Hundarna som dödar män av Takiji Kobayashi

Hundarna som dödar män

av Takiji Kobayashi

Likvaka över Takiji Kobayashi

På höger sida, som en billig tavla av berget Fuji, står berget Tokachi stolt framför den blåa himlen. Här är det högland, och på vänster sida, som om det vore ett skrynkligt, rynkigt lakan, kan man se långt ut över den bergiga regionen. En linje slingrar sig genom botten av en av dessa rynkor, och stiger stegvis åt det här hållet. Det är järnvägen från Kushiro. Tokachifloden är också synlig. Floden ser ut som ett snöre ett barn har lekt med. Ändå, på en del ställen, glänste den som en låga. Det var mitt på dagen, mitt i sommaren. Det kändes som om det när som helst kunde slå ut flammor i den skoningslösa hettan från den brännande solen. Arbetarna som brutit sig fram genom högplatån vacklade fram, dränkta i svett som om de just klivit ur en bastu. Deras irrande ögon var röda och skumma, som rutten sill från Stilla havet.

En av förmännen började springa.

En annan följde honom.

Nästan hundra arbetare kom omedelbart i rörelse. ”Han sticker!”

”Vad fan gör du? Din dumma jävel!”

Förmännen kokade över. Någon fick en smäll mitt i ansiktet. Smack! Man kunde höra ljudet av kött som träffades av slag.

Nu kom chefen ridande. Efter att ha gett pistoler till två eller tre av förmännen så beordrade han dem att omedelbart förfölja rymlingen.

”Vilken dum grej att göra.”

Vem var det? Han kommer fångas in direkt. Och hunden kommer bli glad igen!

På järnvägen nedanför verkade ett passagerartåg, litet som en leksak, vara på väg åt det här hållet. Man kunde höra motorns ansträngda flämtande. Då och då släppte det ifrån sig virvlande plymer av vit rök, som andedräkt en kall morgon.

Den kvällen, som alla andra kvällar, följde förmännen dem noga medan de återvände från arbetet. Solen gick ner bakom deras ryggar och skapade långa skuggfigurer med spadar och hackor. När de hade gått runt berget och anlänt till sina bostäder kunde de höra hästar komma galopperade bakifrån. Han har åkt fast, tänkte alla, när de stannade och såg tillbaka. Det var Genkichi.

Genkichi hade ett rep fastbundet kring sin dyblöta kropp. Repets ände var fäst vid en häst som en av förmännen red. När hästen ökade farten (det gick redan fort) ramlade rymlingen och släpades genom gruset på bergsvägen. Hans skjorta var söndersliten och det rann blod från hans panna och kinder. Det smutsblandade blodet var mörkt som skymningen.

Alla förblev tysta och började gå igen.

(Genkichi var i dåligt skick och han hade ofta sagt att, oavsett vad, så ville han se sin mor i Aomori åtminstone en gång till innan han dog. Han var 23 år. Efteråt fick alla reda på att Genkichi hade grabbat tagit i en planka och hoppat i Tokachifloden, som var vild och lerig på grund av regnet två dagar tidigare.)

Tokachi

Efter middagen sammankallade förmännen alla arbetare till bakgården.

Det kommer hända igen!

”Jag vill verkligen inte gå …” verkade alla säga.

Chefen och förmännen var på bakgården. Genkichi, fortfarande bunden, låg med ansiktet nedåt i mitten av gården. Chefen strök handen över hundens rygg och sa med hög röst:

”Är alla samlade?”

Förmannen sa till arbetarna: ”Det är väl alla?”, och sedan till chefen: ”Ja, det är alla.”

”Okej, då sätter vi igång. Allihopa, vad tror ni kommer hända nu!”

Chefen kavlade upp ärmarna och gav Genkichi en spark. ”Upp mig dig!”

Rymlingen reste sig på ostadiga ben.

”Jaså, så du kan stå upp?” sa chefen och slog plötsligt till Genkichi i ansiktet. Rymlingen raglade som en skådespelare på en scen. Hans huvud hängde tungt mot bröstet. Han spottade. Blod började rinna från hans mun. Han spottade blod två eller tre gånger.

”Se på mig, ditt svin!”

Chefen slet upp hans skjorta och blottade hans bröstkorg. Och sedan signalerade han till förmännen: ”Det är dags!” En av dem lossnade på Genkichis rep. Då vände förmannen Tosahunden mot Genkichi, dess längd lika lång som en fullvuxens mans höjd. Hunden morrade från djupet av sin kraftiga kropp.

”Buss på!” sa han.

Förmannen släppte Tosahunden.

Tosan visade tänderna, sträckte fram sina framtassar och reste sin bakdel … Genkichis kropp skakade men han kunde inte röra fötterna. För ett ögonblick blev det helt tyst. Man kunde inte ens höra ett andetag.

Med ett rytande flög Tosan på honom. Genkichi skrek och viftade vilt med händerna. Han famlade som en blind. Med ett enda hopp flög hunden på Genkichi och sänkte tänderna i honom. De två brottades och vred sig runt två eller tre gånger på marken. Hunden släppte. Den var blodig runt munnen. Hunden skakade av sig jord och grus och gick två eller tre varv runt chefen. Genkichi låg kvar på marken, det ryckte i hans kropp innan han vacklade upp. Utan ett ljud hoppade Tosan återigen på honom. Genkichi slungades mot muren som omringade bakgården. Den hade attackerat igen! Genkichi vände sig åter mot hunden, vilade ryggen mot väggen och började ställa sig upp. Det blodiga ansikte som såg tillbaka på dem var oigenkännligt. De kunde se blodet flyta från hans käke, ner för hans hals, hela vägen ner till hans nakna överkropp, som höjdes och sänktes av flämtande andetag. När han väl stod upp, torkade Genkichi av ansiktet med armen och verkade försöka se var hunden var. Precis i det ögonblick när Genkichi skrek, som om han spottade ur sig något oförståeligt, då röt hunden i triumf.

”Jag är rädd! Mamma!” skrek Genkichi.

Han vände sig om och försökte klättra upp för väggen som en katt. Hunden högg honom bakifrån och låste sina käkar i honom.

Den kvällen bar två arbetare Genkichis kropp till berget, de följdes av en förman. Där grävde de ett hål och begravde honom. Tokachi syntes ännu tydligare i månljuset än vad hon hade gjort under eftermiddagen. Spaden kastade ned jorden i hålet, och träffade kistan med ett kusligt ljud.

På vägen tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en kamrat till en annan: ”Ärligt talat, en vacker dag kommer jag garanterat slå ihjäl den där jävla hunden …”

Översättarens efterord

Den japanska arbetarförfattaren Takiji Kobayashi skrev ”Hundarna som dödar män” 1928. Benjamin Robert Burton översatte den till engelska 2014 och jag har översatt den från engelskan. Det här är den första texten av Kobayashi som är översatt till svenska. Novellen utspelar sig på Hokkaido vilket kanske inte säger så mycket för en svensk läsare. Men Hokkaido var Japans första koloni och i det här skedet av världshistorien så expanderade Japan kraftigt vilket till slut ledde till att de först angrep Kina och sedan USA. Med det i bakhuvudet blir novellen också en berättelse om en blodig kolonisation och en påtvingad industrialisering. Om underkastelse. Där relationen mellan arbetarna och cheferna blir som mellan Japans elit och Hokkaidos ursprungsbefolkning, men också för den delen: som mellan Japans heliga berg Fuji och ”den billiga tavlan”, det stolta Tokachi.

”Hundarna som dödar män” är en våldsam, blodig historia och det kan vara svårt att tro att Kobayashi var en obotlig optimist med stark tro på att världen går att förändra. Hans hopp stod till att människor, arbetare, blev medvetna och därefter gick till gemensam handling, organiserade sig. Det var ett hopp han var noga med att skriva in i sina texter. Och även i ”Hundarna …” kan den uppmärksamme läsaren finna det fröet:

”På vägen tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en kamrat till en annan”.

Mordet på rymlingen Genkichi leder till att arbetarna ser varandra som kamrater, och för Kobayashi är det där hoppet ligger för mänskligheten i stort också: att vi blir kamrater för varandra, att vi organiserar oss.

Men novellens författare drabbades också av samma öde som Genkichi. Takiji Kobayashi torterades till döds av polisen, endast 29 år gammal. Men hans verk har levt vidare, hans främsta roman, Kani kōsen (ung. Krabbfartyget) blev oväntat en bestseller 2008, och fick på det viset många unga arbetare med osäkra anställningar att fråga sig vad som är fel med klassamhället, och vad man kan göra åt det.

/Henrik Johansson

Brev från en cell i Göteborg och Stockholm

På torsdagen 30 maj är det releasefest i Göteborg.
Jag kommer samtala med Ann Ighe.
Hela kalaset börjar 18.30.
Plats: Studio Chanslös, Fabriksgatan 32 (tredje våningen).

Dagen efter bär det av till Stockholm för en späckad kväll på Cyklopens biblioteksbar:

☽❀☼ Biblioteksbar. 31.5.2019 18.00—00.00 ☽❀☼Varmt välkomna till vårens enda biblioteksbar. Kvällen innehåller bland annat poesi, performance, disco, mat, enkla blomsterarrangemang och en dubbel-release från Federativs förlag. Programmet pågår mellan sju och nio, men kom gärna tidigare och stanna till sent!

Mer om programmet:

☼❀☽ Felicia Mulinari läser ur Det som inte kan utplånas ☽❀☼Felicia Mulinari är poet, lärare och skribent verksam i Malmö och Det som inte kan utplånas är hennes litterära bokdebut. Diktsviten är sprungen ur en kollektiv erfarenhet av rasism och våld och beskrivs som en stridsskrift där ilskan blandas med sorg, stoltheten med skam, där mödrarnas exil och ömhet omvandlas till barnens gemenskap och kamp.

☼❀☽ Performance av Rebecca Digby ☽❀☼Rebecca Digby är musiker och konstnär bosatt i Stockholm. Digby arbetar ofta med film och performance och var bland annat med på Modernautställningen på Moderna museet 2018 med en maskin som producerar medberoende. Mer info om kvällens performance kommer senare.

☼❀☽ Release: Henrik Johansson – Brev från en Cell ☽❀☼Henrik Johansson är författare, kritiker och skrivpedagog bosatt i Malmö. I Brev från en Cell, som är Johanssons fjärde bok, får vi följa Patrik som under milleniets första år dras till Reclaim the Streets-rörelsen i Malmö. Det är en berättelse om socialt arv, sociala rörelser, om flykt och kollektiv strävan.

☼❀☽ Release: Emil Boss – Sydafrikanskt vin – en annorlunda vinbok ☽❀☼Förra året sålde Systembolaget 20 miljoner liter vin från Sydafrika och det mest sålda rödvinet i Sverige var en sydafrikansk bag-in-box. Men hur produceras egentligen vinet? Och hur lever människorna som tillverkar det? I poeten och den fackliga aktivisten Emil Boss reportagebok granskas arbetsvillkoren bakom flera av Systembolagets storsäljare och vi får möta lantarbetarna på sydafrikanska vingårdar.

☼❀☽ DJ Johan Hellis spelar disco ☽❀☼Johan Hellis har hörts på både skogsfester och obskyra kulturföreningar runt om i Stockholm i ett decennium. Till kvällen tar han med sin mest spretig-fantastiska disco.

Och den 1 juni är det Stockholm Anarchist bookfair på Midsommargården.

Jag och flera andra arbetarskrivare är med. Ett urval ur programmet:

Många arbetarskrivare är med (och vi har en egen punkt).

10.30 - Skrivarworkshop med Sara och Hanna Wikman.
11.00 - Sydafrikanskt vin : En annorlunda vinbok - Emil Boss.
13.30 - Brev från en cell - Henrik Johansson
14.30 - Litteratur underifrån – Arbetarskrivare

Brev från en cell - releasefest!

Woop!

Releasefest för Brev från en cell! Och platsen är den klassiska aktivistkällaren Café Revolt!

Boken:
Gatufester, kravaller, polisvåld och kollektiv. Romanen Brev från en cell tar sin utgångspunkt i Reclaim The Streets-rörelsens Malmö år 2000, men det är också en berättelse om socialt arv och hur någon som levt sitt liv i konfrontation med samhället hittar ett sammanhang där motståndet blir en kollektiv kraft.

Boken kommer såklart gå att köpa på plats.
Nån form av förtäring blir det väl också.

Fyller på med program efterhand, med det blir mer tjöt än uppläsning.
Kanske sätter vi också upp fotoutställningen Aktivisternas egna bilder.

Kan du inte komma men vill köpa boken?
Då är bokbörsen bästa och billigaste alternativet. Flest pengar hamnar då i rätt fickor.
Brev från en cell

Men boken finns så klart också på Adlibris och Bokus.

En krogknegares sånger

Möt Henrik Johansson, författaren bakom köksdeckaren Av kött och blod och Stina Künstlicher, vismusikern bakom arbetareposet En Krogknegares Sånger. Tillsammans har de jobbat 25 år i krogsvängen - nu ger de en föreställning full av skratt och igenkänning från den skitiga och fantastiska restaurangbranschen. Arrangeras i samarbete med ABF Skåne.

Vill du boka in oss?
Mejla johanssonshenke(at)gmail.com

Kommande spelningar
8 maj, 18.00 – Osby Bibliotek
10 maj, 13.00 – Mötesplatsen Burlöv
16 maj, 18.00 – Mötesplats Tuppen, Malmö

Ett barn som inte går att skryta med i sociala medier

Recension publicerad i Mål & Medel Nr 3/2019

Roman. Cilla Jackert, F som i sämst, Rabén & Sjögren 2018.

"”Jonna, hur känns det att ha en fantastisk syster?” Katinka vände sig mot mig, men det var inte meningen att jag skulle svara. Och det var tur, eftersom hon nog inte ville veta hur det verkligen kändes att vara lillasyster till någon så fantastisk som Miriam."

Med F som i sämst vill Cilla Jackert berätta om ett barn som det inte går att skryta med i sociala medier. Tolvåriga Jonna ligger helst i sin säng, petar sig i näsan och äter godis. Hon är sämst i skolan, sämst på kompisar och har inga intressen förutom youtube, näspetning och godis. Den äldre systern Miriam är hennes raka motsats: skolans hyllade ljus, duktig på musik och alltid med ett släptåg kompisar och beundrare efter sig. I bokens prolog får vi en inblick i hur Jonnas tankar vandrar när hon har ett prov. Det är uppenbart att hon har koncentrationssvårigheter. Det gör också att det blir en bok om skola och föräldrar som inte förstår hur svårt det är att jobba när ens hjärna inte riktigt fungerar som alla andras.
När Miriam får allt beröm och all positiv uppmärksamhet hämnas Jonna inte mot föräldrarna, utan mot den framgångsrikare systern. Hon går regelbundet in i systerns rum och tar småpengar, örhängen och hennes dagbok.

Trots Miriams framgångar är mamma och pappa inte helt nöjda. Miriam är nämligen inte tillräckligt stolt över sina bedrifter, inte så pigg på att visa upp sin fantastiskhet som de önskade.

Det allvarliga ämnet till trots är boken präglad av en mörk humor, främst genom Jonnas blick på sin omgivning och hennes ovilja att anpassa sig till vad som förväntas av henne. Tidvis är det också tung läsning, som när pressen på Jonna gör att hon tar ut sin frustration på sin syster.

Föräldrarna är en del av problemet. Deras försök att förverkliga sig själva genom sina barn sätter en orimlig press på den äldre systern och får den yngre att känna sig otillräcklig.

För att visa upp Jonnas misslyckanden använder författaren systern som kontrast och bollplank. Och även om boken är både rolig och läsvärd gör det tyvärr att berättelsen handlar mer om framgången och framgångens pris, om det barnet som går att skryta med i sociala medier. Handlingen kräver nästan också att författaren gör våld på huvudpersonens passivitet. För att få boken framåt måste Jonna upp ur sin säng. Det som får Jonna att röra på sig är kärleken till systern som trots allt finns där.

Henrik Johansson

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus.