På fredag blir det så extremt festligt att Världens Ende kommer till Amalthea Bokkafé i Malmö. Eftersom jag deltog i senaste antologin kommer jag också läsa upp. Portarna till lokalen slås upp kl 17.00 och 18.00 börjar programmet. Lokalen är ganska liten så kom i tid!
Evenemanget på facebook.
Amalthea ligger på Kristianstadsgatan 41 c.
"Världens Ende är ett Göteborgsbaserat kollektiv, ett "blåmärke på
samhällskroppen" och en antologi. Medlemmarna arbetar med bild, text,
serier, ljud och konst - nästan alltid utifrån ett ställningstagande
mot samtiden och den rådande politiska ordningen.
På Amalthea Bokcafé presenterar Världens Ende ett audiovisuellt
debattinlägg på tema arbete och motstånd. En kryptisk tillvaro präglad
av osäkra arbetsvillkor och brist på mening gestaltas med hjälp av
filmklipp, masker, uppläsningar, autentiska artefakter från städjobb
och stulna och inspelade ljud. Helheten är större än delarna och
sätter fingret på en av vår tids mest brännande frågor: är allt i sin
ordning?
Världens Ende står för uppträdande, och Amalthea står för mat och dryck, på menyn står smarrig paj och läskeblask, perfekt start på helgen!
Dörrarna öppnas klockan kl 17, kom gärna före 18, då Världens Ende har tänkt att dra igång!"
tisdag 21 februari 2012
fredag 17 februari 2012
Det "svarta Malmö" blir syndabock
Veckans krönika i Arbetaren.
Malmös starke man, Ilmar Reepalu, tänker i ett brev uppmana malmöborna att hjälpa polisen att lösa de senaste morden, samt uppmana till att låta bli att köpa svarta varor och tjänster. Han menar att den svarta ekonomin göder mördarna och uppmanar till att kräva kvitto av taxi, frisörer och på krogar. Frisören Mohammed Ahmed säger i Metro ”Vad har jag med gängkriget att göra?” och det kan man verkligen fråga sig. Parallellt med Ilmars utspel har Sydsvenskan ett serie om det ”svarta Malmö” och ondgör sig över att man kan köpa billig falafel och klippa sig för femtio spänn. Jag är osäker på varför de inte är lika upprörda över billig kakelsättning och hembiträden.
Problemet med Ilmars resonemang är att det inte stämmer: den svarta ekonomin går inte att klumpa ihop, lika lite som den ”vita” gör det. Den svarta och den vita går ihop många gånger. För att tala utifrån egen erfarenhet så är det en stor andel av restaurangerna som har en del av personalen på vita kontrakt och en del på svarta – och det är en funktion av den flexibla arbetsmarknaden politiker till höger och vänster har varit med och skapat. Att du får ett kvitto betyder enbart en sak: att du fått ett kvitto – det betyder inte att det finns kollektivavtal och inte att det inte förekommer svartarbete eller skattefusk. Och vad man inte får glömma bort: kollektivavtal och papper betyder inte att arbetskraften inte är exploaterad. Lönearbetet är exploatering: det är arbetsskador, kassa chefer, otrygga förhållanden. Men att en restaurang anställer svart betyder inte att den är en del av den organiserade brottsligheten.
Utanför en större matkedja såg jag en uppmaning att man skulle handla där och så blev världen lite rättvisare. Ilmar och Sydsvenskan verkar vara inne på samma spår. Problemet med att det finns papperslösa arbetare som är beredda att jobba för 15 kronor i timmen verkar man vilja konsumera bort. Köp dyrare så blir världen bättre. Jag undrar vilken samhällsklass som tilltalas av den här lösningen? Har man dåligt med pengar (som många i Malmö har) så ska man skämmas över att välja falafel istället för entrecôte. Jag måste tyvärr förstöra partyt med att avslöja att den fina restaurangen lika gärna kan anställa svart som falafelhaket. Hur de papperslösa skulle gynnas av att de ställena de jobbar på utsätts för individuell bojkott är för mig en gåta. Jag har en annan lösning: om problemet är att folk är villiga att jobba för så låga löner så ge de papperslösa amnesti så att de kan organisera sig och kämpa för sina arbetsvillkor utan att riskera utvisning.
Ilmars argumentation haltar betänkligt så jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Mohammed Ahmed:
”Den man som inte kan dansa säger att golvet är ojämnt.”
Bloggat om Malmö och våldet: Svensson.
Malmös starke man, Ilmar Reepalu, tänker i ett brev uppmana malmöborna att hjälpa polisen att lösa de senaste morden, samt uppmana till att låta bli att köpa svarta varor och tjänster. Han menar att den svarta ekonomin göder mördarna och uppmanar till att kräva kvitto av taxi, frisörer och på krogar. Frisören Mohammed Ahmed säger i Metro ”Vad har jag med gängkriget att göra?” och det kan man verkligen fråga sig. Parallellt med Ilmars utspel har Sydsvenskan ett serie om det ”svarta Malmö” och ondgör sig över att man kan köpa billig falafel och klippa sig för femtio spänn. Jag är osäker på varför de inte är lika upprörda över billig kakelsättning och hembiträden.
Problemet med Ilmars resonemang är att det inte stämmer: den svarta ekonomin går inte att klumpa ihop, lika lite som den ”vita” gör det. Den svarta och den vita går ihop många gånger. För att tala utifrån egen erfarenhet så är det en stor andel av restaurangerna som har en del av personalen på vita kontrakt och en del på svarta – och det är en funktion av den flexibla arbetsmarknaden politiker till höger och vänster har varit med och skapat. Att du får ett kvitto betyder enbart en sak: att du fått ett kvitto – det betyder inte att det finns kollektivavtal och inte att det inte förekommer svartarbete eller skattefusk. Och vad man inte får glömma bort: kollektivavtal och papper betyder inte att arbetskraften inte är exploaterad. Lönearbetet är exploatering: det är arbetsskador, kassa chefer, otrygga förhållanden. Men att en restaurang anställer svart betyder inte att den är en del av den organiserade brottsligheten.
Utanför en större matkedja såg jag en uppmaning att man skulle handla där och så blev världen lite rättvisare. Ilmar och Sydsvenskan verkar vara inne på samma spår. Problemet med att det finns papperslösa arbetare som är beredda att jobba för 15 kronor i timmen verkar man vilja konsumera bort. Köp dyrare så blir världen bättre. Jag undrar vilken samhällsklass som tilltalas av den här lösningen? Har man dåligt med pengar (som många i Malmö har) så ska man skämmas över att välja falafel istället för entrecôte. Jag måste tyvärr förstöra partyt med att avslöja att den fina restaurangen lika gärna kan anställa svart som falafelhaket. Hur de papperslösa skulle gynnas av att de ställena de jobbar på utsätts för individuell bojkott är för mig en gåta. Jag har en annan lösning: om problemet är att folk är villiga att jobba för så låga löner så ge de papperslösa amnesti så att de kan organisera sig och kämpa för sina arbetsvillkor utan att riskera utvisning.
Ilmars argumentation haltar betänkligt så jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Mohammed Ahmed:
”Den man som inte kan dansa säger att golvet är ojämnt.”
Bloggat om Malmö och våldet: Svensson.
lördag 4 februari 2012
Bildspråk i Riddarfalken från Malta
Bildspråk och genre i Dashiell Hammetts Riddarfalken från Malta
”Samuel Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde. Näsvingarna var uppåtsvängda så att de bildade ett annat, mindre v. De gulgrå ögonen satt fullkomligt vågrätt. V-motivet togs upp igen av de buskiga ögonbrynen som var svängda utåt i en båge från tvillingvecken ovanför den krökta näsan, och det ljusbruna håret växte – från höga, släta tinningar – ner i en snibb i pannan. Han såg på ett ganska trevligt sätt ut som en blond Mefistofeles.”
De inledande meningarna ur Riddarfalken från Malta av Dashiell Hammett.
När jag första gången läste om Sam Spade, Effie Perine och Miss Wonderly (vilket namn!) var det inte bara en läsupplevelse, utan det var som att stiga in i en svartvit film, på gott och ont. Jag tänkte mig alltid att Sam Spade såg ut precis som Humphrey Bogart. Riddarfalken från Malta var en av de böcker som var stilbildande för hårdkokta deckare, både på film och i litteratur. Min läsning präglades i högsta grad av det, och det var svårt att ta de bildspråk och de karaktärer som Hammett levererade riktigt på allvar. Det är i sig spännande: Hammett var måhända nyskapande men min läsning färgades av de kopior jag hade sett och läst, och dit räknar jag också parodier som Dead men don't wear plaid med Steve Martin i huvudrollen (filmens protagonist heter Rigby Reardon, en tydlig passning till Sam Spade). Det vore lätt att hylla originalet och sänka efterträdarna men då skulle jag fara med osanning. Jag läser idag hellre James Ellroy, Ed McBain eller Elmore Leonard än Hammett. Samtidigt finns det något tragiskt över att hans bildspråk har stötts och blötts så mycket att det idag skulle vara ironiskt att använda sig av det. Sam Spade skulle komma att få en rad korthuggna efterträdare, många med lika korthuggna namn som honom. Bud White och Chili Palmer, för att ta två exempel. Män med korta namn som pratar i korta meningar.
Hammetts inledningsscen är klassisk: Sam Spade och hans käkparti sitter på sitt kontor när den koboltblåögda, blåklädda pangbruden Miss Wonderly kommer in på kontoret. Det finns en dubbelhet i beskrivningen av bägge två. Sam Spade ser ut ”som en blond Mefistofeles”, fast på ett ganska trevligt sätt (jag måste bara påpeka hur fantastiskt roligt jag tycker det är att han ser ut som en blond Mefistofeles, fast på ett ganska trevligt sätt). Miss Wonderly är på alla sätt en underskön pangbrud, som har ett osäkert leende och i flera sidor tuggar på sin darrande underläpp, men Hammett avslöjar henne med ett ensamt ord: hennes ögon är ”taxerande”. Ett idag ganska märkligt, men lika talande ordval, jag antar att hennes ögon i en modernare översättning fått heta ”värderande”.
Dubbelheten i deras utseenden speglar hela boken och alla karaktärer i den, vill jag hävda. Ingen är helt igenom god, ingen är helt igenom ond, alla är ganska cyniska, men Sam Spade har (bakom sin hårda yta …) ett hjärta av guld. Det är inte en orimlig tanke att boken fick det genomslag den fick för att den låg rätt i tiden. Riddarfalken från Malta publicerade 1930, bara ett år efter börskraschen, den svarta torsdagen som inledde depressionen. Vill man var cynisk kan man säga att cynism låg rätt i tiden. Litteratur präglas av det samhälle och den tid den produceras i och blott Sverige svenska sossesnutar har och staterna har: Sam Spade.
Hammetts sätt att beskriva sina karaktärer är detaljerat, men lämnar samtidigt ett stort utrymme för tolkning. Läsaren får själv, bland alla dubbla budskap, måla sig en bild av karaktärerna, eller vad sägs om beskrivningen av Effie Perine: Det pojkaktiga ansiktet var blekt under solbrännan.
Hammett beskriver sina karaktärers utseende detaljerat, och ofta deras agerande också, men det återkommer inte i miljöbeskrivningarna (med vissa undantag för brottsplatser som får samma uppmärksamhet som människor – något man med lite god vilja kanske kan kalla besjälning … ). Istället ger han en bild av helheten genom att beskriva en detalj, om jag har förstått det rätt kallas det synekdoke:
”Ett fönster med lädergula gardiner stod öppet ett par decimeter och släppte från gården in en luftström som bar med sig en svag doft av ammoniak.”
Vi får inte veta om Sam Spade är en framgångsrik detektiv, eller i vilken del av staden hans kontor ligger i, men från gården luktar det ammoniak. Av det kan läsaren själv dra slutsatsen att hans kontor inte ligger i den finare delen av staden.
Vi får dock veta att kontoret ligger i San Francisco, men stadens omtalade väder nämns inte med många ord, det får räcka med att säga att ”Gatan låg insvept i San Franciscos tunna, klibbiga och genomträngande nattdimma.”
En hårdkokt Spade
Riddarfalken från Malta innehåller en mängd uttryck och ingredienser som blivit stilbildande. För att börja med huvudpersonen Sam Spade så dricker han för mycket: han har en flaska Hudson Manhattan Rye Whiskey i skrivbordslådan, den dricker han ur pappmuggar. När polisen kommer hem till honom bjuder han dem på Bacardi, själv har han redan druckit tre glas (vinglas). Boken skrevs för övrigt 1930, mitt under förbudstiden, alkohol var förbjudet. Något jag inte tänkte på vid första läsningen, men att han bjuder polisen på sprit är naturligtvis ett sätt att visa vilken kallhamrad jävel han är, och hur lite han bryr som om lagen. Han har ett ansträngt förhållande till polisen, de vet vem han är och vad han kan. Medan Spade undersöker mordet på sin kollega blir han själv misstänkt för mord. Lagens väktare är sura för att han inte vill samarbeta med dem i den utsträckning de önskar. Men även om relationen med polismakten är ansträngd, finns det poliser som litar på Sam Spade och vet vad han går för. Följande dialog är talande:
”Vem är Thursby?” frågade Dundy.
”Jag har talat om för Tom vad jag vet om honom.”
”Det var förbannat lite.”
”Jag visste förbannat lite.”
”Han skrattade åt henne med den kalla glansen kvar i ögonen. ”Du har dödat min man, Sam – var snäll mot mig.” Han slog ihop händerna och utbrast; ”Å, gode gud!””
Sam Spade är omåttligt populär bland kvinnorna, fast inte han förstår dem. När hans kompanjon, Miles Archer, mördas tror Miles fru att det är Sam som gjort det för att det ska kunna gifta sig (de har en affär). Något Sam inte är intresserad av.
Vad som pågår i Sam Spades huvud får läsaren gissa sig till, men ögonen är själens spegel och hans hårda och kalla ögon motsvaras ganska väl av hans hårda och kalla själ, eller i alla fall hans självbehärskning. Hammett visar skickligt upp Spades känslokyla genom att visa hur och när han reagerar, och när han inte gör det. Spades kompanjon blir mördad och så här reagerar han efter att ha blivit väckt mitt i natten av ett telefonerat dödsbud:
”Spades knubbiga fingrar rullade långsamt och omsorgsfullt en cigarett: strödde ett noga beräknat mått gulbruna flagor på ett böjt papper, bredde ut flagorna så att de låg jämnt ut i ändarna med en lätt fördjupning i mitten; så rullade tummarna ner och upp papprets innerkant under ytterkanten, samtidigt som pekfingrarna vek över den; tummarna och pekfingrarna gled ut mot papperscylinderns ändar för att hålla den jämn medan tungan slickade igen fliken, vänstra tummen och pekfingret knep åt sin ända medan högra tummen och pekfingret slätade till den fuktiga sömmen, varpå högra tummen och pekfingret vred om sin ända, och förde den andra till Spades mun.”
För övrigt dog Dashiell Hammet 1961 av lungcancer.
Spade beger sig till brottsplatsen och resonerar kring hur mordet har gått till. Den inte helt osympatiske polisen Tom Polhaus säger i en strävt ömsint ton:
”Bistert att han skulle åka på det här. Miles hade nog sina fel som alla andra, men han måste väl ha haft sina goda sidor också.”
”Han måste väl det”, instämde Spade i en ton som var fullständigt intetsägande och gick ut från gränden.
Efter det åker Spade hem och dricker Bacardi, vilket får vara svar nog. Dagen efter byter han ut skylten på dörren till kontoret: ”Spade & Archer” mot ”Samuel Spade”.
Som jag tidigare nämnt faller kvinnorna lätt för Spade, och han är inte opåverkad av kvinnlig fägring. Flera av hans tydligaste känsloyttringarna handlar om hans relationer till kvinnor. Läsaren har fått veta denna svaghet när det visar sig att den vackra flickan inte är det hon utgett sig för att vara. Jag går över till en annan av genrens stilgrepp, nämligen:
Den dödliga kvinnan
Arketypen femme fatale är minst lika gammal som berättelserna om Salome och Lilith. En vacker, falsk och dödlig kvinna som snärjer männen med sin list och framförallt sin skönhet. Hammetts femme fatale heter, till en början, Miss Wonderly och är den rödhåriga pangbrud med koboltblåa ögon som i bokens början kommer in på kontoret darrande underläpp och taxerande blick. Hon spelar naturligtvis ett dubbelspel och heter egentligen Brigid O'Shaughnessy och den darrande underläppen var ett noga regisserat teaterstycke. Även om arketypen är gammal kom Hammetts femme fatale att bli stilbildande inom film noir-genren med sina djupa skuggor och rökiga hotellrum. När Miss Wonderly avslöjar sin sanna identitet visar det sig att Spade ändå ligger en bit före:
”Den där – den där historien som jag berättade för er igår var – ja, jag menar, det var bara en historia”, stammade hon och såg äntligen upp på honom med olyckliga, förskräckta ögon.
”Jaså, det”, sade Spade i en lätt ton. ”Vi trodde inte precis på er historia.”
”Ja, men då – ?” Bestörtning blandades med bedrövelsen och skräcken i hennes ögon.
”Vi trodde på era tvåhundra dollar.”
Och med den dialogstumpen hoppar jag över till en annan viktig ingrediens som präglar genren: cynismen. Jag tänker inte lyfta upp några ytterligare citat nu, men cynismen löper som en röd tråd genom boken. Karaktärerna har minst sagt en bristande karaktär. Det är ett genomgående falsk-, dubbel-, och trippelspel. De har sina egna, oftast ekonomiska, intressen och deras inbördes relationer präglas av konflikt och lögner. Det är i sig ett klassiskt dramaturgiskt grepp och inget under att det överlevt. Som läsare får man försöka läsa mellan raderna och leta efter dialogernas egentliga innebörd. En av få relationer som är ganska ärlig är den mellan Sam Spade och hans sekreterare: den pojkaktiga Effie Perine. Men även i deras relation finns en sexuell spänning. Hon fungerar ofta som hans samvete och försöker få honom att göra saker som han är tveksam till. I brist på en inre monolog (som hade varit fantastiskt malplacerad i Spades huvud) får hon gestalta den inre konflikten han har mellan att följa sina känslor eller sin deckarintuition.
Actionscener förekommer, men inte så många, våldet är oftare underliggande. Stilistiskt använder sig Hammett av samma detaljerade beskrivningar som när han skriver om andra handlingar och kroppsspråk, ibland blir det trassligt att följa var alla armbågar och knytnävar rör sig och senare författare har varit mer korthuggna och sparsmakade. Först Hammett i en av sina bättre scener:
”Cairo släppte greppet om pojkens arm, och den slappa kroppen sjönk tungt ihop mot Gutmans stora runda mage. Så flög Cairo på Spade och försökte klösa honom i ansiktet med krökta, kloliknande fingrar. Spade fnös till och sköt undan levantinen. Cairo for på honom igen. Tårar glittrade i levantinens ögon och de röda läpparna rörde sig ursinnigt och formade ord, men inte ett ljud trängde fram mellan dem. Spade skrattade till, muttrade: ”Gosse, jag börjar bli trött på dig nu!” och gav Cairo en örfil så att han föll bakåt mot bordet.”
En av Hammetts efterföljare är James Ellroy och han skriver i en ännu kortare, närmast telegrafisk stil där han bland annat använder radbrytningar för att öka effekten. Här kommer ett exempel hämtat ur Los Angeles Konfidentiellt:
”Skott.
Från planen: hårda salvor som sprängde stycken ur väggen. Meeks fick en träff i benet, ett skott snuddade vid ryggen. Han dök i golvet, skotten fortsatte komma, dörren slogs upp. Han låg rakt i korselden.
Inga fler skott.”
I slutändan visar det sig att Sam Spade åtminstone har någon smula moral, och inte bara tänker på kronor och ören. I valet mellan rättvisan och kärleken/lusten väljer han Fru Justitia framför sin femme fatale, därefter återupptar han affären med sin mördade kompanjons fru. Det får väl kallas sensmoral.
”Samuel Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde. Näsvingarna var uppåtsvängda så att de bildade ett annat, mindre v. De gulgrå ögonen satt fullkomligt vågrätt. V-motivet togs upp igen av de buskiga ögonbrynen som var svängda utåt i en båge från tvillingvecken ovanför den krökta näsan, och det ljusbruna håret växte – från höga, släta tinningar – ner i en snibb i pannan. Han såg på ett ganska trevligt sätt ut som en blond Mefistofeles.”
De inledande meningarna ur Riddarfalken från Malta av Dashiell Hammett.
När jag första gången läste om Sam Spade, Effie Perine och Miss Wonderly (vilket namn!) var det inte bara en läsupplevelse, utan det var som att stiga in i en svartvit film, på gott och ont. Jag tänkte mig alltid att Sam Spade såg ut precis som Humphrey Bogart. Riddarfalken från Malta var en av de böcker som var stilbildande för hårdkokta deckare, både på film och i litteratur. Min läsning präglades i högsta grad av det, och det var svårt att ta de bildspråk och de karaktärer som Hammett levererade riktigt på allvar. Det är i sig spännande: Hammett var måhända nyskapande men min läsning färgades av de kopior jag hade sett och läst, och dit räknar jag också parodier som Dead men don't wear plaid med Steve Martin i huvudrollen (filmens protagonist heter Rigby Reardon, en tydlig passning till Sam Spade). Det vore lätt att hylla originalet och sänka efterträdarna men då skulle jag fara med osanning. Jag läser idag hellre James Ellroy, Ed McBain eller Elmore Leonard än Hammett. Samtidigt finns det något tragiskt över att hans bildspråk har stötts och blötts så mycket att det idag skulle vara ironiskt att använda sig av det. Sam Spade skulle komma att få en rad korthuggna efterträdare, många med lika korthuggna namn som honom. Bud White och Chili Palmer, för att ta två exempel. Män med korta namn som pratar i korta meningar.
Hammetts inledningsscen är klassisk: Sam Spade och hans käkparti sitter på sitt kontor när den koboltblåögda, blåklädda pangbruden Miss Wonderly kommer in på kontoret. Det finns en dubbelhet i beskrivningen av bägge två. Sam Spade ser ut ”som en blond Mefistofeles”, fast på ett ganska trevligt sätt (jag måste bara påpeka hur fantastiskt roligt jag tycker det är att han ser ut som en blond Mefistofeles, fast på ett ganska trevligt sätt). Miss Wonderly är på alla sätt en underskön pangbrud, som har ett osäkert leende och i flera sidor tuggar på sin darrande underläpp, men Hammett avslöjar henne med ett ensamt ord: hennes ögon är ”taxerande”. Ett idag ganska märkligt, men lika talande ordval, jag antar att hennes ögon i en modernare översättning fått heta ”värderande”.
Dubbelheten i deras utseenden speglar hela boken och alla karaktärer i den, vill jag hävda. Ingen är helt igenom god, ingen är helt igenom ond, alla är ganska cyniska, men Sam Spade har (bakom sin hårda yta …) ett hjärta av guld. Det är inte en orimlig tanke att boken fick det genomslag den fick för att den låg rätt i tiden. Riddarfalken från Malta publicerade 1930, bara ett år efter börskraschen, den svarta torsdagen som inledde depressionen. Vill man var cynisk kan man säga att cynism låg rätt i tiden. Litteratur präglas av det samhälle och den tid den produceras i och blott Sverige svenska sossesnutar har och staterna har: Sam Spade.
Hammetts sätt att beskriva sina karaktärer är detaljerat, men lämnar samtidigt ett stort utrymme för tolkning. Läsaren får själv, bland alla dubbla budskap, måla sig en bild av karaktärerna, eller vad sägs om beskrivningen av Effie Perine: Det pojkaktiga ansiktet var blekt under solbrännan.
Hammett beskriver sina karaktärers utseende detaljerat, och ofta deras agerande också, men det återkommer inte i miljöbeskrivningarna (med vissa undantag för brottsplatser som får samma uppmärksamhet som människor – något man med lite god vilja kanske kan kalla besjälning … ). Istället ger han en bild av helheten genom att beskriva en detalj, om jag har förstått det rätt kallas det synekdoke:
”Ett fönster med lädergula gardiner stod öppet ett par decimeter och släppte från gården in en luftström som bar med sig en svag doft av ammoniak.”
Vi får inte veta om Sam Spade är en framgångsrik detektiv, eller i vilken del av staden hans kontor ligger i, men från gården luktar det ammoniak. Av det kan läsaren själv dra slutsatsen att hans kontor inte ligger i den finare delen av staden.
Vi får dock veta att kontoret ligger i San Francisco, men stadens omtalade väder nämns inte med många ord, det får räcka med att säga att ”Gatan låg insvept i San Franciscos tunna, klibbiga och genomträngande nattdimma.”
En hårdkokt Spade
Riddarfalken från Malta innehåller en mängd uttryck och ingredienser som blivit stilbildande. För att börja med huvudpersonen Sam Spade så dricker han för mycket: han har en flaska Hudson Manhattan Rye Whiskey i skrivbordslådan, den dricker han ur pappmuggar. När polisen kommer hem till honom bjuder han dem på Bacardi, själv har han redan druckit tre glas (vinglas). Boken skrevs för övrigt 1930, mitt under förbudstiden, alkohol var förbjudet. Något jag inte tänkte på vid första läsningen, men att han bjuder polisen på sprit är naturligtvis ett sätt att visa vilken kallhamrad jävel han är, och hur lite han bryr som om lagen. Han har ett ansträngt förhållande till polisen, de vet vem han är och vad han kan. Medan Spade undersöker mordet på sin kollega blir han själv misstänkt för mord. Lagens väktare är sura för att han inte vill samarbeta med dem i den utsträckning de önskar. Men även om relationen med polismakten är ansträngd, finns det poliser som litar på Sam Spade och vet vad han går för. Följande dialog är talande:
”Vem är Thursby?” frågade Dundy.
”Jag har talat om för Tom vad jag vet om honom.”
”Det var förbannat lite.”
”Jag visste förbannat lite.”
”Han skrattade åt henne med den kalla glansen kvar i ögonen. ”Du har dödat min man, Sam – var snäll mot mig.” Han slog ihop händerna och utbrast; ”Å, gode gud!””
Sam Spade är omåttligt populär bland kvinnorna, fast inte han förstår dem. När hans kompanjon, Miles Archer, mördas tror Miles fru att det är Sam som gjort det för att det ska kunna gifta sig (de har en affär). Något Sam inte är intresserad av.
Vad som pågår i Sam Spades huvud får läsaren gissa sig till, men ögonen är själens spegel och hans hårda och kalla ögon motsvaras ganska väl av hans hårda och kalla själ, eller i alla fall hans självbehärskning. Hammett visar skickligt upp Spades känslokyla genom att visa hur och när han reagerar, och när han inte gör det. Spades kompanjon blir mördad och så här reagerar han efter att ha blivit väckt mitt i natten av ett telefonerat dödsbud:
”Spades knubbiga fingrar rullade långsamt och omsorgsfullt en cigarett: strödde ett noga beräknat mått gulbruna flagor på ett böjt papper, bredde ut flagorna så att de låg jämnt ut i ändarna med en lätt fördjupning i mitten; så rullade tummarna ner och upp papprets innerkant under ytterkanten, samtidigt som pekfingrarna vek över den; tummarna och pekfingrarna gled ut mot papperscylinderns ändar för att hålla den jämn medan tungan slickade igen fliken, vänstra tummen och pekfingret knep åt sin ända medan högra tummen och pekfingret slätade till den fuktiga sömmen, varpå högra tummen och pekfingret vred om sin ända, och förde den andra till Spades mun.”
För övrigt dog Dashiell Hammet 1961 av lungcancer.
Spade beger sig till brottsplatsen och resonerar kring hur mordet har gått till. Den inte helt osympatiske polisen Tom Polhaus säger i en strävt ömsint ton:
”Bistert att han skulle åka på det här. Miles hade nog sina fel som alla andra, men han måste väl ha haft sina goda sidor också.”
”Han måste väl det”, instämde Spade i en ton som var fullständigt intetsägande och gick ut från gränden.
Efter det åker Spade hem och dricker Bacardi, vilket får vara svar nog. Dagen efter byter han ut skylten på dörren till kontoret: ”Spade & Archer” mot ”Samuel Spade”.
Som jag tidigare nämnt faller kvinnorna lätt för Spade, och han är inte opåverkad av kvinnlig fägring. Flera av hans tydligaste känsloyttringarna handlar om hans relationer till kvinnor. Läsaren har fått veta denna svaghet när det visar sig att den vackra flickan inte är det hon utgett sig för att vara. Jag går över till en annan av genrens stilgrepp, nämligen:
Den dödliga kvinnan
Arketypen femme fatale är minst lika gammal som berättelserna om Salome och Lilith. En vacker, falsk och dödlig kvinna som snärjer männen med sin list och framförallt sin skönhet. Hammetts femme fatale heter, till en början, Miss Wonderly och är den rödhåriga pangbrud med koboltblåa ögon som i bokens början kommer in på kontoret darrande underläpp och taxerande blick. Hon spelar naturligtvis ett dubbelspel och heter egentligen Brigid O'Shaughnessy och den darrande underläppen var ett noga regisserat teaterstycke. Även om arketypen är gammal kom Hammetts femme fatale att bli stilbildande inom film noir-genren med sina djupa skuggor och rökiga hotellrum. När Miss Wonderly avslöjar sin sanna identitet visar det sig att Spade ändå ligger en bit före:
”Den där – den där historien som jag berättade för er igår var – ja, jag menar, det var bara en historia”, stammade hon och såg äntligen upp på honom med olyckliga, förskräckta ögon.
”Jaså, det”, sade Spade i en lätt ton. ”Vi trodde inte precis på er historia.”
”Ja, men då – ?” Bestörtning blandades med bedrövelsen och skräcken i hennes ögon.
”Vi trodde på era tvåhundra dollar.”
Och med den dialogstumpen hoppar jag över till en annan viktig ingrediens som präglar genren: cynismen. Jag tänker inte lyfta upp några ytterligare citat nu, men cynismen löper som en röd tråd genom boken. Karaktärerna har minst sagt en bristande karaktär. Det är ett genomgående falsk-, dubbel-, och trippelspel. De har sina egna, oftast ekonomiska, intressen och deras inbördes relationer präglas av konflikt och lögner. Det är i sig ett klassiskt dramaturgiskt grepp och inget under att det överlevt. Som läsare får man försöka läsa mellan raderna och leta efter dialogernas egentliga innebörd. En av få relationer som är ganska ärlig är den mellan Sam Spade och hans sekreterare: den pojkaktiga Effie Perine. Men även i deras relation finns en sexuell spänning. Hon fungerar ofta som hans samvete och försöker få honom att göra saker som han är tveksam till. I brist på en inre monolog (som hade varit fantastiskt malplacerad i Spades huvud) får hon gestalta den inre konflikten han har mellan att följa sina känslor eller sin deckarintuition.
Actionscener förekommer, men inte så många, våldet är oftare underliggande. Stilistiskt använder sig Hammett av samma detaljerade beskrivningar som när han skriver om andra handlingar och kroppsspråk, ibland blir det trassligt att följa var alla armbågar och knytnävar rör sig och senare författare har varit mer korthuggna och sparsmakade. Först Hammett i en av sina bättre scener:
”Cairo släppte greppet om pojkens arm, och den slappa kroppen sjönk tungt ihop mot Gutmans stora runda mage. Så flög Cairo på Spade och försökte klösa honom i ansiktet med krökta, kloliknande fingrar. Spade fnös till och sköt undan levantinen. Cairo for på honom igen. Tårar glittrade i levantinens ögon och de röda läpparna rörde sig ursinnigt och formade ord, men inte ett ljud trängde fram mellan dem. Spade skrattade till, muttrade: ”Gosse, jag börjar bli trött på dig nu!” och gav Cairo en örfil så att han föll bakåt mot bordet.”
En av Hammetts efterföljare är James Ellroy och han skriver i en ännu kortare, närmast telegrafisk stil där han bland annat använder radbrytningar för att öka effekten. Här kommer ett exempel hämtat ur Los Angeles Konfidentiellt:
”Skott.
Från planen: hårda salvor som sprängde stycken ur väggen. Meeks fick en träff i benet, ett skott snuddade vid ryggen. Han dök i golvet, skotten fortsatte komma, dörren slogs upp. Han låg rakt i korselden.
Inga fler skott.”
I slutändan visar det sig att Sam Spade åtminstone har någon smula moral, och inte bara tänker på kronor och ören. I valet mellan rättvisan och kärleken/lusten väljer han Fru Justitia framför sin femme fatale, därefter återupptar han affären med sin mördade kompanjons fru. Det får väl kallas sensmoral.
torsdag 2 februari 2012
En lag för oss, en lag för dem
Genom en före detta arbetskamrat hade jag fått tips på ett jobb och stod utanför chefens kontor. Han var inte inne. Trots att vi hade kommit överens om en intervju och jag fick komma tillbaks dagen efter. Surt. Hade det varit jag som hade glömt intervjun hade jag aldrig fått jobbet. Det finns en lag för oss, en lag för dem.
Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.
Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.
Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.
Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.
Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om bokbloggar
Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.
Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.
Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.
Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.
Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om bokbloggar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)