oss kalla honom Johansson, jobbade på bageri. Doften av saffran låg som en tung gul filt. Smaken av saffransklipp låg än tyngre på tungan. Tyngst av allt låg beskedet om att bagerifabriken skulle läggas ner. Som ett extra litet tecken på social inkompetens och management-by-idioti hade ledningen bestämt att temat för personalens julklappar skulle vara ”Fritid”. De snart arbetslösa arbetarna kunde välja mellan termos, ryggsäck och en sådan där ful hopfällbar trebent stol att ha med på fisketuren.
I det läget beslöt sig ett par av bagarna på Johanssons avdelning för att praktisera illegal individuell lönesättning genom att stjäla saffran, som denna jul låg på 33 000 kronor kilot i handeln. Hur man skulle avyttra produkten var ett problem: man kunde inte gärna stå utanför Konsum och sälja små påsar med gult pulver. Kanske någon grossist kunde övertalas att köpa? På Johanssons avdelning bakade man tyvärr mest vörtbröd och rostbröd och hade således ingen tillgång till det gula guldet. Det visade sig att företagsledning varit ovanligt förekommande och placerat värdesakerna bakom kraftiga hänglås. Det var illa. Vissa tider kunde man kanske lyckas smuggla in en större bultsax eller en vinkelslip på bageriet, men att gå runt med dem där inne skulle väcka viss uppmärksamhet då bultsaxar inte hör till en bagares vanliga verktyg.
Nästa steg var att hitta en allierad på den avdelning som använde saffran. Terrängen sonderades genom försiktiga frågor i ämnet. Och då uppenbarades den fruktansvärda sanningen:
”Vi använder inte riktigt saffran. Bara substitut.”
Stölden blåstes av.
Småtjuvarna blev återigen lurade av den stora skurken och bedragaren: företaget självt. Den lilla stöld de planerat blev övertrumfad av svindlarnas helt lagliga bedrägeri. Läste man det finstilta på innehållsförteckningen stod det saffransarom. Klippen kallades dock inte Saffransaromsklipp utan saffransklipp.
Vinsten åt vinnarna, förlusten åt förlorarna.

Min förälskelse i Mary Poppins

Jag befann mig på ett vandrarhem i Österlen. Vi hade vandrat ut till havet och tillbaka, ätit, och nattat ungarna. Bokmal som man är, hade jag noterat en bokhylla där man kunde låna eller byta till sig. Och bland Jackie Collins och Dan Brown stod ett gammalt exemplar av Mary Poppins av Pamela L Travers. Jag har alltid varit svag för klassiker, och två kapitel in var förälskelsen ett faktum. Jag visste inte ens att det var en bok från början, utan förknippade Nannyn med musikal och filmen med Julia Andrews i rollen som Mary Poppins.
Min farmor jobbade som hembiträde, eller tjänarinna som det hette när hon började, och jag kan lätt tänka mig att när man kommer till en främmande familj är man i ett visst underläge.
Så här gör Mary Poppins entré hos familjen Banks:
””Det är väldigt trevliga barn, det kommer du märka”, sa Fru Banks.
Michael stötte till Jane med armbågen.
”Och de kommer över huvud taget inte ställa till det för dig”, fortsatte Fru Banks osäkert, som om hon inte riktigt trodde på vad hon sa. De hörde att besökaren (Mary Poppins) fnös som om hon heller inte trodde på det.
”När det referenser…” fortsatte Fru Banks:
”Ja, jag har som regel att aldrig ange referenser”, sa den andra bestämt. Fru Banks stirrade.
”Men … jag trodde att det var det vanliga”, sa hon. ”Jag menar … som jag har förstått det brukar folk alltid göra det.”
”Det är väldigt gammalmodigt, om du frågar mig”, hörde Jane och Michael den hårda rösten säga. ”Väldigt gammalmodigt. Omodernt, skulle man kunna säga.”
Var det något som Fru Banks inte tyckte om, var det att betraktas som omodern. Hon stod helt enkelt inte med det.””

Min ursprungliga tanke var en bokcirkel på Mary Poppins, men den finns tyvärr inte utgiven på svenska på en herrans massa år. På engelska kommer det otaliga böcker just nu, och anledningen är på samma gång tragisk och rolig. Disney’s filmatisering från 1964 var en stor succé, men Travers hatade den: Julia Andrews var inte barsk och bestämd utan sockersöt, de otaliga sångnumren tyckte hon inte om, och hon hatade de animerade bitarna. Till saken blev att hon blev illa behandlad och ignorerad under inspelning: hon stod med som konsult men man lyssnade inte på henne och hon fick ingen inbjudan till premiären utan fick be Walt Disney om lov för att få delta. Hennes integritet gick på kollisionskurs med Disney’s intressen. Trots flera guldkantade förslag vägrade hon gå med på fler filmer.
Det här är intressant, men är än mer aktuellt då Disney gör en film om konflikten som kommer ge deras sida av saken och ha premiär i Sverige i mars 2014: Saving Mr Banks (med Tom Hanks som Walt Disney och Emma Thompson som Pamela L Travers).
Nåväl, så nu sitter jag hemma och läser Mary Poppins, fördjupar mig i Travers öde och ser filmen. Förhoppningsvis kommer det resultera i en längre artikel.

Och igår kom min senaste krönika upp på nätet: Kvarteret Zigenartvätten.

Trailern till Saving Mr Banks:

Gästbloggande

Med start igår inleddes ett två veckors gästspel hos Bokcirklar.se - en utmärkt sida för att diskutera sitt läsande på nätet. Man startar en profil och går med i cirklar eller startar egna.

Här är mitt första inlägg:

För fyra år sedan hade jag svår beslutsångest. Jag var föräldraledig, med min son, från mitt jobb som hotellkock och i januari skulle jag vara tillbaka på jobbet, efter inskolningen. Innan ”ledigheten” (för egentligen är man ju allt annat än ledig) hade jag och chefen kommit överens om att jag skulle jobba 50 % dagtid och 50 % kvällstid. Men när månadsschemat kom var det alltid, som av en ren slump, 80-90 % kvällar. Summan av kardemumman: det skulle förmodligen bli så igen, min chef vägrade garantera mer tid på dagen, vilket skulle innebär att min son skulle vara på förskolan medan jag var hemma, och när han var hemma skulle jag vara på jobbet. Inte bra. Inte alls vad jag tänkt mig som pappa. Samtidigt hade en idé börjat spira i min småbarnspappa-sömnbrist-välling-blöjor-hjärna: hur vore det att skriva en roman? Hur vore det att skriva en roman om en restaurang där några av de anställda bygger en Golem av kött som slår ihjäl en av cheferna!

Idén lät så idiotisk att det bara inte var möjligt: skulle en kock på snart 40 år skriva en skogstokig bok? Jag nämnde inget för andra människor.

Så jag slutade på jobbet och började skriva en roman istället. Tre månader senare hade jag ett första utkast färdigt. Boken kom ut i våras och fick namnet Av kött och blod, och det har varit omvälvande. Nu skriver jag på heltid, men inte bara romaner, utan även krönikor, recensioner, noveller och poesi. Skrivandet gav, minst sagt, mersmak. Jag sökte in på Författarskolan (Lunds universitet) och blev antagen. Skrivandet ledde också till ett helt annat läsande. Och det var så jag trillade in på Bokcirklar.se. Jag har alltid haft ett stort behov av att diskutera det jag läser, men med två barn och en fullbokad kalender är det svårt att träffa andra, så för mig är det nätet eller inget (ja, fram till i vår, då jag tänkt läsa litteraturvetenskap). Jag är med i Föreningen Arbetarskrivare och SkAlla (som boktipsar nästan dagligen under december).

Läser just nu: Stormen, av William Shakespeare
Senast avslutade bok: Litteraturens arbetare
Min blogg
Min sida på facebook
Skriver just: En roman med arbetsnamnet En hjältes död.
Här träffas jag nästa gång: Författarnas julmarknad i Malmö

Fråga om det är något ni undrar!

Prekariatet och Av kött och blod

I senaste numret av Mana är har Andrea Malesevic skrivit en dubbelrecension av Prekariatet - Den nya farliga klassen (Guy Standing) och Av kött och blod. Och saken är den att just idag så håller Guy Standing föredrag i Malmö.
"Måndag 2 december kl 19
Orkanen, Malmö högskola
Nordenskiöldsgatan 10, Malmö
Gratis entré

Föreläsningen sker på engelska!"
Evenemanget på facebook.



Recensionen finns inte på nätet än, men här är biten om Av kött och blod:

"Henrik Johanssons debutroman Av kött och blod är en unik berättelse om vardagens klasskonflikter mellan restaurangarbetare och ledning. Det som gör den speciell är inte bara den lekfulla formen, hybriden mellan socialrealistisk arbetsplatsroman och fantasydeckare, utan också att den tar sin utgångspunkt i ett heterogent kollektivt subjekt. Det är befriande med en arbetarroman som inte fokuserar på den vite industriarbetarens vedermödor, utan som talar till oss som en brokig kämpande massa. Handlingen utspelar sig på den lilla restaurangen Tempi Moderni, en arbetsplats med ständig underbemanning och jakt på ökad produktivitet. I inledningen får vi följa Eduardo som börjar sin praktik på restaurangen. Han är en av många i raden av praktikanter cheferna tagit in för att utföra gratisarbete. Ständigt försöker ledningen hitta nya sätt att utnyttja personalen. Men de möter motstånd i den solidaritet som finns mellan arbetskamraterna, som leker, saboterar, luras och snackar ihop sig. Förutom att boken väcker tankar kring de olika villkoren för arbetsplatskamp beroende på bakgrund och privilegier, så väcker den idéer om hur gemenskaper bortom skiktningar skapas. De villkor Johansson i skönlitterär form skildrar; underbemanning, otrygga anställningar och ekonomisk oro, beskriver forskaren Guy Standing facklitterärt i sin högaktuella bok Prekariatet – den nya farliga klassen..."

Just det! Jag har skaffat en sida på facebook.