Hundarna som dödar män av Takiji Kobayashi

Hundarna som dödar män

av Takiji Kobayashi

Likvaka över Takiji Kobayashi

På höger sida, som en billig tavla av berget Fuji, står berget Tokachi stolt framför den blåa himlen. Här är det högland, och på vänster sida, som om det vore ett skrynkligt, rynkigt lakan, kan man se långt ut över den bergiga regionen. En linje slingrar sig genom botten av en av dessa rynkor, och stiger stegvis åt det här hållet. Det är järnvägen från Kushiro. Tokachifloden är också synlig. Floden ser ut som ett snöre ett barn har lekt med. Ändå, på en del ställen, glänste den som en låga. Det var mitt på dagen, mitt i sommaren. Det kändes som om det när som helst kunde slå ut flammor i den skoningslösa hettan från den brännande solen. Arbetarna som brutit sig fram genom högplatån vacklade fram, dränkta i svett som om de just klivit ur en bastu. Deras irrande ögon var röda och skumma, som rutten sill från Stilla havet.

En av förmännen började springa.

En annan följde honom.

Nästan hundra arbetare kom omedelbart i rörelse. ”Han sticker!”

”Vad fan gör du? Din dumma jävel!”

Förmännen kokade över. Någon fick en smäll mitt i ansiktet. Smack! Man kunde höra ljudet av kött som träffades av slag.

Nu kom chefen ridande. Efter att ha gett pistoler till två eller tre av förmännen så beordrade han dem att omedelbart förfölja rymlingen.

”Vilken dum grej att göra.”

Vem var det? Han kommer fångas in direkt. Och hunden kommer bli glad igen!

På järnvägen nedanför verkade ett passagerartåg, litet som en leksak, vara på väg åt det här hållet. Man kunde höra motorns ansträngda flämtande. Då och då släppte det ifrån sig virvlande plymer av vit rök, som andedräkt en kall morgon.

Den kvällen, som alla andra kvällar, följde förmännen dem noga medan de återvände från arbetet. Solen gick ner bakom deras ryggar och skapade långa skuggfigurer med spadar och hackor. När de hade gått runt berget och anlänt till sina bostäder kunde de höra hästar komma galopperade bakifrån. Han har åkt fast, tänkte alla, när de stannade och såg tillbaka. Det var Genkichi.

Genkichi hade ett rep fastbundet kring sin dyblöta kropp. Repets ände var fäst vid en häst som en av förmännen red. När hästen ökade farten (det gick redan fort) ramlade rymlingen och släpades genom gruset på bergsvägen. Hans skjorta var söndersliten och det rann blod från hans panna och kinder. Det smutsblandade blodet var mörkt som skymningen.

Alla förblev tysta och började gå igen.

(Genkichi var i dåligt skick och han hade ofta sagt att, oavsett vad, så ville han se sin mor i Aomori åtminstone en gång till innan han dog. Han var 23 år. Efteråt fick alla reda på att Genkichi hade grabbat tagit i en planka och hoppat i Tokachifloden, som var vild och lerig på grund av regnet två dagar tidigare.)

Tokachi

Efter middagen sammankallade förmännen alla arbetare till bakgården.

Det kommer hända igen!

”Jag vill verkligen inte gå …” verkade alla säga.

Chefen och förmännen var på bakgården. Genkichi, fortfarande bunden, låg med ansiktet nedåt i mitten av gården. Chefen strök handen över hundens rygg och sa med hög röst:

”Är alla samlade?”

Förmannen sa till arbetarna: ”Det är väl alla?”, och sedan till chefen: ”Ja, det är alla.”

”Okej, då sätter vi igång. Allihopa, vad tror ni kommer hända nu!”

Chefen kavlade upp ärmarna och gav Genkichi en spark. ”Upp mig dig!”

Rymlingen reste sig på ostadiga ben.

”Jaså, så du kan stå upp?” sa chefen och slog plötsligt till Genkichi i ansiktet. Rymlingen raglade som en skådespelare på en scen. Hans huvud hängde tungt mot bröstet. Han spottade. Blod började rinna från hans mun. Han spottade blod två eller tre gånger.

”Se på mig, ditt svin!”

Chefen slet upp hans skjorta och blottade hans bröstkorg. Och sedan signalerade han till förmännen: ”Det är dags!” En av dem lossnade på Genkichis rep. Då vände förmannen Tosahunden mot Genkichi, dess längd lika lång som en fullvuxens mans höjd. Hunden morrade från djupet av sin kraftiga kropp.

”Buss på!” sa han.

Förmannen släppte Tosahunden.

Tosan visade tänderna, sträckte fram sina framtassar och reste sin bakdel … Genkichis kropp skakade men han kunde inte röra fötterna. För ett ögonblick blev det helt tyst. Man kunde inte ens höra ett andetag.

Med ett rytande flög Tosan på honom. Genkichi skrek och viftade vilt med händerna. Han famlade som en blind. Med ett enda hopp flög hunden på Genkichi och sänkte tänderna i honom. De två brottades och vred sig runt två eller tre gånger på marken. Hunden släppte. Den var blodig runt munnen. Hunden skakade av sig jord och grus och gick två eller tre varv runt chefen. Genkichi låg kvar på marken, det ryckte i hans kropp innan han vacklade upp. Utan ett ljud hoppade Tosan återigen på honom. Genkichi slungades mot muren som omringade bakgården. Den hade attackerat igen! Genkichi vände sig åter mot hunden, vilade ryggen mot väggen och började ställa sig upp. Det blodiga ansikte som såg tillbaka på dem var oigenkännligt. De kunde se blodet flyta från hans käke, ner för hans hals, hela vägen ner till hans nakna överkropp, som höjdes och sänktes av flämtande andetag. När han väl stod upp, torkade Genkichi av ansiktet med armen och verkade försöka se var hunden var. Precis i det ögonblick när Genkichi skrek, som om han spottade ur sig något oförståeligt, då röt hunden i triumf.

”Jag är rädd! Mamma!” skrek Genkichi.

Han vände sig om och försökte klättra upp för väggen som en katt. Hunden högg honom bakifrån och låste sina käkar i honom.

Den kvällen bar två arbetare Genkichis kropp till berget, de följdes av en förman. Där grävde de ett hål och begravde honom. Tokachi syntes ännu tydligare i månljuset än vad hon hade gjort under eftermiddagen. Spaden kastade ned jorden i hålet, och träffade kistan med ett kusligt ljud.

På vägen tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en kamrat till en annan: ”Ärligt talat, en vacker dag kommer jag garanterat slå ihjäl den där jävla hunden …”

Översättarens efterord

Den japanska arbetarförfattaren Takiji Kobayashi skrev ”Hundarna som dödar män” 1928. Benjamin Robert Burton översatte den till engelska 2014 och jag har översatt den från engelskan. Det här är den första texten av Kobayashi som är översatt till svenska. Novellen utspelar sig på Hokkaido vilket kanske inte säger så mycket för en svensk läsare. Men Hokkaido var Japans första koloni och i det här skedet av världshistorien så expanderade Japan kraftigt vilket till slut ledde till att de först angrep Kina och sedan USA. Med det i bakhuvudet blir novellen också en berättelse om en blodig kolonisation och en påtvingad industrialisering. Om underkastelse. Där relationen mellan arbetarna och cheferna blir som mellan Japans elit och Hokkaidos ursprungsbefolkning, men också för den delen: som mellan Japans heliga berg Fuji och ”den billiga tavlan”, det stolta Tokachi.

”Hundarna som dödar män” är en våldsam, blodig historia och det kan vara svårt att tro att Kobayashi var en obotlig optimist med stark tro på att världen går att förändra. Hans hopp stod till att människor, arbetare, blev medvetna och därefter gick till gemensam handling, organiserade sig. Det var ett hopp han var noga med att skriva in i sina texter. Och även i ”Hundarna …” kan den uppmärksamme läsaren finna det fröet:

”På vägen tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en kamrat till en annan”.

Mordet på rymlingen Genkichi leder till att arbetarna ser varandra som kamrater, och för Kobayashi är det där hoppet ligger för mänskligheten i stort också: att vi blir kamrater för varandra, att vi organiserar oss.

Men novellens författare drabbades också av samma öde som Genkichi. Takiji Kobayashi torterades till döds av polisen, endast 29 år gammal. Men hans verk har levt vidare, hans främsta roman, Kani kōsen (ung. Krabbfartyget) blev oväntat en bestseller 2008, och fick på det viset många unga arbetare med osäkra anställningar att fråga sig vad som är fel med klassamhället, och vad man kan göra åt det.

/Henrik Johansson