En lag för oss, en lag för dem

Genom en före detta arbetskamrat hade jag fått tips på ett jobb och stod utanför chefens kontor. Han var inte inne. Trots att vi hade kommit överens om en intervju och jag fick komma tillbaks dagen efter. Surt. Hade det varit jag som hade glömt intervjun hade jag aldrig fått jobbet. Det finns en lag för oss, en lag för dem.

Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.

Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.

Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.

Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.

Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om bokbloggar