Pris till Av kött och blod: foton och motivering.

I lördags, på Kontrapunkt i Malmö, kunde jag stolt och glad ta emot mitt allra första skönlitterära pris. Tack Amalthea!

Här kommer foton samt motiveringen.

Amaltheas motivering:

Årets skönlitterära bok

Författaren har med sin debutroman gjort ett viktigt bidrag till de senaste årens utgivning av svensk arbetarlitteratur. Med kunskap om både kockyrkets hantverksmässighet samt de arbetsförhållanden som råder i dagens restaurangkök blir boken både intressant och spännande. Till skillnad från många andra arbetarförfattare skildras inte bara de villkor som dagens arbetarklass ställs inför, utan även det motstånd som springer ur utsugningen. Detta tycker vi är en viktig men alltför sällsynt del av arbetarlitteraturen, och därför tilldelas årets skönlitterära pris Henrik Johansson för boken Av kött och blod!

Länk till Amaltheas blogg. 

Amalthea Bokcafés litteraturpris har delats ut två gånger.

2011 gick Årets skönlitterära bok till Kristian Lundberg för Yarden.

Federativs förlags sida för Av kött och blod:

http://www.federativsforlag.se/henrik-johansson-av-kott-och-blod/

Boken kan köpas hos t ex:

Bokus:

Adlibris:

CDON:

Tre uppläsningar i Stockholm

22 oktober 19.00 Villa Skoga, Gamla Landsvägen 4, Kungsängen.
Föreningen Arbetarskrivare presenteras av bl a Jane Morén och Micke Evhammar. Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Arr. Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm.

23 oktober 18.30 Jakobsbergs bibliotek.
Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod. Föreningen Arbetarskrivare berättar om sin verksamhet och Anamarija Todorov kryddar med poesi ur sin debutsamling Brytningen.

Föreningen Arbetarskrivare, Upplands-Bro Poetiska sällskap, ABF Norra Storstockholm och biblioteket i Jakobsberg

24 oktober 17-21:
SAC och Federativs Förlag bjuder in till en temakväll och boksamtal på ämnet restaurangbranschen. Torsdagskvällen den 24e oktober är den som vill välkommen till sekretariatet i SAC-huset, Sveavägen 98, 3 trappor upp. T-Rådmansgatan.

Henrik Johanssons roman "Av kött och blod" utspelar sig i ett restaurangkök, där chefernas jakt efter vinstmaximering och prispressning får bägaren att rinna över för de anställda. Hör Henrik berätta om boken som är baserad på hans egna erfarenheter av restaurangbranschen!

SACs generalsekreterare Liv Marend berättar om sina erfarenheter av facklig organisering inom branschen. Vilka villkor har man som anställd och vilka kampmetoder har visat sig fungera?

Vi bjuder på något att dricka och tugga på. Portarna öppnar vid klockan 17, sedan startar vi samtalen efter klockan 18.

"Av kött och blod" kommer säljas till det fenomenala priset 45:-, tillsammans med andra böcker från Federativs Förlag, så ta med kontanter! Evenemanget är självklart helt gratis.

(Fler punkter och talare kommer inom kort!)

Välkommen!

Gunnlaug Ormstungas saga

Eftersom bloggens hittills populäraste inlägg är analysen av Edith Södergrans Triumf att finnas till tänkte jag göra studenter i litteraturvetenskap ännu lyckligare och fortsätta lägga upp en del gamla tentaanalyser. Denna gång kommer turen till Gunnlaug:

Att födas som örn och dö som örnföda

Om människans handlingar är bestämda redan innan hon föds, kan man då tala om en punkt, under levnaden, utan återvändo, ett klimax? I islänningasagorna är handlingen bestämd av ödet. Att söka efter klimax i brytpunkten mellan fri vilja, öde och intriguppbyggnad: det har jag tagit som min utgångspunkt.

Torstein hette en man. Han var son till Egil, som var son till Skallagrim, son till Kvällulv herse i Norge. Torsteins moder hette Asgerd och var dotter till Björn.¹ (s.263)

I det första stycket av Gunnlaug Ormstungas saga presenteras tretton personer (dock inte Gunnlaug). Många läsare lockas nog att hoppa över de långa raderna av namn: men det är att göra sig själv en otjänst, för den uppmärksamma läsaren har mycket att hämta.

I namnen och släktleden finns en del av expositionen fördold. Namnen berättar indirekt om familjens rykte och rikedom samt deras bedrifter. Namnen säger vem som är frände med vem, en fråga på liv och död när karaktärer kommer att bli dräpta: det berättar om vilka som har anledning till blodshämnd och vem som kan utkräva arv och bot.²

”Vem hoppas du få din dotter gift med”, frågade Gunnlaug, ”om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var här i Borgarfjord finns det någon, som är mer ansedd än han?” (s.274)

Det är fadern, släkten, som argumentet, inte den tilltänkte maken.

Ett intrikat problem är att Gunnlaug själv tar god tid på sig att dyka upp. Man kan säga att konflikten presenteras innan expositionen är färdig, å andra sidan är Gunnlaug redan introducerad genom att verket bär hans namn (och skvallrar om ett karaktärsdrag: Ormstunga – en vass och elak tunga, förmodligen en skald).

Handlingen i islänningasagorna framstår som ödesbestämd och oberoende av karaktärernas handlingar, därför kan karaktärerna sägas hamna i andra hand. Konflikten (och klimax, i allegorisk form) är självklar när Torstein (vars namn inleder verket) drömmer om två örnar som slåss om en svan, bägge två dör och en falk flyger iväg med svanen. En man tolkar drömmen: svanen är Torsteins blivande dotter och örnarna är två män som skall kämpa om henne men bägge skall dö. Torstein säger sig inte tro på drömtolkningen men visar genom handling att han tar den på allvar: han beordrar hustrun att lämna flickan att dö.

Att mannens tolkning är riktig förstärks av sagans lakoniska avsked:

och på sommaren for denne sin väg. Och är därmed ute ur sagan. (s.266)

Torsteins dotter, Helga den fagra, räddas av sin mor och får komma tillbaka till hemmet då Torstein får se den då sex år gamla flickan. I och med att flickan överlever kan klimax sägas uppträda också här: hon är svanen.

Konflikten stegras när Gunnlaugs karaktär beskrivs: han är ärelysten, egensinnig och oböjlig, en man som tänker få sin vilja igenom och inte lyder någon.

I tonåren lever Gunnlaug ett år hos Torstein och tycke uppstår mellan Gunnlaug och Helga; de kommer vilja gifta sig men hinder måste naturligtvis uppstå och Hravn kommer in i bilden: stor och stark, ser bra ut och är god skald. Hravn och Gunnlaug har ännu inte träffats men med drömmen i bakhuvudet framstår de som framtida rivaler.

Gunnlaug får Helga som löfteskvinna med det kravet att de skall gifta sig inom tre år. Hravn och Gunnlaug reser var för sig ut i världen och vinner ära och ryktbarhet.

De två träffas hos Konung Olaf svenske och konkurrerar i skaldekonst, de skiljs åt som ovänner och det kan ses som historiens klimax – det finns ingen återvändo utan kommer sluta med blodspillan. En nedåtgående spiral av olycklig kärlek och dråp.

Hravn återvänder till Island och friar till Helga, han får veta att Gunnlaug har sommaren på sig att komma tillbaka.

Helga och Hravn blir gifta, ett giftermål hon inte önskar, hon älskar Gunnlaug. Gunnlaugs försök att komma till Island i tid för att stoppa giftermålet kan vara ett alternativt klimax.

Varken Helga, Hravn eller Gunnlaug är nöjda. Hravn trodde att Helga skulle beveka sig men det gör hon inte. Han ser ingen annan utväg än att döda Gunnlaug och Gunnlaug ser ingen annan utväg än att döda Hravn. De söker strid med varandra men det tar ett tag innan kampen blir av.

Gunnlaug skaldar om Helga och kallar henne ”den svanfagra” (s.299) – på det sättet påminns läsaren om drömmen om örnarna och svanen och allt pekar på att konflikten inte kan avslutas på annat sätt än att Hravn och Gunnlaug dör. Det är precis vad som händer: i två sällskap stöter Hravn och Gunnlaug ihop i ett slag som resulterar i deras och alla följeslagares död (vägvisare finns kvar som kan berätta om händelsen).

I berättelsens sista stycke berättas om den man som kom att gifta sig med Helga, hon älskar honom föga då hon inte kan glömma Gunnlaug, Helga dör medan hon ser på en kappa som Gunnlaug givit henne. Det är berättelsens dénouement.

Efter att drömmen har tolkats i sagans inledning vet man i stora drag hur berättelsen kommer sluta. Det gör att det är svårt att peka ut klimax: för redan där kan man säga att ingen återvändo finns, handlingen är bestämd av ödet. Att Gunnlaug är en av örnarna är givet utifrån titeln, men att Hravn är den andra örnen är inte helt säkert förrän han och Gunnlaug möts, därför valde jag att tolka deras möte och den efterföljande fiendeskapen som klimax.

En bredare, mer symboliskt och sensmoralisk, tolkning av verket kan vara att man inte kan undkomma sitt öde. Torstein försökte men misslyckades. Andra skäl till olyckan är att Gunnlaug är egensinnig och inte lyder goda råd från föräldrar och släkt. Gunnlaug och Helga väljer kärlekens väg i en tid då giftermål var ett ensidigt ekonomiskt kontrakt. Och det slutar inte lyckligt för någon.

1Isländska sagor 3 (1979), övers. Hjalmar Alving. Gidlunds, Avesta 1979.

2Njals saga (1935), övers. Hjalmar Alving. Delfinböckerna, Stockholm 1965. Efterskrift av Peter Hallberg s. 284.

Länk: Sagan i originaltext på Icelandic Saga Database.

Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:

Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.