Till senaste numret av
Livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel har jag med en artikel
om podcasten Arbete och Politik (länk:
https://soundcloud.com/arbete-och-politik/
). Artikeln kan man läsa här. Av utrymmesskäl finns inte hela min
intervju med Stellan Elebro och Simon Andersson med i tidningen så
jag publicerar den här på bloggen istället.
God läsning!
/Henrik
/Henrik
Vilka är ni? Varför startade ni en
podd? Hur går man rent praktiskt tillväga om man vill starta en
podd?
Stellan:
Jag hade velat skapa en pod i flera år.
Då jag fick lite semesterersättning utbetalad som jag inte tagit ut
när jag bytte jobb så fick jag plötsligt ett ekonomiskt läge att
köpa nya dator, mick och lite grejer. När jag väl hade de grejerna
så kom jag på att Simon satt i södra Sverige och på den vägen är
det. Tidigt kom Malin på tal också som nyss joinat. I grunden är
det enkelt men åtminstone jag är ju audioativ idiot så det är en
studiecirkel varenda gång för att klippa och mixa och så vidare.
Men har man viljan så är det inga svårigheter. Finns bra guider
online.
Ni hittar hopp och goda exempel utanför
de stora traditionella politiska arenorna, hos idrottsrörelsen,
hembygdsföreningar och jaktlag – vad kan arbetarrörelsen lära
sig där?
Stellan:
Framförallt det praktiska fokuset,
välkomnandet, att arbeta och enas kring praktiska lösningar på
problem och slutligen, och kanske det viktigaste, den lokala
förankringen. Det är delar jag tycker dagens arbetarrörelse har
tappat, både inom det fackliga och politiska. Och så länge som vi
inte vänder trenden med fler aktiva fackklubbar och t.e.x.
s-föreningar som på allvar arbetar i kvarteren – detta såklart i
samklang med en demokratisering - så är föreningarna överlägsna
strukturer för att nå grannar, arbetskompisar och nå ut med sitt
budskap. Fler föreningar än politiska projekt upplever jag idag kan
genomföra progressiva förändringar, och då framförallt, att
förankra dessa och nå ut med dem. Det är inte små vänstergrupper
som räddar skolor precis. Slutligen så är föreningar i regel bra
på ekonomi på ett sätt som annars bara återfinns inom fackliga
sfären. Allt under 50 000 kronor är fan kaffepengar.
Simon:
Jag tror partipolitiken har stagnerat,
man väljer ett lag och heja på men det blir aldrig något konkret.
Politik har blivit någon sorts förvaltning för tjänstemän. I
föreningslivet är det en annan anda, man organiserar sig för ett
konkret syfte. Och är välkomnande till nytt folk, man lär sig på
vägen.
Framtiden tillhör dem som vågar ta
politik på allvar, säger ni – kan ni utveckla det? Varför?
Stellan:
Varför? Ja för egen del för att jag
är direkt berörd av det. En devis som ”det personliga är
politiskt” är förbannat uttjatad och dränkt i flosklerna och
konstiga teorier men det är ju precis så det är. Sämre pension,
tidigare pensionering, risk för automatiseringens konsekvenser,
sviktande löneutveckling, på gränsen till ”relativ fattigdom”,
väntar kids med mera. Det är ju för fan allvar. Tar man det inte
på allvar så ska man inte pyssla med politik överhuvudtaget. Det
handlar för fan i grunden om våra liv.
Simon:
Jag avskyr den här distansen folk har
idag. Av att ingenting betyder något, och den som visar att den blir
berörd är någon man skrattar åt. Tycker de här åren av att
politiker håller på att umgås privat och minglar runt visar att de
inte förstår verkligheten för vanligt folk. Att man inte tar
konflikterna i samhället på allvar. Tror det är förklaringen till
att högerpopulisterna går framåt, om inte arbetarrörelsen kan
visa att vi tar politik på allvar tror jag vi är förlorade. Tror
det här rosévinsminglet är som Titanic, och om man inte står
utanför kommer man sjunka med det.
Hur kan kulturen bli ett vapen för
arbetarklassen?
Stellan:
Den kan bli ett vapen för
arbetarklassen igen när vi använder den för att delvis förklara
för oss själva hur det ser ut, lär oss gräva där vi står,
delvis använder den för att förädla våra kunskaper, bilda oss
och våga uttrycka oss. Det blir en farkost för oss att ständigt
bli bättre och stoltare över vilka vi är. Det här skedde med stor
effektivitet förr, i den unika arbetarlitteraturen. Idag måste vi
hitta något liknande som kan bli populärt och hjälpa oss få en
kulturell röst. En kulturpolitik som helt enkelt störtar den
rådande kulturella ordningen. Det är första steget att återta
berättelsen om samhället och alltså det första steget också för
att förändra det. Just nu är jag dock övertygad om att
arbetarkulturen är typ Sveriges enda riktiga undergroundkultur. Fy
fan vad ohippt det är. Det är bröd och skådespel för hela
slanten.
Simon:
Jag tror vi måste skapa vår egen
kultur. Jag tycker att folk ska starta poddar och skriva böcker.
Idag så behövs det inga dyra grejer utan det är bara att köra. De
stora tidningarna och TV kommer aldrig ta upp det som vi vill prata
om på våra villkor. Vi måste göra det själva.
Ni har en fot i nordvästra Skåne och
en i Västerbotten – vad är det för likheter och skillnader?
Stellan:
Likheterna känner jag inte till. Men.
Jag ville gärna ha västerbottningar i podden för att filtrera
nyheterna då politiska situationen i Västerbotten är ganska unik i
Sverige med stark politisk prägel, folkrörelser och typ, sista
asterixbyn i folkhemmet. Skåne har jag inte ens besökt i övrigt.
Berätta gärna om ert fokus på
glesbygden.
Stellan:
Det handlar väl mycket om att jag är
mycket kritisk till den strukturpolitik som förs i Sverige med
världsunik fokus på urbaniseringen. Det är grunden för mycket av
de ekonomiska och sociala problemen i samhället. Sedan flera år i
Göteborg och Stockholm på fjärdehandskontrakt, skitjobb och sett
först hand hur integrationen gått åt helvete så är jag
fullständigt övertygad om att arbetarklassen skulle ha det bättre
och kan organisera samhället bättre med större fokus på hela
Sveriges överlevnad i mindre enheter. Motorn i allt det här eländet
är såklart bostadspolitiken. Men mina erfarenheter både från
bruksort och förort pekar på att de båda bör alliera sig i så
hög grad det går men att, den generella, gemenskapen är betydligt
högre på mindre orter. Och fackförbund likväl som politiska
aktörer vilar just på det, gemenskap.
Nationalismen har blivit mer attraktiv
även för arbetarklassen – vad tror ni det beror på och hur kan
den utvecklingen stoppas?
Stellan:
Jag ser det lite som en självklart
konsekvens av att kapitalet blivit så globalt så att
nationalstater, fackförbund eller ens internationella politiken
knappt kan beskatta den eller ta kontroll över de internationella
kapitalströmningarna. En så pass häftig globalisering kommer i ett
första skede inte mötas av att vi internationaliserar oss, utan att
vi försöker rädda det som räddas kan genom våra nationalstater.
Det här med invandringen är bara en scapegoat anser jag för
människor som länge stött på dessa negativa effekter av
globaliseringen. Någonstans måste en förklaringsmodell komma som
är enkelt att förstå när arbetarrörelsen varit ytterst
vacklande, eller vag, i att förklara vad som skett. Minns ni första
Sällskapsresan? Där smugglar en företagsägare 10 000 kronor i ett
paket Wasabröd till Mallorca, idag talar vi om miljarder som rör
sig över gränsen och som aldrig kommer folket till godo. Det här
är den stora utmaningen för arbetarrörelsen – hur kan vi skapa
en progressiv globalism, eller om inte det går, återgå till en
progressiv välfärdsstat som helt sonika får räkna om i budgeten
och ta bort mängder med kapital från alla inkomststaplar helt
enkelt för att de inte kan garanteras vara kvar i landet ens om fem
sekunder. Politik är att ha kontroll över den där kranen med
kapital.
När ni pratar om Försäkringskassans
säger ni att socialpolitiken har blivit snedvridning. Ett exempel är
att man ses som kund istället för medborgare.
Vad är det för fel på dagens
socialpolitik och hur borde den se ut?
Stellan:
Jag är ingen expert på det här men
vi kan konstatera att det behövs en stark välfärdsreform här. Vi
måste behandla arbetslöshet ur en strukturell synvinkel och
skattebetalare ska ha rätt till ett vettigt skyddsnät. Hur många
miljarder var det nu igen som ligger och skräpar, över 300.
Arbetsgivaravgifter som är öronmärkta för socialpolitik men som
bara ligger där. De ska gå till folk som är sjuka, så de kan bli
friska. Det här ingen raketforskning.
Simon:
För mig är det mycket en känsla av
att det som var till för att hjälpa oss nu används för att
uppfostra oss. Ingen som har haft kontakt med Försäkringskassan kan
uppleva att det är ju vi som betalar deras lön. För att hjälpa
när vi blir sjuka eller skadar oss. Hade jag fått bestämma så
hade Försäkringskassan och socialen ringt upp alla som är
berättigade till bidrag och hjälpt dom hämta ut pengarna. Det är
ju för fan inte välgörenhet utan våra pengar från början.
